The Dark North

Jag gillar choklad. Ibland köper jag en Marabou-kaka och moffar i mig snabbare än vad jag borde. Ibland köper jag fina praliner från Valrhona, och då gäller det att inte moffa i sig dem i samma tempo, för då smakar de egentligen inte bättre. Däremot om man tar sig tid att sätta sig ned, studera den vackra ytan, andas in den rika doften, låta smakerna rulla runt i munnen, då är det all skillnad i världen. The Dark North är definitivt en litterär Valrhona-pralin. Det här är en bok som inte ska slukas, den ska avnjutas. Upplevas.

dsc_2568När jag först får boken i min hand kommer jag av någon anledning att tänka på Simon Stålenhags Ur Varselklotet. Jag kan inte förklara varför, men kanske är det på grund av den lyxiga känslan av det gedigna, coffeetable-aktiga formatet och det faktum att båda är svensk fantastik som försöker slå på en engelskspråkig marknad, men där slutar egentligen likheterna (förutom, inser jag i efterhand, att vissa centrala individer tydligen är inblandade i båda projekten. Men det var inget jag visste då.) The Dark North är precis som namnet antyder en mörk historia, och tonen anslås redan på det svarta omslaget, med en illustration som för tankarna lite till en fruktansvärd förening av rollspelet Kult och filmen Ringu, men jag misstänker att det var något åt det hållet som man strävade efter. Det har tagit lite extra lång tid att komma igenom boken, inte bara för att jag verkligen har avnjutit den och inte slukat den, men också för att jag varje kväll har inväntat mörkrets inbrott för att ta boken och sätta mig i fåtöljen under läslampan. Att ta fram den i dagsljus har helt enkelt känts – fel.

The Dark North består av fem stycken kortare texter, samtliga skrivna av Martin Dunelind, och var och en rikt illustrerad av vardera fem olika illustratörer: Peter Bergting, Henrik Pettersson, Joakim Ericsson, Magnus Olsson och Lukas Thelin. Jag skriver ”kortare texter” och inte noveller, för jag tycker inte att alla texterna uppfyller mina krav på en novell. Några är definitivt noveller, medan några snarare hamnar i lyrik-facket, om man nu tycker att det är viktigt med fack. Vi kommer lite på kant med varandra direkt, jag och texten, och det är över en ren bagatell. Den inledande novellen är titulerad E18 West, efter vägen längs vilken den utspelas. För mig, född och uppväxt i Västerbotten, ligger ju E18 någonstans långt söderut och ger mig inte alls någon känsla av den mörka, exotiska norden. Men jag kanske inte tillhör målgruppen för boken heller, egentligen? Nåja, det går i alla fall fort över efter att jag kommit in i läsningen, och spelar egentligen inte så stor roll i slutänden. Det fortsätter med en novell i sci-fi-stuk, kanske den som har svagast koppling till Norden, för att sedan följas av två texter på olika sätt kopplade till nordisk mytologi. Den första av dem, Daughters of the End, är ett fascinerande exempel på indirekt berättande som jag finner mig själv komma tillbaka till igen och igen, bläddra fram och tillbaka och läsa små delar av texten igen och igen, funderandes över helheten.

Image by Lukas Thelin

Wow

Illustrationerna då. Illustrationerna är förstås fantastiska, och får verkligen komma till sin rätt uppblåsta över hela sidor eller ibland hela uppslag. Jag kan helt enkelt inte beskriva dem med ord, de måste ses. På vissa ställen har man också valt att sätta texten på ett vis som harmonierar underbart med de bakomliggande illustrationerna, och hade jag fått önska hade jag velat att redaktören hade vågat ta ut svängarna mer i den aspeketen, det hade höjt det redan goda samlade intrycket ytterligare. Min enda riktiga invändning är väl egentligen att man till en av texterna har misslyckats med att undvika den tröttsamma klichén inom fantastiken att (nästan) alla avbildade kvinnor har samma (attraktiva) kroppstyp och lite mindre kläder än vad som egentligen är motiverat. Det känns så onödigt, och stör mitt helhetsintryck. Men det uppvägs lite av den efterföljande berättelsen, som visar män och kvinnor som unga och gamla, tjocka och smala, vackra och fula i en härlig blandning.

