The Conjure Woman

unnamedDet amerikanska slaveriet, inbördeskriget och efterkrigstiden är inte direkt mina favorit-teman, även om jag som de flesta andra inte har kunnat undgå varken Onkel Toms stuga eller Borta med vinden. Vill man fördjupa sig med något lättsammare än den förstnämnda och något mer autentiskt än den senare så kan jag rekommendera The Conjure Woman. Det är en samling av korta berättelser utkomna för första gången 1899 och skrivna av Charles W. Chetsnutt, vars båda föräldrar klassades som ”free persons of color”. Det enklaste är kanske att beskriva boken med ett citat från sidan 18: ”Some of these stories are quaintly humorous; others wildly extravagant, revealing the Oriental cast of the negro’s imagination; while others, poured freely into the sympathetic ear of a Northern-bred woman, disclose many a tragic incident of the darker side of slavery.” Som kanske framgår här så finns en enkel ramberättelse om en äldre svart man, tidigare slav men numera frigiven, som berättar dessa historier för det unga, vita par som köpt den vingård där han slavat under stora delar av sitt liv.

The Conjure Woman är en tunn liten volym, inte ens 100 sidor, och jag tänkte mig från början att detta skulle bli snabbläst. Riktigt så snabbt blev det inte, då som sagt den huvudsakliga berättaren i boken är ex-slaven Julius McAdoo, och författaren är noga med att skilja ut honom och alla andra svarta som kommer till tals i berättelsen genom språket. Se bara det här exemplet, där den blivande (vite) vingårdsägaren och McAdoo möts första gången:

”Do you live around here?” I asked, anxious to put him at ease.
”Yas, suh. I lives des ober yander, behine de nex’ san’-hill, on de Lumberton plank-road”
”Do you know anything about the time when this vineyard was cultivated?”
”Lawd bless you, suh, I knows all about it. Day ain’ na’er a man in dis settlement w’at won’ tell you ole Julius McAdoo ‘uz bawn en raise’ on dis yer same plantation. Is you de Norv’n gemman w’at’s gwine ter buy de ole vimya’d?”

Inte helt snabbläst alltså, för precis som när dialekt återges på svenska så slår det helt ut förmågan att läsa ordbilder och man får gå tillbaka till att läsa bokstav för bokstav. Men det gick förvånansvärt snabbt att vänja sig, och sen flöt läsningen på.

Att bo i ett land där vi varken har det kulturella inflytandet eller det nationella dåliga samvetet av slaveriets era gör nog att vi i Sverige har lite svårt att förstå både bredden och djupet i detta inflytande. Vi tror att vi känner den amerikanska kulturen, men den förmedlas ju till oss i huvudsak av, med och genom vita människor med hög status. I The Conjure Woman får vi möta slavkuturen och dess umbäranden inifrån, med en övernaturlig touch som närmast får mig att tänka på Tales of Moonlight and Rain. Det är dock inte självklart att det är de vita slavägarna som är antagonisterna i berättelserna, och slavarna presenteras inte som ett enat folk, och inte heller som ett folk avskilt från resten av samhället, även om det nog är lätt att tro att det var så. Slaveriet, ofriheten och klasskillnaderna är förstås en komplikation i detta samhälle, både före och efter slaveriets officiella avskaffande, och något som alla måste hantera och förhålla sig till. Berättelserna – som egentligen kanske borde kallas sagor – är som sagt rätt enkla, och någon form av magi – ”conjuring” är central, men den tjänar egentligen bara som funktion i de sociala intriger som berättelsen egentligen handlar om. Om man inte går vilse i det snåriga språket är The Conjure Woman en väl investerad eftermiddag i lättsam underhållning och vidgning av de kulturella vyerna, men med en satirisk underton som jag tror är svår att uppfatta till fullo för oss som uppfattar slaveriet som något avlägset och exotiskt.

