Legend of Zelda: Breath of the Wild

Den senaste installationen i Nintendos Zelda-serie är helt enkelt ett briljant spel, som har gett mig dussintals, kanske hundratals, förnöjsamma timmar framför TV:n. Spelmekaniskt är det allt man förväntar sig av ett Zelda-spel och lite till, och berättelsen och spelmekaniken är vackert integrerade till en början. Jag älskar först hur man varsamt berättar en fragmenterad version av min egen historia, och låter mig ana glimtar av landet Hyrules historia och framför allt, berättelsen om mitt hjälte-alterego Link och den för evigt mystiska prinsessan Zelda av Hyrule. Men berättelsemässigt håller inte spelet hela vägen, och mot slutet blir det faktiskt något av ett antiklimax. Möjligen har jag missat delar i hur jag har valt att röra mig genom spelets synnerligen icke-linjära miljö, men det kan ändå bara vara en del av förklaringen. Man levererar helt enkelt för mycket i början, och sätter förväntningarna långt över vad det ganska platta och förutsägbara slutet kan leva upp till.

Men wow vad vackert det är…

Jag älskar som sagt berättelsen i början. Men samtidigt krossar den mitt hjärta litegrann. Varför det? Jo: Zelda för mig är originalet till 8-bit Nintendo och framför allt Zelda III: A Link to the Past (till Super Nintendo). Jag har knappt spelat  de mellanliggande, förutom remaken av Legend of Zelda: Windwaker som kom med mitt Wii U. Men jag tycker mig ändå ana att för varje upplaga bli just prinsessan Zelda själv en mer och mer upphöjd och eterisk figur. I Legend of Zelda: Breath of the Wild är hon en skir liten figur i vit klänning som mest gestaltas som en tynande klen röst som desperat ber om hjälp, men också ibland som en tragiskt hjälplös individ utan någonting som talar för henne utöver den medfödda status hon har som prinsessa (men alla tycker ju förstås om henne ändå, gnäll eller ej, hon är ju ändå *prinsessa* >_<) och som måste skyddas av Link i alla lägen. Det gör mig så besviken, då min bild av Zelda var baserad på hur hon gestaltades i Nintendomagasiet (då hon själv knappt syntes i de spel som bar hennes namn – hon var ju alltid kidnappad av ondingen). Där var hon en synnerligen handlingskraftig ung kvinna som ofta var den som handgripligen fick hjälpa Link ur kniviga situationer, dels med sina magiska krafter men också med sin pilbåge som hon hanterar med dödlig mästerlighet. Klänning och urringning var inget för min Zelda, här var det långärmat, uppknäppt, byxor och höga läderstövlar som gällde. Var tog hon vägen? Och om det var bara hon, men det vägs inte direkt upp av hur någon av de andra kvinnliga karaktärerna i spelet gestaltas heller – antingen avklädda eller supermesiga. Skärp er Nintendo! Det är 2017 nu, detta går åt fel håll….

Prinsessan Zelda, tidigt 90-tal. Krigare och kamrat.

Prinsessan Zelda, 2017. Hon får passa sig så att hon och hennes klena röst inte bleknar bort.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s