Texterna i boken är egentligen, med ett undantag, inte remarkabla. Bra, javisst, men egentligen inte enastående. Men den utsökta harmoni och helhet som text och bild tillsammans utgör, den växelverkan som illustratörernas ordlösa gestaltning har med författarens mörka, poetiska uttryckssätt. Tillsammans är de remarkabla, kanske enastående i kategorin svensk produktion.

Image by Joakim Ericsson

Wow igen.

Så till det textuella undantaget. Den kloke redaktören har förstås sparat det bästa till sist. Den avslutande texten The Way of All Things är ett suggestivt mästarprov av klass, som tillsammans med Lukas Thelins briljanta illustrationer blir en demonstration av vilken kraft som bor i det osagda, det antydda, det underförstådda, det konfliktfyllda. En känslomässig provkarta över det svårmod som bor i den nordiska folksjälen. En värdig avslutning som sammanfattar vår mörka nord på ett sätt som gör svärtan synlig även för en hemmablind som jag.

Recensionsexemplar från Magnus Lekberg, creative director för The Dark North.

Dylan Dog – Det tomma brevet

När jag öppnade mitt jubileumsnummer av Fenix häromdagen trillade det ut ett litet seriealbum från mittuppslaget (skynda dig att skaffa ditt eget nummer på närmaste Pressbyrå om du vill ha samma upplevelse)! Vilken bonus, och vad förvånad jag blev när jag insåg att det här inte var vilken gratisblaska som helst, utan ett avsnitt av Dylan Dog (som jag recenserade ett annat album om för inte alltför länge sen). Förvånad igen blev jag när jag öppnade albumet, för då Dylan Dog – Hjärta av sten var en ganska grafiskt skarp och dyster historia i svartvitt, så illustrerades Dylan Dog – Det tomma brevet i (nästan) glada färger. DD-014Det börjar precis som jag förväntar mig av Dylan: ett mystiskt brev, som visar sig komma från Dylans gamle filosofilärare, som i sin tur presenterar ett mysterium han vill ha Dylans hjälp med att lösa. Så långt förväntat, enligt boken, klassiskt deckarmanér. En vacker detalj är små filosofiska och djupsinniga citat insprängda i berättelsen på mycket naturliga ställen, vilket kanske hade känts krystat i andra sammanhang men som jag tycker passar som hand i handske med det filosofiska temat.

Det är ett kort litet album, inte ens 30 sidor långt. Jag har placerat det i skräck-kategorin, för det är där som Dylan hör hemma, men det här är inte någon vanlig läbbiga-döskallar-och-övernaturliga-varelser-skräckis. Det här är trots det enkla formatet, en sorts djupsinnig skräck som inte glider av mig så som genren brukar. Det känns inte svårt-att-släcka-lampan-läskigt på något sätt, utan snarare den typen av obehag som ett fönster in i en oönskad framtid kan ge. Dylan Dog – Det tomma brevet är ett seriealbum med djup känsla och medkänsla, och en intim kontakt med en verklighet som är verklig för många av oss, och som ingen av oss kan veta att vi kommer att kunna undgå. På så vis träffar det, som man säger på Internet, ”right in the feels”.

Nausicaä of the Valley of Wind

DSC_1395

En fördel med att gifta sig med en annan nörd är att man kan få sådana här vackra saker med sig till det gemensamma hemmet 🙂

När det är mycket att göra och livet snurrar fort är ett av mina bästa recept på återhämtning och avkoppling att sätta sig i soffan med hela familjen och titta på tecknad film av Hayao Miyazaki. Många av hans Studio Ghibli-filmer har blivit kultförklarade, som t.ex. Min granne Totoro och Prinsessan Mononoke, och en (Spirited Away) har till och med vunnit en Oscar. Efter att ha sett allesammans vill jag hävda att dessa inte nödvändigtvis är de bästa filmer studion har producerat, men ingen av Miyazakis alster är direkt dålig. En av de svagare i samlingen vill jag dock hävda är Nausicaä från Vindarnas dal, och efter att ha läst källmaterialet, flera hundra sidor skrivna och tecknade av Miyazaki själv, förstår jag varför. Den skrevs förvisso med det uttalade syftet att kunna göra film på den (tydligen är/var det inte gångbart i Japan att göra tecknad film på något som inte varit en serie först), men den bredd och komplexitet som berättelsen har är omöjligt att klämma in i en tvåtimmarsfilm. Miyazaki visar här bortom all tvivel att det är skillnad på ”serietidning” och ”grafisk roman”.

