Realm of the Elderlings – spoilers!

VARNING!! SPOILER ALERT!!

Nedanstående inlägg innehåller seriösa spoilers till i princip allt Robin Hobb har skrivit (utom Soldier Son-trilogin). Om du inte läst allt (och då menar jag allt) i Realm of the Elderlings (enligt bilden nedan plus The Willful Princess and the Piebald Prince och novellen Homecoming), snälla för din egen skull, läs inte det här inlägget – läs böckerna istället. Eller mina spoilerfria recensioner här, här och här.

.

.

.

.

.

.

.

Jag har våndats länge över det här inlägget, just för att det är böcker som har berört mig så starkt, men nu är det dags att publicera det. Det får lov att vara tillräckligt bra.

Nedanstående är mina självterapeutiska reflektioner runt några teman i dessa mina favoritböcker. De är riktade mot er som redan har läst böckerna och vill diskutera eller jämföra uppfattningar. De ska inte ses som någon form av heltäckande recension.

Förstapersonsperspektivet. Hobb låter oss se allt som huvudpersonen ser, och ibland förstår vi inte riktigt allt och får inte heller någon förklaring, men lika ofta är det tvärt om – vi förstår saker som huvudpersonen själv inte ser. Och ser katastrofen komma. Oftast är det Fitz det gäller, men det bästa exemplet är egentligen i The Willful Princess and the Piebald Prince, där huvudpersonen är slaviskt trogen prinsessan, men som vid ett enda tillfälle väljer att ljuga för henne (”för hennes eget bästa”), och som läsare satt jag bara och skrek rakt ut – NEJ, NEJ, NEJ! När som helst men inte nu!! Det är en särskild sorts underbar tortyr. Jag märker också att jag inte blir lika emotionellt engagerad i karaktärerna i Liveship-böckerna och Rain Wilds Chronicles-böckerna, där hon skriver i tredjeperson.

Föräldraskapet. Det är så jäkla komplicerat i Hobbs böcker. Hur många av karaktärerna har en harmonisk uppväxt tillsammans med båda sina föräldrar? Inte många. Det blir kanske tydligast i den sista Fitz&Fool-serien, eller kanske ser jag det på ett annat sätt eftersom att jag själv hunnit bli förälder innan den kommit ut. Att Fitz älskar sina barn är det ingen tvekan om, men vad gäller Nettle så är ju omständigheterna kring deras separation något extrema. När det handlar om Bee däremot, så känns svårigheterna mycket realistiska på många sätt. Visa mig den förälder som ännu inte tänkt ”Jag ska bara bli klar med det här, sen lovar jag att jag ska ge mitt barn lite mer uppmärksamhet”, där ”det här” kan vara allt mellan det pågående toalettbesöket och den pågående universitetsutbildningen… Det är svårt att klandra Fitz när han faller i samma fälla som alla vi andra har fallit i så många gånger, även om man kan räkna ut på mils håll att det är på väg att barka åt helvete, vilket det mycket riktigt också gör.

Antagonisterna. En av de stora styrkorna i Hobbs berättelser är just antagonisterna. De är så mänskliga. Kunglig, Kennit. Elliania och Peottre. Alla är de fullfjädrade människor som vi förr eller senare förstår att de med största sannolikhet agerar precis så som vi skulle ha agerat i deras ställe. De är inte onda av naturen, utan de gör saker vi uppfattar som onda för att de är bortskämda barn som inte förstår bättre, trasiga vuxna med trauman de flesta av oss bara kan drömma om, eller helt enkelt utsatta för påtryckningar som gör att det minst dåliga alternativet för dem är att ställa till problem för våra protagonister. Detta är den stora svagheten i de senare serierna enligt mig, både Duke of Chalced och the Servants saknar till stor del den mänsklighet som gör att vi kan känna sympati och förståelse för dem i slutänden. De är helt enkelt lite mer onda av naturen, dock inte någonstans i närheten av t.ex. Sauron.

