Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children

dsc_2811Jakob är en sextonårig kille i Florida, han har ett rätt vanligt liv förutom att hans föräldrar är mer välbärgade än genomsnittet. Han går i skolan, extrajobbar i en av butikerna i koncernen som ägs av hans släkt och förväntar sig ett ganska förutsägbart liv där han ska jobba sig upp till koncernledningen på sikt. Det enda märkvärdiga i hans liv är hans farfar Abe, som skildes från sina föräldrar i Polen under andra världskriget och fortsatte till att bli soldat, slåss i kriget, slå sig till ro i USA och bilda familj, och nu spenderar han sin ålderdom med att skrämma sin sonson med ruggiga historier om monster. Det är så landet ligger när Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children börjar. Den slår dock ganska snart in på en välkänd väg, med en parallell verklighet som ingen kan se förutom vår hjälte Jakob, som såklart är menad att hålla på med mycket mindre mundana ting än att vara företagsledare.

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn, som den heter på svenska, är ytterligare en ungdomsbok som rider på Harry Potter-vågen, och här känns likheterna ännu mer tydliga än i vissa andra exempel. Den här boken är lite vuxnare än HP (i nivå med de sista Potter-böckerna mer än de första), men i grunden samma berättelse som vi har hört så många gånger nu, och har egentligen inget nytt att komma med. Jag är lite skeptisk i början, sen så tar det sig efter en stund, men sen tycker jag att det brister lite i sammanhang och rimlighet mot slutet. I stora drag en ”meh”-bok, enligt mig. Det enda som är anmärkningsvärt är bilderna. dsc_2813Min (engelska) upplaga är illustrerad i svartvitt, med avbildningar av gamla foton från tidigt 1900-tal, ofta på barn och ofta ger de ett vagt kusligt intryck. Om man ska tro intervjun med författaren som finns längst bak i boken, så har han samlat på sig dessa gamla foton från olika loppmarknader och dylikt, och sen har berättelsen växt fram i växelverkan med dessa ibland mycket märkliga bilder. Ibland har han haft en del av historien att berätta, och sedan sökt bilder som illustrerar den. Ibland har han haft bilden, och sedan format historien så att den passar in. Tyvärr kände jag på mig detta redan när jag läste berättelsen, för den hänger inte riktigt ihop. Det fanns en disharmoni, något krystat och forcerat i den, som jag inser härrör just till att berättelsen blivit pressad att ta vissa vägar för att den ska passa ihop med just den bilden som fångat författarens intresse. Kunde ha blivit fantastiskt, men nu gör det lika mycket från som till i totalen.

Ett tema som jag känner att jag måste nämna, är föräldraskapet. Berättelsen om ett barns relation till sina föräldrar och föräldrars relationer till sina barn, går som en röd tråd genom berättelsen och för en gångs skull är den ganska rimlig. Normal. Inte oproblematisk, men inte heller katastrofal, och dessutom nyanserat skildrad. Det tycker jag är sällsynt i ungdomsböcker, och här behandlas det på ett fint sätt. Det kanske är värt att läsa boken bara för det.

Jag har förstått att Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children har fått två uppföljare, men jag känner ingen större lust att jaga efter dem, men springer jag på dem nån dag kanske jag läser dem. Däremot tänker jag nog se filmatiseringen av boken som är på gång nu, inte minst för att Eva Green som imponerade stort i Penny Dreadful är med. Jag tror att det här är en bok som gör sig alldels utmärkt på vita duken, så jag får hoppas på den istället.

Annonser

Trigger Warning

Det är allmänt känt att den litterära husguden i FF:s hushåll är Robin Hobb, men var jag tvungen att välja en ställföreträdare skulle det nog bli Neil Gaiman (inte minst för att han skrivit den enda kärleksroman jag någonsin har stått ut att läsa). Därför var såklart förväntningarna på Trigger Warning höga, och så här i efterhand… så vet jag inte riktigt om de blev infriade. Dels för att det alltid är svårt att utvärdera novellsamlingar – det finns ju alltid noveller man tycker mer och mindre om i dem – och dels för att så stor andel av de här berättelserna faktiskt är renodlade skräckhistorier. Skräckhistorier brukar nämligen ha svårt att charma mig, för jag känner inte så mycket för dem (Modig, eller brist på fantasi? Välj själv.) Men jag kan i alla fall med säkerhet säga att jag inte blivit besviken.TriggerWarningShortFictionsandDisturbances_UK-Paperback_1442258702

