The Century Trilogy

Nu var det verkligen ett tag sen jag skrev, och när jag äntligen gör det så handlar det inte om fantastik. Men ge inte upp om mig är ni snälla, jag kommer nog igen!

Nåväl, även om det inte är fantastik så har den här läsningen ändå varit rätt fantastisk. När jag var i Afghanistan var en av de populäraste böckerna som cirkulerade Ken Folletts Fall of Giants, första boken i Century-trilogin. Men på nåt sätt blev det aldrig av att jag läste den då, men nu har jag äntligen kommit dit, och dessutom även avverkat Winter of the World och Edge of Eternity, dvs. resten av serien. Hela konceptet med serien är att återberätta 1900-talets historia, sett genom ett antal fiktiva med ändå inte omöjliga karaktärers ögon. Vi får följa medlemmarna i en rysk, en amerikansk, en tysk och två brittiska familjer genom tre generationer, en generation i varje bok. Dessa familjemedlemmar positioneras i utkanten av maktens centrum i sina respektive sfärer, och vi får därmed följa de stora historiska skeendena genom deras ögon.

De tre delarna i Century-trilogin, som alla finns översatta till svenska.

Follett har enligt sitt för-/efterord i böckerna en hög ambition att vara historiskt korrekt, men trots det känns det aldrig som att man läser en torr historiebok, utan tvärt om känner jag mig djupt engagerad i karaktärerna. Det känns också som att jag får en känsla för de historiska händelserna i väst och öst på 1900-talet på ett sätt som historieundervisningen i skolan aldrig kunde ge mig, för den personliga vinklingen gör att jag inte bara får händelseförloppen beskrivna för mig, utan även får en djup förståelse för de sociala och kulturella krafter som formade dem. Ibland får jag ta mig i kragen och påminna mig om att detta trots allt är en fiktiv skildring, Follett måste nödvändigtvis spekulera och brodera ut i vissa sammanhang, och även om han har en hög ambition är det omöjligt att skildra alla dessa perspektiv på ett neutralt sätt – det är inte historien jag får återberättad för mig, utan bara en bild av hur historien kanske var.

Century-trilogin är en spännande berättelse om människor och om hur deras liv och öden formas både av deras egna val och av samhället omkring dem. Det är politik, makt, krig och sex. Det hade varit en bra berättelse oavsett, men känslan  av att njuta av en bra berättelse samtidigt som jag får mig en historielektion gör att läsupplevelsen känns extra bra. Det gör inte så mycket att man vet hur det ska gå, i stora drag, för man vet ju inte hur det ska gå för just den lilla människan som Follett låter oss följa. Ibland blir det riktigt känslosamt.

Allra mest känslosamt blir det för mig i seriens absoluta slut, sista bokens epilog. Eftersom att det inte direkt är någon spoiler tänker jag berätta om det: Under bokens gång har vi fått följa en svart amerikansk man från 60-talet och framåt. Vi har fått se hans engagagemang för Civil Rights, hur han går från att i sin ungdom bli misshandlad och systematiskt kränkt av feta, vita polismän, via det formella avskaffandet av all segregation även i södern, ända fram till att han som gammal man fäller en tår av lycka när han får se Barack Obamas installationstal på TV. Och jag kan inte heller låta bli att fälla en tår, men det är inte av lycka utan av sorg och frustration över att se hur snabbt det kan vända, och ersättas av en folkvald president som talar om ”blame on both sides” när en representant för en grupp människor har med berått mod mördat en representant för en annan grupp människor. I början av serien talas det i många sammanhang nedsättande om demokratin som statsskick, av representanter för enväldiga härskare och kommunister, men inte förrän i det där sista ögonblicket kan jag få mig själv att känna att det kanske ligger något i deras argument.

Century-trilogin finns såklart översatta till svenska, som Giganternas fall, Världens vinter och Evighetens rand.

The Night Circus

Jag kan inte komma ihåg när, om ens någonsin, jag senast läste en bok på samma sätt som jag läste The Night Circus. Boken i sig är lika magisk som cirkusen den handlar om – cirkusen som alltid dyker upp oanmäld. Helt plötsligt står den bara där på en äng i närheten och öppnar, olikt alla andra cirkusar, när mörkret faller. Att öppna boken är att kliva in i den förtrollande, förundrande, svartvita tillvaro som cirkusen är. Jag, som normalt är så krävande och analytisk när jag läser, med höga krav på berättelsens sammanhang och inre logik, på runda komplexa karaktärer och driv i berättandet, jag märker att jag aktivt försöker att inte tänka så mycket på berättelsen, utan fokuserar på att uppleva historien snarare än att läsa den. Varje mening är omsorgsfullt formulerad, inte så som jag skulle ha uttryckt mig om jag till vardags skulle få fram samma innebörd, utan för att förmedla en känsla lika väl som en berättelse.

