Saker min son behöver veta om världen

Som jag många gånger tidigare har uttryckt, så har jag väldigt svårt för böcker som faller under kategorin ”Humor”, och ända sedan långt innan jag visste att vi väntade barn så har jag skytt föräldraböcker som pesten. Därför är det så fascinerande att jag fullständigt *älskar* Fredrik Backmans Saker min son behöver veta om världen. Jag läste den faktiskt för några år sedan, innan vi ens hade några egna barn i sikte, och älskade den då också. Den är helt enkelt för jäkla skön för att inte gilla.

15910600Jag gillar som sagt inte böcker om föräldraskap. Jag kollar på omslag och läser baksidestexter ibland, och jag får alltid samma känsla. Antingen är det sådär uppsminkat veckotidningsomslagsperfekt, där alla är välkammade och lyckliga och vill ge sina oändligt visa tips om fyra enkla steg för hur just *ditt* föräldraskap också kan bli sådär pissenkelt och omslagsperfekt. Uppenbart ljug och önsketänkande, alltså. Eller så vill det vältra sig i hur extremt kaosartat och helvetiskt föräldraskapet är, vilka små illvilliga ungjävlar telningarna är (även om man älskar dem när de sover), och möjligen hur just *du* i fyra enkla steg kan slippa undan samma helvete. Lika uppenbart ljug och önsketänkande, ett försök att slå mynt av andras elände, och lika främjande av illusionen att föräldraskapet *kan* vara sådär välplanerat och perfekt (annars är det dig det är fel på). Detta är möjligen inte med verkligheten överensstämmande, men det är det intryck jag får när jag läser omslagen, så de lockar inte direkt till vidare läsning. Då till Saker min son behöver veta om världen. på baksidan står det att den har kallats för ”dysfunktionell pappabok”, och det bevisar bara min ovanstående tes. Detta är inte dysfunktionellt, detta är realistiskt. För Backman skriver enkelt, lättillgängligt, dråpligt och ibland över gränsen till raljerande. Men framför allt skriver han innerligt, kärleksfullt och självutlämnande. Han gör alla de där klantigheterna som vi också gör, försöker mörka dem (som vi också gör), men står ändå för dem tillräckligt för att ge ut dem i bokform. Det är lika skitroligt som det är befriande.

Boken är skriven som ett brev från far till son, och blandar på ett diskbänksrealistiskt sätt mycket stora och mycket små frågor ur verkligheten. Lite längre kapitel som Vad du kommer att behöva veta om rörelseaktiverade toalettlampor och Vad du kommer att behöva veta om manlighet blandas med små, korta (ibland inte ens en sida) avsnitt som Jag ser på dig lite som jag ser på T-Rexen i Jurassic Park och Det här föräldraskapet kom inte med nån manual, det är allt jag säger. Jag tycker att titlarna talar rätt bra för sig själv, vad gäller den rent humoristiska delen. Vad som inte kommer fram lika tydligt är det nakna sätt som kärleken både till sonen och sonens mamma skildras. Resonemanget eller berättelsen kan från början verka ytlig, tramsig, synnerligen mundan eller kännas som ett sidospår, men i slutänden rinner det ofta ut i något som är en ren kärleksförklaring, på ett sätt som visar på stor ärlighet och självinsikt. Om du snart ska bli förälder kommer BVC att hjälpa dig med allt du behöver veta för att barnet kroppsligen ska överleva. I övrigt är Saker min son behöver veta om världen den enda bok om föräldraskap du behöver läsa.

Annonser

Failure is Not an Option

Hur går man tillväga för att lösa ett enormt komplext problem som ingen har varit i närheten av att lösa förut? Och hur hårt kan man pressa det när man har en hård deadline att möta, men om man gör för mycket fel på vägen så dör det människor? En av de människor som kanske är mest lämpad att svara på den frågan är Gene Kranz. Han gick i pension från NASA 1994. När han började där 1960 var kalla kriget kapplöpning mot rymden i full gång, och ryssarna var definitivt i ledningen. När Jurij Gagarin flög sitt varv runt jorden 1961 brottades amerikanerna fortfarande med raketer som exploderade eller bara lyfte fyra tum innan de föll tillbaka ned på plattan igen. Dock känner väl de flesta till facit, att bara 8 år senare var det amerikanerna som till slut lyckades placera en människa på månen. (Man kan diskutera om Nedelin-katastrofen spelade viss roll i detta eller inte, men det är en annan historia.)

Gene Kranz var i alla fall flygledare, ”mission director” på NASA i många år, legendarisk inte minst för att han var den som var chef för markkontrollen BÅDE under den första månlandningen och när Apollo 13-olyckan inträffade. Failure is Not an Option är hans memoarer, och uttrycket sammanfattar rätt väl attityden hos alla de som jobbade i markkontrollen under dessa år (och säkert också hos många fler av de som var involverade). Kortfattat kan man väl säga att Gene Kranz lär vara en rätt svårstressad man. Vilket man förmodligen kan säga om hans fru Marta också, med tanke på att deras familj utökas från ett till sex barn under dessa 8 år, samtidigt som maken verkar jobba en sisådär 70-timmarsveckor med ledigt på julafton och midsommarafton, typ. (Hur fan gjorde hon? Jag tycker det är tillräckligt med ett barn på två vuxna?!) Men det är väl också en annan historia.