Tema: Tidsresor

Fenix 4/2014Härliga nyheter! Fantastisk Fiktion har startat ett samarbete med Sveriges största och bästa speltidning, nämligen Fenix. I framtiden, med början på det som kommer ut idag, kommer jag att presentera boktips utifrån tidningens tema i varje nummer, och vi öppnar hårt med temat tidsresor. Om det var via tidningen du kom hit: välkommen! Klicka på länkarna som böckernas titlar utgör för att komma antingen till min recension av boken, eller till bokens sida på Goodreads (i de få fall jag inte har recenserat boken på bloggen). Om inte: skaffa din egen papperstidning hos någon av tidningens återförsäljare för att läsa hela artikeln. Där skrivs det bland annat om klassikerna Tidsmaskinen och Time and Again, tidsresarnovellsamlingen The Best Time Travel Stories of the 20th Century, de inte så imponerande Draklanslegenderna, den kärleksfulla Tidsresenärens hustru, Gabaldons Främlingen-serie och sf-antologin Maskinblod 2. Och så lite Harry Potter och Douglas Adams. Och sist men inte minst, min personliga tidsresarfavorit 22.11.63.

Nu är det bara att gå och köpa sin tidning, läsa den och sen längta efter nästa Fenix, som kommer ut i september!

PS: Missa inte att detta nummer inkluderar en nyskriven novell av Boel Bermann, såvitt jag vet inte publicerad någon annanstans! Den passar dessutom utmärkt till temat, och visar än en gång (precis som Maskinblod 2 gjorde) att Bermann verkligen behärskar det kort-korta formatet…

Time and Again

Det var inte helt lätt att få tag i Jack Finneys tidsreseklassiker Time and Again, men efter att Stephen King i efterordet till 22.11.63 kallat den för ”the great time travel story”, så kunde jag ju inte motstå den. Så här i efterhand förstår jag precis vad King menade – ur ett tidsreseperspektiv är det en fulländad berättelse. Skriven 1970 och utspelar sig också någonstans där omkring, kretsar boken kring Simon Morley (jag är kanske lite insnöad här, eller är Morleys efternamn en subtil allusion till morlockerna i den ultimata tidsreseklassikern The Time Machine?), en ung konstnär som blir inblandad i ett superhemligt amerikanskt projekt för att genom självhypnos lyckas förflytta människor i tiden. Morley blir (förstås) den förste som lyckas, och tillsammans med honom transporteras läsare till New York vintern 1882.20140617_104501

Och där stannar boken upp lite. Där finns ett mysterium, en intrig som sniglar sig framåt i berättelsen för att till slut knyta ihop boken i slutänden, men från Simon Morleys första steg in i 1882:s vinternatt så är huvudkaraktären i boken oomtvistligen en: nämligen New York. Skildringen av både staden och sekelskiftesepoken är varm, kärleksfull och nästan drömmande. Författarens nostalgikänsla lyser igenom på varje sida, inte minst genom de frekventa illustrationerna och de skildringar av skeenden som (i alla fall enligt efterordet) ligger mycket nära verkligheten, såvitt vi kan förstå den. Simon Morley blir vår ciceron längs en Fifth Avenue som bara är en fil av leriga vagnsspår, och hans uppdrag och mysterium förpassas till marginalen. Om man är förtjust i New York som stad är detta förmodligen mycket njutbart, men jag som inte är det blir faktiskt lite uttråkad.

20140617_104551

Några av de vackra illustrationerna, enligt boken förstås av Morleys egen hand.

Trots detta så finns tillräckligt mycket av tidsreseproblematiken och av frågorna som tvinnar sig kring ett blått kuvert postat på NY Main Post Office den 23:e januari 1882 för att behålla mitt intresse, och mot slutet bjuder boken på två skruvningar av tidsresetemat (kanske inte de mest unika, men de känns.. fräscha, på något sätt.. Som att detta är originalen som alla andra sedan kopierar) som gör den mycket läsvärd, men är man ingen New York-fantast kanske man ska vara beredd att bläddra lite snabbare än vanligt över några kapitel…

Tidsresenärens hustru

Nån gång med ojämna mellanrum brukar jag läsa en bok som inte kan klassas som genrelitteratur, och oftast blir jag besviken (senast var det En dag, och se hur det gick..) Den här gången blev det Tidsresenärens hustru, ett val som jag inte ångrar. Vi får möta Henry och hans hustru Clare, som kanske skulle ha varit ett helt normalt gift par om det inte hade varit för Henrys genetiska sjukdom (som han är ensam i världen om), som gör att han lite slumpmässigt ibland försvinner, för att dyka upp naken och illamående på en annan plats och i en annan tid. Efter några minuter eller timmar kommer han lika förvirrad tillbaka ungefär därifrån han försvann. Mellan tidsresorna fylls sidorna av sextiotalspunk, kaffe och tysk poesi, men det är kärleken mellan Henry och Clare som allt kretsar kring.

