Fyra dagar i Kabul

Amanda Lund är polisinspektör och jobbar för tillfället som rådgivare åt den afghanska polisen i Mazar-e-Sharif i norra Afghanistan. Plötsligt ringer telefonen mitt i natten och hon får order att sätta sig på morgonplanet till Kabul och där anmäla sig till den svenske ambassadören, mer kan inte sägas på oskyddade sambandsmedel. Därefter vidtar en härva av försvunna diplomater, narkotika och mord som sträcker sig över två världsdelar i ett halsbrytande actionfilmstempo.

Fyra dagar i Kabul är en typisk actionpolisfilmsmanus-bok, men det är en gedigen och trovärdig sådan. Författaren Anna Tell skriver, såvitt jag kan bedöma, precis om sådant som hon kan och det ger berättelsen tyngd och trovärdighet, om än inte djup. Polisutredningarna i Sverige och Afghanistan känns rimligt och trovärdigt skildrade för mina lekmannaögon, och de svettklibbiga skildringarna av att hasa runt i stridsutrustning i afghansk värme där allt smakar damm och luktar sopor, det känns definitivt trovärdigt.

Jag gillar också ironin i att Amanda är kvinna i en traditionellt manlig värld, vilket de flesta i berättelsen verkar acceptera som helt naturligt, förutom de ”fina” svenska påläggskalvarna på UD och justitiedepartementet – där blir det helt plötsligt en grej av det. Snygg känga där, jag känner igen och uppskattar!

Det här är ingen stor litteratur kanske, men utan att kännas alltför billigt är det  underhållande och lättsmält. Är detta vad du är ute efter så rekommenderas den varmt.

Annonser

Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children

dsc_2811Jakob är en sextonårig kille i Florida, han har ett rätt vanligt liv förutom att hans föräldrar är mer välbärgade än genomsnittet. Han går i skolan, extrajobbar i en av butikerna i koncernen som ägs av hans släkt och förväntar sig ett ganska förutsägbart liv där han ska jobba sig upp till koncernledningen på sikt. Det enda märkvärdiga i hans liv är hans farfar Abe, som skildes från sina föräldrar i Polen under andra världskriget och fortsatte till att bli soldat, slåss i kriget, slå sig till ro i USA och bilda familj, och nu spenderar han sin ålderdom med att skrämma sin sonson med ruggiga historier om monster. Det är så landet ligger när Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children börjar. Den slår dock ganska snart in på en välkänd väg, med en parallell verklighet som ingen kan se förutom vår hjälte Jakob, som såklart är menad att hålla på med mycket mindre mundana ting än att vara företagsledare.

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn, som den heter på svenska, är ytterligare en ungdomsbok som rider på Harry Potter-vågen, och här känns likheterna ännu mer tydliga än i vissa andra exempel. Den här boken är lite vuxnare än HP (i nivå med de sista Potter-böckerna mer än de första), men i grunden samma berättelse som vi har hört så många gånger nu, och har egentligen inget nytt att komma med. Jag är lite skeptisk i början, sen så tar det sig efter en stund, men sen tycker jag att det brister lite i sammanhang och rimlighet mot slutet. I stora drag en ”meh”-bok, enligt mig. Det enda som är anmärkningsvärt är bilderna. dsc_2813Min (engelska) upplaga är illustrerad i svartvitt, med avbildningar av gamla foton från tidigt 1900-tal, ofta på barn och ofta ger de ett vagt kusligt intryck. Om man ska tro intervjun med författaren som finns längst bak i boken, så har han samlat på sig dessa gamla foton från olika loppmarknader och dylikt, och sen har berättelsen växt fram i växelverkan med dessa ibland mycket märkliga bilder. Ibland har han haft en del av historien att berätta, och sedan sökt bilder som illustrerar den. Ibland har han haft bilden, och sedan format historien så att den passar in. Tyvärr kände jag på mig detta redan när jag läste berättelsen, för den hänger inte riktigt ihop. Det fanns en disharmoni, något krystat och forcerat i den, som jag inser härrör just till att berättelsen blivit pressad att ta vissa vägar för att den ska passa ihop med just den bilden som fångat författarens intresse. Kunde ha blivit fantastiskt, men nu gör det lika mycket från som till i totalen.

