The Fitz and the Fool

En era är över. Första gången jag plockade upp Assassin’s Apprentice/Mördarens lärling gick jag på högstadiet, hade David Eddings Belgarion-serie som enda erfarenhet av fantasy, och blev lite besviken att den inte var mer som dem. Jag tog upp den igen nästan 10 år senare, läste den igen och blev helt knockad, och sög direkt i mig allt annat Hobb skrivit därefter. Sen har det fortsatt att komma hett efterlängtade delar med jämna mellanrum, i tätt sammanhängande tri- eller quadrologier, som sinsemellan utgör delar i ett störra sammanhang. Med denna sista trilogi (bestående  av Fool’s Assassin, Fool’s Quest och Assassin’s Fate) har även det större sammanhanget nått fram till en plats där, såvitt jag förstått, författaren avser sätta slutgiltig punkt.

En era är över, och jag erkänner att mitt så efterlängtade sträckläsande av hela berättelsen från början till slut har uppslukat mig, manglat mig, hjärtekrossat mig flera gånger om, tuggat mig och sedan spottat ut mig hudlös och rödgråten. Tycker ni att det låter melodramatiskt så stämmer det nog (men det skiter jag isf i). Jag känner mig också oerhört bakbunden i skrivandet av den här recensionen, eftersom att alla avslöjanden om någonting av innehållet per automatik skulle bli spoilers till den föregående serien, så ni får ursäkta om detta bitvis blir något skissartat.

Den här serien tar i alla fall vid precis där den föregående berättelsen om Fitz slutar (Fool’s Fate). Med tanke på hur länge jag har sett fram emot den och vilka förväntningar jag har på Hobb, så är jag seriöst orolig för att bli jättebesviken. Och det blir jag såklart inte. Tvärtom blir jag lite förvånad över att bli kastad rätt in i omvälvande händelser, i de tidigare serierna om Fitz har det tagit ett tag innan berättelsen tar verklig fart, men icke så här. Trots att boken är helt ny och trots att (nästan) ingenting händer så som jag hade förutsett, så känns det ändå på något sätt tryggt och bekant. Berättandet är i förstapersonsperspektiv, och Hobb nyttjar det lika effektivt som hon alltid har gjort. Strukturen känns också, så här i efterhand, väldigt bekant utan att för den delen vara repetitiv. De här böckerna knyter ihop många trådar från alla de tidigare Realm of the Elderlings-böckerna, så har man dem färskt i minne kommer man att känna igen sig i ännu större utsträckning.

Hobb skriver som vanligt vuxen fantasy, där berättelsen drivs genom karaktärerna och deras beslut. Jag förstår det som att vissa tycker att Hobbs karaktärer ofta fattar orimliga och ologiska beslut, men jag hävdar bestämt att det är precis tvärt om – de agerar som riktiga människor, som inte alltid heller fattar de beslut som är de mest rimliga eller logiska utifrån de givna förutsättningarna. Det gör att det, enligt mig, är Hobbs karaktärer som är komplexa och realistiska, medans det är de karaktärer vi ofta ser i andra böcker och sammanhang som är orimliga genom att vara alltför konsekventa och logiska, och därmed även stereotypa.

Hobb är ju också känd för att upprepade gånger utsätta sina karaktärer för brutala prövningar, och de här böckerna är inget undantag. Jag misstänker igen att vissa av mina personliga perspektiv har ändrats mer än vad jag uppfattat i samband med att jag blivit förälder, eller så har jag bara blivit blödigare med åren, för det här gör faktiskt ont att läsa ibland. Fast på ett njutbart sätt (hur nu det kan hänga ihop). Och till slut, det jag har fruktat mest, slutet. Som är en oerhört värdig avslutning på hela den långa berättelsen. Som vanligt finns det steg på vägen jag inte är helt förtjust i, de grundläggande premisserna känns lite svagare än Tawny Man-böckerna, som i sin tur är lite svagare än Farseer-böckerna. Men fortfarande bättre än det mesta annat på fantasy-hyllan. Och innan det är helt slut är allt redan förlåtet, och Robin Hobb kvarstår som familjens ohotade litterära husgudinna.

