The Book of Phoenix

På Manhattan, i Torn nr 7 bor Phoenix. Hon är en speciMen, en person så genetiskt sammansatt och konstruerad att hon inte räknas som människa. Hon är två år gammal, men har kropp och sinne som en vuxen. Phoenix trivs ganska bra i sin cell och sin labbmiljö, för det är allt hon känner till. Hon har till och med en romans på gång med Saeed, en av de andra speciMen som finns i anläggningen, ibland kan de träffas i matsalen och stjäla kyssar när ingen ser. Men eftersom att detta är en roman kan inget vara i ekvilibrium, och snart blir Phoenix tvingad att se på sin position ur helt andra perspektiv, och ser då naturligtvis en helt annan bild.9781444762792_200_the-book-of-phoenix_haftad

The Book of Phoenix är en fristående prolog till Who Fears Death, men deras egentligen enda beröringspunkter är att de utspelar sig delvis i samma samhälle, och vill man läsa båda kan man göra det i vilken ordning man vill. Om Who Fears Death var en berättelse om en abnormal ung kvinna i ett postapokalyptiskt samhälle, är The Book of Phoenix en berättelse om en abnormal ung kvinna i en något modernare version av vårt cyniska samhälle där kapitalisterna och media växelverkar i att förföra och föra bakom ljuset huvuddelen av människorna som utgör det, i syfte att ostört kunna bedriva sin egen ljusskygga verksamhet med rovdjursliknande egoism. Ett återkommande tema är individens ansvar för vad man själv bidrar till att skapa. Med vilken rätt skapar vi andra tänkande varelser – oavsett om de är av kött och blod eller mekaniska (eller kanske lite av båda)? Vilket ansvar har vi gentemot vad vi har skapat, och vilket ansvar har våra skapelser gentemot oss? Vilka rättigheter? Om jag medvetet skapar en individ född till lidande, vilket ansvar har jag när den individen såsmåningom vill ställa mig till svars för det?

Nnedi Okorafors prosa glöder lika starkt som hennes huvudperson och det förbluffar mig lite att boken inte fattar eld i handen på mig. I förbifarten beskrivs en modern variant av slavhandel med afrikanska människor, men inte ur den klassiska offerpositionen utan med afrikanerna som frustrerade och förbannade, agerande subjekt. Ilskan som pyr under ytan, både hos karaktärerna och hos mänskligheten i stort, blir tidigt väldigt påtaglig, och blossar tidvis upp till en eld, en urkraft som förtär allt den kommer i kontakt med – för att sedan låta något nytt, rent och naket formas ur askan. Exakt så som man kan förvänta sig av en bok som handlar om Fenix.

The Windup Girl

Det är farligt när man har hört så mycket gott om en bok som jag hade om The Windup Girl, då blir man nästan ofelbart besviken, och så även här. Paolo Bacigalupi jämförs på omslaget med William Gibson, och jag kan definitivt förstå varför, för den här boken har många likheter med Neuromancer, främst vad gäller svagheterna. För ärligt talat, inte ens när jag just har läst ut den förstår jag fullt ut vad författaren vill mena att berättelsen ska vara, och det är synnerligen svårt att någonstans i boken förstå vartåt den är på väg. Precis som i Neuromancer bygger författaren upp spännande och intressanta miljöer, fast här är det biologi och smittsamma sjukdomar istället för teknologi och datavirus.4763183.0

Berättelsen utspelar sig i Thailand någonstans efter att världen har utvecklats till en kamp om tillgängliga kalorier för att livnära hela befolkningen, där sjukdomar som drabbar både grödor och människor, genetisk design och stora agrikulturföretag har spelat sina roller i utvecklingen. Det är lite ”Neuromancer möter Oryx & Crake”, faktiskt. Jag gillar verkligen den thailändska miljön och kulturen som skildras, och de första kapitlen är både fascinerande och exotiska, men sen planar berättelsen liksom ut och tar inte fart igen förrän alldeles i slutet. Den enda karaktären som engagerar mig är titelkaraktären, en artificiell, genetiskt designad människa som bara kan skiljas från de icke designade på grund av några avsiktligen inbyggda svagheter.

Bacigalupi har definitivt något här, och jag är nyfiken på vad han har tänkt producera i framtiden, även om den här trots allmäna rop av bifall inte riktigt föll mig i smaken.

