Fallout 4 + Far Harbor

(Nej, jag har inte lagt ned bloggandet även om till och med jag var orolig ett tag. Jag fick bara annat att göra ett tag, men nu är jag tillbaka.)

vfyzvftuigeslbhueeht.jpgFallout 4 har precis som sina föregångare ett spännande berättelsemässigt anslag: jag, min äkta hälft och vår nyfödde son hamnar mitt i kärnvapenapokalypsen. Som tur är har vi redan bokat plats i det lokala skyddsrummet (valvet/”vault”), och har därmed en säker plats att fly till. Med sonen i famnen blir jag placerad i en av långa rader av någon sorts kryo-poddar, och ögonblickligen nedfryst. Allt blir mörkt. När jag vaknar igen efter märkliga drömmar (?) är allt tyst och stilla. Alla är borta – sonen också. Alla andra poddar är tomma. Hela valvet är tomt. Jag lämnar ensam valvet för att bege mig ut i den postapokalyptiska vildmarken och finna min familj.

Hur jag går vidare därifrån är helt upp till mig som spelare. Det finns såklart ”brödsmulor” att följa i form av ett spår av questar, men vad och hur och i vilken ordning jag väljer att följa dem är öppet. Dock finns det en tydlig progression som jag tvingas att följa. Mycket är uppbyggt kring 3-4 organisationer som jag såsmåningom stöter på och måste förhålla mig till, och förr eller senare inser jag att jag måste välja – jag kan inte hålla mig väl med alla och ändå komma framåt. Här får jag problem som spelare, för jag har oerhört svårt att fatta beslut där jag vet att jag väljer bort hela grenar av berättelsen som jag aldrig får se (vilket är huvudanledningen att jag började spela detta 2015 men inte blev klar förrän i år – jag var tvungen att låta det vila lite och få sådan distans till det att valen inte längre kändes känslosamma, och detta vid flera tillfällen.)

Det kokar i slutänden ned till en ganska intressant diskussion om mänsklighet och människovärde som känns mycket inspirerad av Do androids dream of electric sheep?/Blade Runner. Tyvärr så är det oerhört lätt att den intressanta berättelsen drunknar i ett hav av konservburkssamlande och för-evigt-återuppstående sidoquestar, vilket gör att den i grunden ganska intressanta berättelsen får ett mediokert helhetsintryck.

Jag valde också att spela flera av de DLC (”addon”/nedladdningsbart innehåll) som finns till spelet, och storymässigt är de med ett undantag faktiskt helt värdelösa. Det lysande undantaget är Far Harbor, som lyckas föra fram grundkonflikterna i Fallout 4 bättre än vad grundspelet gör, och som tvingar mig att fatta beslut där jag måste ifrågasätta mina egna moraliska ståndpunkter på ett sätt som datorspel sällan lyckas med.

Vill du uppleva en omfångsrik och vittförgrenad berättelse i en framtida postapokalyps om en ensam människas sökande efter familj och mening så spela för all del Fallout 4, men följ huvudquesten så nära som möjligt och skit i det däromkring (det bidrar inget berättelsemässigt ändå). Och när du kommit till slutet, vilket slut du än väljer, åk direkt till Far Harbor för de renodlat intressanta utmaningarna.

Fallout 4 har M i ESRB-klass och anses därmed vara lämpligt från 17 år.

Bioshock

Ibland var det faktiskt bättre förr, och ett av bevisen för detta är Bioshock – ett datorspel med över 10 år på nacken, men som ändå ger mig en mer njutbar spelupplevelse än många moderna spel jag provat. Grafiken och spelbarheten är tillräckligt bra för att de inte ska störa mig i avnjutandet av berättelsen, och den är spelets stora behållning.