Trigger Warning börjar med börjar med ett utförligt förord, där författaren till min glädje för en diskussion kring begreppet ”trigger warning” och hur det används i sammanhang kring skönlitteratur och vuxna läsare. Boken var värd att läsa bara för det. Sedan följer, även detta till min glädje, det lilla guldkorn man ibland kan stöta på i novellsamlingar. Nämligen några rader från författaren kring varje novell, där han berättar något om hur det gick till när den kom till. Jag uppskattar alltid dessa små glimtar in i tankevärlden hos den människa som har som yrke att skapa magiska, tragiska, fantastiska och fruktansvärda verkligheter för mig att besöka på min lediga tid. Men jag rekommenderar att hoppa över dem inledningsvis, och återkomma när ni läst själva novellerna.

Särskilt med dessa små kommentarer i bagaget kan man se den här samlingen som en provkarta över hur författare inspireras, av både av vardagen omkring sig och av andra författares verk (eller för den delen, sina egna tidigare sådana). Här möter vi både Doctor Who och doktor Watson (eller egentligen, Sherlock Holmes), minst två noveller inspirerade av sagor (av vilka en är The Sleeper and the Spindle, som man definitivt bör anskaffa i sin illustrerade utgåva), och minst en novell direkt inspirerad av Gaimans hustru Amanda. Några är mystiska, några är bara spännande och intressanta, och några rent ut blodisande läskiga, även för mig. Insprängt mellan novellerna finns på några ställen kortare och mer lyriska inslag, men de känns helt på sin plats.

Som vanligt berättar Gaiman  magiska sagor med mörka övertoner oavsett vilken genre texten officiellt bekänner sig till. Passar det dig så är det som vanligt kvalitet som levereras, men du kan behöva en extra lampa vid sängen efter några av dessa…

Berättelsen om Taur

På julaftonsnatten 1983 får gubben Karl på Orust ett oväntat besök som kommer att förändra resten av hans liv. 1997, fjorton år senare, börjar Nina Karlsson högstadiet på Gårdstensskolan i Göteborg. Nina är en vanlig tjej med vanliga kompisar och ett särskilt intresse för datorer och Internet, detta som är nytt och okänt för de flesta vuxna. Hon har till och med skaffat sig kompisar på Internet som hon mejlar med. Den bäste och trevligaste (och snyggaste!) av dem säger att han heter Viktor och bor på Orust…

taur400-500x500Berättelsen om Taur är en ungdomsbok som utspelar sig i en övernaturlig version av vår egen värld, och som glädjande nog har inspirerats av svensk folktro snarare än av de anglosaxiska fantasyklichérna. En annan ungdomsbokskliché författaren lyckas undvika är det antagonistiska förhållandet mellan ungdomarna och vuxenvärlden, som brukar representeras av föräldrar, lärare och rektorer som sätter käppar i hjulet för huvudpersonerna. Det är inte de vuxna och vuxenvärlden som är motståndarna här – de är lyckligt ovetande om den fara som hotar. Överhuvudtaget är vuxenvärlden rätt frånvarande, och där de vuxna blandar sig i har de fullständigt missförstått sammanhangen, eller så är de godmodigt men naivt stödjande. Det glädjer mig också att se att boken behandlar främlingsfientlighet på ett sätt som är naturligt och starkt ställningstagande utan att för dens skull vara moraliserande, en svår balansgång.

Ungdomsböcker riktar sig ofta till en kategori något yngre än bokens huvudperson, och i så fall skulle den här boken vara särskilt lämpad till barn i femman-sexan. Jag har inte så många sådana barn i min omgivning, men själv skulle jag ha kastat mig över boken när jag själv var i den åldern. Även som vuxen blir jag uppriktigt fängslad av berättelsen, och även om språket i vissa fall är enkelt så verkar inte författaren anta att jag som läsare är lite småkorkad, vilket är en fälla jag upplever att ungdomsboksförfattare ibland faller i. Kanske är det också så att boken har en speciell lockelse på mig, som skulle gå dagens ungdomar förbi, med tanke på att den utspelar sig sent 90-tal, alltså ungefär då jag själv var i huvudpersonernas ålder.

