Sagan om det magiska landet Deverry

Första böckerna om Deverry läste jag första gången i min ungdom, som en av de första efterföljarna till den introduktion jag fått till genren från Sagan om Belgarion. Jag var inte superimponerad av den då, men den var väl okej. Nu, ganska många år senare, efter att till slut för en gångs skull läst hela serien sammanhängande, så är väl betyget ungefär detsamma: inte superimponerad faktiskt, men okej.

Det är ingen liten uppgift man tar på sig om man vill läsa den här historien, 15 titlar allt som allt. Och den första svårigheten är att reda ut vilka böcker man egentligen ska läsa, och i vilken ordning. För det första så är de egentligen inte utgivna som en hel serie, utan en serie av serier. För det andra så har de kommit ut i olika upplagor med olika titlar på engelska. Och för de tredje, försöker man läsa dem på svenska (där de för att göra saken ”enklare” har kommit ut som en konsekvensnumrerad serie), så tar det stopp efter bok 12 av 15 – de tre sista översattes aldrig till svenska. Vill man reda ut detta rekommenderar jag samlingssidan på Goodreads.

Säga vad man vill om böckerna, men de tar upp tillräckligt med hyllmeter i bokhyllan iaf (0,8m i mitt fall)…

Grundkonceptet i berättelsen om Deverry är i alla fall att alla människor har en (i princip) odödlig själ, vilken lever och återföds i världen i ett evigt kretslopp. Formar man starka band till andra själar, genom kärlek eller hat, är det större sannolikhet att man stöter på varandra i kommande liv – särskilt om man har moraliska skulder som inte är utjämnade vid livets slut. Detta utspelas i en low fantasy-värld där magi finns men är okänt för gemene man. Berättelsen utspelar sig över många århundraden och berättas inte i en rak kronologi, utan vi får följa några själar i deras olika inkarnationer med en början på 1000-talet, för att sedan hoppa vilt fram och tillbaka över ett spann på minst 700 år. Det är ett intressant koncept, men det enda som händer är fältslag – otrohet – fältslag – ärekränkning – belägring – lite magi – fältslag och så vidare och så vidare. I mitten av serien är jag jäkligt trött på fältslag och kränkta män med makt, och hinner bli skittrött på det innan det är slut. Det är faktiskt riktigt tråkigt där ett tag, sen hämtar det upp sig igen nånstans i bok 12, men det blir aldrig riktigt så bra att det känns värt det. Det blir också svårt att engagera sig i karaktärerna, när i princip ingen är central i berättelsen från början till slut ens i ny inkarnation. Om man läser berättelsen som en serie av små serier så som den är utgiven i original, så blir det lite intressantare för då ser man att varje serie har sin egen berättelse med början, uppbyggnad och upplösning, men det är inte så tydligt eller storslaget som jag förväntar mig av den här typen av fantasy. Det är helt enkelt lite för tråkigt. Men gillar man fältslag kan det kanske vara värt att läsa?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s