Ett tema som jag känner att jag måste nämna, är föräldraskapet. Berättelsen om ett barns relation till sina föräldrar och föräldrars relationer till sina barn, går som en röd tråd genom berättelsen och för en gångs skull är den ganska rimlig. Normal. Inte oproblematisk, men inte heller katastrofal, och dessutom nyanserat skildrad. Det tycker jag är sällsynt i ungdomsböcker, och här behandlas det på ett fint sätt. Det kanske är värt att läsa boken bara för det.

Jag har förstått att Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children har fått två uppföljare, men jag känner ingen större lust att jaga efter dem, men springer jag på dem nån dag kanske jag läser dem. Däremot tänker jag nog se filmatiseringen av boken som är på gång nu, inte minst för att Eva Green som imponerade stort i Penny Dreadful är med. Jag tror att det här är en bok som gör sig alldels utmärkt på vita duken, så jag får hoppas på den istället.

Off to Be the Wizard

Martin Banks är en riktig slacker. Han har ett sunkigt, tråkigt liv i en sunkig, tråkig lägenhet med ett sunkigt, tråkigt jobb, och ingen lust att anstränga sig för att något skulle bli annorlunda. På kvällarna sitter han vid datorn och slösurfar runt på nätet och och leker runt med sin ytterst begränsade hacker-kompetens. Tills han en dag råkar komma åt en fil som visar sig vara config-filen för verkligheten… Sen tar det inte lång tid innan Martin har ställt till det så för sig att han ser det som den bästa utvägen att fly till medeltiden, där han tänker använda sin nya förmåga att ändra i verkligheten till att leva ett bekvämt liv på andra genom att utge sig för att vara trollkarl. Det behöver väl knappast sägas att det inte riktigt går som han tänkt sig?

OffWizard220Jag kanske har sagt tidigare att jag har väldigt, väldigt svårt för humor. Antingen brukar jag uppfatta det som på tok för juvenilt kiss-och-bajs-och-dratta-på-ändan-mässigt, eller så är det så skruvat eller artificiellt konstruerat att det faller platt. På något magiskt sätt lyckas Off to Be the Wizard undvika båda delar, för det här är faktiskt riktigt roligt (Jag fick till och med skapa kategorin ”Humor” för det här inlägget. Den har inte funnits på bloggen innan.) I grunden är detta en ganska simpel och förutsägbar historia med en ganska lam konflikt och mycket enkel berättarteknik. Den är faktiskt så lam och lättsam att man skulle kunna tro att den är skriven för barn med nervösa konservativa amerikanska föräldrar, där det värsta språkbruket i boken utgörs av ett ”looks bitchin'”. Men den är späckad med subtila skämt och lite smådråpliga sammanhang, uppblandat med några otroligt pragmatiska och klarsynta ögonblick där berättelsen berör de existentiella frågor som blir oundvikliga när en har fått viss insyn i hur världen faktiskt är beskaffad. Man tar sig också an ett antal klichéer från såväl klassiskt manlig västerländsk nördkultur som från de spel som denna brukar innefatta och nyttjar sig glatt av dem i igenkänningshumorns tecken, samtidigt som författaren markerar en viss distans och en medvetenhet kring hur exkluderande den är.

Off to Be the Wizard kommer nog aldrig att klassas som ”stor litteratur”, men jag tyckte att det var fantastiskt njutbar underhållningsläsning som jag gärna rekommenderar som hängmatteläsning till alla som kan tänka sig att leva i en nördkliché från 80-talet i några timmar.