Berättelsen om Taur är förvisso en barn- och ungdomsbok, men den har tillräckligt vuxet tilltal för att inte skrämma bort varken de äldre ungdomarna eller oss vuxna som smygläser från YA-hyllan när ingen ser. Den har mystik, lite romantik och framför allt spänning! Jag skulle inte tveka att ge den till min kära dotter (eller son), ifall jag hade någon.

Recensionsexemplar från Idus förlag. Recensionen har tidigare publicerats i Fenix 1/15.

God’s War

Jag hade inte ens kommit en sida i God’s War innan den liksom slog mig på käften. Jag har sällan sett en bok som sätter tonen så hårt och så direkt, lyssna bara på det här:

Nyx sold her womb somewhere between Punjai and Faleen, on the edge of the desert.

Bara det, som förstamening! Hur kan man inte läsa vidare? Och det fortsätter:

Drunk, but no longer bleeding, she pushed into a smoky cantina just after dark and ordered a pinch of morphine and a whiskey chaser. She bet all of her money on a boxer named Jaks, and lost it two rounds later when Jaks hit the floor like an antique harem girl.
Nyx lost every coin, a wad of opium, and the wine she’d gotten from the butchers as a bonus for her womb. But she did get Jaks into bed, and – loser or not – in the desert after dark, that was something.

När jag läste i09:s blurb på baksidan av boken  – ”You’re going to love Nyx… She makes Han Solo look like a boy scout” blev jag direkt både lite klentrogen och lite nyfiken, men det går inte många sidor innan jag måste erkänna att de har rätt. Och jag gillar verkligen Nyx, framför allt för att hon är så… osympatisk. Hon är hårdför, despotisk och ärligt talat inte särskilt bra på det hon gör. Det är på samma gång frustrerande som glädjande och omväxlande att läsa om en huvudperson i en fantastikbok som faktiskt misslyckas, som skiter i saker, som inte bryr sig att ta rätt på hela bilden och som bara vill ha pengarna och fortsätta till nästa jobb.

unnamedDet Nyx och Han Solo har gemensamt är i alla fall att de båda är prisjägare i en futuristisk miljö. Nyx befinner sig på en planet någonstans i ett fiktivt universum där två länder bedriver heligt krig mot varandra. Två länder som för mina okunniga ögon verkar ha en kultur baserad på den muslimska. Det heliga kriget verkar vara grundat på att medans det ena landet, Chenja, är traditionellt och konservativt, så har kvinnorna i motståndarnationen Nahsheen fått nog och tagit över makten i landet. Unga män skickas ut i kriget och får komma tillbaka och bli en del av samhället när de gjort sin plikt vid fronten – om de överlever. Inte så många gör det.

Boken befinner sig någonstans mitt i ett svårdefinierat gränsland mellan fantasy och sf. Själva miljön är full av damm och ökensand, och den blanka rymdskeppsteknologin som sf-böckerna brukar flöda över av är ersatt av insekter, uppfödda och kontrollerade till att göra olika saker, exempelvis agera drivmedel i fordon, bevaka tomma byggnader (effektivt, jag vill i alla fall inte gå in i ett hus som vaktas av en svärm intelligenta, arga getingar stora som min handflata), lagra data på lagringsmedia och så vidare. Jag vet inte om jag helt gillar just den här aspekten av berättelsen, den är lite.. krystad och orimlig, tycker jag. Men det är okej. Det som är lite mindre okej är att jag tycker att den logiska konsekvenskedjan i handlingen blir lite svag till och från, men det kan vara så att jag bara har slarvläst och inte riktigt hängt med.

Jag gillade i alla fall God’s War starkt, dels på grund av en samling intressanta och unika personligheter, som ändå kändes rätt gedigna och naturliga, men också på grund av hur den detaljerade beskrivningen av detaljerna i det hundraprocentigt matriarkala samhället som Nasheen är, utan att på något sätt vara rödstrumpefeminististiskt tvingar mig att möta mina egna förutfattade meningar om manligt och kvinnligt (som jag såklart förutsätter att jag inte har, jag är ju så mycket intelligentare och mer upplyst än alla andra, så jag kan väl inte vara sexist ens i smyg?). Även om man inte är förtjust i boxning, whiskeydrickande och slentrianmässigt våld i en insektsspäckad värld så är God’s War värd att läsa bara för att få rannsaka sin egen inneboende sexist.