tidsresenarens hustruTidsresenärens hustru är en renodlad relationsroman, även om det finns vissa som vill kalla den science fiction, men jag vägrar. Det enda drag av SF som boken har är just Henrys tidsresor, men de används inte så som tidsresor normalt gör i science fiction, det vill säga för att utforska andra världar och samhällen, utan utgör enbart en komplikation, en osportslig fördel och en egenart i förhållandet mellan Henry och Clare. Jag är ju, som ni kanske vet, normalt inte särskilt förtjust i kärleksromaner. Jag inser när jag läser den här boken mitt svala förhållningssätt förmodligen bottnar i att att den typen av berättelser brukar spinnas kring problem i relationen (det är klart att de måste – finns det inget problem så finns det ingen berättelse), men de problemen brukar normalt finnas mellan huvudpersonen  och den person hen har en relation med (eller någon annan person som ska hålla på och lägga sig i nåt de inte har med att göra), och de brukar i de allra flesta fall bottna i kommunikationsproblem. Att de inte talar med varandra, inte lyssnar eller inte vågar anförtro sig åt varandra. Eller att de lyssnar mer på någon utomstående än på den de faktiskt älskar. Jag tycker i de flesta fall bara att detta är frustrerande och blir förbannad på att karaktärerna uppför sig så omoget att det inte blir nån glädje i läsningen. Sålunda icke i detta fallet.

Den stora styrkan, men också det stora problemet som måste hanteras och övervinnas, i Clares och Henrys relation är förstås Henrys tidsresor. Att han reser både framåt och bakåt i tiden och träffar Clare vid många olika stadier både i hennes och sitt eget liv gör förstås deras relation helt unik, och jag tycker författaren skildrar detta på ett mycket inkännande och trovärdigt sätt, som gör mig alldeles varm inombords när jag läser. Samtidigt är det ju inte så lätt att vara gift med någon som kan försvinna lite slumpmässigt när som helst, och sedan återkomma blodig efter en timme, och under den tiden (som för honom har varit fyra timmar) har hunnit både stjäla sig kläder och blivit provocerad till slagsmål. Det är inte heller lätt för Henry, som ju vet vad han utsätter sin hustru för, men det står utom hans makt att påverka.

Niffereggers skildring av Henrys och Clares relation får mig att tänka på att leva tillsammans med någon som har en psykisk sjukdom. Kärleken övervinner mycket, men ibland tar osäkerheten och otryggheten överhanden, och även när det är bra så går Clare och undrar när nästa ”skov” kommer. Med den tanken i bakhuvudet under andra halvan av läsningen fick boken ännu en mycket angelägen dimension.

Det här är inte en bok som jag kommer att köpa och ställa i hyllan för att kunna läsa om och om igen, men jag hade svårt att lägga ned den och det säger mycket när det kommer från mig och handlar om den här typen av bok. Kombinationen kärlekshistoria och tidsresor gör sig förvånansvärt bra ihop, och både Henry och Clare är så trevliga och sympatiska (utan att vara så där smetigt idealiserade) att jag inte kan låta bli att känna med dem hela vägen till sista sidan.

22.11.63

Life turns on a dime

Mordet på JFK har aldrig fascinerat mig (även om jag tycker att han är en av de mer intressanta av amerikanska presidenter), och jag skulle nog aldrig ha tagit upp en sån tegelsten som kretsar kring den händelsen, om det inte varit för att Stephen King skrivit den. Och nu sitter jag här, mindre än 48 timmar och mer än 750(!) sidor senare och känner så här. Det måste väl vara bra betyg?