Trigger Warning

Det är allmänt känt att den litterära husguden i FF:s hushåll är Robin Hobb, men var jag tvungen att välja en ställföreträdare skulle det nog bli Neil Gaiman (inte minst för att han skrivit den enda kärleksroman jag någonsin har stått ut att läsa). Därför var såklart förväntningarna på Trigger Warning höga, och så här i efterhand… så vet jag inte riktigt om de blev infriade. Dels för att det alltid är svårt att utvärdera novellsamlingar – det finns ju alltid noveller man tycker mer och mindre om i dem – och dels för att så stor andel av de här berättelserna faktiskt är renodlade skräckhistorier. Skräckhistorier brukar nämligen ha svårt att charma mig, för jag känner inte så mycket för dem (Modig, eller brist på fantasi? Välj själv.) Men jag kan i alla fall med säkerhet säga att jag inte blivit besviken.TriggerWarningShortFictionsandDisturbances_UK-Paperback_1442258702

Trigger Warning börjar med börjar med ett utförligt förord, där författaren till min glädje för en diskussion kring begreppet ”trigger warning” och hur det används i sammanhang kring skönlitteratur och vuxna läsare. Boken var värd att läsa bara för det. Sedan följer, även detta till min glädje, det lilla guldkorn man ibland kan stöta på i novellsamlingar. Nämligen några rader från författaren kring varje novell, där han berättar något om hur det gick till när den kom till. Jag uppskattar alltid dessa små glimtar in i tankevärlden hos den människa som har som yrke att skapa magiska, tragiska, fantastiska och fruktansvärda verkligheter för mig att besöka på min lediga tid. Men jag rekommenderar att hoppa över dem inledningsvis, och återkomma när ni läst själva novellerna.

Särskilt med dessa små kommentarer i bagaget kan man se den här samlingen som en provkarta över hur författare inspireras, av både av vardagen omkring sig och av andra författares verk (eller för den delen, sina egna tidigare sådana). Här möter vi både Doctor Who och doktor Watson (eller egentligen, Sherlock Holmes), minst två noveller inspirerade av sagor (av vilka en är The Sleeper and the Spindle, som man definitivt bör anskaffa i sin illustrerade utgåva), och minst en novell direkt inspirerad av Gaimans hustru Amanda. Några är mystiska, några är bara spännande och intressanta, och några rent ut blodisande läskiga, även för mig. Insprängt mellan novellerna finns på några ställen kortare och mer lyriska inslag, men de känns helt på sin plats.

Som vanligt berättar Gaiman  magiska sagor med mörka övertoner oavsett vilken genre texten officiellt bekänner sig till. Passar det dig så är det som vanligt kvalitet som levereras, men du kan behöva en extra lampa vid sängen efter några av dessa…

The Sleeper and the Spindle

Jag är ju generellt väldigt förtjust i Neil Gaimans böcker (med American Gods som enda undantaget hittills), så när jag föll för det underbart vackra omslaget till The Sleeper and the Spindle i bokhandeln så var det en sån fröjd att se honom som författare, så att jag kunde impulsköpa boken direkt utan dåligt samvete.

The Sleeper and the Spindle

Men kolla på den!! Så vacker…

The Sleeper and the Spindle känns som en klassisk folksaga, en med inte-så-subtila vinkar till några av de mest kända sådana. Men samtidigt känns den modern, främst för att det inte finns några rosaskimrande prinsessor som vackert väntar i höga torn eller glaskistor på att Prinsen (TM) ska komma och göra deras liv komplett. (Kanske är det ingen slump att både författare och illustratör har dedikerat boken till sina respektive döttrar?). Nej, drottningen vi får följa i den här sagan är av ett helt annat skrot och korn:

”I am afraid,” said the queen, ”that there will be no wedding tomorrow.”
She called for a map of the kingdom, identified the villages closest to the mountains, sent messengers to tell the inhabitants to evacuate to the coast or risk royal displeasure.
She called for her first minister and informed him that he would be responsible for the kingdom in her absence, and that he should do his best neither to lose it nor to break it.
She called for her fiancé and told him not to take on so, and that they would still be married, even if he was but a prince and she a queen, and she chucked him beneath his pretty chin and kissed him 
until he smiled.
She called for her mail shirt.
She called for her sword.
She called for provisions, and for her horse, and then she rode out of the palace, towards the east.

Samtidigt som det är en saga, så lyser den lysande språkkänsla och torra humor som är Gaimans signum igenom på många ställen, och även om jag gärna skulle läsa boken som godnattsaga för ett barn så känns den inte barnslig när jag läser den själv. Och illustrationerna är i sin svartvita (med gulddetaljer) enkelhet helt överjordiskt vackra, och kompletterar och förstärker textens drömska kvaliteter. Det här är en saga, även om det är en av de svårare, mer lik de ursprungliga Grimm-sagorna än de disneyfierade moderna versionerna vi har vant oss vid.