Engelsfors III – Nyckeln

Nyckeln är den tredje och avslutande delen i Engelsforstrilogin, som börjar med Cirkeln och Eld. Den var svårt efterlängtad av många, men själv har jag förhållit mig lite sval, men nu har jag läst den i alla fall. Nyckeln tar vid där Eld slutade, och apokalypsen närmar sig Engelsfors med hög hastighet, hur ska det gå?

Engelsfors-böckerna är ungdomsböcker, och som vuxen läsare får man väl ta dem för vad de är, men jag tycker ibland att de språkligt är lite väl torftiga, även om författarna fångar tonårsdialogen på ett för mig (som väl jämförelsevis är en stofil vid det här laget) på ett skarpt och trovärdigt sätt. På samma sätt så får man väl ta all tonårs-relationsångesten för vad den är också. För mig känns det mest suck och stön och jag-genomled-det-där-en-gång-och-längtar-inte-tillbaka-känslor, men jag kan tänka mig att det känns bra att läsa om för någon som fortfarande är mitt i det och inte har fått ut facit ännu. Men samtidigt tycker jag att det blir lite väl mycket, och lite långt ute i marginalen ibland. Det tar fokus från själva berättelsen och gör den onödigt lång – en redigerad, 200 sidor kortare Nyckeln hade förmodligen inte tappat något av berättelsens kärna.

9789129677812_200_nyckeln_kartonnageBokens inledande delar är minst sagt omvälvande, där flera saker vi trodde att vi visste ställs på huvudet, och saker som vi trodde var konstanter i berättelsen visar sig vara variabler. Det är väl inget fel i det, men jag får lite vibbar av att författarna efter att Eld kom ut har upptäckt att de ”skrivit in sig i ett hörn”, och blir tvungna att bryta mot sina egna regler för att ta sig ur situationen. Kanske inte helt genomtänkt, eller? Men det är ju bara min subjektiva uppfattning…

Nu har jag litterärt kräkts på boken ett tag, så nu måste jag verkligen påpeka att det jag har tagit upp här är alla de svagheter som Nyckeln har. Nu till styrkorna. Precis som sin föregångare så börjar den lite svagt och osäkert, men när berättelsen tar fart är den alldeles utmärkt, och det storslagna slutet som vi har väntat på ända sedan första boken kommer faktiskt – och vi behöver inte bli besvikna. Allt jag hade väntat mig, de mänskliga relationer och dilemman som Bergmark Elfgren och Strandberg visat att de kan hantera i tidigare böcker får fritt spelrum när allt dras mot sin spets. Trots att seriens grund är en mycket påhittad urban fantasy-konflikt så får alla de starka personligheter som vi lärt känna utrymme att agera som verkliga personer, med både förnuft och känsla. Hade jag egna tonårsbarn skulle jag inte tveka att sätta Engelsfors-serien i händerna på dem, för samtidigt som de är bra underhållning så har böckerna något djupare att säga om vad som är viktigt i vår tillvaro på ett sätt som alla ungdomsböcker borde.

Storm Front

stormfrontHarry Dresden – Wizard
Lost items found. Paranormal investigations.
Consulting. Advice. Reasonable Rates.
No Love Potions, Endless Purses, or
Other Entertainment.

Storm Front är första boken om Harry Dresden, som jag har förstått det en början på en rätt lång rad av fristående böcker. Det här är vad Katharine Kerr försökte imitera och misslyckades fatalt i License to Ensorcell. Här sammansmälter klassisk noir med urban fantasy utan att för dens skull gräva ned sig i klichéer – framför allt lyser mitt noir-hatobjekt, femme fatale, med sin frånvaro, och har ersatts med en kvinna som agerar på männens arena i kraft av sin kompetens och inte sin sex appeal. Det är som att läsa en vanlig, avslappnande kriminalroman utan alla tråkiga inslag med alkoholiserade poliser med kraschade äktenskap alt. dagishämtningar och bråk vid frukostbordet. Och med lite vampyrer och demoner istället. Det passar mig som hand i handske. Jag är inte himlastormande förälskad och dammsuger bokhandlarna efter kommande böcker i serien, utan jag känner mig lugn och trygg i förvissningen att nästa gång jag behöver en bok att verkligen koppla av med, så kommer nästa del i serien om Harry Dresden att finnas där.

