Fyra dagar i Kabul

Amanda Lund är polisinspektör och jobbar för tillfället som rådgivare åt den afghanska polisen i Mazar-e-Sharif i norra Afghanistan. Plötsligt ringer telefonen mitt i natten och hon får order att sätta sig på morgonplanet till Kabul och där anmäla sig till den svenske ambassadören, mer kan inte sägas på oskyddade sambandsmedel. Därefter vidtar en härva av försvunna diplomater, narkotika och mord som sträcker sig över två världsdelar i ett halsbrytande actionfilmstempo.

Fyra dagar i Kabul är en typisk actionpolisfilmsmanus-bok, men det är en gedigen och trovärdig sådan. Författaren Anna Tell skriver, såvitt jag kan bedöma, precis om sådant som hon kan och det ger berättelsen tyngd och trovärdighet, om än inte djup. Polisutredningarna i Sverige och Afghanistan känns rimligt och trovärdigt skildrade för mina lekmannaögon, och de svettklibbiga skildringarna av att hasa runt i stridsutrustning i afghansk värme där allt smakar damm och luktar sopor, det känns definitivt trovärdigt.

Jag gillar också ironin i att Amanda är kvinna i en traditionellt manlig värld, vilket de flesta i berättelsen verkar acceptera som helt naturligt, förutom de ”fina” svenska påläggskalvarna på UD och justitiedepartementet – där blir det helt plötsligt en grej av det. Snygg känga där, jag känner igen och uppskattar!

Det här är ingen stor litteratur kanske, men utan att kännas alltför billigt är det  underhållande och lättsmält. Är detta vad du är ute efter så rekommenderas den varmt.

Annonser

Professor Frans – Necronomicon i Upsala

Mohamed Omar och professor Frans Stenberg är tillbaka, den här gången i serieformat, understödda av tecknaren Rickard Fornstedt. Detta i ett album som säkert var nyutgivet när jag fick det, men som har legat på hyllan på tok för länge (förlåt, författaren!). När vi senast träffade honom jagades det kultister i drömskt prosaformat med pulpkänsla (se Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet), men nu är det som sagt den grafiska formen som gäller. I övrig är de faktiskt rätt lika. DSC_1138Tyvärr, måste jag säga, förstärker formatet det som jag upplevde som svagheter även i den tidigare berättelsen, och även om novellen är charmig och lite spännande, med intressanta nickningar till svensk historia och populärkulturella fenomen, så är själva kärnan ännu mer banal än tidigare. I alla fall upplever jag den så. Kanske är det för att de många hänvisningarna till de ursprungliga berättelserna om Sherlock Holmes hissar upp förväntningarna till en nivå där de inte bör vara?

Kortfattat är Necronomicon i Upsala en uppföljare till Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet, där vi föga förvånande får reda på att Khazamhotep-kulten inte är så död som vi trodde, och innan den våldsamma upplösningen hinner vi passera både byggherrar, mösspåtagning till Valborg i Uppsala och boken ”Den svenska rymdnazismen”, utgiven av ”Ufo-Leif förlag”. Och förstås, kultister. Som sig bör, i en bok med ”Necronomicon” i namnet.DSC_1137

Jag uppskattar verkligen Fornstedts svartvita tecknarstil som passar väl ihop med innehållet, även om man skulle kunna utnyttja subtilitieten i att berätta i bild snarare än i text i ännu större utsträckning, för att låta mysteriet vara ett mysterium snarare än något som den som har läst några deckare lätt kan lista ut redan i anslaget. Men jag älskar assistenten Hennings Star-Wars-nördighet, som kan gestaltas så väl på bild! Å andra sidan kanske det inte är deckare man är ute efter utan snarare pulp? I så fall slår man ju huvudet på spiken. Så jag tänker nog fortsätta att läsa om professor Frans, för det kanske inte är författaren/na som behöver styra om sitt berättande, utan jag som behöver styra om mina förväntningar?