Året är 1960. Efter en inledande flygkrasch mitt i Atlanten finner jag mig själv i Rapture, en stad på havets botten i flådigaste 60-tals art deco-stil. Bokstavligt talat luftlandsatt och utan kunskap om något får jag försöka finna min väg genom stället, där det är tydligt att något har gått väldigt snett – förfallen interiör och mystiska, aggressiva zombieaktiga människor (?) är det första jag stöter på, och det enda trygga jag har att förlita mig på är en man som verkar vara vid sina sinnens fulla bruk, men som jag bara har kontakt med via radio. Allt eftersom att jag utforskar staden i min strävan att ta mig levande därifrån, hittar jag inspelade ljudband med dagboksanteckningar som långsamt ger mig en bild av var jag är och vad det är som har hänt egentligen. Och vad jag måste göra för att ta mig härifrån…

Bioshock är vad man brukar kalla ett ”spårvagnsäventyr”, det vill säga att berättelsen har sin utstakade väg och det är egentligen bara för mig att följa med och uppleva den. Det finns en sorts val jag kan göra, men de påverkar egentligen bara berättelsen efter spelets slut. Detta är dock ingen svaghet i det här fallet, för berättelsen är fantastiskt driven, väl gestaltad och innehåller tillräckligt många oväntade vändningar för att hålla mig på helspänn hela tiden. Det är förstås inte heller en nackdel att jag verkligen gillar art deco-stilen och estetiken i det grafiska, och att jag aldrig tackar nej till en saftig dystopi. Tycker man att FPS är en helt okej genre så är det värt att spela Bioshock bara för berättelsen.

Det finns ju förstås också två uppföljare: Bioshock 2 och Bioshock: Infinite. Där är det tyvärr så som det ofta är i trilogier, att tvåan är en blekare kopia av ettan fast med större explosioner, och trean har en så vag koppling till originalet att man kan tänka sig att de bara använt namnet som säljargument, inget annat. Berättelsemässigt är tvåan helt okej, inte lika enastående som ettan men samtidigt vackrare och mer känslosamt. I Bioshock: Infinite går det som sagt (i princip) inte att spåra kopplingen varken berättelse- eller spelmässigt. Här har man lagt en massa krut på en oerhört komplicerad, metafysisk och existensiell berättelse som tyvärr faller platt i mina ögon: jag blir ju som ni kanske minns sjukt oimponerad så fort det börjas resa i tiden eller mellan parallella dimensioner (motsvarande), då upplever jag alltid att berättaren har tappat greppet om berättelsen och försöker dölja det genom att blanda bort korten, och så även här. Dock har Infinite en liten styrka i den bikaraktär som blir min följeslagare under en stor del av spelet, interaktionen mellan hen och mig är ibland intressant. Man hade dock kunnat skala av berättelsen en massa fluff och behålla den kärna som trots allt är intressant, men nu hann jag bli less innan jag kom till några intressanta avslöjanden.

Bioshock-spelen har M i ESRB-klass och anses därmed vara lämpliga från 17 år.

Sagan om det magiska landet Deverry

Första böckerna om Deverry läste jag första gången i min ungdom, som en av de första efterföljarna till den introduktion jag fått till genren från Sagan om Belgarion. Jag var inte superimponerad av den då, men den var väl okej. Nu, ganska många år senare, efter att till slut för en gångs skull läst hela serien sammanhängande, så är väl betyget ungefär detsamma: inte superimponerad faktiskt, men okej.

Det är ingen liten uppgift man tar på sig om man vill läsa den här historien, 15 titlar allt som allt. Och den första svårigheten är att reda ut vilka böcker man egentligen ska läsa, och i vilken ordning. För det första så är de egentligen inte utgivna som en hel serie, utan en serie av serier. För det andra så har de kommit ut i olika upplagor med olika titlar på engelska. Och för de tredje, försöker man läsa dem på svenska (där de för att göra saken ”enklare” har kommit ut som en konsekvensnumrerad serie), så tar det stopp efter bok 12 av 15 – de tre sista översattes aldrig till svenska. Vill man reda ut detta rekommenderar jag samlingssidan på Goodreads.