Failure is Not an Option är ett fascinerande dokument över människorna som tillsammans gjorde ett otroligt precisionsarbete på en osannolikt kort tid. Det handlar mycket om teknik, men lika mycket om pedagogik, ledarskap och mänsklig kreativitet. ”Den mänskliga faktorn” är något vi ofta skyller på när något går fel, men i Gene Kranz tappning är det tvärt om – när tekniken sviker och syretanken på Apollo 13 exploderar, då är den mänskliga faktorn det enda han har att jobba med. Tre frusna, törstiga människor i livsfara på ett skadat rymdskepp halvvägs till månen, och hundratals intelligenta, kunniga och engagerade människor på jorden vars enda mål det har blivit att få de tre hem igen – failure is not an option.

Det här är dock ingen instegsbok. Det är lätt att förvirra sig bland namn, människor och hastiga tekniska förklaringar. Gene Kranz är trots allt jaktpilot och flygledare, inte författare, även om han gör ett rätt bra jobb. Läs gärna den här boken, inte minst som ett dokument över ledarskap i svåra situationer och över osannolikt komplexa uppgifter, men skaffa dig lite koll på Apollo-programmet först (t.ex. i den utmärkta A Man on the Moon).

På gott och ont

Jag var på biblioteket i ett annat ärende, men när jag såg en bok med undertiteln ”boktips om fantasy och skräcklitteratur” på hyllan kunde jag helt enkelt inte låta bli. Boken heter På gott och ont och författaren heter Annika Johansson, som jag känner igen från Världar av mörker, världar av ljus, som var kurslitteratur i en kurs jag läste för år och dar sen. I båda dessa böcker får jag uppfattningen att författaren är en utböling som tittar in lite på vår exotiska vana att läsa genrelitteratur utan att själv vilja vara en del av nördkulturen, vilket gör att allt hon skriver känns lite själlöst och distanserat. pa_gott_och_ontBara det faktum att På gott och ont listar David Eddings böcker under samma rubrik som Tolkiens gör att hon förlorar lite trovärdighet i mina ögon… Annars är boken precis vad undertiteln säger – boktips i fantasy- och skräckgenrerna. Här listas titlar sida upp och sida ner med en mycket kort och rätt skinntorr beskrivning vardera, knappt ens ett stycke långa i de flesta fall. Det är indelat under rubriker som Historisk fantasy, Humor och Helvete och himmel. Och det är egentligen allt den här boken är. En lista med titlar, klassificerade och prydligt stoppade i fack. Om man har torka av sällan skådat slag i sin att-läsa-lista (ha! Inte ett vanligt problem, direkt) eller om man har väldigt specifika önskemål om subgenrer så kan nog den här boken vara till hjälp, men annars känns den mer som en krycka för den som är helt obekant med genren och vill hitta någonstans att börja, eller för den som vill förhålla sig till fantasyläsare lite som en ornitolog som studerar, bockar av och klassificerar exotiska fåglar, men för den som redan är frälst känns den inte särskilt hjälpsam.

Anna Kristina och jag

Nu har det varit lite lågvatten på bloggfronten ett tag , och här kommer förklaringen: FF-familjen gick nämligen för ett par veckor sedan från fyra (varav två med svans) till fem (fortfarande varav två med svans)! Vår dotter är en frisk och glad unge, men trots det lär nog både läs- och bloggtiden bli något begränsad under en tid framöver. Men min ambition är att inte ge upp om bloggandet, för läsa kommer jag ju alltid att göra – så ge inte upp ni heller, vänta er bara något långsammare uppdateringar under en period.

IMG_20151113_164303I väntan på det lilla miraklets nedkomst så fick vi i gåva från blivande farmor den här boken, med utgivningsår 1944, som farmors mor i sin tur läst när det begav sig. Som vanligt är det fascinerande att läsa litteratur som är lika mycket informativ som den är dokumentation över en svunnen tid. 1944 känns inte så otroligt långt bort, men i mamma Ruths reflektioner kring sin dotters födelse, skötsel och uppväxt ryms ett tidsdokument över en helt annan verklighet. Bara lyssna på det här utdraget ur första kapitlet:

Vi skall anses ha gjort vår plikt nu då, Anna Kristina och jag, mot fosterland och familjevärn. Hon är ett litet led, så att säga, i utvecklingen och en glädjande krumelur i befolkningsstatistiken. Men tänk, vi bryr oss inte ett dyft om det här med plikten, varken hon eller jag! Naturligtvis bode vi ha en viss liten känsla av att ha gjort något för landet upphöjt och tacknämligt, eftersom att det är meningen att vi ska skämmas, om vi inga barn vill ha. Och visst älskar vi fosterlandet, tro aldrig annat, och gläds mer än någonsin förr åt den lilla plätt av detta som inramas av vårt B. B.-fönster.

Det var inte igår som någon ens tänkte så!