 

Tredje principen

Ända sedan jag läste Anna Jakobsson Lunds Doften av mango i Maskinblod 3 har jag varit lite nyfiken på henne, och när jag fick erbjudande om ett recensionsexemplar av hennes då inte ens utgivna Tredje principen så kunde jag såklart inte tacka nej, även om att-läsa-högarna bara växer och växer i takt med att jobbet äter all min tid. Men nu har jag i alla fall äntligen kommit till den.

24515668Precis som jag hade hoppats så är Tredje principen allt det som Doften av mango var, fast i romanformat. Så här i efterhand undrar jag om de utspelar sig i samma verklighet, förmodligen är det så. Jag får nog gå tillbaka och läsa novellen igen, men det gör inget för det var den värd. Tredje principen får i alla fall bekänna sig till den just nu så populära genren ungdomsdystopi, och det känns fantastiskt fräscht att få läsa en sådan som är stadigt förankrad i det svenska språket och den svenska kulturen. Inte för att den gör så mycket väsen av det, i alla fall inte från början, men det märks tydligt att den som har skrivit boken har växt upp i Sverige med svenska lekar och traditioner (snarare än det eviga amerikanska som vi bombarderas med). Särskilt gläds jag åt den respekt författaren visar i sin skildring av den svenska urbefolkningen.

Tredje principen handlar om Levi, en ung kille som växer upp i ett samhälle totalt kontrollerad av en totalitär stat som styrs av ett datorprogram som, utifrån den data som vissa utvalda människor matar in, fattar de viktiga besluten om hur samhället ska styras. Levis syster Lo tillhör den obligatoriska motståndsrörelsen, som Levi inte har velat befatta sig med överhuvudtaget förrän Lo en dag blir tillfångatagen. Då behöver Levi helt plötsligt deras hjälp för att kunna hjälpa sin syster. Boken handlar också om Ava, en ung kvinna redan involverad som rebell, och med den i ett totalitärt samhälle mycket praktiska förmågan att kunna påverka vad andra tänker…

Boken är den första i en (planerad) serie av tre, och även om den börjar intressant så tar det mig ett tag innan jag börjar engagera mig i karaktärerna, trots den lätta och rappa berättarstilen. Jag tror det har att göra med att jag inte riktigt förstår varför de gör som de gör, för hela planen för ”operationen” som genomförs står inte riktigt klar för mig som läsare från början, även om den utkristalliserar sig såsmåningom. Men när det väl kommer till kritan sitter jag som klistrad, och jag kan inte låta bli att imponeras av hur väl och naturligt författaren bygger upp avstampet för nästa bok. Från att ha varit en rätt slätstruken karaktär inledningsvis gillar jag Levi mer och mer, och jag älskar att författaren låter olika människor ha olika kompetenser och få användning av dem i olika situationer, utan att göra någon värdering av dem. Alla är bra på någonting, och bara för att man är skicklig och användbar i en miljö betyder det inte att man är det i nästa. Inte ett dåligt budskap för en ungdomsbok, så här i vårt folkpartistiska skolsystem besatt av att mäta alla utifrån samma linjal…

Recensionsexemplar från författaren

Staden utan kvinnor

hesserus-madeleine-staden-utan-kvinnorIbland ska man ju läsa lite utanför sin komfortzon, och Staden utan kvinnor är lite för lite genre för att ligga inom min. Det är en sorts Lysistrate-historia, men det är en mörk dystopi istället för en komedi. Staden utan kvinnor är en berättelse om ett Stockholm i en nära framtid, där mäns våld mot kvinnor har eskalerat så långt att kvinnorna till slut fått nog och gör en del av staden till sin egen – med mur och allt. Mycket av berättelsen kretsar kring tre unga män som växt upp i ”männens del” av Stockholm och som inte känner till något annat, och deras möte med Jakob Hall, som var en vuxen om än ung man när muren kom till.