Säga vad man vill om böckerna, men de tar upp tillräckligt med hyllmeter i bokhyllan iaf (0,8m i mitt fall)…

Grundkonceptet i berättelsen om Deverry är i alla fall att alla människor har en (i princip) odödlig själ, vilken lever och återföds i världen i ett evigt kretslopp. Formar man starka band till andra själar, genom kärlek eller hat, är det större sannolikhet att man stöter på varandra i kommande liv – särskilt om man har moraliska skulder som inte är utjämnade vid livets slut. Detta utspelas i en low fantasy-värld där magi finns men är okänt för gemene man. Berättelsen utspelar sig över många århundraden och berättas inte i en rak kronologi, utan vi får följa några själar i deras olika inkarnationer med en början på 1000-talet, för att sedan hoppa vilt fram och tillbaka över ett spann på minst 700 år. Det är ett intressant koncept, men det enda som händer är fältslag – otrohet – fältslag – ärekränkning – belägring – lite magi – fältslag och så vidare och så vidare. I mitten av serien är jag jäkligt trött på fältslag och kränkta män med makt, och hinner bli skittrött på det innan det är slut. Det är faktiskt riktigt tråkigt där ett tag, sen hämtar det upp sig igen nånstans i bok 12, men det blir aldrig riktigt så bra att det känns värt det. Det blir också svårt att engagera sig i karaktärerna, när i princip ingen är central i berättelsen från början till slut ens i ny inkarnation. Om man läser berättelsen som en serie av små serier så som den är utgiven i original, så blir det lite intressantare för då ser man att varje serie har sin egen berättelse med början, uppbyggnad och upplösning, men det är inte så tydligt eller storslaget som jag förväntar mig av den här typen av fantasy. Det är helt enkelt lite för tråkigt. Men gillar man fältslag kan det kanske vara värt att läsa?

Realm of the Elderlings – spoilers!

VARNING!! SPOILER ALERT!!

Nedanstående inlägg innehåller seriösa spoilers till i princip allt Robin Hobb har skrivit (utom Soldier Son-trilogin). Om du inte läst allt (och då menar jag allt) i Realm of the Elderlings (enligt bilden nedan plus The Willful Princess and the Piebald Prince och novellen Homecoming), snälla för din egen skull, läs inte det här inlägget – läs böckerna istället. Eller mina spoilerfria recensioner här, här och här.

.

.

.

.

.

.

.

Läs mer

Fyra dagar i Kabul

Amanda Lund är polisinspektör och jobbar för tillfället som rådgivare åt den afghanska polisen i Mazar-e-Sharif i norra Afghanistan. Plötsligt ringer telefonen mitt i natten och hon får order att sätta sig på morgonplanet till Kabul och där anmäla sig till den svenske ambassadören, mer kan inte sägas på oskyddade sambandsmedel. Därefter vidtar en härva av försvunna diplomater, narkotika och mord som sträcker sig över två världsdelar i ett halsbrytande actionfilmstempo.

Fyra dagar i Kabul är en typisk actionpolisfilmsmanus-bok, men det är en gedigen och trovärdig sådan. Författaren Anna Tell skriver, såvitt jag kan bedöma, precis om sådant som hon kan och det ger berättelsen tyngd och trovärdighet, om än inte djup. Polisutredningarna i Sverige och Afghanistan känns rimligt och trovärdigt skildrade för mina lekmannaögon, och de svettklibbiga skildringarna av att hasa runt i stridsutrustning i afghansk värme där allt smakar damm och luktar sopor, det känns definitivt trovärdigt.

Jag gillar också ironin i att Amanda är kvinna i en traditionellt manlig värld, vilket de flesta i berättelsen verkar acceptera som helt naturligt, förutom de ”fina” svenska påläggskalvarna på UD och justitiedepartementet – där blir det helt plötsligt en grej av det. Snygg känga där, jag känner igen och uppskattar!

Det här är ingen stor litteratur kanske, men utan att kännas alltför billigt är det  underhållande och lättsmält. Är detta vad du är ute efter så rekommenderas den varmt.

The Century Trilogy

Nu var det verkligen ett tag sen jag skrev, och när jag äntligen gör det så handlar det inte om fantastik. Men ge inte upp om mig är ni snälla, jag kommer nog igen!