The Iron Wyrm Affair

Kommer ni ihåg Fem myror är fler än fyra elefanter? Eller mer specifikt, avsnittet där Brasse gör korvkaka, enligt principen ”kaka är gott, korv är gott, karameller är gott, kola med papper är gott, då måste ju allt tillsammans bli jättegott!”. Lite så verkar Lilith Saintcrow ha resonerat när hon skrev The Iron Wyrm Affair – steampunk är gott, drakar är gott, besvärjerskor är gott, mechar är gott, hyperintelligenta logiker är gott, uråldriga magiska varelser är gott, varför begränsa sig?! Resultatet blir något därefter. The Iron Wyrm Affair

Boken handlar om Polgara Besvärjerskan och Sherlock Holmes… err, förlåt, jag menar förstås besvärjerskan Emma Bannon och mentaten Archibald Clare, som tillsammans måste avslöja och förhindra en konspiration som riktar sig mot hjärtat av Britannia. The Iron Wyrm Affair anstränger sig hårt för att vara steampunk, med långa beskrivningar av Emma Bannons klänningar och dekorativa kugghjul på titelsidan för varje kapitel, men när man ska klämma in så många fantasifulla miljöer och koncept i en inte så stor bok så måste något annat falla bort. Det är en målande miljöbeskrivning efter en annan, men sammanhanget i själva berättelsen blir svårt lidande. Det kanske inte hjälper heller att jag inte tycker att magi och steampunk hör ihop – för mig var Soulless ute och balanserade på den yttersta gränsen med sina ändå rätt diskreta vampyrer och varulvar, men här är magin akut närvarande på varje sida.  Men det kanske förpliktigar att heta Lilith Saintcrow när man ska skriva en sån här bok?

Nåja, det är ingen katastrofdålig bok egentligen, och kan man tänka sig att blunda för en tunn intrig för att få svepas med i ett magiskt Londinium fullt av te, svävande magiskolor och män i plommonstop, så för all del, läs The Iron Wyrm Affair.

License to Ensorcell

8343916Titeln License to Ensorcell fick mig att skruva på mig lite, men eftersom att Katharine Kerr gjorde bra ifrån sig i Deverry-serien och Snare är en av mina absoluta favoriter vad gäller fristående böcker så fick den ändå en chans. Så här i efterhand ångrar jag mig, jag skulle ha litat på min ursprungliga impuls och lämnat den på hyllan.

License to Ensorcell är en noir-inspirerad urban fantasy av tråkigaste slag. Redan efter ett kapitel kunde jag i huvudet skissa upp i stora drag bokens handling och upplösning, och voliá! Precis så blev det, med mycket små avvikelser. Det hade jag väl kunnat leva med om det hade varit väl utfört, men det finns inget som sticker ut åt det positiva hållet – undantaget några små saker som dyker upp i de sista kapitlen. Saker att störa sig på finns det däremot gott om. Huvudpersonen är Nola O’Grady, ”psychic agent” åt ”The Agency”. Bara det. Nola ska vara tuff agent som upprätthåller balansen mellan Ordning och Kaos, men ger mig snarare intrycket av en bortskämd gymnasietjej, komplett med ätstörningar och allt. Enter då Mr Nathan, cool och tuff machoman som har koll på vapen och kan slåss, så att hon kan bli omhändertagen av någon. Ni ser ju själva. Det är inte riktigt Twilight-illa, men nära på. På det förmedlas i förbifarten lite värderingar om preventivmedel och sex före äktenskapet som känns mer eller mindre medeltida (eller väldigt konservativt amerikanska), en massa störigt ”psychic agency”-mumbojumbo och dessutom en huvudberättelse som mer eller mindre rinner ut i sanden. Nej, allt för många minus och knappt några plus – låt bli! Katharine Kerr, jag är besviken!