Nausicaä of the Valley of Wind är att klassa som japansk postapokalyps, med betoning på post. Apokalypsen, även känd som ”the seven days of fire” när mänskligheten förödde jorden och närapå utrotade sig själv, ligger flera generationer bakåt i tiden. Nu håller den giftiga svampdjungeln ”Förfallets hav” på att långsamt sluka de små områden där människor fortfarande kan leva, och såklart så slåss de kvarvarande människorna om dessa små områden i ett krig mellan imperierna Dorok och Torumekia. I Vindarnas dal, ett litet lydrike till Torumekia på marginalen, är kung Jhil gammal och klen, men hans enda överlevande barn, prinsessan Nausicaä, är både karismatisk och omtyckt, samtidigt som hon är en duktig krigare och en osannolikt skicklig pilot. När en dag en flygfarkost från grannriket Pejitei kraschar i dalen startar en händelseutveckling som gör att inte ens den fredsälskande Nausicaä kan hålla Vindarnas dal helt utanför kriget.

Nausicaä själv är, trots en orädd attityd och skicklighet med svärd, en otroligt, osannolikt god människa. Sådär god så att man borde störa sig på henne. Bli irriterad på att hon är så orealistisk, glorifierad, löjligt snäll. Men så blir det inte. Jag uppfattar inte Nausicaä som en ”snäll flicka”, en väluppfostrad tjej som matats med mantran hämtade ur Bamse, utan min känsla blir att hennes vänlighet mot allt och alla bottnar i en djup medkänsla sprungen ur en enorm empatisk förmåga, en förmåga att förstå känslor och motiv hos alla omkring henne. Och då blir godheten helt plötsligt inte att mjäkigt lägga sig platt utan en avundsvärd kompetens, och istället för att bli irriterad får jag lite dåligt samvete för att jag inte är mer som hon.

DSC_1393

Noggrannt inspekterade, men befanns inte intressanta. Tur, då fick jag ha dem för mig själv…

Jag är som jag tidigare har påpekat, inte särskilt kompetent på att läsa grafiska romaner, och här får jag verkligen anstränga mig till det yttersta för att inte bara sluka de få meningarna på en sida och sen bläddra vidare utan verkligen studera bilderna och ta till mig vad som händer, inte bara vad som sägs. Ibland har jag ändå svårt att hänga med i svängarna i berättelsen. Det är många parallella spår att följa och det finns inga riktiga grafiska ledtrådar när man byter från en scen till en annan. I långa stycken bär alla aktörer mask för ansiktet så det är inte helt lätt att se vem som är vem, och att det är helt i svartvitt gör inte saken enklare, så ibland får jag bläddra lite fram och tillbaka för att verkligen hänga med. Men vilken resa det är! Jag borde ju ha lärt mig vid det här laget, att med Miyazaki gäller det att aldrig döma någon. Karaktärer kan vara otroligt komplexa och dessutom svänga fram och tillbaka under berättelsens gång, på ett mycket mänskligt sätt. En tydlig uppdelning mellan ”onda” och ”goda” som man så gärna vill göra för sig själv kan verka möjlig vid första anblicken, men förr eller senare kommer alla sådana kategorier att upplösas. Jag är också förtjust i hans tendens att använda kvinnor i roller som traditionellt brukar besättas av män (om man nu egenligen kan tala om några traditionella roller alls, det kräver lite tolkning), och hans fiktion brukar lekande lätt klara Bechdeltestet – så även denna. Det glädjer mig också att den så allerstädes närvarande romantiken som brukar poppa upp förr eller senare i berättelser med ”starka kvinnor” i huvudrollen, lyser med sin frånvaro alla fyra volymerna igenom. Tack för det. Västlänningar – se och lär!