En era är över, och som alltid när det gäller Hobb så är min sammanfattning att alla med det minsta fantasyintresse bör läsa – nej, avnjuta – de här böckerna, men man bör börja från början, med Assassin’s Apprentice.

Jag jobbar på ett inlägg som diskuterar alla Hobbs böcker mycket mer ingående, men som blir fullt med spoilers. Jag länkar här när det är klart, ni som har läst böckerna får gärna ta diskussionen med mig där!

Annonser

The Liveship Traders

Nu har den börjat. Den Stora Omläsningen av hela Realms of the Elderlings-serien, inför att jag ÄNTLIGEN (*squee!*) ska få börja på The Fitz and the Fool-trilogin i och med att sista delen kommer ut nu i maj.

Eftersom att jag trodde att jag läst den tillräckligt många gånger innan så hade jag nog tänkt mig att hoppa över första trilogin, The Farseer Trilogy, och gick direkt på The Liveship Traders. Då insåg jag två saker: för det första så finns det alltför många subtila kopplingar mellan böckerna för att jag bara ska kunna hoppa över en trilogi och tro att jag kommer ihåg den på det viset. För det andra så kommer jag nog aldrig att kunna läsa Liveship Traders-böckerna utan att bli i alla fall lite hjärtekrossad, melakoliskt förfärad och gråta en skvätt. Även fast jag redan från början vet hur det ska gå och hur det hänger ihop. Likaväl nu som när jag läste dem första gången för mer än tio år sedan. Hobb har (som kanske är bekant) en onaturlig talang för att utsätta sina karaktärer för konsekvenserna av sina egna och andras synnerligen mänskliga och förståeliga men inte alltid så väl underbyggda beslut. De brukar inte ha det lätt, hennes stackars dramatis personae, och ingenstans är det värre än i just den här serien tror jag. Det börjar ganska illa, och sen går det bara utför i en nedåtgående spiral av elände, som när vi är övertygade om att det inte kan blir värre, alltid kan fortsätta ett varv till. Trots det får vi aldrig lättnaden av att helt förlora hoppet, för det finns alltid där bakom nästa krök, just utom räckhåll, om bara…

Jag älskar de här böckerna och har mycket svårt att vara kritisk mot dem, men det kanske är betyg nog i sig?

En vacker översikt över samtliga böcker i Realm of the Elderlings-serien och i vilken ordning de bör läsas. Skamlöst stulen från författarens Facebook-sida.

Willful Impropriety

Novellsamlingen Willful Impropriety har undertiteln 13 tales of Society, Scandal and Romance. Man kan ju tänka sig att det är lite motsägelsefullt att en bok som strävar efter att problematisera könsnormer ska utspela sig i (i alla fall pseudo-)viktoriansk miljö, men som förklaras i bokens förord så är detta en perfekt kombination – ju starkare konventionerna är, desto enklare blir det att problematisera dess brytande.

Efter att ha läst ungefär halva boken är jag lite trött på att den enda könsnorm som problematiseras är den kvinnliga, då i många av novellerna utgår ifrån en kvinna som på ett eller annat sätt, öppet eller dolt, uppför sig som eller utger sig för att vara, man. Samtidigt är jag fascinerad av berättelserna var och en för sig.

13478084I slutänden var det två noveller som stannade hos mig lite tydligare än de övriga. Den första var också först i samlingen, At Will av Leanna Renee Hieber. Den är egentligen enkelt uppbyggd, och handlar om en landsortsskådespelerska som blir får hjälp med att starta en framgångsrik karriär i London, under förutsättningen att hon inte avslöjar vilket som är hennes biologiska kön – hon uppträder än som man, än som kvinna och kan göra båda delar övertygande. Jag tycker att själva tanken är fascinerande, och jag tycker även att den lyfter ett starkt argument i den moderna jämställdhetsdebatten. Ty självklart utgör Mr/Miss Nightingale en stor skandal i sitt samhälle, och det finns människor som inte backar för att med alla tillgängliga medel inklusive våld tvinga henne att avslöja sitt sanna kön. Och ärligt talat, tror ni verkligen att det skulle vara annorlunda idag? Jag tror inte att vi har kommit längre än så…

Den andra novellen som verkligen grep mig heter False Colors och är skriven av Marie Brennan. Kanske är det för att huvudpersonen är officer (i flottan förvisso, men ändå!) som den här berättelsen talade till mig, men också för att den i mycket större utsträckning än de tidigare kändes som en stabil konstruktion i sig, där hela skandal-problematiken uppkommer som en naturlig konsekvens av berättelsens övriga element snarare än att vara det skelett som hela alltihopa hänger på. Väl genomfört och vackert, om än lite tragiskt också.