Staden utan kvinnor lever upp till sitt namn på så vis att hela boken är nästan helt utan kvinnor – de bara skymtar på avstånd, sedda genom männens ögon. Den är delvis osammanhängande och surrealistisk som den Dalímålning som skymtar till i en scen, men det ser jag som en skildring av hur planlösa männens liv har blivit utan meningsfulla relationer med kvinnor. Jag har svårt att ta boken på allvar bokstavligt, det är för många märkliga, orimliga händelseförlopp. Däremot känns det rimligt att läsa den som en allegori över  dagens genuskamp dragen till sin spets, ett diskussionsunderlag för frågan om vad som skulle hända om alla kvinnor samfälligt och samtidigt beslöt sig för att inte finna sig i de orättvisa reglerna som samhällets spel sätter upp, och helt enkelt inte vill vara med längre?

Hungerspelen

Den stora internationella ungdomshajpen över Twilight verkar ha lagt sig, och ersatts av en Hungerspelen-hajp. Efter att nu ha läst Hungerspelen-böckerna gör detta mig så glad, så glad, så glad. Varför? Jo, först och främst på grund av vilka budskap jag uppfattar att böckerna sänder till unga tjejer. Twilight säger något i stil med ”Var passiv, var söt, var oskuld och bara vänta – så kommer din riddare i skinande rustning såsmåningom att uppenbara sig, och det kommer att vara kärlek vid första ögonkastet och ni kommer att leva lyckliga i all evighet”. Hungerspelen säger något i stil med ”Livet är hårt och orättvist och ingen kommer att ta hand om dig, så det får du göra själv. Många kommer att vilja påverka hur du är både utanpå och inuti, men du måste själv bestämma vem du vill vara.” Jag är djupt förtjust i böckernas huvudperson, den sextonåriga Katniss Everdeen. Hon är kompetent, självständig, lite tvär och kantig och inte bäst i världen på att hantera människor (hon har många likheter med Jules från Wool-serien). Hon har inget remarkabelt utseende, men ett brinnande engagemang för det hon bryr sig om. Eller, kortfattat, kan man säga att hon är precis så fri och nyanserad som manliga karaktärer brukar vara. Inget behov av att behaga (inte ens läsaren), ingen press att vara en snäll och fin flicka. Det är befriande att läsa.

the-hunger-games-trilogy

Om någon hade sagt åt mig för några år sen att nästa hajp kommer att bli en ungdomsversion av Battle Royale så hade jag skrattat åt dem, men faktum är att det är precis detta som den första boken, The Hunger Games, är. Katniss blir tvingad att delta i ”Hungerspelen”, en kamp på liv och död mellan slumpvis utvalda unga människor, som den totalitära staten konstruerat i syfte att roa överklassen och hålla underklassen i schack. Den riktiga logiken kring detta är lite vag och faktiskt bokens stora svaghet om man frågar mig, men accepterar man det så håller allt annat ihop sen – och är det inte egentligen bara en lite mer högteknologisk form av de romerska gladiatorspelen? Jag accepterar det i alla fall.

Som så ofta så står den första boken för sig själv, medans uppföljaren Catching Fire lider av de vanliga svagheterna som en mellanbok har, och måste följas av den avslutande Mockingjay. (Här har översättaren till svenska gjort bort sig ordentligt med titeln på tredje boken, för översättningen har inget med den ursprungliga titeln att göra, och avslöjar alltför mycket om var berättelsen kommer att ta vägen. Det är väl inte så att titlar ska vara spoilers, och vad var det för fel på den ursprungliga titeln? Den passar mycket bättre till bokens innehåll, för den visar var fokus borde vara.) Läser man alla tre böckerna blir berättelsen (inte helt otippat) en helt annan än om man bara läser den första, vilket man mycket väl kan göra. Lite skakigt och repetitivt blir det inemellan, särskilt i mittenboken, men jag är aldrig uttråkad, och jag glömmer ibland bort att det är en ungdomsbok jag läser för på många sätt är den fullfjädrad.

Det som fångar mig särskilt är att man så tydligt får följa hur Katniss (med flera) påverkas av vad de i självbevarelsens namn tvingas göra. I den våldsförhärligande mediavärld vi lever i diskuteras det sällan (förutom i kanske i debattprogram, som har en helt annan målgrupp) vilka konsekvenser det har på en människa att skada eller till och med döda en medmänniska. Våldets självaccelererande loop och de synnerligen praktiska problemen som kommer av våld som självförsvar, både på ett personligt plan och på ett samhälleligt sådant visas i slutänden på ett sätt som måste vara omöjligt att inte ta till sig. Problemet med att göra väpnad revolution – som historien har visat – är uppenbart: om man är beredd att ta till våld mot våldsmonopolet, har man inte då blivit det man försökte utplåna?