20140603_221848Redan på framsidan av 22.11.63 framgår det att boken kommer att handla om tidsresande, och om att försöka förhindra Kennedy-mordet (vilket inte minst framgår av titeln, som är Kennedys dödsdag, skriven på det där märkliga amerikanska formatet), och det gör den. Men det visar sig rätt snart att det inte är det som är det centrala. Det boken egentligen handlar om för mig är människor, relationer och fjärilseffekten. Som vanligt med King så kan han också göra det mest banala intressant – jag kan läsa 200 sidor utan att riktigt kunna redogöra för om det har hänt något viktigt under tiden, men samtidigt har jag inte kunnat lägga ned boken. Unputdownable är ordet. Jag är ju officiellt en sådan läsare som blir uttråkad av böcker som är relationsdrivna, men den här boken är ändå inte riktigt det – den tjugoandra november nittonhundrasextiotre finns där som ett mål att sträva efter under större delen av berättelsen, men någonstans i mitten så upptäcker jag att det inte är så viktigt längre (vilket i och för sig är lite tur, för några av de Kennedy-relaterade delarna i berättelsen är något svaga och förutsägbara, men de är ändå bara funktioner för att driva det som är centralt).

Och detaljerna! Här lämnas ingenting åt slumpen, om det så är bifigurernas namn eller färgen på huvudpersonens tröja. King är förslagen, och när du minst anar det så lämnar han små ledtrådar i detaljerna som 99 av 100 läsare kommer att missa första gången de läser boken, men som ger djup och mening och sammanhang på ett sätt som de flesta författare inte är kapabla till. Vad King gör som inte så många andra vågar tror jag är att han låter bli att språkligt markera att ”här är ett förebådande om vad som komma skall”, utan det bara glider förbi och blandas upp med allt annat – ungefär som de äkta ledtrådarna i en pusseldeckare. Därav känns det mer gediget och mindre konstruerat när bitarna i slutänden faller på plats.

Jag är också, som känt, emot hela konceptet tidsresor i fiktion eftersom att det ofta skapar logiska luckor i berättelsen stora nog att köra pansrade fordon genom. Jag måste dock erkänna att Stephen King gör ett bättre jobb än någon annan tidsreseberättelse jag kan komma ihåg med just detta. Tidsresande finns ju annars ofta i science fiction, med betoningen på science, där nån teknisk pryl eller obskyrt vetenskapligt framsteg gör det möjligt. King skriver inte science fiction, han skriver science fiction. Här är berättelsen och människorna i centrum, och tekniken kan möjligen vara ett medel för att nå målet (men inte ens det är det i det här fallet).

Slutligen så känns 22.11.63 synnerligen aktuell i den 50-tals-renässans som just nu sveper över Sverige, så även om man inte attraheras av relationsromaner, eller tidsresor, eller John Fitzgerald Kennedy, så kan man läsa den bara för att få besöka USA under sent 50-/tidigt 60-tal, med allt både gott och ont som det innebar.

I varje ångetag

Steampunk är kanske den genrelitteratur som är mest på uppgång just nu, med nya författare, serier och fristående böcker som dyker upp lite varstans liksom kugghjul ur ett trasigt fickur. I en genre som ofta är så tungt inspirerad av det brittiska och viktorianska är det med glädje jag tar upp I varje ångetag, en rykande färsk svensk steampunkantologi som utspelar sig i stormakten Sverige under Oscar II:s era (d.v.s. kring sekelskiftet 1800-1900). Precis vad jag har längtat efter länge nu!

Det sägs att en hög militär befattningshavare, efter den misslyckade Operation Eagle Claw, ska ha sagt: ”We failed because we confused ambition with ability”. Citatet kommer osökt till mig när jag läser I varje ångetag. 20140519_002656Inte för att boken är ett misslyckande, egentligen, men i vissa fall har man kanske blandat ihop ambition med förmåga. I så gott som alla berättelser i samlingen så lyser författarens kärlek till genren igenom och ger själ och känsla till berättelsen. Men också, i så gott som alla berättelser, finns det stora eller små svagheter som gör att jag inte riktigt kan ta den till mig. Vissa noveller uppfyller inte alls kraven jag ställer på en det litterära formatet novell, utan känns mer som lösryckta kapitel ur en roman. De allra flesta novellerna har språkliga svagheter någonstans på skalan mellan ”lite för många anglicismer som inte gör sig väl i miljön” till ”bristen på språkkänsla och struktur i berättandet gör att jag har svårt att hänga med i vad som händer”. Kort sagt så uppfylls, tyvärr, de flesta av mina fördomar vad gäller svensk egenutgiven genrelitteratur – det finns nog ofta en anledning till att de stora förlagen inte är intresserade. Så här känner jag ända fram till jag kommer till sista sidan – den där bokens sista novell, Bångstyrig av Pernilla Lindgren, visar att jag har haft fel. Jag kan i alla fall inte uttala mig kategoriskt, för här har vi helt plötsligt en novell vars språk inte stör min läsning, och som faktiskt levererar allt jag önskar mig av en novell, och lite till. Tack, Pernilla, för att jag får lägga ned boken med en lycklig känsla i magen 🙂

