The Mistborn trilogy

Nu ska jag försöka att kort recensera en trilogi böcker som det var fyra månader sedan jag avslutade, så det kommer varken att bli heltäckande eller omfattande. Men å andra sidan så är ju de intryck jag delar med mig nu de som verkligen har stannat kvar hos mig, det kanske är värt nåt? I alla fall, så var detta mitt första möte med Brandon Sandersons författarskap, undantaget hans bakbundna avslutande av Wheel of Time-serien och en novell i samlingen Dangerous Women. Trilogin består av Mistborn: The Final Empire, The Well of Ascension och The Hero of Ages och jag skulle klassa den som low fantasy trots profetior och ett mycket frekvent magianvändande. I berättelsens centrum står Vin, en halvuppfostrad tjuvunge som förstås visar sig ha magiska förmågor, och enastående starka sådana (någon förvånad än så länge? 😉 ). Det är dock inte så klichéartat som det verkar på ytan. För det första så älskar jag magisystemet och hur det är uppbyggt och gestaltas. Det känns rimligt och troligt, samtidigt som det öppnar för en massa möjligheter i berättelsen. Det andra jag älskar är Sandersons sätt att först måla upp något som omöjligt, och sedan via kryphål som likt pusseldeckarens ledtrådar har portionerats ut i texten, låta sina karaktärer göra det omöjliga – men till vilket pris?

mistborn-trilogy-setSamhället i böckerna är också intressant. Här härskar The Lord Ruler, människa, gud och diktator i samma kropp. Och enligt devisen ”peace through superior firepower” så råder också ett lugn i samhället – inga uppror värda namnet har synts till på hundratals år, trots att majoriteten av befolkningen lever under närmast slavliknande förhållanden. Man föds in i sin klass – över- eller underklass, med väldigt få mellanting, och finner sig i sitt öde för att man inte har något val. För hur gör man uppror mot en härskare med makt som en gud? Det är frågan våra huvudpersoner ställer sig, och tror sig ha hittat ett svar på. Men vad de än gör så verkar det bara komma fler frågor…

Jag gillar hur Sanderson spelar på relationer och på läsarens förväntningar utifrån vissa genrekonventioner, och på så vis låter mig glatt lura mig att tro att jag har full koll på vad det är som pågår, trots att jag har gått på den niten flera gånger. Det är elegant och engagerande, med karaktärer som förvisso följer vissa sterotyper men som ändå känns personliga och verkliga. Jag skulle rekommendera alla som säger sig gilla fantasy att ge serien en chans. Trots att sista boken enligt mig blev lite långrandig så var det ändå värt det i slutänden.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s