The Short Victorious War

Det är svårt ibland med fantasy- och sf-böcker, att göra skillnad på serier och *serier*. Vissa serier, som t.ex. Wheel of Time, är egentligen bara en bok uppdelad på ett antal volymer – du kan omöjligen hoppa in mitt i och har du läst den första måste du läsa alla för att komma till berättelsens slut. Andra är löst sammanhållna på så vis att de bara handlar om samma karaktärer eller utspelar sig i samma värld, men ibland kanske inte ens kan sättas i en kronologisk ordning. Andra är någonstans mitt emellan, där det förvisso hänvisas ibland till saker som har hänt i tidigare böcker, men man kan ändå hänga med i det mesta av berättelsen, och läser man dem i fel ordning innehåller de senare spoilers till de tidigare. Det knepiga är att det inte finns (jag har i alla fall inte stött på) någon bra kategorisering av skillnaderna på de här typerna av serier, så det är svårt att veta innan man börjar om man binder upp sig till att läsa tusentals sidor för att komma till avslut eller inte. Svårt.

the-short-victorious-warOavsett vilket så tillhör böckerna om Honor Harrington, än så länge i alla fall, definitivt den sistnämnda kategorin. The Short Victorious War är den tredje i ordningen, och jag beskrev dem för en vän så sent som idag som ”Vatta möter Starship Troopers” alternativt ”en vuxnare Biggles i rymden”. Jag gillade ju första boken skarpt, den andra lite mindre, och tyvärr den här ännu mindre. Dels för att jag tycker att den lägger för mycket fokus bortanför Harringtons vardag,  och på politiska skeenden snarare än den militära manövreringen, och dels för att när man faktiskt får läsa om Harrington ligger fokus på en vinkling som jag bara vill sucka åt (och som den garanterat inte hade gällt om hon varit man) – det känns som att författaren förvisso har en god ambition att gestalta ett könsneutralt samhälle, men inte kan komma över sina egna föreställningar om manligt och kvinnligt tillräckligt väl för att lyckas bra. Det irriterar mig, hur svårt kan det vara egentligen?

Jag kommer nog att ge Weber en chans till att släppa det irriterande genusfokuset han haft i de två senare böckerna, men lyckas han inte nästa gång måste jag nog ge upp serien. Med det sagt så är The Short Victorious War fortfarande en bok jag inte ångrar att jag tog med mig till hängmattan, som lättsam avslappningsläsning är den fortfarande okej, men inte i klass med företrädarna.

Se även företrädarna On Basilisk Station och Honor of the Queen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s