Nåväl, även om det inte är fantastik så har den här läsningen ändå varit rätt fantastisk. När jag var i Afghanistan var en av de populäraste böckerna som cirkulerade Ken Folletts Fall of Giants, första boken i Century-trilogin. Men på nåt sätt blev det aldrig av att jag läste den då, men nu har jag äntligen kommit dit, och dessutom även avverkat Winter of the World och Edge of Eternity, dvs. resten av serien. Hela konceptet med serien är att återberätta 1900-talets historia, sett genom ett antal fiktiva med ändå inte omöjliga karaktärers ögon. Vi får följa medlemmarna i en rysk, en amerikansk, en tysk och två brittiska familjer genom tre generationer, en generation i varje bok. Dessa familjemedlemmar positioneras i utkanten av maktens centrum i sina respektive sfärer, och vi får därmed följa de stora historiska skeendena genom deras ögon.

De tre delarna i Century-trilogin, som alla finns översatta till svenska.

Follett har enligt sitt för-/efterord i böckerna en hög ambition att vara historiskt korrekt, men trots det känns det aldrig som att man läser en torr historiebok, utan tvärt om känner jag mig djupt engagerad i karaktärerna. Det känns också som att jag får en känsla för de historiska händelserna i väst och öst på 1900-talet på ett sätt som historieundervisningen i skolan aldrig kunde ge mig, för den personliga vinklingen gör att jag inte bara får händelseförloppen beskrivna för mig, utan även får en djup förståelse för de sociala och kulturella krafter som formade dem. Ibland får jag ta mig i kragen och påminna mig om att detta trots allt är en fiktiv skildring, Follett måste nödvändigtvis spekulera och brodera ut i vissa sammanhang, och även om han har en hög ambition är det omöjligt att skildra alla dessa perspektiv på ett neutralt sätt – det är inte historien jag får återberättad för mig, utan bara en bild av hur historien kanske var.

Century-trilogin är en spännande berättelse om människor och om hur deras liv och öden formas både av deras egna val och av samhället omkring dem. Det är politik, makt, krig och sex. Det hade varit en bra berättelse oavsett, men känslan  av att njuta av en bra berättelse samtidigt som jag får mig en historielektion gör att läsupplevelsen känns extra bra. Det gör inte så mycket att man vet hur det ska gå, i stora drag, för man vet ju inte hur det ska gå för just den lilla människan som Follett låter oss följa. Ibland blir det riktigt känslosamt.

Allra mest känslosamt blir det för mig i seriens absoluta slut, sista bokens epilog. Eftersom att det inte direkt är någon spoiler tänker jag berätta om det: Under bokens gång har vi fått följa en svart amerikansk man från 60-talet och framåt. Vi har fått se hans engagagemang för Civil Rights, hur han går från att i sin ungdom bli misshandlad och systematiskt kränkt av feta, vita polismän, via det formella avskaffandet av all segregation även i södern, ända fram till att han som gammal man fäller en tår av lycka när han får se Barack Obamas installationstal på TV. Och jag kan inte heller låta bli att fälla en tår, men det är inte av lycka utan av sorg och frustration över att se hur snabbt det kan vända, och ersättas av en folkvald president som talar om ”blame on both sides” när en representant för en grupp människor har med berått mod mördat en representant för en annan grupp människor. I början av serien talas det i många sammanhang nedsättande om demokratin som statsskick, av representanter för enväldiga härskare och kommunister, men inte förrän i det där sista ögonblicket kan jag få mig själv att känna att det kanske ligger något i deras argument.

Century-trilogin finns såklart översatta till svenska, som Giganternas fall, Världens vinter och Evighetens rand.

The Fitz and the Fool

En era är över. Första gången jag plockade upp Assassin’s Apprentice/Mördarens lärling gick jag på högstadiet, hade David Eddings Belgarion-serie som enda erfarenhet av fantasy, och blev lite besviken att den inte var mer som dem. Jag tog upp den igen nästan 10 år senare, läste den igen och blev helt knockad, och sög direkt i mig allt annat Hobb skrivit därefter. Sen har det fortsatt att komma hett efterlängtade delar med jämna mellanrum, i tätt sammanhängande tri- eller quadrologier, som sinsemellan utgör delar i ett störra sammanhang. Med denna sista trilogi (bestående  av Fool’s Assassin, Fool’s Quest och Assassin’s Fate) har även det större sammanhanget nått fram till en plats där, såvitt jag förstått, författaren avser sätta slutgiltig punkt.