Drakarna. Jag tänker mig drakarna som katter i jätteödlekroppar med talförmåga. När vi till slut i Rain Wilds Chronicles får följa en drakes tankeprocesser på nära håll så uppför de sig exakt så som jag tror att mina katter skulle om de hade samma fysiska förutsättningar. I drakarna ser jag en idé om att människan behöver lite konkurrens längst upp i näringskedjan, vilket man ju bara behöver se sig om på jorden för att se klokheten i. Drakarna får lite samma roll som utomjordingar i vissa SF-sammanhang: de behandlar oss så som vi behandlar alla andra djur, och är mäktiga nog att komma undan med det. De gör att vi måste ifrågasätta basen för några mänskliga koncept som utgör grunden för vårt (västerländska) samhälle, till exempel ägandeskap.

Kärleken. Den är inte okomplicerad. Att älska någon i Realm of the Elderlings är aldrig en dans på rosor i längden, precis som i verkligheten är det i alla fall till och från kämpigt, slitsamt och gör ont. Samtidigt uppfattar jag att hela Hobbs författarskap genomsyras av ett starkt ställningstagande för att kärleken, den gör lite som den  vill och tar inte alltid hänsyn till vad som är praktiskt eller passande med hänsyn till sociala konventioner. Jag älskar Hobbs starka ställningstagande för kärlekens natur som något som uppstår mellan två människor oberoende av framför allt kön, men i viss mån även ras och kultur. Det är kanske tydligast i skildringen av Carsons och Sedrics kärleksrelation (den var faktiskt vad jag längtade efter mest när jag läste om boken, insåg jag). Men mest övertygade är den ändå i Assassin’s Quest, där den till och med verbaliseras av narren, i diskussionen där han retar upp Fitz först genom att ifrågasätta varför narrens kön är relevant, och därefter genom att fråga om Fitz ”älskar Molly eller det hon har under kjolen”. För så enkelt borde det ju vara egentligen.

Döden. Det kan låta makabert, men jag tycker att en av Hobbs stora styrkor är att hon skriver så underbara dödsscener. Kanske är det för att hon inte utmanar vår fantasi med storslagna hjälteuppoffringar som tar livet av våra favoritkaraktärer (förutom kanske Burrich då, och möjligen Kennit, beroende på hur man ser på det). Gjorde hon det skulle vi kanske ha svårare att relatera till dem, att känna igen oss, att se det som verkligt. Men i det lågmälda, enkla och naturliga kan hon komma innanför garden på något sätt. Molly. Jag är helt säker redan innan jag tar upp boken för första gången att hon måste dö, och det ganska snart. Men det så vanliga sättet hon gör det på, som i verkligheten helt utan förebådanden, utan bara plötsligt mitt i idyllen – det gör mig så fullständigt hjärtekrossad för Bees och Fitz skull. Narren. Hans död i Fools’ Fate är så svår att ta till sig. Vi får inte se den, vi får bara se spillrorna därefter, och det gör det ännu värre, för det utelämnar oss till vår fantasi. Men värst är ändå Nattöga. Skönheten i drömmen om vargens liv efter detta närmar sig poesi, och det är en av de scener jag knappt kan tänka på utan att ögonen tåras, och knappt kan säga att jag egentligen har läst, annat än genom en dimma.

Slutet. Hur man minns en bok kan präglas så väldigt mycket av det är allra, allra sista. Och även om vägen dit kan vara lång ibland, så blir jag aldrig besviken. Jag har levt i tio år nu med orden ”I am content.” som slutet på sagan om Fitz, och även om berättelsen på många sätt kändes oavslutad (framför allt på grund av avskedet från narren), och det har alltid känts så oerhört passande. Jag misstänkte nog att det skulle komma mer, men jag var faktiskt lite skeptisk över hur det skulle kunna sluta mer lämpligt. Men jag oroade mig i onödan. Såhär i efterhand kan jag bara tänka ”Åherregud jag kan inte fatta att jag inte kunde se det komma från mils avstånd”, men på något sätt var jag så drunknad i berättelsen att jag inte ens tänkte på det förrän han landade i stenbrottet. Men ett mer passande slut för Fitz och hans Fool kan jag inte i min vildaste fantasi föreställa mig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s