The Time Machine

H. G. Wells anses väl vara en av de tidigaste science fiction-författarna, och hans klassiker The Time Machine uppvisar alla egenskaper som en bra SF-berättelse ska ha enligt mig: (pseudo-)vetenskap leder till fantastiska resor, som i sin tur leder till att ett samhälle visas upp som får oss att se vårt eget genom en förstorande lins. Boken utkom för första gången i Storbritannien 1895 och känns fortfarande förvånansvärt fräsch (även om jag fick slå upp fler ord än vad jag brukar få göra när jag läser skönlitteratur på engelska). Den handlar i stort om The Time Traveller, en vetenskapsman som aldrig namnges men som lyckas konstruera en tidsmaskin och åka framåt i tiden, och sedan komma tillbaka för att berätta om sina åtta dagar i framtiden för sina kamrater (framför brasan med en cigarr, det är ju trots allt 1895…)

Den framtid som visas upp är en dystopisk värld av ett helt annat slag än vad vi är vana vid från modern science fiction, vilket bara är ytterligare ett bevis på genrens ambition att avspegla sitt samtida samhälle – och framför allt för att varna för vad författaren upplever som risker med den pågående utvecklingen, om den får fortskrida och dras till sin spets. Därav är boken något inaktuell, med tanke på hur vårt samhälle har utvecklats sedan 1895, och jag misstänker att vissa poänger går mig förbi på grund av detta. Men å andra sidan uppvägs det av att man som läsare får en inblick i hur man kunde se på sin samtid vid förra sekelskiftet.

Det här är en renodlad SF-bok med lite steampunkig känsla (eftersom att den utspelar sig under den tiden som steampunk vill återskapa) och dessutom föredömligt kort, och på så vis väl värd den tid den tar att läsa, för alla som har ett SF-intresse.

Maskinblod

DSC_1101

Vem kan motstå hjärtan och kugghjul?

Jag läser ganska lite fantastik på svenska, märker jag. Tyvärr är det för att översättningar ofta är undermåliga, och original… jag försöker, men jag blir ofta besviken. Jag kanske bara väljer fel? Peka mig gärna rätt, ni som vet bättre än jag.

Här kommer då undantaget som bekräftar regeln. Maskinblod är en nästan marginellt liten bok, och den hade nog gått mig förbi om den inte stått där i nyhetssnurran på biblioteket och haft ett så oemotståndligt vackert omslag. Den innehåller ett antal noveller, alla av svenska författare, de flesta för mig okända. När jag slår upp första sidan och läser de inledande raderna i Oskar Källners Där staden dragit fram, som inleder boken, är det nära att jag lägger ned den igen, jag får sjukt tråkiga Borde vara död-vibbar. Men innan 33 små, små sidor har passerat har Källner slagit mig på käften, på ett fantastiskt sätt. Hatten av, jag tar tillbaka allt jag sagt om svensk fantastik och hävdar motsatsen!

Och Där staden dragit fram är bara början. Även om det mesta är bra, mycket bra till och med, så är det väldigt lite som är nytt. Jag läser novellerna och tänker ”Aha – Howl’s Moving Castle… Aha, Ender’s Game… Aha, Dawn of the Dead… Aha, Neuromancer…” Det mesta känns bekant. Men ändå inte. Det känns det unikt, för det smakar svenskt! Äntligen min typ av berättelser, men med kraften hos författare som behärskar det svenska språket och nyttjar det till sin fulla potential, där den svenska kulturen och historien får vara bas istället för det ständiga amerikanska och brittiska. Jag hade inte insett vad jag saknade förrän jag hade det framför mig.

Så som det ofta är med novellsamlingar så finns det förstås ett antal noveller i samlingen som jag inte är så imponerad av, och några som inte faller mig i smaken. Och självklart de som gör det. Min oomstridda favorit är De tre männen från månen av Julius Regis (ett för mig helt okänt namn). Med ett trollbindande språk som känns trovärdigt och historiskt utan att vara svårförståeligt och arkaiskt, och en stämning som får mig att tänka Jules Verne  men som uppenbart är av svenskt ursprung, och med en berättelse som passar novellformatet som hand i handske kan inte resultatet bli annat än fängslande. Rekommenderas varmt!