I stort så är det intressant att se hur många ”absoluta sanningar” inom barnavård som uppenbarligen har förändrats på lite drygt 70 år, men det är uppmuntrande att läsa Hamrin-Thorells perspektiv på dem, då hon ofta förhåller sig rätt kritisk mot alla riktlinjer och goda råd. Till exempel stipulerade tidens faktakunskap att ”barnet skall äta prick 6, 10, 2, 6 och 10. Aldrig få mat mitt i natten, även om det gallskrek så grannarna slog i väggen, aldrig äta mer än 20 minuter och för all del bara på en sida.” Men Hamrin-Thorell fastställer att hennes dotter ”skall skötas med varvtals fackkunskap och varvtals mammeförnuft” och skiter högaktningsfullt i detta, och det går ju bra det också. Generellt sett verkar det ha varit en grannlaga sak, det där med barnuppfostran på 40-talet, för det verkade ha varit de manliga experternas arena, det också. Som H-T uttrycker det:

När man ligger på B. B. har man god tid att läsa böcker och då är ingenting så intressant som barnavårdslitteratur. Man har ju så fint åskådningsmaterial i sin lilla nyfödda. Därför staplade jag på mitt nattduksbord den ena barnavårdsboken efter den andra och läste metodiskt. Mycket nyttigt fick man lära sig, ty här fanns ju all manlig barnavårdsvisdom samlad och den lär ju inte vara så liten. Hur jag än letade, fann jag däremot inte minsta lilla bok, som tydde på att den skrivits av en mamma, som själv tvättat, ammat, snutit och fostrat vanliga friska barn.

För en av de saker som framgår tydligt boken igenom är att även om mycket i både materiel och metoder har ändrats sedan 40-talet så är det en sak vad gäller barnuppfostran som är en konstant: varenda jävel du träffar kommer att ha synpunkter på hur du väljer att göra. Oavsett om de vet något, oavsett om de har fostrat barn själva, oavsett om de vet något om vem du (och ditt barn) är eller inte. Det är för mig en betryggande tanke, för det betyder att jag utan dåligt samvete kan välja att ignorera allihopa, och bara söka mig råd i de fall jag vill eller behöver dem. Och om någon tycker att jag gör fel så kan jag känna mig trygg i att hade jag gjort tvärtom hade någon tyckt att det var fel också. Så även för min dotter blir det ”varvtals fackkunskap och varvtals föräldraförnuft”. Det känns tryggt.

Ubåt 137

Det är viktigt att kunna lite historia för att förstå samtiden. Det har inte minst blivit aktuellt nu när media har gått i självspinn över misstankarna om en utländsk ubåt i Stockholms skärgård. Många, i huvudsak yngre människor vill jag tro, verkar se på det hela med klentrogen skepticism, som att det är en så fullständigt orealistisk tanke att det faktiskt skulle finnas ickesvensk undervattensverksamhet på svenskt territorium att alla som förslår något sådant antingen är krigshetsare, försvarsmaktsanställda eller tokiga. Tro vad ni vill, men var inte helt historielösa – jag skulle tro att tongångarna i slutet av 70-, början av 80-talet var ungefär desamma. Fram till 28 oktober 1981.

Omslag

På bokens framsida: en bild på U 137:s sovjetiske kapten, ”Anatolij Michailovitj Gusjtjin”, som han kallade sig.

Om utrikesminister Wallström nästa gång den ryske ambassadören besöker UD bjuder på en rejäl Mackmyra med is istället för vodka betyder det kanske ingenting för många svenskar, men ryssen skulle nog fatta piken. Den sovjetiska ubåt som upptäcktes på grund utanför Karlskrona för nästan exakt 33 år sedan var nämligen av den klass som benämns Whiskey, och någon kul kille gjorde sig såklart genast lustig genom att benämna incidenten som ”whiskey on the rocks”. I Ubåt 137 från 1984 beskriver två journalister från TT med facit i hand och ett års research i bakfickan, vad som hände under de tio dagar som gick från att ubåten upptäcktes till att den ”släpptes fri” till de sovjetiska örlogsfartyg som väntade just på andra sidan gränsen till internationellt vatten.

Det är inte utan att man blir lite stolt att vara svensk när Hellberg och Jörle beskriver hur statsminister Fälldin och utrikesminister Ullsten från lilla Sverige vågar sätta hårt mot hårt i kontakterna med Stormakt Röd. Och det är inte bara de heller – även svenska officerare sätter ner foten när de sovjetiska motsvarigheterna försöker ta sig ton. Statsministern kommenderar: IKFN gäller! (och det gör den än idag, tag del om ni är intresserade. Se särskilt 15§). Boken beskriver ur många synvinklar händelseförloppet de här dramatiska dagarna. Främst får man följa svenska politiker och marinofficerare, men även någon svensk fiskare och huttrande representanter för massmedia finns med på ett hörn. Språket är så typiskt enkelt som det brukar bli när journalister skriver, och även jag som är sjukt ointresserad av båtar förstår vad som händer. Det enda som är lite förvirrande är att man ibland hoppar lite fram och tillbaka i kronologin i samband med perspektivskiften, så det kan bli lite krångligt att hålla reda på om det jag läste i förra kapitlet redan har hänt, eller ska hända, eller om det har hänt men personen som jag följer nu inte har fått reda på det än, bara. Ubåt 137 är inte en bok bara för den militärt intresserade, för den handlar mer om de politiska konsekvenserna och förhållandena än de rent militära. Inte minst är det intressant att läsa de sovjetiska försöken att ursäkta och slingra sig, trots att det var rätt uppenbart vad som skett. Informationsoperationer är också en sorts miltär operation, och militär verksamhet är ett diplomatiskt verktyg (jfr med idag).