Sammanfattningsvis så är Willful Impropriety i grunden en novellsamling riktad till ungdomar, och att läsa den som vuxen gör att den ibland känns lite väl enkel och lite repetitiv, särskilt om man sträckläser den. Trots det är det en av de intressantare novellsamlingar jag har läst på senare år, och väl värd det lite extra krångel jag fick ta till för att få tag i den.

Harry Potter and the Cursed Child

Få kan väl ha missat att det har kommit en ny bok om Harry Potter. Eller, egentligen är den ju en teaterpjäs, och boken jag har läst är manuset till den pjäsen. Därav är den trots fysisk storlek och sidantal, synnerligen snabbläst. Berättelsen utspelar sig nitton år efter den sista av de ursprungliga Potter-böckerna och kretsar till viss del kring de ursprungliga huvudpersonerna, men till ännu större del kring deras barn, som nu förstås är i Hogwarts-ålder.

harry_potter_and_the_cursed_child_special_rehearsal_edition_book_coverJag är lite skeptisk till hela konceptet först, ska jag erkänna. För det första brukar det sällan bli bra när författare ”bara ska skriva en bok till” i en berättelse som egentligen är avslutad. För det andra, det här pjäsformatet, hur mycket kan man få plats med egentligen? Men tack och lov kommer båda mina farhågor på skam.

I centrum står ett äventyr i Pottersk anda med lite magi, brådmogna ungdomar och livsavgörande beslut. Det tar oss också tillbaka till några av de tidigare äventyren i serien, men låter oss se dem ur ett annat perspektiv. Nu är jag inte tillräckligt mycket av ett Potterhead för att kunna jämföra med de tidigare böckerna, men för mig känns det rätt gediget och sammanhängande i alla fall. Självklart är det något tunt och forcerat jämfört med en roman, men det begränsade utrymmet man har nyttjas väl.

Harry Potter and the Cursed Child är enligt mig en värdig uppföljare till de ursprungliga böckerna, och den fortsätter trenden med att låta målgruppen åldras i takt med huvudpersonerna. För även om boken säkert är familjevänlig på många sätt och säkert passar sig för barn på en nivå, så skulle jag ändå vilja hävda att den i huvudsak riktar sig till barnens föräldrar. För föräldraskapet i sig är det genomgående temat i hela boken, och då främst de svåra och problematiska delarna. Inte ens Harry Potter själv, Hogwarts och hela mänsklighetens frälsare, har det särdeles lätt. Och kanske är det detta som är Rowlings budskap till sina trogna fans: den som började läsa serien när första boken kom ut 1997 kan mycket väl stå där med egna barn idag. I ett samhälle där Internet kan ge enkla med felaktiga lösningar till nästan alla problem och där alla ser ut att ha det bättre, rikare, snyggare och enklare än en själv (på Facebook och Instagram). Då känns det nog tryggt att veta att även en magisk superhjälte klantar till det ibland, och vet du vad? Det är inte hela världen för det, och även om det aldrig går att göra ogjort och osagt, så kommer det nog att bli bra såsmåningom ändå. Om man vill att det ska det. Ett hoppfullt och tryggt budskap, levererat i en enkel, sympatisk och välbekant förpackning. Jag gillar.

Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children

dsc_2811Jakob är en sextonårig kille i Florida, han har ett rätt vanligt liv förutom att hans föräldrar är mer välbärgade än genomsnittet. Han går i skolan, extrajobbar i en av butikerna i koncernen som ägs av hans släkt och förväntar sig ett ganska förutsägbart liv där han ska jobba sig upp till koncernledningen på sikt. Det enda märkvärdiga i hans liv är hans farfar Abe, som skildes från sina föräldrar i Polen under andra världskriget och fortsatte till att bli soldat, slåss i kriget, slå sig till ro i USA och bilda familj, och nu spenderar han sin ålderdom med att skrämma sin sonson med ruggiga historier om monster. Det är så landet ligger när Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children börjar. Den slår dock ganska snart in på en välkänd väg, med en parallell verklighet som ingen kan se förutom vår hjälte Jakob, som såklart är menad att hålla på med mycket mindre mundana ting än att vara företagsledare.