Recensionsex från författaren/Aguéli förlag

Dylan Dog – Hjärta av sten

20150701_232416Serier verkar fortfarande vara något som svenskar, förutom vissa privilegierade kategorier av nördar (läs: vi som handlar på SF-bokhandeln), fortfarande tycker är för barn. Därav är det extra glädjande att få läsa lite vuxenserier på svenska, och som dessutom verkar komma till oss från mina gamla hemtrakter – fantastiskt roligt att se att det är möjligt att driva ett sådant projekt från Västerbotten (Internet – Halleluja!?). Albumet jag har fått i min hand är enligt uppgift det sjätte i ordningen av de album som getts ut på svenska, men det märks knappt – utifrån vad jag kan se från det enda jag har läst så finns det ingen övergripande berättelse utan de är verkligen helt fristående, för ovanlighetens skull.

Dylan Dog är lite som True Detective med bara Rust Cohle, inklusive de lite trötta könsstereotyperna (kan jag få läsa en deckarhistoria utan en dam i nöd som måste räddas, snälla?). Det är en halvockult (?) mysterieberättelse i lite lagom svart matiné-noir-tappning, och glädjande nog har man valt en berättelse som nyttjar potentialen hos seriemediet på ett riktigt bra sätt, det imponerade på mig i alla fall!20150701_232532 Jag hade lite svårt för huvudpersonens Marx-broder-imiterande sidekick, men det kan möjligen vara kopplat till 1) att jag brukar ha svårt för humor sådär i största allmänhet, och 2) att det är en återkommande karaktär som möjligen har presenterats på ett lite mer ingående sätt i tidigare album.

Tecknarstilen är svartvit, lite kantig och grovhuggen på ett sätt som passar stilmässigt väldigt bra till innehållet, men som inte riktigt tilltalar mig fullt ut. Vissa rutor är fantastiskt vackra, framför allt de som i huvudsak består av avbildningar av statyerna som har en rätt stor del i berättelsen. Jag hade dock gärna sett att man tagit ut svängarna ännu lite mer i själva strukturen, nu är det nästan alltid samma antal rutor på varje sida, bara i olika kombinationer. Ibland när man går från en sak till en annan, det som i en roman hade varit ett nytt kapitel, får jag inga visuella ledtrådar till det, så där är jag ärligt talat lite förvirrad ibland. Men det kanske är ett utslag av min bristande genrekompetens. Eller kanske inte?

Jag läser Dylan Dog lite som jag läste Harry Dresden – med nöje, inte med något skriande behov att läsa allt allt allt nu nu nu, men jag skulle inte ha något emot att återkomma. Typisk återhämtningsläsning, och det är inte illa det, så här i semestertider!

Recensionsex från Ades Media. Se även Dylan Dog -Det tomma brevet.

Blodsmak – ett fall för Sennja Maler

I en värld där pesten, det efterföljande kärnvapenkriget och samhällets totala sönderfall redan har passerat för hundratals år sedan, lever i en stad på västkusten vid namn Göborg en kvinna vid namn Sennja Maler. Yrke: privatsnokare. Blodsmak är ett bra men långt ifrån klichéartat exempel på den mest klassiska deckarhistorien – hustru i nöd anlitar privatdeckare för att ta reda på om maken är otrogen, och sen urartar det till något mycket större. Kanske lite väl stort, intrigerna och sammanträffandena bakom fasaden är kanske lite orimliga – men bara lite.12356488

Till skillnad från det gråtonade och djupt pessimistiska förhållningssätt som brukar prägla postapokalyptiska berättelser har Blodsmak den tydliga anstrykning av humor som präglade även Mutant: Undergångens Arvtagare, det vill säga det rollspel i vars världsbeskrivning boken utspelar sig. Det är fräsch, lättsam och underhållande läsning. Jag ser många stereotyper ur film noir (som synes redan på omslaget!), men tack och lov inte machoidealet – manligt och kvinnligt värderas lika i M:UA:s värld och detta framkommer väldigt tydligt i spännvidden och komplexiteten hos karaktärer av båda könen. Det här är den litterära motsvarigheten till matinéfilm, utan de unkna föreställningarna om kön och klass som normalt brukar associeras med dessa, och istället en fantasikittlande skildring av en värld så lik och ändå så olik vår egen.

Omläsning från 2012. Så här tyckte jag då.