20141024_134944

U 137 sedd över siktena på en svensk jägarsoldats kulspruta

En sak till: U137 hade ”med till visshet gränsande sannolikhet” kärnvapen ombord när de gick på grund inne på svenskt militärt skyddsområde (sagesman: FOI, efter mätningar på plats). Vad man vet helt säkert är att Uran-238 fanns ombord, och sovjeterna nonchalerade medvetet den svenska förfrågan om vad uranet gjorde på båten. (Uppgifterna om kärnvapnen bekräftades enligt Wikipedia i en intervju med politruken ombord 2006, men det finns anledning att ta den med en nypa salt.)

Så, summa summarum: Under en historisk period då Sovjetunionen försöker framstå som en som en fredlig kraft i världspolitiken tycker man ändå att något i svensk skärgård är så viktigt att göra eller kolla på att man väljer att skicka dit en 76 meter lång (förmodligen) kärnvapenbestyckad ubåt, med alla risker som det innebär politiskt. Vladimir Putin har idag en avsevärt mer krigisk eller ”macho” framtoning, och dessutom en uttalad ambition att återupprätta den forna stormakten. Fundera lite på det innan ni börjar prata om ”budgetubåtar”, och notera den sovjetiske konvojchefens avskedsord när U137 återlämnades till Sovjet: Farväl, och på återseende!

När Balkan brann!

20140926_151230För inte så jättelänge sen höll Ulf Henricsson föredrag i min hemstad. Jag var där, tillsammans med många andra. Faktum är att lokalen var full nästan en halvtimme innan utsatt tid. Många som var där visade tydligt sin tillhörighet till BA01 – den första svenska missionen i Bosnien-Hercegovina 1993-1994. När Balkan brann! handlar om denna, precis som Alfa Sierra som jag har skrivit om tidigare (den citeras till om med på ett par ställen), men när Alfa Sierra skrevs ur en skyttegruppchefs perspektiv så är När Balkan brann! ur högste (svenske) chefens synvinkel, och det gör att det blir en helt annan berättelse, även om de är mycket intressanta som komplement till varandra.

När Balkan brann! är i och för sig en bok om BA01 och vad som verkligen hände i Bosnien i början av 90-talet. Men för mig är den framför allt en bok om ledarskap, och kanske den bästa sådan jag läst. Ulf Henricsson är en modig man, inte bara för att han sätter hårt mot hårt mot beväpnade serber som inte förstår annat språk, men också för att han sätter verksamhetens resultat före sin personliga karriär – han vågar vara rak och säga som det är, även när det är politiskt och socialt obekvämt.

 Vi skulle ha med nio stycken pansarvärnsrobotsystem 56 med sju robotar till varje. Under organiseringen av styrkan ringde man från P2 och sade att Södra militärområdet inte vill lämna ut de sex robotsystem som föll på dem. Jag ringde då den ansvarige och undrade varför. ”Det går inte av beredskapsskäl”, blev svaret. Sovjetunionen och Warzawapakten hade kollapsat och militärområdet hade åtskilliga hundra system i förråden så jag tyckte det var ett dåligt skäl för att inte lämna ut sex system till en av ÖB prioriterad uppgift.
Det bet inte, så jag föreslog att vederbörande skulle ringa Bengt Gustafsson. ”Vilken jäkla Gustafsson?” – ”Överbefälhavaren” – ”Varför?” – ”Han har sagt till mig att jag ska ringa om jag får problem – och nu har jag det. Men det är bättre att du ringer själv så blir budskapet rätt från början.”
Han ringde aldrig och vi fick våra robotsystem.

Man får förvisso komma ihåg att boken är Henricssons egen berättelse och till 100% ur hans eget perspektiv, men inget av det han säger motsägs av Alfa Sierra, bara det. Snarare tvärt om, så lyser det igenom väldigt tydligt i den boken att de underställda hade ett väldans förtroende för högste chefen och hans förmåga att fatta rätt beslut.

20140926_151522

Många fina färgbilder är det också.