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn, som den heter på svenska, är ytterligare en ungdomsbok som rider på Harry Potter-vågen, och här känns likheterna ännu mer tydliga än i vissa andra exempel. Den här boken är lite vuxnare än HP (i nivå med de sista Potter-böckerna mer än de första), men i grunden samma berättelse som vi har hört så många gånger nu, och har egentligen inget nytt att komma med. Jag är lite skeptisk i början, sen så tar det sig efter en stund, men sen tycker jag att det brister lite i sammanhang och rimlighet mot slutet. I stora drag en ”meh”-bok, enligt mig. Det enda som är anmärkningsvärt är bilderna. dsc_2813Min (engelska) upplaga är illustrerad i svartvitt, med avbildningar av gamla foton från tidigt 1900-tal, ofta på barn och ofta ger de ett vagt kusligt intryck. Om man ska tro intervjun med författaren som finns längst bak i boken, så har han samlat på sig dessa gamla foton från olika loppmarknader och dylikt, och sen har berättelsen växt fram i växelverkan med dessa ibland mycket märkliga bilder. Ibland har han haft en del av historien att berätta, och sedan sökt bilder som illustrerar den. Ibland har han haft bilden, och sedan format historien så att den passar in. Tyvärr kände jag på mig detta redan när jag läste berättelsen, för den hänger inte riktigt ihop. Det fanns en disharmoni, något krystat och forcerat i den, som jag inser härrör just till att berättelsen blivit pressad att ta vissa vägar för att den ska passa ihop med just den bilden som fångat författarens intresse. Kunde ha blivit fantastiskt, men nu gör det lika mycket från som till i totalen.

Ett tema som jag känner att jag måste nämna, är föräldraskapet. Berättelsen om ett barns relation till sina föräldrar och föräldrars relationer till sina barn, går som en röd tråd genom berättelsen och för en gångs skull är den ganska rimlig. Normal. Inte oproblematisk, men inte heller katastrofal, och dessutom nyanserat skildrad. Det tycker jag är sällsynt i ungdomsböcker, och här behandlas det på ett fint sätt. Det kanske är värt att läsa boken bara för det.

Jag har förstått att Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children har fått två uppföljare, men jag känner ingen större lust att jaga efter dem, men springer jag på dem nån dag kanske jag läser dem. Däremot tänker jag nog se filmatiseringen av boken som är på gång nu, inte minst för att Eva Green som imponerade stort i Penny Dreadful är med. Jag tror att det här är en bok som gör sig alldels utmärkt på vita duken, så jag får hoppas på den istället.

A Song of Ice and Fire del 2-5

Ni som följer bloggen kanske läste för ett tag sen att jag frångått mina principer och börjat läsa A Song of Ice and Fire, trots att serien inte är avslutad. Tidigare skrev jag om första delen, A Game of Thrones, och här kommer de övriga som kommit ut till dags dato: A Clash of Kings, A Storm of Swords, A Feast for Crows och A Dance with Dragons.

Det här är fantasy som den ska vara. Den har allt, utan att för den delen trampa i det juvenila kliché-klaver man allt för ofta ser i genren. Alla elementen finns där – kungar och drottningar och prinsessor, ädla (och mindre ädla) riddare, gudar och profetior, magiska svärd, exotiska, främmande länder och drakar! Men på något sätt hoppar det inte upp och biter en i näsan på samma sätt som det brukar göra, för det är utspätt med mängder och åter mängder av människor som upplever sig vara (och ofta är) i oförsonliga och trängda situationer, och som gör vad som helst för att nå sina mål, eller för att skydda sig själva och sina nära och kära. Detta resulterar i en flodvåg av intriger och egoism – det intrigspel som kallas the game of thrones – där det enda man kan vara säker på är att den som inte har egoistiska motiv och gör vad som helst för att uppnå dem kommer att sluta som förlorare. All antydan till altruism, heder och ära samt sympati för människor man inte har blodsband med kommer tveklöst att sluta med att en blir hånad, bränd och blåst i bästa fall. I värsta och troligaste fall, död.