The Sleeper and the Spindle

Men kolla då! På insidan också!

Sammanfattningsvis: Jag älskar den här boken! Jag måste köpa den på svenska också (Den sovande och sländan), så att jag kan läsa den för dottern snart som hon är förmögen att förstå den.

Vill man bara läsa texten och tror att man klarar sig utan de fantastiska illustrationerna så ingår novellen även i Trigger Warning.

Dylan Dog – Hjärta av sten

20150701_232416Serier verkar fortfarande vara något som svenskar, förutom vissa privilegierade kategorier av nördar (läs: vi som handlar på SF-bokhandeln), fortfarande tycker är för barn. Därav är det extra glädjande att få läsa lite vuxenserier på svenska, och som dessutom verkar komma till oss från mina gamla hemtrakter – fantastiskt roligt att se att det är möjligt att driva ett sådant projekt från Västerbotten (Internet – Halleluja!?). Albumet jag har fått i min hand är enligt uppgift det sjätte i ordningen av de album som getts ut på svenska, men det märks knappt – utifrån vad jag kan se från det enda jag har läst så finns det ingen övergripande berättelse utan de är verkligen helt fristående, för ovanlighetens skull.

Dylan Dog är lite som True Detective med bara Rust Cohle, inklusive de lite trötta könsstereotyperna (kan jag få läsa en deckarhistoria utan en dam i nöd som måste räddas, snälla?). Det är en halvockult (?) mysterieberättelse i lite lagom svart matiné-noir-tappning, och glädjande nog har man valt en berättelse som nyttjar potentialen hos seriemediet på ett riktigt bra sätt, det imponerade på mig i alla fall!20150701_232532 Jag hade lite svårt för huvudpersonens Marx-broder-imiterande sidekick, men det kan möjligen vara kopplat till 1) att jag brukar ha svårt för humor sådär i största allmänhet, och 2) att det är en återkommande karaktär som möjligen har presenterats på ett lite mer ingående sätt i tidigare album.

Tecknarstilen är svartvit, lite kantig och grovhuggen på ett sätt som passar stilmässigt väldigt bra till innehållet, men som inte riktigt tilltalar mig fullt ut. Vissa rutor är fantastiskt vackra, framför allt de som i huvudsak består av avbildningar av statyerna som har en rätt stor del i berättelsen. Jag hade dock gärna sett att man tagit ut svängarna ännu lite mer i själva strukturen, nu är det nästan alltid samma antal rutor på varje sida, bara i olika kombinationer. Ibland när man går från en sak till en annan, det som i en roman hade varit ett nytt kapitel, får jag inga visuella ledtrådar till det, så där är jag ärligt talat lite förvirrad ibland. Men det kanske är ett utslag av min bristande genrekompetens. Eller kanske inte?

Jag läser Dylan Dog lite som jag läste Harry Dresden – med nöje, inte med något skriande behov att läsa allt allt allt nu nu nu, men jag skulle inte ha något emot att återkomma. Typisk återhämtningsläsning, och det är inte illa det, så här i semestertider!

Recensionsex från Ades Media. Se även Dylan Dog -Det tomma brevet.

Code Name Verity

Jag undviker berättelser om andra världskriget om jag kan. Jag är helt enkelt så matt på dem. De handlar antingen om judar som får ett svårt liv och ett tragiskt slut, eller om vanliga killar som blir soldater och får ett jobbigt liv och i bästa fall ett hjältemodigt, i sämsta fall ett tragiskt slut. Båda delar är förstås behjärtansvärda, men jag kan bara inte engagagera mig i ytterligare en. Dessutom tror jag att många har svårt att känna normal empati inför berättelser om soldater – vi väntar oss helt enkelt att soldater ska ha det lite tufft och svårt. Vi tror inte att det är lika jobbigt som det är för dem, och kan inte få in i vårt huvud att det är lika jobbigt för dem som för oss att vara utan mat, att längta hem, att se vänner dö (litegrann som med människor från u-länder). Ett lysande exempel är den nu just överspelade debatten om Försvarsmaktens vara eller inte vara på nationaldagsfirandet i Umeå, där man var så ivrig i att inte kränka de (icke tillfrågade) ”nya svenskarna” att man på slentrian kränkte alla svenska soldater istället. För att soldaterna också är människor med tankar och känslor, det faller oss inte riktigt naturligt.