Som jag sa så handlar boken mycket om ledarskap. Men där finns ingen teoretisk upprapning av teorier eller ens någon sammanställning (förutom på sista sidan) av principer att tillämpa, utan vill man lära sig av Henricssons ledarskap är metoden: ”se och lär”. Och våga. För, ärligt talat, det är ju så mycket enklare att stanna bakom sitt skrivbord och gömma sig bakom administration och reglementen och principer och underställda och mellanchefer och inte behöva ta i det själv, utan bara berätta för andra hur de ska göra. Det är ledarskapsfällan. Ulf Henricsson har i alla fall ambitionen att  ta sig tid att sätta sig in i personalens situation, och se dem. Som när transportplutonen är oroliga för sin säkerhet och vill ha bättre skydd och mer eskort längs vägen till Split, och Henricsson tycker att de förvisso har rätt men inte har möjlighet eller resurser att tillgodose dem. När de tillägger ”dessutom är du inte intresserad av vår verksamhet, chefen. Du är ute mycket men bara hos pansarskytte.” så tycker chefen att de är orättvisa men inser att det är deras verklighet, och föreslår att åka med dem som förare, på nästa vända.

Någon dag efter att grabbarna som jag åkt till Split med kommit tillbaks, kom deras delegation in till mig igen. ”Den här ska du ha chefen” sade de och räckte över ett exemplar av transportplutonens gula namnbricka. På den stod: Driver Henricsson. Mer värdefull för mig än FN-medaljen. När jag berättar den här händelsen finns det chefer som frågar: ”Hade du tid att sitta i en bil i två dagar”. ”Jag hade inte råd att låta bli – har du ett bättre förslag?” svarar jag.

Det är den typen av ledarskap som gör att ens underställda en masse vill komma och lyssna på vad man har att säga , 20 år senare.

Nordiska väsen

Varning: denna bokrecension innehåller onyanserade superlativ

20140703_172515

Spår av två mystiska väsen inkluderade i bilden, dock återfanns inte just dessa i boken…

Första gången jag hörde talas om Johan Egerkrans Nordiska väsen så visste jag att jag ville ha den, och när jag fick tag på den så var det kärlek vid första ögonkastet. Bara känslan i handen av den tyginbundna pärmen. Den guldfolierade titeln på omslaget. Bibelsnöret. Och för att inte tala om de underbara illustrationerna på varje uppslag… ❤ Nordiska väsen är precis vad det låter som: ett bestiarium över övernaturliga varelser i den nordiska kulturen – sådana som skulle vara helt bortglömda av det flesta av oss om det inte varit för Astrid Lindgrens samlade verk. Informationsmässigt är boken gedigen (och med en litteraturlista längst bak) och jag njuter av att bläddra i den och läsa om lyktgubbar och vättar och skogsrån, och som källa till inspiration för mycket annat tjänar den nog alldeles utmärkt, men den huvudsakliga behållningen för mig är de magnifika illustrationerna som helt ohämmat flödar över sidorna. Som ni märker så har jag inte så mycket konstruktivt att säga om boken som inte kan översättas till ”*squee*”, så jag låter några bilder tala för sig själva20140703_17273220140703_172813.

 

Alfa Sierra

Firm – fair – friendly

Alfa Sierra är berättelsen inifrån BA01, den första nordiska bataljonen i Bosnien-Hercegovina, 1993-1994. Författaren Lars A. Karlsson åkte ner som pansarskyttegruppchef, och det är i den rollen som han berättar om sina upplevelser. Boken är skriven precis så som man kan förvänta sig av en soldat: inget litterärt och språkligt mästerverk kanske, och många roliga anekdoter och blandade händelser på olika nivå, men det stora perspektivet uteblir. imageMen det är så det måste vara, tror jag. Karlsson håller sig till den militära principen för spaningsrapporter: berätta vad du ser, och låt någon annan dra slutsatserna. Det gör det bitvis lite knepigt att följa med i sammanhanget, så det är nog en bra idé om man har grunderna i konflikten klara för sig innan man tar upp den här boken. Om det är en berättelse om kriget i Bosnien man är ute efter, alltså. Om vad man söker är en berättelse om hur det är att vara svensk soldat i fredens tjänst i utlandet så står boken alldeles utmärkt för sig själv.

Om jag jämför med mina egna erfarenheter från Afghanistan så är det förvånansvärt mycket som skiljer, men också förvånansvärt mycket som överensstämmer. Att åka ned som den tjugo-nåntingde missionen i samma område (som jag gjort) är ju förstås en helt annan sak, vi kom ner till dukat bord jämfört med BA01 som fick uppfinna allting själva, och som bodde ganska långt ned på Maslows trappa under hela sin tid där nere. För oss var det mer ojämnt, men vi hade i alla fall en (förhållandevis) trygg camp med de flesta bekvämligheter att komma hem till. Å andra sidan var kriget i Bosnien, hur tilltrasslat det än kan verka, förmodligen lättare att förstå för gemene man än kriget i Afghanistan. I Bosnien var svenskarna FN och hade som jobb att stå mellan parterna i konflikten. I Afghanistan är det (kanske inte på papperet, men i verkligheten) lite mer tillspetsat – där är ju vi svenskar officiellt parter i konflikten. Vi är ju där för att stötta afghansk polis och militär, och därmed rimligt om än farligt villebråd för de som tillhörde ”andra sidan” (mycket förenklat uttryckt på alla sätt, men ändå).

imageMen egentligen är det meningslöst att jämföra, särskilt på den nivån. Upplevelserna skiljer sig ändå enormt från person till person även inom samma mission. Och jag är inte det minsta avundsjuk på de soldater som var placerade ”på sjukhusen” under BA01, som Karlsson berättar mycket ingående om. Tänk er själva att som svensk ”vanlig kille” bli stationerad på ett sjukhus på Balkan fyllt med människor som samhället helst vill glömma bort – handikappade och/eller psykiskt sjuka barn och vuxna (bara fundera en sekund på hur dessa människor i sämsta fall blir behandlade i Sverige 2014), och behöva med två tomma händer beskåda den ”vård” som dessa människor får, samtidigt som man befinner sig på en aktiv frontlinje där det landar granatkastargranater i trädgården dagligen, och man har ansvar för både deras och sin egen säkerhet. Usch.

