Bioshock

Ibland var det faktiskt bättre förr, och ett av bevisen för detta är Bioshock – ett datorspel med över 10 år på nacken, men som ändå ger mig en mer njutbar spelupplevelse än många moderna spel jag provat. Grafiken och spelbarheten är tillräckligt bra för att de inte ska störa mig i avnjutandet av berättelsen, och den är spelets stora behållning.

Året är 1960. Efter en inledande flygkrasch mitt i Atlanten finner jag mig själv i Rapture, en stad på havets botten i flådigaste 60-tals art deco-stil. Bokstavligt talat luftlandsatt och utan kunskap om något får jag försöka finna min väg genom stället, där det är tydligt att något har gått väldigt snett – förfallen interiör och mystiska, aggressiva zombieaktiga människor (?) är det första jag stöter på, och det enda trygga jag har att förlita mig på är en man som verkar vara vid sina sinnens fulla bruk, men som jag bara har kontakt med via radio. Allt eftersom att jag utforskar staden i min strävan att ta mig levande därifrån, hittar jag inspelade ljudband med dagboksanteckningar som långsamt ger mig en bild av var jag är och vad det är som har hänt egentligen. Och vad jag måste göra för att ta mig härifrån…

Bioshock är vad man brukar kalla ett ”spårvagnsäventyr”, det vill säga att berättelsen har sin utstakade väg och det är egentligen bara för mig att följa med och uppleva den. Det finns en sorts val jag kan göra, men de påverkar egentligen bara berättelsen efter spelets slut. Detta är dock ingen svaghet i det här fallet, för berättelsen är fantastiskt driven, väl gestaltad och innehåller tillräckligt många oväntade vändningar för att hålla mig på helspänn hela tiden. Det är förstås inte heller en nackdel att jag verkligen gillar art deco-stilen och estetiken i det grafiska, och att jag aldrig tackar nej till en saftig dystopi. Tycker man att FPS är en helt okej genre så är det värt att spela Bioshock bara för berättelsen.

Det finns ju förstås också två uppföljare: Bioshock 2 och Bioshock: Infinite. Där är det tyvärr så som det ofta är i trilogier, att tvåan är en blekare kopia av ettan fast med större explosioner, och trean har en så vag koppling till originalet att man kan tänka sig att de bara använt namnet som säljargument, inget annat. Berättelsemässigt är tvåan helt okej, inte lika enastående som ettan men samtidigt vackrare och mer känslosamt. I Bioshock: Infinite går det som sagt (i princip) inte att spåra kopplingen varken berättelse- eller spelmässigt. Här har man lagt en massa krut på en oerhört komplicerad, metafysisk och existensiell berättelse som tyvärr faller platt i mina ögon: jag blir ju som ni kanske minns sjukt oimponerad så fort det börjas resa i tiden eller mellan parallella dimensioner (motsvarande), då upplever jag alltid att berättaren har tappat greppet om berättelsen och försöker dölja det genom att blanda bort korten, och så även här. Dock har Infinite en liten styrka i den bikaraktär som blir min följeslagare under en stor del av spelet, interaktionen mellan hen och mig är ibland intressant. Man hade dock kunnat skala av berättelsen en massa fluff och behålla den kärna som trots allt är intressant, men nu hann jag bli less innan jag kom till några intressanta avslöjanden.

Bioshock-spelen har M i ESRB-klass och anses därmed vara lämpliga från 17 år.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s