Nu skulle man kunna tro att jag inte rekommenderar I varje ångetag, men då har man fel. Även om det finns språkliga och formmässiga brister så vägs det upp av den fascinerande vision av det oscarianska steampunksverige som berättelserna tillsammans bygger upp, och av den kärlek och entusiasm som genomsyrar varje sida. Den svenska utgångspunkten ger en närhet och känsla som inte kan importeras. Läs I varje ångetag om du hyser den minsta kärlek till steampunk-genren. Läs den med överseende med svagheterna, men som en inspirerande katalog över en stor bredd av fantasifulla perspektiv på ett stormaktssverige fullt av romantik, hjältemod, kugghjul och luftskepp. Gud bevare konungen och fädnerslandet!

Engelsfors III – Nyckeln

Nyckeln är den tredje och avslutande delen i Engelsforstrilogin, som börjar med Cirkeln och Eld. Den var svårt efterlängtad av många, men själv har jag förhållit mig lite sval, men nu har jag läst den i alla fall. Nyckeln tar vid där Eld slutade, och apokalypsen närmar sig Engelsfors med hög hastighet, hur ska det gå?

Engelsfors-böckerna är ungdomsböcker, och som vuxen läsare får man väl ta dem för vad de är, men jag tycker ibland att de språkligt är lite väl torftiga, även om författarna fångar tonårsdialogen på ett för mig (som väl jämförelsevis är en stofil vid det här laget) på ett skarpt och trovärdigt sätt. På samma sätt så får man väl ta all tonårs-relationsångesten för vad den är också. För mig känns det mest suck och stön och jag-genomled-det-där-en-gång-och-längtar-inte-tillbaka-känslor, men jag kan tänka mig att det känns bra att läsa om för någon som fortfarande är mitt i det och inte har fått ut facit ännu. Men samtidigt tycker jag att det blir lite väl mycket, och lite långt ute i marginalen ibland. Det tar fokus från själva berättelsen och gör den onödigt lång – en redigerad, 200 sidor kortare Nyckeln hade förmodligen inte tappat något av berättelsens kärna.

9789129677812_200_nyckeln_kartonnageBokens inledande delar är minst sagt omvälvande, där flera saker vi trodde att vi visste ställs på huvudet, och saker som vi trodde var konstanter i berättelsen visar sig vara variabler. Det är väl inget fel i det, men jag får lite vibbar av att författarna efter att Eld kom ut har upptäckt att de ”skrivit in sig i ett hörn”, och blir tvungna att bryta mot sina egna regler för att ta sig ur situationen. Kanske inte helt genomtänkt, eller? Men det är ju bara min subjektiva uppfattning…

Nu har jag litterärt kräkts på boken ett tag, så nu måste jag verkligen påpeka att det jag har tagit upp här är alla de svagheter som Nyckeln har. Nu till styrkorna. Precis som sin föregångare så börjar den lite svagt och osäkert, men när berättelsen tar fart är den alldeles utmärkt, och det storslagna slutet som vi har väntat på ända sedan första boken kommer faktiskt – och vi behöver inte bli besvikna. Allt jag hade väntat mig, de mänskliga relationer och dilemman som Bergmark Elfgren och Strandberg visat att de kan hantera i tidigare böcker får fritt spelrum när allt dras mot sin spets. Trots att seriens grund är en mycket påhittad urban fantasy-konflikt så får alla de starka personligheter som vi lärt känna utrymme att agera som verkliga personer, med både förnuft och känsla. Hade jag egna tonårsbarn skulle jag inte tveka att sätta Engelsfors-serien i händerna på dem, för samtidigt som de är bra underhållning så har böckerna något djupare att säga om vad som är viktigt i vår tillvaro på ett sätt som alla ungdomsböcker borde.