Karlssons raka och enkla (fast samtidigt ibland väldigt svåra) berättelse får mig gång på gång att nicka igenkännande. Vissa saker är universella hos soldater i alla tider, tror jag. Kamratskapen, käftslängandet, kroppshumorn, men även den både fysiska och psykiska nakenheten inför varandra. Karlsson berättar om när man, efter några veckor med underbemanning och tung arbetsbelastning på sjukhusen börjar uppvisa symptom på stressreaktioner:

Man kunde inte med säkerhet veta vem som skulle visa sig psykologiskt stabil eller vem som skulle drabbas av ett eller flera klassiska symptom, såsom panik, ångest, oro, håglöshet och handlingsförlamning. Det allra svåraste skulle jag dock tro, bestod i att för somliga plötsligt, antagligen för första gången någonsin, se en sann och relativt osminkad bild av sig själv, avklädd som den människa man egentligen var under den polerade och civiliserade ytan. Det var kanske inte alltid en helt smickrande bild av sig själv, den etik, moral eller de egenskaper man trodde sig leva efter och var stolt över som trädde fram i dagen. Att upptäcka och inse detta men framför allt att erkänna detta för sig själv krävde sin man och kunde lämna djupa spår i både kropp och själ. […] Det verkade som om det bara fanns två ekorrhjul att trampa runt i, ett bra och ett dåligt. När man väl hade satt sin fot i ett gick det bara vidare dit man omedvetet och undermedvetet hade hamnat.

Det finns en publik debatt i Sverige om detta som långsamt växer, och som handlar om veteraner och ”när soldaten kommer hem” och samhällets bemötande och framför allt om PTSD ”post traumatic stress disorder”, vilket förstås är ett reellt och växande problem som behöver bemötas (lyssna gärna på P1:s senaste inlägg, om ”Kongo” som kom hem från FS19). PTSD är en av de tänkbara konsekvenserna av vad Karlsson beskriver ovan. Den andra är PTG, post traumatic growth. Detta pratas det inte alls om (som ni ser behöver jag hänvisa till teori på engelska, för jag hittar ingen lämplig på svenska), vilket är synd eftersom att det riskerar att bygga upp en bild hos gemene man av veteransoldaten som en skadad och trasig själ som behöver vård och som potentiellt är farlig för andra i sin närhet, som ”Kongo” i P1:s dokumentär. Det är klart att dessa finns, men jag tror att det finns otroligt många fler därute som har växt av sina erfarenheter, och dessa behöver också synas och få erkännande för de kompetenser de har skaffat sig som inte är så lätta att mäta eller skriva i ett CV, men som gör stor skillnad i vardagen.

Alla som undrar vad dom egentligen höll på med på Balkan där på 90-talet borde läsa den här boken. Det borde även alla fjuniga nittonåringar som har spelat Call of Duty och tror att det är en bra förkunskap till att bli soldat. Det här är vad du skriver upp dig för: det är tråkigt mest jämt, och när det inte är tråkigt är det skitjobbigt eller skitfarligt. Är du säker på att det här verkligen är vad du vill? Kan du göra det, göra det bra, och göra det utan att gnälla? I så fall, välkommen i familjen!

Uppdatering: Läs också Ulf Henricssons När Balkan brann! som handlar om samma mission

438 dagar

Första gången jag hörde talas om journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson, och att de blivit gripna i Etiopien så minns jag tydligt att jag tänkte nåt i stil med ”Jäkla dumskallar, ger man sig in i en afrikansk skitdiktatur på det där viset får man väl skylla sig själv? Pretto-journalister, vad hade de där att göra?” Sen tänkte jag efter lite, och nu skäms jag djupt över reaktionen. Men för att förstå vad de faktiskt hade där att göra måste man veta lite om Etiopien, om Sverige, om Ogaden och om Lundin Oil, och vad de har gemensamt.