Ett återkommande tema i Miyazakis filmer är naturens harmoni, ofta i kontrast mot människans förmåga till självdestruktivitet, och så även i Nausicaä. Det är nog en av anledningarna att jag finner hans verk så vilsamma, till skillnad från den uttjatade Kristusmyten om en utvald, predestinerad man vars handlingar ska rädda världen och mänskligheten. I Miyazakis berättelser är det sällan någon som måste göra något för att rädda världen (eller vad det nu är som måste räddas), utan snarare någon/några som måste *sluta* göra vad de gör, för det är destruktivt. Ett förtroende för naturens förmåga att läka sig själv, att anpassa sig, att hitta en väg. Det är en fridsam och lugnande tanke för mig.

Grafiskt i Skivvärlden

När man nästan bara läser genrelitteratur, och helst på originalspråket (när det är engelska, vilket det ofta är), så är det inte ofta man gör loppisfynd, men när man gör det… Häromhelgen var vi på loppis-utflykt, och jag hittade någon som var medlem i Fantasybokklubben där på 90-talet (oh, the memories!), och nu var less på hela samlingen och sålde ut den svinbilligt. DSC_1252Det mesta var antingen översatt eller redan i min ägo förstås, men mitt i alltihopa hittade jag Terry Pratchetts två första Skivvärldsböcker, The Colour of Magic och The Light Fantastic, i serieform (inte exakt de upplagor jag har länkat till, men just dessa verkar inte finnas att få tag i). Jag har ju som bekant ett lite knepigt förhållande till Pratchett, men kontentan av det är att jag så gärna *skulle vilja* gilla hans böcker, men de blir nästan alltid bara *för mycket*. För urspårat, för osammanhängande, för krystat. Men tilll min glädje så passar den i serieformatet som hand i handske, i alla fall för min del. Det blir inte lika långrandigt, skämten blir smakfullt subtila och det blir bara i största allmänhet njutbart. (Nu finns det säkert en massa Pratchett-fans där ute som vill kalla detta för någon sorts hädelse – lite som om jag hade sagt att filmen var bättre än boken – och då må det vara så. Era synpunkter är noterade.) Säkert är det så att många delar av boken är utelämnade, och visst är det lite episodiskt och inte helt sammanhängande hela vägen, men det finns en genomgående ramberättelse över båda böckerna som ändå kommer fram tydligt.DSC_1253 Jag blir till och med lite sugen på att läsa böckerna för att jämföra, och då måste man ju säga att Scott Rockwell (som gjort bearbetningen) har lyckats.

Den slutliga domen blir i alla fall tvådelad: för det första tycker jag att ni som aldrig föll för Discworld-böckerna ändå kan ge dessa album en chans. Och för det andra, så upptäckte jag hur lämpligt det är att läsa serieromaner när man är småbarnsförälder. Det går väldigt mycket fortare, man hinner läsa en hel på kvällen efter att barnet har somnat, utan att för dens skull behöva kompromissa med smak och genre. Sannolikt kommer ni nog att se mer ur den genren i den nära förestående framtiden…

Professor Frans – Necronomicon i Upsala

Mohamed Omar och professor Frans Stenberg är tillbaka, den här gången i serieformat, understödda av tecknaren Rickard Fornstedt. Detta i ett album som säkert var nyutgivet när jag fick det, men som har legat på hyllan på tok för länge (förlåt, författaren!). När vi senast träffade honom jagades det kultister i drömskt prosaformat med pulpkänsla (se Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet), men nu är det som sagt den grafiska formen som gäller. I övrig är de faktiskt rätt lika. DSC_1138Tyvärr, måste jag säga, förstärker formatet det som jag upplevde som svagheter även i den tidigare berättelsen, och även om novellen är charmig och lite spännande, med intressanta nickningar till svensk historia och populärkulturella fenomen, så är själva kärnan ännu mer banal än tidigare. I alla fall upplever jag den så. Kanske är det för att de många hänvisningarna till de ursprungliga berättelserna om Sherlock Holmes hissar upp förväntningarna till en nivå där de inte bör vara?