51PR5E6NCDLMen åter till saken. Jag undviker som sagt andra världskriget-berättelser om jag kan, men jag kunde inte motstå Code Name Verity när jag fick se nån blurb om den på nån blogg, och sen har den stått i hyllan ett bra tag. Redan efter första sidan inser jag att detta inte liknar något jag läst innan. Det finns inga skyttegravar i Code Name Verity. Inga kulsprutor, inga stridsgaser, inga stridsvagnar. Ändå – eller kanske just därför – tar den sig in under skinnet på mig på ett sätt som fiktionära krigsskildringar inte brukar göra. Kanske för att den saknar alla de sakerna, så har jag garden nere och den träffar med full kraft mitt i känslocentrum. Innan den är slut är jag förkrossad. Förkrossad. Inte minst för att den skildrar det där som ingen verkar vilja tänka på, det vill säga hur kriget påverkar alla det kommer i närheten av, oavsett om man är beredd att delta eller inte. Man får inget val. Alla, från minsta barn till äldsta mormor, kommer att få sina liv ställda på huvudet den dag kriget kommer till landet. Jag tror inte att det skulle vara annorlunda idag.

Code Name Verity är en intelligent skildring av två unga brittiska kvinnor med en början just innan krigets början, deras växande vänskap och deras vilja att bidra till sin sida i konflikten och de svåra vägarna runt de hinder som samhället satte upp för unga kvinnor att göra just det. Berättartekniken är inte unik, men den är väldigt speciell och bidrar otroligt mycket till berättelsen i sig – det är en fantastisk bok inte bara i vad den berättar utan hur den berättar det. Bättre hälften läste den också, och utbrast sen ”Om vi hade en dotter, så skulle det här vara sådant jag önskade att hon läste!”. Jag kan bara hålla med. Det gläder mig också att se att motståndaren, nazisterna, de som brukar vara identiska, ansiktslösa unga män i svarta uniformer och hjälmar nedtryckta över ögonen i alla filmer, också skildras som människor med mänskliga tankar och känslor. Det ger ännu en dimension till krigets meningslöshet.

Så här i slutet av en recension så brukar jag ju komma med rekommendation om vem som bör och inte bör läsa boken. Just nu är jag lite för känslomässigt laddad med tårar och superlativ för att formulera en sådan rekommendation, men det i sig kanske är rekommendation nog?

Sally Lockharts äventyr

Om jag inte känt till Philip Pullman hade jag nog aldrig plockat upp en ungdomsbok med ett omslag som min upplaga av Rubinen i dimman har – rosa med en ung kvinna med vemodig blick. Frågan är om den som ritade omslaget har läst boken. Den sextonåriga Sally Lockhart som boken kretsar kring ger i alla fall allt annat än ett rosa och gulligt intryck. Hon är en mycket kavat och självständig ung dam, i mycket större utsträckning än vad som nog var rimligt i 1870-talets London, men ”rimlig” är inte det första ordet hennes vänner skulle använda för att beskriva Sally.

I bokens början har Sally just fått reda på att hennes far har omkommit när hans skepp förlist någonstans i ostindien. Hon har blivit placerad hos en allt annat än trevlig gammal tant som förmyndare, men snart står det klart att allt inte riktigt är som det ska, eller som det verkar vara, när Sally börjar få mystiska, kryptiska meddelanden… Det är tur att Sallys far inte riktigt har fostrat henne så som man traditionellt fostrade sina viktorianska döttrar på 1800-talet, för annars skulle hon vara chanslös i att reda ut situationerna hon hamnar i.