Sally Lockharts äventyr

Om jag inte känt till Philip Pullman hade jag nog aldrig plockat upp en ungdomsbok med ett omslag som min upplaga av Rubinen i dimman har – rosa med en ung kvinna med vemodig blick. Frågan är om den som ritade omslaget har läst boken. Den sextonåriga Sally Lockhart som boken kretsar kring ger i alla fall allt annat än ett rosa och gulligt intryck. Hon är en mycket kavat och självständig ung dam, i mycket större utsträckning än vad som nog var rimligt i 1870-talets London, men ”rimlig” är inte det första ordet hennes vänner skulle använda för att beskriva Sally.

I bokens början har Sally just fått reda på att hennes far har omkommit när hans skepp förlist någonstans i ostindien. Hon har blivit placerad hos en allt annat än trevlig gammal tant som förmyndare, men snart står det klart att allt inte riktigt är som det ska, eller som det verkar vara, när Sally börjar få mystiska, kryptiska meddelanden… Det är tur att Sallys far inte riktigt har fostrat henne så som man traditionellt fostrade sina viktorianska döttrar på 1800-talet, för annars skulle hon vara chanslös i att reda ut situationerna hon hamnar i.

unnamedJag blir direkt uppriktigt förtjust i Sally Lockheart som person, liksom i Pullmans självklara sätt att ge henne djup och komplexitet. Det gläder mig ju alltid när kvinnliga karaktärer, särskilt i böcker för ungdomar, får vara lite sådär obekväma och socialt osmidiga, och faktiskt får fortsätta vara det och inte måste behandlas som en ful ankunge bara för att de är kvinnor. Hade Sally varit min dotter hade jag varit stolt över henne, och hade hon varit min jämnåriga hade jag nog gärna hängt med henne, även medräknat riskerna i att vi båda i så fall skulle ha ett rätt explosivt humör…

I Skuggan från norr har Sally fått växa sex år både i kropp och i sinne, och det är en tydlig utveckling från den första boken även om det är tydligt att de hänger ihop. Det här är mer av en utpräglad deckarhistoria än vad föregångaren är, och den känns också tyngre och allvarligare på många sätt, särskilt mot slutet. Tyvärr slutar den med en kliché på sista sidan som jag inte uppskattar, men ingen är väl fullkomlig.

En sak som är klar är i alla fall Pullman skriver för ungdomar, men kan likaväl läsas av vuxna. Det är tydligt att han har stort förtroende för sina unga läsare och han väjer inte för svåra saker som alkohol, droger och döden även om han lätt hade kunnat göra det. Han antar inte heller att hans läsare är korkade och fördummar sitt språk ned till torftighetens gräns som en del ungdomsförfattare gör, utan levererar fortfarande njutbar prosa även om den inte innehåller sådana utsvävningar som berättelser avsedda för vuxna ibland kan göra. Jag kände mig uppriktigt fångad av båda böckerna, inte minst av de intressanta tekniska beskrivningarna av 1800-talsfotografering som ger berättelsen en liten känsla av steampunk. Pullman handskas mycket varsamt med de fantastiska elementen, och det tycker jag passar stämningen i stort mycket bra. Båda böckerna är synnerligen läsvärda (om man lyckas få tag i dem, särskilt den första verkar vara helt slutsåld överallt) för alla som gillar viktorianska mysterier, fotografering och självständiga unga damer.

Visceral

Mischa Thomas Visceral sätter tydliga förväntingar på innehållet redan innan man har öppnat boken – pärmen ger en sånna skräckis-vibbar att det är omöjligt att förvänta sig något annat. När jag sedan slår upp boken och första meningen handlar om vad som uppenbarligen är ett mord på en kvinna som heter Laura, så bekänner man sig inte bara till Blair-Witch-skräckis-realism-traditionen, utan skyltar även med sina influenser från film noir. En av dessa influenser är helt tydligt det machomanliga idealet. Boken är tidvis så maskulint kodad att testosteronet dryper av sidorna – den manliga huvudpersonen är någon sorts klichéartad stereotyp för alla de manliga attribut den genomsnittlige tonårspojken önskar att han hade: snyggt fejs, bulliga muskler, instruktör i pistolskytte och Krav Maga, fräsch villa, kamphund, äter kött och dricker whiskey. Man skulle nog kunna bli trött på honom redan i första kapitlet om man var lagd åt det hållet, men jag låter det gå och fnissar lite inombords isället, på sådana ställen där tonårspojkarna hade sagt ”ooh” och ”aah”.

visccovMen när det kvinnliga huvudpersonen sedan introduceras som liten och späd med drogproblem och redan ett offer för en seriemördare så blir jag jäkligt orolig – orkar jag verkligen läsa det här mansgriseriet? Men jag fortsätter så länge det inte går över gränsen, och till min förvåning så gör det aldrig det. Tvärt om imponeras jag av att författaren lyckas ge Sadie alla attribut av ett offer utan att hon någon gång upplevs som just ett offer – det är istället hennes styrka som driver berättelsen framåt (och till slut i mål).