Engelsfors I & II

Jag är ju rätt ute så jag vet inte så noga, men jag har förstått att bland svenska tonåringar idag så är Twilight ute och Cirkeln och dess uppföljare Eld är det senaste. Jag fick Cirkeln av en god vän som jobbar inom psykvården, med kommentaren ”Om jag vill möta sånt här elände så kan jag ju lika gärna gå till jobbet, jag orkar inte läsa om sånt här”.  Men sen erkände hen att hen bara hade läst några kapitel i början av boken, och slutar man där kan jag ju lätt förstå reaktionen.

9789186675967_200_cirkeln_pocketMin egen uppfattning är lite kluven. Jag kan absolut förstå att man uppskattar boken som tonåring, den har ju allt som man önskade sig – själv är man speciellt utvald, skolan är en ond plats, rektorns motiv kan ifrågasättas, föräldrarna fattar verkligen ingenting… Precis så man trodde världen var, helt enkelt. Ibland är det så klichéartat att jag obekvämt måste skruva på mig där jag sitter i läsfåtöljen. Värst blir det när författarna har försökt sig på en dialog som ska utspela sig i en tid för länge sen, en tid då man använde facklor för att lysa upp sin väg. Och man försöker visa detta genom språket, i hur personerna uttrycker sig, och det är så dåligt att jag blir generad – det är som om jag skulle ha försökt att skriva medeltida dialog när jag själv gick på högstadiet. Javisst, jag förstår att det är en ungdomsbok, och jag kräver inte på något sätt nån sorts historisk korrekthet, men nån jävla ordning får det ju vara (Jag rekommenderar författarna t.ex. Agneta Horns skrifter, som exempel på hur man faktiskt skrev på 1600-talet…).

Cirkeln är en klassisk higschool-roman efter amerikanskt mönster, även om den utspelar sig i Sverige och har lite övernaturliga ingredienser. Jag tycker den är helt okej. I Eld så utvecklar sig författarna och fördjupar berättelsen, särskilt i konsekvenserna av en ritual mot slutet av boken, och ger berättelsen ett djup som den saknade i Cirkeln. Jag märker att jag faktiskt ser fram emot sista delen, Nyckeln, som ska komma senare i år.

Uppdatering: Läs även om den avslutande delen i serien, Nyckeln

Soulless

Det enklaste sättet att beskriva Soulless är nog något i stil med ”Stolthet och Fördom möter World of Darkness, med lite krydda av Sherlock Holmes och steampunk”. Visst låter det spännande och ganska nördigt? Grundförutsättningen är att varulvar, vampyrer och spöken är en integreread del av samhället i drottning Victorias London. Att vara varulv eller vampyr förutsätter att man har ett överskott av själ, medans vår huvudperson Alexia Tarabotti lider av det omvända – hon saknar själ, och därav blir hon någon form av mänsklig kryptonit för alla sorters övernaturliga varelser. Min förmåga till suspension of disbelief tänjs till det yttersta av dessa förutsättningar, och jag ska erkänna att jag inte var jättenyfiken på boken inledningsvis. Men! Carriger gör sedan ett utmärkt jobb med att hålla sig mycket sansad, logisk och rimlig inom de övernaturliga ramar hon har satt upp för sig själv, och därmed håller berättelsen.

Jag är som ni säkert vet ingen stor beundrare av romatik och chick lit, och Soulless balanserar på gränsen till vad jag tycker är ”lagom”, men det uppvägs av en nykter och sansad huvudperson, ett helt okej (om än något genomskinligt) mysterium och en miljö som gör att jag allra helst önskar att det vore höst och ösregn utanför så att jag kunde rulla ihop mig i läsfåtöljen med boken, en filt och en kopp te utan att skämmas.

Trots detta, och trots att boken är den första i vad som verkar vara en serie av fristående delar, så tror jag inte att jag vill läsa uppföljarna. Boken står sig alldeles utmärkt som fristående och händelseförloppet som vi får följa gör att många förutsättningar inför en uppföljare skulle vara helt annorlunda, och det brukar ofta inte bli i närheten av lika bra (jämför säsong 1 med säsong 2 av nästan vilken modern tv-serie som helst). Jag nöjer mig så här, men är mycket nöjd med det.

Uppdatering: Finns nu översatt till svenska som Själlös
Uppdatering 2: Självklart kunde jag inte låta bli att läsa fortsättningen också, läs om den här.