unnamedJag blir direkt uppriktigt förtjust i Sally Lockheart som person, liksom i Pullmans självklara sätt att ge henne djup och komplexitet. Det gläder mig ju alltid när kvinnliga karaktärer, särskilt i böcker för ungdomar, får vara lite sådär obekväma och socialt osmidiga, och faktiskt får fortsätta vara det och inte måste behandlas som en ful ankunge bara för att de är kvinnor. Hade Sally varit min dotter hade jag varit stolt över henne, och hade hon varit min jämnåriga hade jag nog gärna hängt med henne, även medräknat riskerna i att vi båda i så fall skulle ha ett rätt explosivt humör…

I Skuggan från norr har Sally fått växa sex år både i kropp och i sinne, och det är en tydlig utveckling från den första boken även om det är tydligt att de hänger ihop. Det här är mer av en utpräglad deckarhistoria än vad föregångaren är, och den känns också tyngre och allvarligare på många sätt, särskilt mot slutet. Tyvärr slutar den med en kliché på sista sidan som jag inte uppskattar, men ingen är väl fullkomlig.

En sak som är klar är i alla fall Pullman skriver för ungdomar, men kan likaväl läsas av vuxna. Det är tydligt att han har stort förtroende för sina unga läsare och han väjer inte för svåra saker som alkohol, droger och döden även om han lätt hade kunnat göra det. Han antar inte heller att hans läsare är korkade och fördummar sitt språk ned till torftighetens gräns som en del ungdomsförfattare gör, utan levererar fortfarande njutbar prosa även om den inte innehåller sådana utsvävningar som berättelser avsedda för vuxna ibland kan göra. Jag kände mig uppriktigt fångad av båda böckerna, inte minst av de intressanta tekniska beskrivningarna av 1800-talsfotografering som ger berättelsen en liten känsla av steampunk. Pullman handskas mycket varsamt med de fantastiska elementen, och det tycker jag passar stämningen i stort mycket bra. Båda böckerna är synnerligen läsvärda (om man lyckas få tag i dem, särskilt den första verkar vara helt slutsåld överallt) för alla som gillar viktorianska mysterier, fotografering och självständiga unga damer.

Den leende vännen

En av mina stora ungdomskärlekar var Sherlock Holmes (Nej, inte på DET viset! Tanken hade varit minst lika fjärran för Mr Holmes som den är för mig), och jag raidade skolbiblioteken efter böckerna och förde långa (handskrivna!) listor för att följa upp att jag faktiskt läst alla novellerna. Det är också en av de få litterära barndomsfavoriter som har överlevt ända upp i vuxen ålder, annars brukar man ju kunna bli både besviken och lite förödmjukad när man femton år senare gör ett återbesök i källan till en stor läsupplevelse och finner den platt och banal. I alla fall, så har jag länge tänkt mig att jag ska läsa något av det Doyle skrivit utöver berättelserna om Holmes, men det har aldrig blivit av, förrän det trillar ner ett mejl från Sigill Förlag som undrar om jag vill recensera en samling noveller ”som fokuserar på Doyles författarskap bortom Sherlock Holmes”? Ja, självklart! säger jag, och sätter mig sedan med gapande mun och väntar på fler stekta sparvar 😛

20140625_164010Den leende vännen och andra historier är en tunn liten novellsamling på bara 100 sidor, som innehåller fem noveller av Doyles penna, översatta till svenska och i en samling som, såvitt jag förstår, inte uppträtt på originalspråket. Men det spelar inte så stor roll, för novellerna har inget med varandra att göra. Först är jag lite orolig för att den är översatt, men språket löper friktionsfritt (förutom en liten detalj om en kikare, men det var inget), till min stora glädje. Och glädjen börjar bara där, för det här är den renaste nöjesläsning jag har haft på länge.

Det sägs att Arthur Conan Doyle ska ha inspirerats av Edgar Allan Poes Auguste Dupin när han skapade Sherlock Holmes, vilket jag i och för sig aldrig har tvivlat på, men efter att ha läst Den leende vännen så är det i alla fall solklart att Doyle har inspirerats av Poe – samtliga noveller i samlingen skulle kunna ha varit berättade av Poe, men nedtecknade med doktor Watsons penna. Till skillnad mot Holmes-berättelserna så finns här ibland övernaturliga inslag, men de är lika väl konstruerade som något annat han skrivit. Och det här är bra, det här är precis min kopp te – det är sekelskifte, hattar, herrar som kallas ”herr”, och en spänd men nyfiken hållning inför vad sådana moderna företeelser som elektricitet och flygplan kan föra med sig. Det tycker jag är en ledstjärna för vad steampunk borde sträva efter – inga besvärjerskor eller flygande tigrar, men en värld som inte är fullt utforskad och som fortfarande lurar på sina mysterier. Och mitt i världen – människan i all sin nyfikna, äventyrslystna, svekfulla, uppfinningsrika och mordiska prakt.

