Dylan Dog – Hjärta av sten

20150701_232416Serier verkar fortfarande vara något som svenskar, förutom vissa privilegierade kategorier av nördar (läs: vi som handlar på SF-bokhandeln), fortfarande tycker är för barn. Därav är det extra glädjande att få läsa lite vuxenserier på svenska, och som dessutom verkar komma till oss från mina gamla hemtrakter – fantastiskt roligt att se att det är möjligt att driva ett sådant projekt från Västerbotten (Internet – Halleluja!?). Albumet jag har fått i min hand är enligt uppgift det sjätte i ordningen av de album som getts ut på svenska, men det märks knappt – utifrån vad jag kan se från det enda jag har läst så finns det ingen övergripande berättelse utan de är verkligen helt fristående, för ovanlighetens skull.

Dylan Dog är lite som True Detective med bara Rust Cohle, inklusive de lite trötta könsstereotyperna (kan jag få läsa en deckarhistoria utan en dam i nöd som måste räddas, snälla?). Det är en halvockult (?) mysterieberättelse i lite lagom svart matiné-noir-tappning, och glädjande nog har man valt en berättelse som nyttjar potentialen hos seriemediet på ett riktigt bra sätt, det imponerade på mig i alla fall!20150701_232532 Jag hade lite svårt för huvudpersonens Marx-broder-imiterande sidekick, men det kan möjligen vara kopplat till 1) att jag brukar ha svårt för humor sådär i största allmänhet, och 2) att det är en återkommande karaktär som möjligen har presenterats på ett lite mer ingående sätt i tidigare album.

Tecknarstilen är svartvit, lite kantig och grovhuggen på ett sätt som passar stilmässigt väldigt bra till innehållet, men som inte riktigt tilltalar mig fullt ut. Vissa rutor är fantastiskt vackra, framför allt de som i huvudsak består av avbildningar av statyerna som har en rätt stor del i berättelsen. Jag hade dock gärna sett att man tagit ut svängarna ännu lite mer i själva strukturen, nu är det nästan alltid samma antal rutor på varje sida, bara i olika kombinationer. Ibland när man går från en sak till en annan, det som i en roman hade varit ett nytt kapitel, får jag inga visuella ledtrådar till det, så där är jag ärligt talat lite förvirrad ibland. Men det kanske är ett utslag av min bristande genrekompetens. Eller kanske inte?

Jag läser Dylan Dog lite som jag läste Harry Dresden – med nöje, inte med något skriande behov att läsa allt allt allt nu nu nu, men jag skulle inte ha något emot att återkomma. Typisk återhämtningsläsning, och det är inte illa det, så här i semestertider!

Recensionsex från Ades Media. Se även Dylan Dog -Det tomma brevet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s