the-night-circusDet är klart att där finns en berättelse. Där finns två griniga gamla magiker i frack och hög hatt som spelar ett magiskt spel, med var sin ung människa som spelpjäs. Cirkusen är deras spelbräde, och allt eftersom att de ungas egna magiska förmågor utvecklas, försöker de förstå det mystiska spel som de båda är brickor i. Berättelsen är grym, vacker, kärleksfull och om jag skärskådar den lite är den faktiskt inte särdeles unik och möjligen lite osammanhängande. Men framför allt är den romantisk. Men inte romantisk sådär som man brukar mena med ordet, sådär som två människor som trånar efter varandra. Den är snarare romantisk som en bal på slottet, en promenad under en gnistrande iskall natthimmel, en ensam ros i en behandskad hand, ett brev med böljande snirklig, handskriven adress. För mig var läsningen av The Night Circus en drömsk, nästan en spirituell upplevelse, som totalt lyckades med att svepa med mig i sin ömsinta historia och underbara stämning trots att jag har läst den på ett upphackat sätt och inte vid många tillfällen har fått möjlighet att läsa länge i sträck. Den förtjänar med råge alla blurb-orden på framsidan, trots att jag var helt säker på att jag aldrig skulle hitta en bok med just dessa ord som jag skulle tycka om. Jag kan varmt rekommendera den som en enkel, men ändå otroligt immersiv läsupplevelse utöver det vanliga.

Rogues

Någon har kommit på att man kan sälja tematiserade novellsamlingar som smör om man bara har George R. R. Martins namn på omslaget, verkar det som, för här kommer en till (efter Dangerous Women). Temat den här gången är ju som titeln anger, Rogues – ett svåröversättligt ord. Google Translate föreslår i nämnd ordning ”skurk”, ”skälm” och ”skojare”, men inget av dem har riktigt samma känsla som ”rogue” har på engelska. Men ni förstår vartåt det är på väg ändå.51U06-9FvDL._SX331_BO1,204,203,200_

Som alla novellsamlingar finns det vissa höjdare och vissa inslag en gäspar sig igenom. Efter ungefär en tredjedel av volymen avverkad börjar jag bli orolig för att det ska bli för mycket av den senare, just för att det är så många noveller som är så likartade. Antingen handlar de om nån hårdkokt privatdeckartyp som knuffar och våldar sig igenom berättelsen för att ändå bli lottlös i slutänden, eller så handlar den om ett väldigt utstuderat lurendrejeri som lurar även läsaren, fram till den oväntade upplösningen. Dessa båda scenarion i all ära, men det blir lite tråkigt i längden. Som tur är så blir det lite mer diversifierat efter en stund, och jag finner att jag verkligen gillar några av de noveller som utspelar sig i sammanhang som inte är de första man tänker på när man hör ordet ”rogue”. Men i slutänden är ändå gammal äldst, eller rättare sagt så är de stora författarna riktigt stora av en anledning – mina favoriter ur samlingen blir Neil Gaimans How the Marquis Got His Coat Back (som utspelar sig i Neverwhere-världen), Patrick Rothfuss The Lightning Tree (om en dag i en ung Basts liv) och såklart fantastiska Scott Lynchs A Year and A Day In Old Theradane. Den sistnämnda utspelar sig inte, såvitt jag kan bedöma, i Gentlemen Bastards-världen (även om det inte finns något som motsäger det egentligen, men de har i alla fall inga beröringspunkter). Old Theradane är Ankh-Morpork om Scott Lynch hade skapat den, mer allvarlig och mer dödlig än originalet, men lika magisk och korrupt. Och är man (härtill nödd och tvungen) avdankad gammal skurk och bedragare med villkorligt dödsstraff hängande över sig gäller det att man inte blir för full och gör saker som man ångrar dagen efter… Novellen är lika intrigfylld och finurlig som vi har kommit att förvänta oss av Lynch efter Locke Lamora-böckerna, men med en nypa mer humor och ett fascinerande persongalleri. Läs den!

Några mer (för mig) okända förmågor som jag också uppskattade var Gillian Flynns What Do You Do?, som ännu långt efter att samlingen är åter i hyllan, sätter myror i huvudet på mig, och Garth Nix A Cargo of Ivories som öppnar en dörr till en fascinerande fantasyvärld jag gärna skulle återvända till. Den stora besvikelsen i samlingen är egentligen det stora dragplåstret, George R. R. Martins Game of Thrones-novell, som inte har några särskilda berättarpoänger utan kan läsas lite som ett kapitel ur en småtråkig historiebok, och eftersom att den utspelar sig omedelbart innan hans novell från Dangerous Women (som jag kan tänka mig att många i målgruppen redan läst) så vet jag ju redan innan det börjar vad som kommer att hända i stora drag. Skittrist, Martin!