Uppdatering: Se också Maskinblod 2 och Maskinblod 3

Wool – livet i en silo

If the lies don’t kill you – the truth will

Läsåret 2014 har börjat oförskämt bra, nämligen med Wool, Shift och Dust. Även om de är fristående utgör de tillsammans en helhet, som man kan kalla Silo-trilogin. Det här är postapokalyps så som det ska vara.  Vi får följa ett samhälle uppbyggt inuti en silo som sträcker sig hundratals våningar under jord, där de begränsade förutsättningarna för överlevnad ställer höga krav på att varje människa fogar sig i sin plats för att kollektivet ska kunna överleva. I Howeys berättelse får starka människor (<3 Jules!) brottas med sin plats i en värld kapitalt annorlunda från vår, samtidigt som man håller upp en skrattspegel mot dagens egoistiska samhälle av överkonsumtion.

image

Jag vet inte var jag ska börja och vad jag ska skriva om de här böckerna, för det här är riktigt bra och jag vill verkligen inte spoila nånting för någon, men då är det väldigt svårt att säga något alls. Men några saker känner jag ändå att jag måste ta upp. För det första tycker jag att Wools tagline är sällsynt passande, för hela berättelsen är som en lök: man kan förutse att det finns ytterligare ett lager under det som man nu ser. Ibland tycker jag att jag är smart för att jag kan förutse vad som ska avslöjas härnäst, men under varje lager av lögner finns ytterligare ett lager av något, men är det verkligen pudelns kärna, eller bara ytterligare ett lager? Mycket skickligt konstruerat. Och sen lyckas Howey göra det igen, i Shift, och sen igen i och med Dust. Jag kan bara säga wow.

För det andra så gillar jag verkligen att man inte fokuserar alltför mycket på själva ”apokalypsen”, vilket den här genren ofta fastnar i, utan blicken är hela tiden här och nu eller framåt, på hur det är och hur det borde vara snarare än hur det har varit. För det tredje så etablerar författaren tidigt, mycket som i Game of Thrones, att här går ingen säker. Bara för att man är en central figur är det inte säkert att man gör rätt saker, eller att man klarar sig i slutänden. Det gör hela läsningen mycket mer intressant, och mycket mindre förutsägbar. Det här är böcker som man kommer till jobbet morgonen efter med sopsäckar under ögonen för, och det är värt varenda gäspning.

När jag lägger ned boken så är det som stannar kvar hos mig längst huvudpersonens funderingar från Dust om ansvaret för våra handlingar, och om hur permanenta de är. För även i vår verklighet av blame-game så går det inte att komma undan att oavsett vad tidningarna skriver eller vad en domstol säger så är allt vi gör, allt vi säger permanent och oåterkalleligt. Även om vi tar tillbaka, skyller från oss eller försöker reparera eller göra ogjort så är ändå det sagda sagt och det gjorda gjort. Ctrl-Z finns inte i verkligheten. Man kan ju få prestationsångest och/eller bli handlingsförlamad för mindre.

I slutänden kvarstår ändå frågan – är det en dystopi jag har läst, eller är det något annat?

Edit: Jag höll ju helt på att glömma katten! Howey visar vid ett tillfälle i berättelsen på ett mycket förtjänstfullt sätt vilket underbart sällskap en katt kan vara. Jag känner kattens människas känslor som om de var mina egna under det avsnittet. Min stora, svarta katt ligger med huvudet på min axel och kurrar.

V for Vendetta

Remember, remember, the fifth of November…

Jag minns när jag såg V för Vendetta på bio när den kom, älskade den och promenerade hem i natten efteråt, lycklig och förvånad. Jag hade ingen aning då om att filmen var baserad på ett seriealbum, och när jag sedan fick veta det år senare så blev det ändå aldrig av att jag läste det. Men så, häromdagen, när jag på rutin passerade vårt lokala bibliotek så – pang – så står den där i hyllan och tittar mig rakt i ansiktet, så hur skulle jag kunna motstå? Och det blev en eftermiddag av känslosam läsupplevelse – ni har väl läst på Om bloggen-sidan att jag inte kan motstå det melodramatiska?