Kortfattat är Necronomicon i Upsala en uppföljare till Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet, där vi föga förvånande får reda på att Khazamhotep-kulten inte är så död som vi trodde, och innan den våldsamma upplösningen hinner vi passera både byggherrar, mösspåtagning till Valborg i Uppsala och boken ”Den svenska rymdnazismen”, utgiven av ”Ufo-Leif förlag”. Och förstås, kultister. Som sig bör, i en bok med ”Necronomicon” i namnet.DSC_1137

Jag uppskattar verkligen Fornstedts svartvita tecknarstil som passar väl ihop med innehållet, även om man skulle kunna utnyttja subtilitieten i att berätta i bild snarare än i text i ännu större utsträckning, för att låta mysteriet vara ett mysterium snarare än något som den som har läst några deckare lätt kan lista ut redan i anslaget. Men jag älskar assistenten Hennings Star-Wars-nördighet, som kan gestaltas så väl på bild! Å andra sidan kanske det inte är deckare man är ute efter utan snarare pulp? I så fall slår man ju huvudet på spiken. Så jag tänker nog fortsätta att läsa om professor Frans, för det kanske inte är författaren/na som behöver styra om sitt berättande, utan jag som behöver styra om mina förväntningar?

Recensionsex från författaren/Aguéli förlag

The Sleeper and the Spindle

Jag är ju generellt väldigt förtjust i Neil Gaimans böcker (med American Gods som enda undantaget hittills), så när jag föll för det underbart vackra omslaget till The Sleeper and the Spindle i bokhandeln så var det en sån fröjd att se honom som författare, så att jag kunde impulsköpa boken direkt utan dåligt samvete.

The Sleeper and the Spindle

Men kolla på den!! Så vacker…

The Sleeper and the Spindle känns som en klassisk folksaga, en med inte-så-subtila vinkar till några av de mest kända sådana. Men samtidigt känns den modern, främst för att det inte finns några rosaskimrande prinsessor som vackert väntar i höga torn eller glaskistor på att Prinsen (TM) ska komma och göra deras liv komplett. (Kanske är det ingen slump att både författare och illustratör har dedikerat boken till sina respektive döttrar?). Nej, drottningen vi får följa i den här sagan är av ett helt annat skrot och korn:

”I am afraid,” said the queen, ”that there will be no wedding tomorrow.”
She called for a map of the kingdom, identified the villages closest to the mountains, sent messengers to tell the inhabitants to evacuate to the coast or risk royal displeasure.
She called for her first minister and informed him that he would be responsible for the kingdom in her absence, and that he should do his best neither to lose it nor to break it.
She called for her fiancé and told him not to take on so, and that they would still be married, even if he was but a prince and she a queen, and she chucked him beneath his pretty chin and kissed him 
until he smiled.
She called for her mail shirt.
She called for her sword.
She called for provisions, and for her horse, and then she rode out of the palace, towards the east.

Samtidigt som det är en saga, så lyser den lysande språkkänsla och torra humor som är Gaimans signum igenom på många ställen, och även om jag gärna skulle läsa boken som godnattsaga för ett barn så känns den inte barnslig när jag läser den själv. Och illustrationerna är i sin svartvita (med gulddetaljer) enkelhet helt överjordiskt vackra, och kompletterar och förstärker textens drömska kvaliteter. Det här är en saga, även om det är en av de svårare, mer lik de ursprungliga Grimm-sagorna än de disneyfierade moderna versionerna vi har vant oss vid.

The Sleeper and the Spindle

Men kolla då! På insidan också!

Sammanfattningsvis: Jag älskar den här boken! Jag måste köpa den på svenska också (Den sovande och sländan), så att jag kan läsa den för dottern snart som hon är förmögen att förstå den.

Vill man bara läsa texten och tror att man klarar sig utan de fantastiska illustrationerna så ingår novellen även i Trigger Warning.