I stora drag handlar boken i alla fall om dessa två, Elijah och Sadie. Han är kriminalpolis, hon är författare och båda har efter traumatiska upplevelser tre år tidigare dragit sig undan från omvärlden. Men när seriemördaren som pressen valt att kalla ”Hellwrapper” återvänder efter flera års tystnad tvingas båda ur sin självvalda eremittillvaro (på mer eller mindre rimliga sätt). Sedan följer en seriemördarjakt värdig vilken Hollywoodfilm som helst – hade ingen sagt något hade jag lätt kunnat tro att boken var skriven baserad på en film, den har många sådana drag. En fräsch sak är dock att den, trots att bokens originalspråk är engelska, utspelar sig i Göteborg. Det känns hemtamt och exotiskt samtidigt, och det är tydligt också att författaren känner väl till staden, även om man kan fundera lite på val av översättning (eller inte) av platsnamn nu och då.

Språkligt är Visceral inget direkt att hurra för, utan har ett normaltorftigt språk för en ”vanlig” deckare”. Det är dock ingen riktigt vanlig deckare, utan det framgår ganska tidigt att det finns övernaturliga faktorer med i bilden – lite väl tidigt om man frågar mig. Det är min huvudsakliga invändning mot boken – man får se för mycket av det som bör vara okänt, och för tidigt. Spänningen och nyfikenheten hinner aldrig byggas upp, utan svaren kommer innan jag hinner ställa frågorna. Lite onödigt, det hade kunnat vara mycket mer intressant med samma innehåll, bara lite omstuvning av kapitlen. Sen är det det där med rimligheten i vissa detaljer runtikring, men jag låter dem gå på samma sätt som jag skulle ha gjort med en genomsnittlig matinéactionrulle, och det stör ungefär lika lite. Jag hade lite svårt för boken från början, för jag satt bara och väntade på att den skulle hoppa på klichébandvagnen (hotet kändes överhängande), men efter ett tag började jag inse att det nog inte skulle ske, och då kunde jag gilla den istället, och innan slutet blir den riktigt intressant. Tar man upp boken utifrån de förutsättningarna tror jag inte att man blir besviken.

Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet

”Dimman har vilat som en förbannelse över Uppsala i flera veckor.”

unnamed

Olov Redbergs stämningsfulla omslagsbild sätter tonen direkt!

Förstameningen i Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet knockar mig direkt. Den är fantastisk på många sätt: den sätter tonen, det smakar gotiskt, det smakar mythos, det klingar svenskt. Jag älskar det redan där, och slukar hela novellen i en munsbit, inte så märkligt kanske eftersom att den är 23 sidor. Det är en deckarnovell som definitivt utspelar sig i modern tid, men som anstränger sig hårt för att förmedla känslan av Uppsalas hela historiska tyngd, som försöker att samtidigt vara i nutid som i sent 1800-tal, och lyckas förvånansvärt bra, hur märkligt det än kan låta. Med Sherlock Holmes och Watson som onämnda förebilder får vi följa professorn i egyptologi Frans Stenberg och hans assistent Star Wars-nörden Henning när de undersöker ett bestialiskt mord i en lägenhet i Luthagen