Trigger Warning

Det är allmänt känt att den litterära husguden i FF:s hushåll är Robin Hobb, men var jag tvungen att välja en ställföreträdare skulle det nog bli Neil Gaiman (inte minst för att han skrivit den enda kärleksroman jag någonsin har stått ut att läsa). Därför var såklart förväntningarna på Trigger Warning höga, och så här i efterhand… så vet jag inte riktigt om de blev infriade. Dels för att det alltid är svårt att utvärdera novellsamlingar – det finns ju alltid noveller man tycker mer och mindre om i dem – och dels för att så stor andel av de här berättelserna faktiskt är renodlade skräckhistorier. Skräckhistorier brukar nämligen ha svårt att charma mig, för jag känner inte så mycket för dem (Modig, eller brist på fantasi? Välj själv.) Men jag kan i alla fall med säkerhet säga att jag inte blivit besviken.TriggerWarningShortFictionsandDisturbances_UK-Paperback_1442258702

Trigger Warning börjar med börjar med ett utförligt förord, där författaren till min glädje för en diskussion kring begreppet ”trigger warning” och hur det används i sammanhang kring skönlitteratur och vuxna läsare. Boken var värd att läsa bara för det. Sedan följer, även detta till min glädje, det lilla guldkorn man ibland kan stöta på i novellsamlingar. Nämligen några rader från författaren kring varje novell, där han berättar något om hur det gick till när den kom till. Jag uppskattar alltid dessa små glimtar in i tankevärlden hos den människa som har som yrke att skapa magiska, tragiska, fantastiska och fruktansvärda verkligheter för mig att besöka på min lediga tid. Men jag rekommenderar att hoppa över dem inledningsvis, och återkomma när ni läst själva novellerna.

Särskilt med dessa små kommentarer i bagaget kan man se den här samlingen som en provkarta över hur författare inspireras, av både av vardagen omkring sig och av andra författares verk (eller för den delen, sina egna tidigare sådana). Här möter vi både Doctor Who och doktor Watson (eller egentligen, Sherlock Holmes), minst två noveller inspirerade av sagor (av vilka en är The Sleeper and the Spindle, som man definitivt bör anskaffa i sin illustrerade utgåva), och minst en novell direkt inspirerad av Gaimans hustru Amanda. Några är mystiska, några är bara spännande och intressanta, och några rent ut blodisande läskiga, även för mig. Insprängt mellan novellerna finns på några ställen kortare och mer lyriska inslag, men de känns helt på sin plats.

Som vanligt berättar Gaiman  magiska sagor med mörka övertoner oavsett vilken genre texten officiellt bekänner sig till. Passar det dig så är det som vanligt kvalitet som levereras, men du kan behöva en extra lampa vid sängen efter några av dessa…

Stories of Your Life and Others

Ibland skaffar jag och läser böcker på otroligt lösa grunder, och utan att egentligen veta vad jag ger mig in på. Så som man kan förvänta sig så blir det inte alltid jättebra. Men å andra sidan, ibland blir det helt otroligt bra, och min sammanstöt med Stories of Your Life and Others var ett sådant tillfälle. Jag har aldrig hört talas om Ted Chiang förut, men den här novellsamlingen är en av de mest gedigna jag någonsin stött på. Sammanlagt åtta noveller av vilt varierande längd och innehåll, men alla med ett knivskarpt berättande som på något sätt suger in läsaren mellan sidorna. Utan att egentligen vara gastkramande spännande lyckas Chiangs mångfacetterade berättelsebyggande ändå fånga mig på ett sätt jag har svårt att förklara.

Stories+of+Your+Life+and+OthersI Stories of Your Life and Others möts olika teman som egentligen borde kännas spretiga, men som inte gör det. Två av novellerna är bibliskt inspirerade, medan flera av de övriga tillämpar så skilda vetenskapliga fält som lingvistik, neuropsykologi, matematik och fysik, men alltid med ett humanistiskt perspektiv som får det vetenskapliga att kännas både engagerande och meningsfullt. En novell är en spekulation över vetenskapens framtid, och en är en ukronisk berättelse om hur det kunde ha tett sig om både vissa 1800-talsuppfattningar om biologi och vissa kabbalistiska teorier visade sig avspegla verkligheten. Det hela rundas av med en etisk diskussion i mockumentär-format som sätter myror i huvudet på mig under minst resten av dagen.