imageEn förenklad sammanfattning av hur Schibbye och Persson förklarar det i boken: Etiopien är teoretiskt sett en demokrati, men i praktiken en diktatur eftersom att samma parti har 99,6% av platserna i riksdagen. I Etiopien, mot gränsen till Somalia, ligger den oljerika provinsen Ogaden. Gränsen mellan Etiopien och Somalia drogs med linjal av europeiska kolonisatörer och tar (som många andra gränser utanför västvärlden) ingen hänsyn till traditioner eller folkgrupper. Det finns krafter i Ogadenprovinsen som strävar efter att den ska bli bli självständig. Västerländska och kinesiska företag vill gärna utvinna olja i Ogaden, och de etiopiska makthavarna vill förstås gärna gynnas av detta potentiella inflöde av kapital, men företagen ställer krav på säkerheten i området. Etiopiska armén hanterar detta genom att tvångsrekrytera boende i provinsen till armén enligt samma principer som det amerikanska kriget mot terrorismen – ”antingen är ni med oss, eller mot oss” är ultimatumet i de lokala byarna. Är man mot blir man skjuten, våldtagen eller i bästa fall tvångsförflyttad. Är man med tvingas man under hot från officerarna att göra detta mot sina grannar. Allt i syfte att avfolka oljefälten för att uppfylla oljebolagens krav på säkerhet. Ett av de bolag som har tillstånd för provborrning i området är Africa Oil, nära knutet till svenska Lundin Oil, där bland annat Carl Bildt suttit i styrelsen. Lundin Oil går bra på svenska börsen, och köps av bland andra stora svenska pensionsfonder. Stöder svenska skattebetalare indirekt folkmord på Afrikas horn? Detta är Schibbyes och Perssons inledande teser, som deras journalistiska arbete i Etiopien skulle bevisa eller motbevisa. Men ingen vet egentligen vad som pågår i Ogaden, för provinsen är stängd och alla som kommer därifrån med en historia att berätta är på ett eller annat sätt part i konflikten. Så vad ska svenska journalister och fotografer göra, om de vill rapportera om vad som verkligen händer? Det finns ju bara ett sätt, och det är att ta sig dit och se det med egna ögon. Alla som försökt göra detta den ”officiella vägen” har nekats visum till landet, och de enda förutom etiopiska armén som klarar av att röra sig ut och in i provinsen är ONLF – Ogaden National Liberation Front, alltså den lokala gerillarörelsen/frihetsrörelsen. Så de ser ingen annan lösning än att försöka ta sig in med stöd av ONLF.

Vad som sen händer har väl de flesta svenskar koll på: efter några dagars forcerad marsch i öknen med ONLF blir de två svenskarna inblandade i eldstrid, skottskadade och sedan gripna av etiopiska armén, kastade i fängelse anklagade för terrorism, och såsmåningen dömda för detsamma, och efter 438 dagar benådade och hemskickade till Sverige. Martin och Johans skildring av det etiopiska rättssystemet inifrån är som en dålig film, ibland får jag påminna mig om att det är på riktigt… Boken berättar om hela processen från reportageidén till att de sitter på flyget mot Sverige, och inga jobbiga, äckliga eller pinsamma detaljer besparas vi. Det är på sin plats, för stora delar av resan består inte av annat, och ibland tror jag att det är lätt för oss som bor i trygga, välpolerade Sverige att glömma bort hur tunn fernissan av civilisation omkring oss egentligen är (här vill jag göra någon form av jämförelse med övningsdygn eller internationell tjänst, men det känns bara pretentiöst eftersom att det inte går att jämföra med ett etiopiskt fängelse). Men jag kan ibland inte låta bli att fundera, med tanke på hur kort tid som har gått, om inte skrivandet också har fyllt ett visst terapeutiskt syfte.

I förbifarten visar 438 dagar oss en av de indirekta, men förmodligen inte helt oväntade, konsekvenserna av västvärldens ”krig mot terrorismen” och de därav följande lagar som gör samhället lite mindre rättssäkert även i Sverige. För det är ett av etiopiernas argument till varför de visst kan hålla Schibbye och Persson fängslade utan rättegång – de är ju anklagade för terroristbrott, och så får man ju göra i USA, så varför ska man inte få göra det i Etiopien? ”What goes around, comes around”, som man säger. Ingen människa är en ö, och ingen nation heller. Och det är här jag skäms. För Sverige är ju också en del av världen, vad vi i Sverige gör påverkar situationen i andra länder, svenska intressen bevakas i utländska konfliktzoner, svenska företag investerar svenska skattebetalares pengar, då måste väl svenska media rapportera? Att rapportera vad som händer är ju medias existensberättigande! Och tyvärr upplever jag att trenden här är nedåtgående, precis som nämns i förbifarten i boken. Ingen vill längre betala för journalistiskt arbete, om det inte får plats i en spalt orkar ingen läsa det, och varför ska man lägga tid och pengar på att riskera sin egen personal i konfliktområden när man lika gärna kan rapportera om någon som har intervjuat någon som i sin tur har intervjuat någon som en gång var där? Journalister intervjuar varandra och refererar varandra utan kontroll, källkritiken får vi stå för helt själva och tyckande får större plats än vetande och undersökande. Och vi köper tidningen ändå (eller förväntar sig att få läsa nyheterna gratis på nätet), och därför måste journalister som Schibbye och Persson åka till ställen som Ogaden utan legitimiteten och tryggheten med att ha en tidning bakom sig – för att vi inte ids läsa det, och är för snåla för att betala för det.