BooksetVem som är seriens huvudperson har tydligen debatterats av fansen, vilket är fullt förståeligt då det inte finns någon karaktär som är mer central än alla andra, utan mer än en handfull som alla känns centrala för sin del av berättelsen. Trots många fokuskaraktärer känns dock berättelsen inte splittrad, utan tvärt om finner jag att jag tänker ”Åh, äntligen!” så snart jag ser vem jag kommer att få följa i nästa kapitel. Det fascinerar mig också hur Martin lyckas få mig att se på en karaktär som ondskan själv i en bok, bara för att i nästa bok göra henom till fokuskaraktär och på några korta kapitel lyckas få mig att svänga från förakt och avsmak till sympati. Säkert görs det fullt medvetet, men det känns ändå starkt och effektfullt.

Ingen recension av A Song of Ice and Fire kan väl vara riktigt komplett utan att den jämförs med Game of Thrones. Tv-serien som har känts så fyllig och genomtänkt när jag har sett den ger mig nu ett intryck av att vara ett forcerat hastverk där man bara fått med berättelsens stora drag och höjdpunkter. Första säsongen är boken otroligt trogen, och sen går de gradvis skilda vägar så att säsong 5 bara känns löst baserad kring grundidéerna i bok 5. Många saker har kastats om kronologiskt, så att saker som händer vid ett tillfälle i böckerna händer vid ett helt annat i tv-serien, men det har man lyckats reda ut rätt smärtfritt. Större problem är det att ungefär en tredjedel av karaktärerna i böckerna helt saknas i tv-serien, så vissa av tv-karaktärerna får fara runt som ologiska idioter för att försöka täcka upp för vad ett par, tre andra personer gör i böckerna. Särskilt två av karaktärerna man har utelämnat undrar jag verkligen hur man har tänkt få ihop tv-serien utan, men det kan vara så att de bara inte har dykt upp än?

Så här i efterhand önskar jag definitivt att jag hade läst böckerna innan jag såg serien, men det är inte mycket att göra åt nu. Det rekommenderar jag dock starkt till alla som varken gjort det ena eller det andra – börja för guds skull med böckerna, men gör det när du har gott om tid att sträckläsa  de ca 4200 sidorna, och förbered dig på i alla fall 10-15 år av frustration därefter, för det är nog tidigast då vi kan räkna med att det blir klart. Öka, Martin!!!

Serien börjar med A Game of Thrones, om du har missat den.

A Game of Thrones

Jag har få principer kring mitt urval av litteratur, men efter att ha gått på några minnesvärda minor i min ungdom så har jag en: jag läser inte bokserier förrän de har kommit ut i sin helhet. Jag har varit duktig och principfast och allt sånt där i många år nu, men efter att ha sett säsong 6 klarar jag det inte längre. Så, för att parafrasera Yara (el. ”Asha”, som hon heter i böckerna) Greyjoy: fuck principer, let’s have instant gratification! Med andra ord: jag läser just nu George R. R. Martins A Song of Ice and Fire, ursprunget till tv-serien Game of Thrones. Än så länge har jag hunnit avverka första boken som heter just A Game of Thrones, och sällan har jag fått så exakt vad jag förväntade mig av en bok. Första säsongen av tv-serien återberättar boken med högre precision än vad jag trodde var möjligt, med scener och repliker återgivna ordagrant i många fall. Några enstaka scener och händelser är såklart utelämnade, men de hör ändå till undantagen. Trots detta är läsningen inte ett dugg tråkig. Om jag någon gång ska gå tillbaka till skolvärlden och undervisa i svenska kan jag gladeligen tänka mig att använda säsong 1 av tv-serien tillsammans med denna bok (eller, efter sammanstöt med verkligheten, urval ur båda delar) som ett diskussionsunderlag till ett arbete kring olika mediers olika förutsättningar för berättande. För det är i allt väsentligt samma historia som berättas, och ändå känns den helt annorlunda i bokform. Den audiovisuella berättelsen i tv-serien är medryckande, praktfull och bombastisk, men den känns ändå som en enkel sammanfattning av den fylliga berättelsen i böckerna. Här får karaktärerna ett inre liv som man inte har lyckats att komma i närheten av att gestalta i det höga tempot som TV kräver, och berättelsen får ett djup och en historia som bara kan skymtas i tv-serien och då bara när det är nödvändigt för att förstå vad som händer i nuet.