En era är över, och jag erkänner att mitt så efterlängtade sträckläsande av hela berättelsen från början till slut har uppslukat mig, manglat mig, hjärtekrossat mig flera gånger om, tuggat mig och sedan spottat ut mig hudlös och rödgråten. Tycker ni att det låter melodramatiskt så stämmer det nog (men det skiter jag isf i). Jag känner mig också oerhört bakbunden i skrivandet av den här recensionen, eftersom att alla avslöjanden om någonting av innehållet per automatik skulle bli spoilers till den föregående serien, så ni får ursäkta om detta bitvis blir något skissartat.

Den här serien tar i alla fall vid precis där den föregående berättelsen om Fitz slutar (Fool’s Fate). Med tanke på hur länge jag har sett fram emot den och vilka förväntningar jag har på Hobb, så är jag seriöst orolig för att bli jättebesviken. Och det blir jag såklart inte. Tvärtom blir jag lite förvånad över att bli kastad rätt in i omvälvande händelser, i de tidigare serierna om Fitz har det tagit ett tag innan berättelsen tar verklig fart, men icke så här. Trots att boken är helt ny och trots att (nästan) ingenting händer så som jag hade förutsett, så känns det ändå på något sätt tryggt och bekant. Berättandet är i förstapersonsperspektiv, och Hobb nyttjar det lika effektivt som hon alltid har gjort. Strukturen känns också, så här i efterhand, väldigt bekant utan att för den delen vara repetitiv. De här böckerna knyter ihop många trådar från alla de tidigare Realm of the Elderlings-böckerna, så har man dem färskt i minne kommer man att känna igen sig i ännu större utsträckning.

Hobb skriver som vanligt vuxen fantasy, där berättelsen drivs genom karaktärerna och deras beslut. Jag förstår det som att vissa tycker att Hobbs karaktärer ofta fattar orimliga och ologiska beslut, men jag hävdar bestämt att det är precis tvärt om – de agerar som riktiga människor, som inte alltid heller fattar de beslut som är de mest rimliga eller logiska utifrån de givna förutsättningarna. Det gör att det, enligt mig, är Hobbs karaktärer som är komplexa och realistiska, medans det är de karaktärer vi ofta ser i andra böcker och sammanhang som är orimliga genom att vara alltför konsekventa och logiska, och därmed även stereotypa.

Hobb är ju också känd för att upprepade gånger utsätta sina karaktärer för brutala prövningar, och de här böckerna är inget undantag. Jag misstänker igen att vissa av mina personliga perspektiv har ändrats mer än vad jag uppfattat i samband med att jag blivit förälder, eller så har jag bara blivit blödigare med åren, för det här gör faktiskt ont att läsa ibland. Fast på ett njutbart sätt (hur nu det kan hänga ihop). Och till slut, det jag har fruktat mest, slutet. Som är en oerhört värdig avslutning på hela den långa berättelsen. Som vanligt finns det steg på vägen jag inte är helt förtjust i, de grundläggande premisserna känns lite svagare än Tawny Man-böckerna, som i sin tur är lite svagare än Farseer-böckerna. Men fortfarande bättre än det mesta annat på fantasy-hyllan. Och innan det är helt slut är allt redan förlåtet, och Robin Hobb kvarstår som familjens ohotade litterära husgudinna.

En era är över, och som alltid när det gäller Hobb så är min sammanfattning att alla med det minsta fantasyintresse bör läsa – nej, avnjuta – de här böckerna, men man bör börja från början, med Assassin’s Apprentice.

Edit: Se även mitt spoilerfyllda inlägg där jag lyfter fram några av de saker jag tycker är mest anmärkningsvärda med hela Realm of the Elderlings-serien, och där jag mycket gärna vill föra en diskussion om densamma.