Jag vill älska den här novellen. Verkligen. De subtila vinkningarna till så många kulturer som jag är förtjust i – gotik, Lovecrafts mythos, studentkultur, Star Wars, Holmes. Den utspelar sig i Sverige och är skriven på svenska. Språket är till och från underbart och drömmande. Författaren Mohamed Omar titulerar sig som poet, och han visar att han verkligen har förmågan att finna orden som målar upp inte bara en bild utan en känsla. Tyvärr håller mordmysteriet, som är själva berättelsens kärna, inte måttet utan är ibland skissartad och ibland orimlig, ibland uppenbar, och utan den skärpa, slutledningsförmåga och detaljupplösning som karaktäriserar de Holmes-berättelser som uppenbart är förlagan (även om det är stora skor att fylla!). Den imponerande känslan för ord som jag just nämnde är inte heller helt konsekvent – den är bra när den är bra, men på några ställen är den så svag att kontrasten i sig blir störande. På några ställen är också den studentikosa kulturen så galopperande att jag balanserar på ointressets rand, trots att jag själv varit student i flera år och bitvis känner igen mig. Jag saknar också en hel del miljöbeskrivningar, eftersom att jag inte är så väl bekant med Uppsala. Om jag hade fått de här 23 sidorna som ett korrektur hade jag varit eld och lågor, för här finns enorm potential. Jag hoppas verkligen att Omar skaffar sig en skicklig och opartisk läsare att bolla sina texter mot, för det här är en diamant som inte är riktigt färdigt slipad. Den är dock tveklöst värd investeringen i både tid och pengar, och jag väntar med spänning på en uppföljare!

Recensionsex från författaren/Aguéli förlag

Tema: Bortom det västerländska

Dags för tema i Fenix igen! Och den här gången var det en riktig utmaning. Försök själv att hitta bra fantastiskböcker som inte är skrivna av vita, västerländska personer och/eller handlar om samhällen baserade på det västerländska, befolkade av vita människor. Jag måste själv skämmas att erkänna att det inte fanns många sådana i min hylla. Om man börjar lätt, och bara letar efter böcker som i alla fall inte har en vit huvudperson kunde jag hitta några: A Wizard of Earthsea, Rivers of London och Anansi Boys.

20140929_150254Det finns gott om böcker som är skrivna av västerländska författare, men som handlar om andra kulturer: Obsidian & Blood, Stormdancer, Across the Nightingale Floor, American Gods, novellen Doften av mango ur Maskinblod 3 och Imperiets dotter-serien, bara för att ta upp de jag har recenserat här på bloggen. Fyrahundra mil på Amazonfloden och Voltaires Zadig är två klassiker i den här kategorin. Men ofta finns det ingen spänning, ingen exotisk känsla, inget främmande, i de här böckerna – det känns som att de (flesta) utspelar sig i ett Europa med kulisser framför fasaderna och de vita människorna på gatorna bär gummimasker. Tyvärr, för det är oftast dessa böcker som är lätta att få tag i och finns översatta till svenska.

Bättre exempel, som kanske ibland är skrivna av någon som bor i ett västland, men som ändå har en stabil förankring i en annan kultur, är de som följer: The Hundred Thousand Kingdoms, fledgling, Redemption in Indigo, The Conjure Woman, Kalpa Imperial, The Palace of Illusions, Who Fears Death, Tales of Moonlight and Rain, Nick Perumovs Nekromantikern-böcker, Metro 2033 och  Roadside Picnic, för att nämna de som finns recenserade här. Ska man bara läsa en bok i den här kategorin, så rekommenderar jag ändå att det blir So long been dreaming. Som novellsamling så erbjuder den många perspektiv på få sidor, och i och med sitt tema så har den också inbjudit till författarna att slå in på spåret kulturkrock och ge perspektiv på hur smal den västerländska kulturella normen är, från någon som bara baserat på sitt utseende eller sitt namn faller utanför den.

För en djupare presentation av och analys kring allt detta rekommenderar jag att du köper Fenix 5/14 (finns att köpa här). Och om du bara ska läsa en av mina artiklar i Fenix någonsin, så rekommenderar jag att det blir den här. Mina egna vyer har vidgats enormt av att läsa de här böckerna, och jag önskar att alla entusiastiska läsare av fantastik får göra samma resa som jag. Om du känner till fler fantastikböcker skrivna av människor med kulturell förankring utanför västvärlden så tar jag jättegärna emot tips, skriv kommentarer här eller mejla fantastiskf snabel-a gmail punkt com.