13496A Game of Thrones är första delen i en episk (och oavslutad!) fantasysaga som berättas i förstaperson ur ett antal olika karaktärers perspektiv. Det sägs att Martin hämtade mycket inspiration från Rosornas krig när han skissade upp den här serien, och för den som känner till detta kan mycket av det anas i berättelsen, men den är också så mycket mer än så – den historiska kampen om kungamakten i England blir bara ett skelett att hänga upp en fyllig och komplex berättelse på. Det här är fantasy som gör allt för att plocka bort barn-och-ungdoms-stämpeln som genren hade på 90-talet när boken kom ut: här är gruvliga stympningar av alla möjliga kroppsdelar inklusive halshuggningar, det är lögner och ränkspel, incest, horeri (varför är detta alltid en sån självklarhet i vuxenfantasy?), våldtäkter och ond, bråd död. Ingen går säker, inte ens fokuskaraktärerna.

Efter att ha sett tv-serien har jag ett visst informationövertag och kan bara konstatera att om böckerna i stora drag följer serien så är Martin en lurig jävel – här och där antyds saker, subtilt men ändå tydligt, på ett sätt som totalt hade gått mig förbi om jag inte suttit med facit i hand. Jag ser definitivt fram emot att läsa resten av serien (skriv färdigt nån gång då, gubbe!), för TV i all ära, men för att få den fulla berättelsen och den fullkomliga upplevelsen finns det inget annat alternativ än att ta sig an böckerna.

Se även A Song of Ice and Fire del 2-5, där jag recenserar nästkommande delar i serien.

The Night Circus

Jag kan inte komma ihåg när, om ens någonsin, jag senast läste en bok på samma sätt som jag läste The Night Circus. Boken i sig är lika magisk som cirkusen den handlar om – cirkusen som alltid dyker upp oanmäld. Helt plötsligt står den bara där på en äng i närheten och öppnar, olikt alla andra cirkusar, när mörkret faller. Att öppna boken är att kliva in i den förtrollande, förundrande, svartvita tillvaro som cirkusen är. Jag, som normalt är så krävande och analytisk när jag läser, med höga krav på berättelsens sammanhang och inre logik, på runda komplexa karaktärer och driv i berättandet, jag märker att jag aktivt försöker att inte tänka så mycket på berättelsen, utan fokuserar på att uppleva historien snarare än att läsa den. Varje mening är omsorgsfullt formulerad, inte så som jag skulle ha uttryckt mig om jag till vardags skulle få fram samma innebörd, utan för att förmedla en känsla lika väl som en berättelse.

the-night-circusDet är klart att där finns en berättelse. Där finns två griniga gamla magiker i frack och hög hatt som spelar ett magiskt spel, med var sin ung människa som spelpjäs. Cirkusen är deras spelbräde, och allt eftersom att de ungas egna magiska förmågor utvecklas, försöker de förstå det mystiska spel som de båda är brickor i. Berättelsen är grym, vacker, kärleksfull och om jag skärskådar den lite är den faktiskt inte särdeles unik och möjligen lite osammanhängande. Men framför allt är den romantisk. Men inte romantisk sådär som man brukar mena med ordet, sådär som två människor som trånar efter varandra. Den är snarare romantisk som en bal på slottet, en promenad under en gnistrande iskall natthimmel, en ensam ros i en behandskad hand, ett brev med böljande snirklig, handskriven adress. För mig var läsningen av The Night Circus en drömsk, nästan en spirituell upplevelse, som totalt lyckades med att svepa med mig i sin ömsinta historia och underbara stämning trots att jag har läst den på ett upphackat sätt och inte vid många tillfällen har fått möjlighet att läsa länge i sträck. Den förtjänar med råge alla blurb-orden på framsidan, trots att jag var helt säker på att jag aldrig skulle hitta en bok med just dessa ord som jag skulle tycka om. Jag kan varmt rekommendera den som en enkel, men ändå otroligt immersiv läsupplevelse utöver det vanliga.