Som ni kanske märker är jag både imponerad och glatt överraskad över det här oväntade guldkornet. Jag kan varmt rekommendera den till alla som vill bli intellektuellt och moraliskt stimulerade i munsbit-stora portioner av kristallklar fantastik.

 

Quicksilver

Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig av Quicksilver, men det var inte det som jag fick i alla fall. Kanske inte så konstigt, då mina tidigare erfarenheter av Stephenson är Snow Crash och The Diamond Age, och då jag min vana trogen har undvikit att läsa baksidan av boken (utländska pocketbaksidor innehåller alltför ofta spoilers, tycker jag!). Därav har jag i alla fall lite svårt att säga om jag är nöjd eller inte: nöjd brukar man ju normalt vara när ens förväntningar har uppfyllts eller överträffats, och nu vet jag inte riktigt vad jag ska tycka…

quicksilverQuicksilver är i alla fall, trots sitt silverblanka, spejsade omslag, en historisk roman om naturvetenskapens framväxt i Europa på 1600- och 1700-talen, berättat främst ur den (såvitt jag kan bedöma) fiktive naturvetaren i vardande Daniel Waterhouse. Waterhouse blir genom boken bland annat rumskamrat med Isaac Newton, assistent till Robert Hooke och personlig vän med Gottfried Leibniz. Just konflikten mellan Newton och Leibniz, om differentialkalkylens ursprung, är för mig bekant sedan jag läste matematik, och just därför blir det extra intressant, även om just den konflikten sker i utkanten av den här boken (men jag gissar att man kommer att komma tillbaka till den i uppföljarna).

Boken har ett komplext språk som ibland känns lite svårt att följa, men som också känns otroligt autentiskt. Till min glädje så finns ett kapitel med Dramatis Personae längst bak, som ger en liten bild av vilka av de händelser som skildras i boken som är historieskt belagt och vad som är påhittat, något som jag alltid brukar sakna i historiska romaner.

Läs gärna Quicksilver om du tycker att den låter intressant, men läs den som ett historiskt dokument och inte som en spännande berättelse (då levererar den inte), så kommer du nog inte att bli besviken.

Kärlek i maskinernas tid

Affronts novellsamlingar har blivit lite av ett stående inslag här på FF, och i den senaste hettar det till: det är Kärlek i maskinernas tid. Erotik, romantik och fantastik utlovas det på omslaget, och det är precis vad man får. Även om det finns svaga punkter här och där så skulle jag vilja säga att det här är Affronts starkaste samling hittills. Själva temat gör att författarna tvingas tänka lite nytt kring gamla stereotyper – romantik och science fiction är ju inte den vanligaste kombinationen, men här bevisas att det verkligen är en kombination som funkar.

20141127_144506Jag tänker inte recensera alla noveller, men några nedslag ska ni få, framför allt av favoriterna: Love Kölle levererar kreativt, äckligt vidrigt, fantasifullt och hett rymdmonstersex i fyra sidor som får mig att skratta och pinsamt skruva på mig på samma gång. Patrik Centerwall, precis som i tidigare novellsamlingar från Affront, levererar ett lite mer lågmält, känslosamt och kärleksfullt bidrag med mer fokus på människan och mindre på tekniken. Det mest erotiska inslaget står KG Johansson för i Överallt, när som helst, på alla tänkbara sätt, som trots att ordvalen ibland känns lite tekniska och distanserade är en (fantasi)eggande och slutligen väldigt vacker berättelse. Boel Bermann gör som vanligt väldigt mycket av väldigt lite, och har som vanligt en skön slutkläm, men den här gången tycker jag att hon är lite långt ifrån temat. Pia Lindestrands Tidsresenärens flickvän är vacker och finurlig, men för mig som har läst förlagan så ger titeln bort lite för mycket, jag förstår redan tidigt hur det ska sluta.

Och sen sist men inte minst: Oskar Källner. Alltså, Oskar, du och jag måste vara på samma våglängd på nåt sätt, för du lyckas alltid med det där lilla extra som i min värld får en novell att gå från ”bra” till ”wow”. Lucifers säd, som avslutar hela samlingen, är inget undantag. Jag tänker inte säga nåt mer om den (läs själva får ni se!), men jag tycker att den har allt som man kan begära av en berättelse om kärlek, sex och rymdskepp.