Dylan Dog – Hjärta av sten

20150701_232416Serier verkar fortfarande vara något som svenskar, förutom vissa privilegierade kategorier av nördar (läs: vi som handlar på SF-bokhandeln), fortfarande tycker är för barn. Därav är det extra glädjande att få läsa lite vuxenserier på svenska, och som dessutom verkar komma till oss från mina gamla hemtrakter – fantastiskt roligt att se att det är möjligt att driva ett sådant projekt från Västerbotten (Internet – Halleluja!?). Albumet jag har fått i min hand är enligt uppgift det sjätte i ordningen av de album som getts ut på svenska, men det märks knappt – utifrån vad jag kan se från det enda jag har läst så finns det ingen övergripande berättelse utan de är verkligen helt fristående, för ovanlighetens skull.

Dylan Dog är lite som True Detective med bara Rust Cohle, inklusive de lite trötta könsstereotyperna (kan jag få läsa en deckarhistoria utan en dam i nöd som måste räddas, snälla?). Det är en halvockult (?) mysterieberättelse i lite lagom svart matiné-noir-tappning, och glädjande nog har man valt en berättelse som nyttjar potentialen hos seriemediet på ett riktigt bra sätt, det imponerade på mig i alla fall!20150701_232532 Jag hade lite svårt för huvudpersonens Marx-broder-imiterande sidekick, men det kan möjligen vara kopplat till 1) att jag brukar ha svårt för humor sådär i största allmänhet, och 2) att det är en återkommande karaktär som möjligen har presenterats på ett lite mer ingående sätt i tidigare album.

Tecknarstilen är svartvit, lite kantig och grovhuggen på ett sätt som passar stilmässigt väldigt bra till innehållet, men som inte riktigt tilltalar mig fullt ut. Vissa rutor är fantastiskt vackra, framför allt de som i huvudsak består av avbildningar av statyerna som har en rätt stor del i berättelsen. Jag hade dock gärna sett att man tagit ut svängarna ännu lite mer i själva strukturen, nu är det nästan alltid samma antal rutor på varje sida, bara i olika kombinationer. Ibland när man går från en sak till en annan, det som i en roman hade varit ett nytt kapitel, får jag inga visuella ledtrådar till det, så där är jag ärligt talat lite förvirrad ibland. Men det kanske är ett utslag av min bristande genrekompetens. Eller kanske inte?

Jag läser Dylan Dog lite som jag läste Harry Dresden – med nöje, inte med något skriande behov att läsa allt allt allt nu nu nu, men jag skulle inte ha något emot att återkomma. Typisk återhämtningsläsning, och det är inte illa det, så här i semestertider!

Recensionsex från Ades Media. Se även Dylan Dog -Det tomma brevet.

Nordiska väsen

Varning: denna bokrecension innehåller onyanserade superlativ

20140703_172515

Spår av två mystiska väsen inkluderade i bilden, dock återfanns inte just dessa i boken…

Första gången jag hörde talas om Johan Egerkrans Nordiska väsen så visste jag att jag ville ha den, och när jag fick tag på den så var det kärlek vid första ögonkastet. Bara känslan i handen av den tyginbundna pärmen. Den guldfolierade titeln på omslaget. Bibelsnöret. Och för att inte tala om de underbara illustrationerna på varje uppslag… ❤ Nordiska väsen är precis vad det låter som: ett bestiarium över övernaturliga varelser i den nordiska kulturen – sådana som skulle vara helt bortglömda av det flesta av oss om det inte varit för Astrid Lindgrens samlade verk. Informationsmässigt är boken gedigen (och med en litteraturlista längst bak) och jag njuter av att bläddra i den och läsa om lyktgubbar och vättar och skogsrån, och som källa till inspiration för mycket annat tjänar den nog alldeles utmärkt, men den huvudsakliga behållningen för mig är de magnifika illustrationerna som helt ohämmat flödar över sidorna. Som ni märker så har jag inte så mycket konstruktivt att säga om boken som inte kan översättas till ”*squee*”, så jag låter några bilder tala för sig själva20140703_17273220140703_172813.