Off to Be the Wizard

Martin Banks är en riktig slacker. Han har ett sunkigt, tråkigt liv i en sunkig, tråkig lägenhet med ett sunkigt, tråkigt jobb, och ingen lust att anstränga sig för att något skulle bli annorlunda. På kvällarna sitter han vid datorn och slösurfar runt på nätet och och leker runt med sin ytterst begränsade hacker-kompetens. Tills han en dag råkar komma åt en fil som visar sig vara config-filen för verkligheten… Sen tar det inte lång tid innan Martin har ställt till det så för sig att han ser det som den bästa utvägen att fly till medeltiden, där han tänker använda sin nya förmåga att ändra i verkligheten till att leva ett bekvämt liv på andra genom att utge sig för att vara trollkarl. Det behöver väl knappast sägas att det inte riktigt går som han tänkt sig?

OffWizard220Jag kanske har sagt tidigare att jag har väldigt, väldigt svårt för humor. Antingen brukar jag uppfatta det som på tok för juvenilt kiss-och-bajs-och-dratta-på-ändan-mässigt, eller så är det så skruvat eller artificiellt konstruerat att det faller platt. På något magiskt sätt lyckas Off to Be the Wizard undvika båda delar, för det här är faktiskt riktigt roligt (Jag fick till och med skapa kategorin ”Humor” för det här inlägget. Den har inte funnits på bloggen innan.) I grunden är detta en ganska simpel och förutsägbar historia med en ganska lam konflikt och mycket enkel berättarteknik. Den är faktiskt så lam och lättsam att man skulle kunna tro att den är skriven för barn med nervösa konservativa amerikanska föräldrar, där det värsta språkbruket i boken utgörs av ett ”looks bitchin'”. Men den är späckad med subtila skämt och lite smådråpliga sammanhang, uppblandat med några otroligt pragmatiska och klarsynta ögonblick där berättelsen berör de existentiella frågor som blir oundvikliga när en har fått viss insyn i hur världen faktiskt är beskaffad. Man tar sig också an ett antal klichéer från såväl klassiskt manlig västerländsk nördkultur som från de spel som denna brukar innefatta och nyttjar sig glatt av dem i igenkänningshumorns tecken, samtidigt som författaren markerar en viss distans och en medvetenhet kring hur exkluderande den är.

Off to Be the Wizard kommer nog aldrig att klassas som ”stor litteratur”, men jag tyckte att det var fantastiskt njutbar underhållningsläsning som jag gärna rekommenderar som hängmatteläsning till alla som kan tänka sig att leva i en nördkliché från 80-talet i några timmar.

Nausicaä of the Valley of Wind

DSC_1395

En fördel med att gifta sig med en annan nörd är att man kan få sådana här vackra saker med sig till det gemensamma hemmet 🙂

När det är mycket att göra och livet snurrar fort är ett av mina bästa recept på återhämtning och avkoppling att sätta sig i soffan med hela familjen och titta på tecknad film av Hayao Miyazaki. Många av hans Studio Ghibli-filmer har blivit kultförklarade, som t.ex. Min granne Totoro och Prinsessan Mononoke, och en (Spirited Away) har till och med vunnit en Oscar. Efter att ha sett allesammans vill jag hävda att dessa inte nödvändigtvis är de bästa filmer studion har producerat, men ingen av Miyazakis alster är direkt dålig. En av de svagare i samlingen vill jag dock hävda är Nausicaä från Vindarnas dal, och efter att ha läst källmaterialet, flera hundra sidor skrivna och tecknade av Miyazaki själv, förstår jag varför. Den skrevs förvisso med det uttalade syftet att kunna göra film på den (tydligen är/var det inte gångbart i Japan att göra tecknad film på något som inte varit en serie först), men den bredd och komplexitet som berättelsen har är omöjligt att klämma in i en tvåtimmarsfilm. Miyazaki visar här bortom all tvivel att det är skillnad på ”serietidning” och ”grafisk roman”.