Kärlek i maskinernas tid är i sina höjdpunkter definitivt årets svenska läsjulklapp. Som en snabbis (ja, litterär sådan  förstås!) under lata ligga-och-dra-sig-på-ledigheten-morgnar, eller kanske lite mysig jullovsläsning med älsklingen (förutom den där med rymdmonstersexet då, om ni inte har humor). Med den bredd som novellerna tillsammans har, allt ifrån kärleksfull nästan-realism till homoerotisk steampunk till famlande efter värme i en avhumaniserad dystopi, så finns där garanterat något som kittlar just dig just där du gillar det.

Recensionsex från Affront förlag

Staden utan kvinnor

hesserus-madeleine-staden-utan-kvinnorIbland ska man ju läsa lite utanför sin komfortzon, och Staden utan kvinnor är lite för lite genre för att ligga inom min. Det är en sorts Lysistrate-historia, men det är en mörk dystopi istället för en komedi. Staden utan kvinnor är en berättelse om ett Stockholm i en nära framtid, där mäns våld mot kvinnor har eskalerat så långt att kvinnorna till slut fått nog och gör en del av staden till sin egen – med mur och allt. Mycket av berättelsen kretsar kring tre unga män som växt upp i ”männens del” av Stockholm och som inte känner till något annat, och deras möte med Jakob Hall, som var en vuxen om än ung man när muren kom till.

Staden utan kvinnor lever upp till sitt namn på så vis att hela boken är nästan helt utan kvinnor – de bara skymtar på avstånd, sedda genom männens ögon. Den är delvis osammanhängande och surrealistisk som den Dalímålning som skymtar till i en scen, men det ser jag som en skildring av hur planlösa männens liv har blivit utan meningsfulla relationer med kvinnor. Jag har svårt att ta boken på allvar bokstavligt, det är för många märkliga, orimliga händelseförlopp. Däremot känns det rimligt att läsa den som en allegori över  dagens genuskamp dragen till sin spets, ett diskussionsunderlag för frågan om vad som skulle hända om alla kvinnor samfälligt och samtidigt beslöt sig för att inte finna sig i de orättvisa reglerna som samhällets spel sätter upp, och helt enkelt inte vill vara med längre?

fledgling

Jag måste erkänna att det var år och dar sen jag läste nåt av Anne Rice, och efter hela Twilight-hajpen är jag faktiskt lite mätt och urless på vampyrer. Faktiskt. Så det var kanske inte den mest förväntansfulla starten, när jag plockade upp Octavia E. Butlers fledgling. Men wow. Alltså. Ge mig mer!

fledglingEgentligen är det i grunden inget nytt. Vi följer huvudpersonen inifrån hennes huvud när hon vaknar upp i någonstans i en stenig skog, allvarligt skadad och utan minnen av hur hon kom dit. Vem är hon? Var kommer hon ifrån? Vad har hänt henne? Det utvecklar sig därifrån till, som så vanligt i vampyrberättelser, en historia om ett samhälle i samhället, om främmande varelser som finns mitt ibland oss utan att vi ser det. Vi får följa huvudpersonen när hon försöker hitta tillbaka till vem hon varit, och i förlängningen, konstruera sig själv på nytt och skapa sig en plats i världen. Men det är inte samma uttjatade historia om sex och förbjuden kärlek som vampyrberättelserna brukar vara. Och framför allt är den kvinnliga vampyren ingen femme fatale, en roll som ni kanske minns att jag avskyr. fledgling är en historia om kärlek, om makt, om kön, lite inkluderande om sexualitet, men framför allt om ras. Kanske inte helt förvånande av en svart kvinna född 1947 i USA (jämförelse: det var 1955, när Butler var 8 år, som Rosa Parks vägrade gå att sätta sig längst bak i bussen, den plats som var anvisad för henne som afroamerikan). Jag känner dock inte, som man ibland gör, att boken är konstruerad för att driva en poäng, eller att man får sensmoralerna nedkörda i halsen, utan tvärt om så lockas man att fundera kring de perspektiv som presenteras.

För mig, som aldrig någonsin i hela mitt liv blivit ifrågasatt eller avvikande behandlad utifrån min hudfärg, känns slutet lite blodlöst, kanske lite väl rakt och förutsägbart. Men jag kan tänka mig att för den som varje dag bedöms och behandlas utifrån vad människor ser på ytan, för vad man fötts som och inte kan påverka, har en helt annan känslomässig resa genom boken. Tyvärr var fledgling Butlers sista bok, då hon gick bort 2006. Fantastiskt synd, jag hade gärna läst fler böcker som utspelar sig i den här verkligheten. Men jag får väl nöja mig med Butlers tidigare verk, förhoppningsvis är de lika bra som denna!

PS: Läs inte bokens baksida eller nätbokhandlarnas blurbar, de avslöjar på tok för mycket (som vanligt)!