PS: Ni som känner för det kan ju ta det som en utmaning att försöka lista ut nästa månads tema i förtid, utifrån de titlar jag recenserar. Nästa borde inte vara alltför svårt… 😉

Obsidian & Blood

Acatl är överstepräst för Mictlan – de dödas gud – i Tenochtitlan, en av tre stadsstater i det aztekiska imperiet. En sen kväll kallas han till Tårarnas Hus, en plats där unga kvinnor uppfostras till prästinnor. Där presenteras han för ett mysterium bestående av ett blodfläckat rum, en försvunnen översteprästinna och en förvirrad jaguarkrigare som hävdar att han inte vet någonting om saken, trots blodbesudlade händer. Jaguarkrigaren är till råga på allt en viss Neutemoc, Acatls framgångsrike bror.

20140914_212417_LLS

Längre än så kom jag inte. Men visst är det ett snyggt omslag?

Boken heter Servant of the Underworld och är den första av tre böcker om Acatl, som givits ut i en samlingsvolym under namnet Obsidian & Blood. Den är skriven av fransyskan Aliette de Bodard, men har trots det engelska som originalspråk. Det är i grunden en deckarhistoria som presenteras, även om den utspelar sig i en övernaturlig version av 1400-talets Sydamerika – i Servant of the Underworld är de aztekiska gudarna synnerligen verkliga och att tjäna en gud eller gudinna, bland annat genom blods- och människooffer, kan ge människor magiska krafter och förmågor. Såvitt jag kan förstå så har de Bodard försökt placera sina karaktärer i något som så väl som möjligt liknar det autentiska azteciska samhället, och mot en kuliss av verkliga händelser, såvitt som vi känner till dem. Trots det så lyfter inte boken. Den känns inte exotisk eller spännande (undantaget att alla namn har många c och x i sig och måste läsas många gånger innan man kan mentalt uttala dem), utan mest som ett västerländskt, modernt samhälle i förklädnad – alla har aztekiska gummimasker på sig och knivarna är av obsidian istället för silver, men under ytan är det samma sak. En besvikelse, jag hade hoppats på något främmande och annorlunda. Språket är också rätt platt, kanske inte så förvånande med tanke på att det inte är författarens modersmål, men ändå.

Deckarhistorier i all ära – jag kan gilla dem, men när man försöker få ihop det med fantastiska inslag måste man vara väldigt försiktig. Det finns bra exempel (t.ex. Storm Front), men en bra deckare enligt mig är en form av pussel, där man utifrån de ledtrådar som ges försöker lista ut vem som är skyldig, men låter man magi husera hämningslöst i berättelsen så blir ju alla former av uteslutningsmetod värdelösa, och hela alltihopa faller rätt platt. Det upplever jag att det gör här. Jag läser första boken i samlingsvolymen och den är väl okej, men jag kommer inte ens halvvägs in i nästa, Harbringer of the Storm innan jag inser att allt som var dåligt i den första har en ännu mer framträdande roll här, och då känner jag att jag inte har lust att lägga mer tid på detta. Är det ett mognadstecken kanske, att jag inte stångar mig blodig mot böcker som jag egentligen inte gillar, bara på ren princip?

I stundens hetta

9137137808Den moderna svenska kriminalromanen är lite som prinsesstårta – när vi beställer den så vet vi vad vi vill ha, och den måste smaka ”på rätt sätt”, så som vi förväntar oss, annars blir vi besvikna. Trots det så finns det både bra, dåliga och extremt dåliga exempel på båda. Viveca Stens I stundens hetta har både grön marsipan och vaniljkräm och allt det där andra som vi förväntar oss, men jag känner inget behov av att gå tillbaka till just det konditoriet igen. För att släppa metaforen, så var boken precis vad jag behövde när jag tog upp den som nedvarvningsläsning under en intensiv jobbvecka, men den bjöd inte på några direkta överraskningar – alla de vändningar och överraskningar författaren har förberett för mig som läsare har jag sett så många gånger förut att jag kan se hela vägen till utfallet så snart den första, minsta lilla antydningen kommer. Miljön är ny förstås (jag har inte läst något av Sten innan), en skärgårdsö full med berusade ungdomar på midsommarafton. På midsommardagens morgon ligger en av ungdomarna död på en undanskymd del av stranden. Ett inte helt orealistiskt scenario. Nåja, jag fick ut vad jag behövde, och genomläsningen hade ingen ton av genomlidande, även om jag inte känner något större behov av återbesök till just det här författarskapet – det finns mer engagerande kriminalromaner där ute.