Nausicaä of the Valley of Wind är att klassa som japansk postapokalyps, med betoning på post. Apokalypsen, även känd som ”the seven days of fire” när mänskligheten förödde jorden och närapå utrotade sig själv, ligger flera generationer bakåt i tiden. Nu håller den giftiga svampdjungeln ”Förfallets hav” på att långsamt sluka de små områden där människor fortfarande kan leva, och såklart så slåss de kvarvarande människorna om dessa små områden i ett krig mellan imperierna Dorok och Torumekia. I Vindarnas dal, ett litet lydrike till Torumekia på marginalen, är kung Jhil gammal och klen, men hans enda överlevande barn, prinsessan Nausicaä, är både karismatisk och omtyckt, samtidigt som hon är en duktig krigare och en osannolikt skicklig pilot. När en dag en flygfarkost från grannriket Pejitei kraschar i dalen startar en händelseutveckling som gör att inte ens den fredsälskande Nausicaä kan hålla Vindarnas dal helt utanför kriget.

Nausicaä själv är, trots en orädd attityd och skicklighet med svärd, en otroligt, osannolikt god människa. Sådär god så att man borde störa sig på henne. Bli irriterad på att hon är så orealistisk, glorifierad, löjligt snäll. Men så blir det inte. Jag uppfattar inte Nausicaä som en ”snäll flicka”, en väluppfostrad tjej som matats med mantran hämtade ur Bamse, utan min känsla blir att hennes vänlighet mot allt och alla bottnar i en djup medkänsla sprungen ur en enorm empatisk förmåga, en förmåga att förstå känslor och motiv hos alla omkring henne. Och då blir godheten helt plötsligt inte att mjäkigt lägga sig platt utan en avundsvärd kompetens, och istället för att bli irriterad får jag lite dåligt samvete för att jag inte är mer som hon.

DSC_1393

Noggrannt inspekterade, men befanns inte intressanta. Tur, då fick jag ha dem för mig själv…

Jag är som jag tidigare har påpekat, inte särskilt kompetent på att läsa grafiska romaner, och här får jag verkligen anstränga mig till det yttersta för att inte bara sluka de få meningarna på en sida och sen bläddra vidare utan verkligen studera bilderna och ta till mig vad som händer, inte bara vad som sägs. Ibland har jag ändå svårt att hänga med i svängarna i berättelsen. Det är många parallella spår att följa och det finns inga riktiga grafiska ledtrådar när man byter från en scen till en annan. I långa stycken bär alla aktörer mask för ansiktet så det är inte helt lätt att se vem som är vem, och att det är helt i svartvitt gör inte saken enklare, så ibland får jag bläddra lite fram och tillbaka för att verkligen hänga med. Men vilken resa det är! Jag borde ju ha lärt mig vid det här laget, att med Miyazaki gäller det att aldrig döma någon. Karaktärer kan vara otroligt komplexa och dessutom svänga fram och tillbaka under berättelsens gång, på ett mycket mänskligt sätt. En tydlig uppdelning mellan ”onda” och ”goda” som man så gärna vill göra för sig själv kan verka möjlig vid första anblicken, men förr eller senare kommer alla sådana kategorier att upplösas. Jag är också förtjust i hans tendens att använda kvinnor i roller som traditionellt brukar besättas av män (om man nu egenligen kan tala om några traditionella roller alls, det kräver lite tolkning), och hans fiktion brukar lekande lätt klara Bechdeltestet – så även denna. Det glädjer mig också att den så allerstädes närvarande romantiken som brukar poppa upp förr eller senare i berättelser med ”starka kvinnor” i huvudrollen, lyser med sin frånvaro alla fyra volymerna igenom. Tack för det. Västlänningar – se och lär!

Ett återkommande tema i Miyazakis filmer är naturens harmoni, ofta i kontrast mot människans förmåga till självdestruktivitet, och så även i Nausicaä. Det är nog en av anledningarna att jag finner hans verk så vilsamma, till skillnad från den uttjatade Kristusmyten om en utvald, predestinerad man vars handlingar ska rädda världen och mänskligheten. I Miyazakis berättelser är det sällan någon som måste göra något för att rädda världen (eller vad det nu är som måste räddas), utan snarare någon/några som måste *sluta* göra vad de gör, för det är destruktivt. Ett förtroende för naturens förmåga att läka sig själv, att anpassa sig, att hitta en väg. Det är en fridsam och lugnande tanke för mig.