Alfa och omega

Oskar Källner och jag brukar vara på samma våglängd – jag har gillat hans tidigare novellsamlingar, och i samlingar med blandade författare brukar han vara en av mina favoriter. Därav blir jag faktiskt lite förvånad att hans senaste samling Alfa och omega inte alls tilltalar mig.

Den innehåller sju noveller varav en är bekant sedan innan – En sista kyss farväl utgavs i engelsk version i Waiting for the Machines to Fall Asleep för nåt år sen. Då som nu tyckte jag att den var helt okej, men inte särdeles märkvärdig. Utöver den finns där ett antal noveller som inte tilltalar mig alls, trots superhjältepsykologer, årmiljonsöverskridande galaxvida entiteter och svenska myndigheter som täckmantel för dimensionsresande Chtulhudyrkarkulter (det där sista var iofs lite humor). Jag försöker analysera vad som inte tilltalar mig och kommer fram till att den gemensamma nämnaren verkar vara att det helt enkelt är för långt. I grunden bra idéer blir manglade igen och igen och igen tills all juice runnit ur dem för länge sen och jag bara väntar på att det ska ta slut. Tyvärr.

Ännu tydligare blir kanske den slutsatsen när jag tittar närmare på de noveller i samlingen jag faktiskt gillade. Den inledande Vid världens ände är bara knappt tio sidor lång, men lyckas ändå förmedla så mycket. Finstämt och känslosamt, och låter inte science fiction-temat bli ett självändamål utan använder det bara för att berätta om något som är tidlöst, på ett hjärtskärande vackert sätt. Min andra favorit är Stockholms drottning, en postapokalyps-fantasy-berättelse om en värld där mytologiska väsen tagit över jorden och människorna får finna sig att inte längre vara på toppen av den socioekonomiska pyramiden. Dess entusiastiska mischmasch av 80-talssverige, framtidsteknologi och fantasiväsen får mig att tänka på både Mutant: År Noll och Simon Stålenhags alster. En härlig miljö och en berättelse som kanske inte är ny men ändå väl genomförd och underhållande. Jag hoppas på mer i denna miljö från Källner i framtiden!

Recensionsexemplar från Fafner Förlag.

The Liveship Traders

Nu har den börjat. Den Stora Omläsningen av hela Realms of the Elderlings-serien, inför att jag ÄNTLIGEN (*squee!*) ska få börja på The Fitz and the Fool-trilogin i och med att sista delen kommer ut nu i maj.

Eftersom att jag trodde att jag läst den tillräckligt många gånger innan så hade jag nog tänkt mig att hoppa över första trilogin, The Farseer Trilogy, och gick direkt på The Liveship Traders. Då insåg jag två saker: för det första så finns det alltför många subtila kopplingar mellan böckerna för att jag bara ska kunna hoppa över en trilogi och tro att jag kommer ihåg den på det viset. För det andra så kommer jag nog aldrig att kunna läsa Liveship Traders-böckerna utan att bli i alla fall lite hjärtekrossad, melakoliskt förfärad och gråta en skvätt. Även fast jag redan från början vet hur det ska gå och hur det hänger ihop. Likaväl nu som när jag läste dem första gången för mer än tio år sedan. Hobb har (som kanske är bekant) en onaturlig talang för att utsätta sina karaktärer för konsekvenserna av sina egna och andras synnerligen mänskliga och förståeliga men inte alltid så väl underbyggda beslut. De brukar inte ha det lätt, hennes stackars dramatis personae, och ingenstans är det värre än i just den här serien tror jag. Det börjar ganska illa, och sen går det bara utför i en nedåtgående spiral av elände, som när vi är övertygade om att det inte kan blir värre, alltid kan fortsätta ett varv till. Trots det får vi aldrig lättnaden av att helt förlora hoppet, för det finns alltid där bakom nästa krök, just utom räckhåll, om bara…

Jag älskar de här böckerna och har mycket svårt att vara kritisk mot dem, men det kanske är betyg nog i sig?

En vacker översikt över samtliga böcker i Realm of the Elderlings-serien och i vilken ordning de bör läsas. Skamlöst stulen från författarens Facebook-sida.