Dangerous Women

På Internationella kvinnodagen kändes det särskilt lämpligt att börja läsa en bok med titeln Dangerous Women. Det är en novellsamling som stoltserar med George R. R. Martins (och Gardner Dozois) namn på framsidan, och har en diger lista av bidragande författare: bland annat Joe Abercrombie, Brandon Sanderson, Megan Lindholm (Robin Hobb), bara för att nämna några. Det är väl inte så märkligt att man förväntar sig ett något feministiskt verk här, där kvinnoroller kan få samma perspektivrikedom som de manliga rollerna oftast har, och som kan kliva utanför stereotyperna och förvåna och inspirera mig. Förväntningarna fortsätter att åka upp när jag läser Martins förord:

Here, you’ll find no hapless victims who stand by whimpering in dread while the male hero fights the monster or clashes swords with the villain, and if you want to tie these women to the railroad tracks, you’ll find you have a real fight on your hands.

image

Det är en diger lunta man får för pengarna!

Tyvärr så blir jag besviken i många fall. Flera av novellerna klarar inte Bechdeltestet, och det är i min värld en ganska låg tröskel att komma över. I flera berättelser odlas klichén om en farlig kvinna som en femme fatale, en kvinna som utnyttjar utseende och sex appeal för att lura män att göra som hon vill. Hon är egentligen bara farlig för en man som tänker med kuken, och har begränsad till ingen framgång i en värld där inte män har makten. Därför irriterar mig stereotypen genom sin blotta existens.

Nåja, som tur är så finns det också många berättelser som är mycket läsvärda och som ger bredare och intressantare perspektiv på konceptet ”dangerous women”.

image

..och författarlistan är inte mindre diger.

Bokens öppningsnovell av Joe Abercrombie  är kanske en av de bästa (om än våldsammaste), där den kvinnliga huvudpersonen ges kraft och självständighet, men också ett djup av motstridiga känslor och inte så strömlinjeformade karaktärsdrag. Andra höjdpunker är Raisa Stepanova av Carrie Vaughn, som berättar om en kvinnlig stridspilot i WW2, Pronouncing Doom av S.M. Stirling och The Princess and the Queen av George R.R. Martin, som ger oss allt det elände vi har kommit att vänta oss av Game of Thrones. Sist men inte minst förstås Neighbors av Megan Lindholm, som sin vana trogen lyckas ge oss något vi aldrig kunde förställa oss, där kliché är det sista ordet man skulle använda för att beskriva det.

I stort så är Dangerous Women en tjock men högkvalitativ novellsamling, dock med några svaga punkter. Man kanske inte lider av dessa lika mycket om man inte har de feministiska glasögonen på sig, dock. Oavsett vilket, så bär styrkorna med kraft upp svagheterna, så skaffa och läs!

Carrie

Tanken var att det här inlägget skulle vara en del av Fiktiviteters Stephen King-helg, men eftersom att jag blandat ihop datum och varit bortrest hela helgen så blev det som det blev. Jag kan bara be om ursäkt till er som har varit här och letat efter det, och lova bot och bättring till nästa gång.

Stephen King är en av de skickligaste författarna av genrelitteratur jag vet. Han kombinerar ett starkt språk med starka känslor och utnyttjar också själva textens typografi för att förmedla sitt budskap på ett skickligare sätt än någon annan författare jag vet. Jag har skrivit en del om hans böcker tidigare, och läst en del som jag inte skrivit om också – och jag är alltid imponerad. Därför är Carrie intressant i sig, det är nämligen boken som gjorde King känd som författare.