Jag hoppas, hoppas verkligen att Sigill förlag fortsätter att ge ut Doyles verk i modern upplaga – jag kan lova att ni kommer att ha minst en köpare i alla fall, nämligen undertecknad. (Jag hoppas också att man då väljer att någonstans i boken publicera originaltitlarna på novellerna, de saknades här och det krävdes lite detektivarbete för att ta reda på några av dem.) Den enda svagheten med den här boken var att jag fick den mitt i sommaren: det här är en bok som inte passar sig på altanen under en strålande sol, utan den kräver länstol, yllefilt, en kopp te och helst en sprakande brasa.

Recensionsex från Sigill Förlag

I varje ångetag

Steampunk är kanske den genrelitteratur som är mest på uppgång just nu, med nya författare, serier och fristående böcker som dyker upp lite varstans liksom kugghjul ur ett trasigt fickur. I en genre som ofta är så tungt inspirerad av det brittiska och viktorianska är det med glädje jag tar upp I varje ångetag, en rykande färsk svensk steampunkantologi som utspelar sig i stormakten Sverige under Oscar II:s era (d.v.s. kring sekelskiftet 1800-1900). Precis vad jag har längtat efter länge nu!

Det sägs att en hög militär befattningshavare, efter den misslyckade Operation Eagle Claw, ska ha sagt: ”We failed because we confused ambition with ability”. Citatet kommer osökt till mig när jag läser I varje ångetag. 20140519_002656Inte för att boken är ett misslyckande, egentligen, men i vissa fall har man kanske blandat ihop ambition med förmåga. I så gott som alla berättelser i samlingen så lyser författarens kärlek till genren igenom och ger själ och känsla till berättelsen. Men också, i så gott som alla berättelser, finns det stora eller små svagheter som gör att jag inte riktigt kan ta den till mig. Vissa noveller uppfyller inte alls kraven jag ställer på en det litterära formatet novell, utan känns mer som lösryckta kapitel ur en roman. De allra flesta novellerna har språkliga svagheter någonstans på skalan mellan ”lite för många anglicismer som inte gör sig väl i miljön” till ”bristen på språkkänsla och struktur i berättandet gör att jag har svårt att hänga med i vad som händer”. Kort sagt så uppfylls, tyvärr, de flesta av mina fördomar vad gäller svensk egenutgiven genrelitteratur – det finns nog ofta en anledning till att de stora förlagen inte är intresserade. Så här känner jag ända fram till jag kommer till sista sidan – den där bokens sista novell, Bångstyrig av Pernilla Lindgren, visar att jag har haft fel. Jag kan i alla fall inte uttala mig kategoriskt, för här har vi helt plötsligt en novell vars språk inte stör min läsning, och som faktiskt levererar allt jag önskar mig av en novell, och lite till. Tack, Pernilla, för att jag får lägga ned boken med en lycklig känsla i magen 🙂

Nu skulle man kunna tro att jag inte rekommenderar I varje ångetag, men då har man fel. Även om det finns språkliga och formmässiga brister så vägs det upp av den fascinerande vision av det oscarianska steampunksverige som berättelserna tillsammans bygger upp, och av den kärlek och entusiasm som genomsyrar varje sida. Den svenska utgångspunkten ger en närhet och känsla som inte kan importeras. Läs I varje ångetag om du hyser den minsta kärlek till steampunk-genren. Läs den med överseende med svagheterna, men som en inspirerande katalog över en stor bredd av fantasifulla perspektiv på ett stormaktssverige fullt av romantik, hjältemod, kugghjul och luftskepp. Gud bevare konungen och fädnerslandet!