The Quantum Thief

En viss typ av science fiction-berättelser präglas för mig av att man som läsare, förmodligen helt i linje med författarens avsikt, inledningsvis är fullständigt luftlandsatt i berättelsen. Den börjar in medias res, och är dessutom späckad med författarens nyuppfunna framtidseskapistiska företeelser och ord och begrepp som beskriver dessa, på ett sätt som gör att det tar flera kapitel innan man fattar vad det faktiskt är som händer och sker. 51r1u4Ch1-L._SY344_BO1,204,203,200_Jag brukar tycka att det här är lite irriterande, men det går ju över så fort en börjar förstå vad som händer i historien. I The Quantum Thief uppnår jag aldrig riktigt det tillståndet, ens när boken är slut. Jag vill helt desperat tro att det inte handlar om min dåliga läsförståelse eller min begränsade fantasi, men ni får väl läsa boken och döma själva.

Jag är egentligen förtjust i bokens upplägg. Civilisationer utspridda i hela solsystemet, informationsteknikens fullständiga sammansmältning med människors psyke, lite mystiska, mäktiga varelser och en flamboyant gentlemannatjuv som brottas med mysterier hans glömda ego har lagt upp åt sig själv. Dessutom lite krydda ur det finska språket, gör ju inte direkt saken sämre. Men inte ens så här i efterhand känner jag att jag redigt kan återge berättelsen, och då tappar den mycket av sin charm.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s