carrieDet är nog många fler som har sett filmatiseringen av Carrie från 1976 än som har läst boken, och det tycker jag är synd – (varför man nu alltid ska jämföra böcker och filmer?) – filmen är nämligen en ganska platt och onyanserad skräckishistoria i jämförelse med förlagan. King berättar historien om Carrie, en ung flicka uppväxt med en djupt religiös, ensamstående mor och som är både fysiskt och socialt klumpig och missanpassad i ”normala” sociala sammanhang. Det berättas ur många perspektiv, både efterkloka och de lyckligt ovetande om den stundande katastrofen, ur Carries eget perspektiv och från människor omkring henne. King skriver insiktsfullt även i det kvinnliga perspektivet och jag blir glatt överraskad av att en manlig författare låter presentera sin protagonist i en scen som involverar att hon får sin första mens (annars är ju det där med att i litteraturen bejaka att kvinnor har mens något så unikt att Doris Lessing fick Nobelpris för att hon vågar det, ungefär).

Mitt starkaste intryck av Carrie är utmaning – boken är en utmaning till mig från King som låter något i stil med ”Du vågar aldrig erkänna för dig själv att om du hade varit en människa i Carrie Whites omgivning hade du inte stått på hennes sida”. Och den allra flesta av oss, liksom de flesta av de vuxna kring Carrie i boken, kommer att titta i marken och skrapa med foten och erkänna att jo, tyvärr så är det nog så. Carrie White får riktigt dåliga förutsättningar från dag 1, och hennes strikta uppfostran och o-världsvana sätt är knappast hennes fel. Trots detta är det hon som får ta konsekvenserna, och som läsare får man skämmas ikapp med de efterkloka vuxna vid berättelsens slut, i alla fall om man har någon form av självinsikt.

Detta ställningstagande för de små, svaga och utsatta är något som vi så här i efterhand vet präglar Stephen Kings författarskap, men det unika i hans fall är att han aldrig vill att vi ska tycka synd om dem, vi ska inte sympatisera med dem – vi ska respektera dem, för annars kommer de en dag att själva tvinga oss att äta upp våra ord och handlingar, i kraft av en styrka som vi inte visste att de hade. Och det här budskapet kommer aldrig fram tydligare än i debuten – Carrie.

Engelsfors I & II

Jag är ju rätt ute så jag vet inte så noga, men jag har förstått att bland svenska tonåringar idag så är Twilight ute och Cirkeln och dess uppföljare Eld är det senaste. Jag fick Cirkeln av en god vän som jobbar inom psykvården, med kommentaren ”Om jag vill möta sånt här elände så kan jag ju lika gärna gå till jobbet, jag orkar inte läsa om sånt här”.  Men sen erkände hen att hen bara hade läst några kapitel i början av boken, och slutar man där kan jag ju lätt förstå reaktionen.

9789186675967_200_cirkeln_pocketMin egen uppfattning är lite kluven. Jag kan absolut förstå att man uppskattar boken som tonåring, den har ju allt som man önskade sig – själv är man speciellt utvald, skolan är en ond plats, rektorns motiv kan ifrågasättas, föräldrarna fattar verkligen ingenting… Precis så man trodde världen var, helt enkelt. Ibland är det så klichéartat att jag obekvämt måste skruva på mig där jag sitter i läsfåtöljen. Värst blir det när författarna har försökt sig på en dialog som ska utspela sig i en tid för länge sen, en tid då man använde facklor för att lysa upp sin väg. Och man försöker visa detta genom språket, i hur personerna uttrycker sig, och det är så dåligt att jag blir generad – det är som om jag skulle ha försökt att skriva medeltida dialog när jag själv gick på högstadiet. Javisst, jag förstår att det är en ungdomsbok, och jag kräver inte på något sätt nån sorts historisk korrekthet, men nån jävla ordning får det ju vara (Jag rekommenderar författarna t.ex. Agneta Horns skrifter, som exempel på hur man faktiskt skrev på 1600-talet…).

Cirkeln är en klassisk higschool-roman efter amerikanskt mönster, även om den utspelar sig i Sverige och har lite övernaturliga ingredienser. Jag tycker den är helt okej. I Eld så utvecklar sig författarna och fördjupar berättelsen, särskilt i konsekvenserna av en ritual mot slutet av boken, och ger berättelsen ett djup som den saknade i Cirkeln. Jag märker att jag faktiskt ser fram emot sista delen, Nyckeln, som ska komma senare i år.

Uppdatering: Läs även om den avslutande delen i serien, Nyckeln