imageJag läser inte ofta serieromaner (eller vad man nu ska kalla formatet på svenska), och jag får lägga band på mig för att ta in formatet i sin helhet, och inte bara suga i mig texten i mitt vanliga tempo och missa allt som bilderna berättar.  Berättelsen är inte helt olik den vi får berättat för oss i filmen, men som vanligt så finns det i det skrivna materialet fler detaljer, fler personer, hela sidospår som aldrig tas upp i filmen, men det kan man ju också förvänta sig. Vi får en flamboyant, Shakespeare-citerande (anti-)hjälte, en ung kvinnas resa från rädd och okunnig till något mycket större, och en totalitär regims desperata åtgärder att upprätthålla sig själv.

Berättarstilen är något fragmentarisk och ibland lite svår att följa, men det kan ju ha att göra med min ovan nämnda bristande genrekompetens. Jag är inte jätteimponerad av tecknarstilen, men det finns egentligen inget att klaga på heller. Språket är ibland lite stolpigt och yxigt, men som vanligt vill jag skylla det på översättningen, men översättaren har nog inte haft det så lätt heller, med alla citat, sångtexter, alliterationer. Inte konstigt att det blir konstigt ibland (”Låt mig presentera mig, ‘A man of wealth and taste'”).

image

Jag måste imponerat säga att här har filmmakarna lyckas ta en litterär källa och transponera den till något som faktiskt är bättre än originalet, och det är inte ofta. Trots det är inte boken dålig, och jag är glad att jag har läst den, för den ger bra förklaringar till några saker som känns lite forcerade i filmen. Mest förtjust är jag i bokens slut, som rör sig i ett mycket större spektrum än vad filmen gör, och ger ett helt annat perspektiv på många av de saker vi tidigare har fått se – framför allt en aspekt av kontinuitet som filmen helt saknar. Läs boken, så förstår ni vad jag menar.

Ideas are bulletproof

Metro 2033 – Den sista tillflykten

Var det kanske inte rent vansinne att försöka lägga hela världen under sig, spänna naturen för vagnen och driva på den tills den stupade?

Metro 2033 är dystopisk postapokalyps i äkta ryssångest-tappning. Samhället som vi känner det har gått under i kärnvapenkrig och vi får följa de människor som har lyckats överleva och tagit sin tillflykt till Moskvas tunnelbana.

För mig speglar boken väldigt tydligt hur djupt rotad vår världsbild är i det grundläggande trygghetssystemet som vårt svenska samhälle utgör. Artiom, bokens huvudperson, företar sig en resa genom tunnelbanan – metron – och kastas i en halsbrytande hastighet mellan livsfara, hot, privilegier, det goda livet, straffarbete och ren barmhärtighet, allt utifrån hur situationen ser ut just då. Detta tycker jag är en av de mest intressanta perspektiven i den postapokalyptiska berättelsen – hur beroende man är av sig själv, sin egen begåvning, kunskap, kraft och handlingskraft när det inte finns ett fungerande samhälle med sina stödfunktioner som är ständigt närvarande. Definitivt ett utrymme för uppvaknande för oss i västvärlden, att ha i bakhuvudet när vi ser på människor i mindre privilegierade delar av världen och undrar hur de egentligen tänker. ”Som de måste” tror jag tyvärr oftast är svaret.

Ett annat tema är vad det är som driver människor. Det är fascinerande att följa Artiom på hans resa genom metron där de flesta stationer utgör små minisamhällen i sig själva, och vilka sociala strukturer de har byggt upp för att hålla sig själva vid liv och på bästa sätt nyttja de knappa resurser, mänskliga och andra, som de har att tillgå. Politiska ideologier, filosofi och religion ställs helt parallella i sin funktion att upprätthålla de värderingar som samhället behöver för att inte haverera i egoism och självbevarelsedrift.

Jag tycker mig också kunna tolka en implicerad sensmoral i boken – en klagosång över människans drift att bryta ned, slå ihjäl och förstöra allt hon inte förstår. Att med mottot ”kan man så ska man” överutnyttja resurser vi är beroende av för vår egen överlevnad i sådan utsträckning att de aldrig kan hämta sig. Eller, som VNV Nation uttrycker det: We conquer paradise just to burn it to the ground.