Sen var det väl ingen som blev förvånad heller, när det blev stort hallå i svenska tidningar när de åkte fast heller – då är det helt plötsligt intressant att skriva om. Och det är kanske ingen skräll heller att journalister gärna skriver om andra journalister i trångmål, och kanske inte helt svårt att gissa vems parti de ska ta? Den här boken berättar ju inte heller den opartiska sanningen (eftersom att den inte finns), utan man får vara beredd på att det här inte är ”sanningen om Etiopien”, utan ”Etiopien sett ur Johan och Martins ögon”. Därmed inte sagt att de två skiljer sig särskilt mycket, men det kan man ju omöjligen veta. Johan Persson och Martin Schibbye är inte snövita av oskuld, i deras berättelse lyser det tydligt igenom både ärelystnad och vit svensk mans naiva privilegium att förvänta sig att bli respekterad. Men just att detta syns i berättelsen bekräftar den ändå, för de har ju all chans i världen att skönmåla sig själva här, men den bild av sig själva och varandra som de målar upp är inte helt smickrande. Det gör att i alla fall jag blir mer benägen att ta även resten av bilden för sanning. En sak har Johan och Martin i alla fall övertygat mig om – de överlever 438 dagar i ett helvete som resultat av sin strävan att berätta sanningen för oss, och då tycker jag att vi i all fall kan lyssna? Så läs boken nu!

image

Skrivbordskrigarna

Få saker är i min värld lika vidriga som rasism. Fram till 2001-09-11 var det rätt solklart för alla svenskar, tror jag, utom en liten minoritet med skinnskalle och bomberjacka som ingen ändå lyssnade på i det avseendet, eftersom att alla ändå visste att de inte på något sätt var objektiva i frågan. Men sedan terrordåden mot World Trade Center har i alla fall jag upplevt en långsam perspektivglidning hos folk i allmänhet, som bäst beskrivs med frasen ”Jag är inte rasist, men…”, när det är just sådana värderingar man tänker ge uttryck för. Den 22 juli 2011 slöts cirkeln, när ett fruktansvärt terrordåd begicks i Norge, och hela världen pekade finger åt muslimerna, och sedan en vit, blond norrman erkände sig skyldig.7ed5a7aee98c78e0faa0441f6ded84b9-Skrivbordskrigarna_webb

Anders Behring Breivik startade (synnerligen oavsiktligt) en försiktigt trend i samhället, en famlande ansats till att förstå att högerextremisterna inte längre har skinnskalle och bombarjackor, och dessutom är minst lika farliga för vårt västerländska samhälle som de sedan 20010911 ”livsfarliga” muslimska extremisterna. En del i den här trenden är Lisa Bjurwalds nya bok Skrivbordskrigarna, med undertiteln ”Hur extrema krafter utnyttjar Internet”.

Bjurwald är journalist, ingen forskare, och Skrivbordskrigarna är en journalistisk produkt. Den ger ingen heltäckande, objektiv bild (och gör heller inte anspråk på det) av den högerextrema verksamheten på nätet. Det är stundom något ostrukturerat och subjektivt, fyllt av adjektiv, men för viktiga fakta finns källhänvisningar (steg 1 för trovärdigheten). Skrivbordskrigarna är ett angeläget, deprimerande och ögonöppnande samtidsdokument, samtidigt som jag ibland får lite känslan av pekande skvallerbytta-bing-bång-finger ”kolla vad rasisterna gör på Internet!”

Detta är verkligen en bok som får en att tänka, fundera, nicka igenkännande, sucka, och ibland bli arg och slänga den ifrån sig med avsmak, inte för att det är dåligt utan för att det (tyvärr) är sant. Jag funderar mest på hur man kan bli en sådan hatande människa. Hur lägger man sig till med så enorma, mentala skygglappar som människorna som har skrivit vissa av de saker som Bjurwald återger (inte minst på bokens omslag)? Någonstans måste det ju ha blivit skevt. Jag drar mig till minnes en vetenskaplig studie som visat att främlingsfientlighet (och fördomsfullhet i allmänhet) är relaterat till låg kognitiv förmåga. Det passar med mina egna (kanske något elitistiska) iakttagelser att när jag är mentalt trött föredrar jag att läsa böcker som jag redan läst innan, eller som är något mer förutsägbara (som ”deckare” eller ungdomsfantasy). Jag orkar inte med den bearbetning och den kognitiva närvaro som det kräver att läsa en mer komplex bok med djupare och mindre stereotypa karaktärer. Är det så det är att leva med en låg kognitiv förmåga? Måste man hela tiden kategorisera andra människor för att orka hantera den komplexa verkligheten omkring sig? Vill man se alla med mörk hy som onda för att man inte klarar av att hantera att det finns några som är det, och några som inte är det? Låter inte orimligt. Jag kan också se andra kopplingar mellan lägre kognitiv förmåga och större frustrationer, som måste få sitt utlopp någonstans: sannolikt ger lägre kognitiv förmåga mindre utbildning, som ger lägre lön, som ger sämre levnadsstandard. Det kan nog också ge mindre (upplevd) möjlighet att påverka samhället parlamentariskt, exempelvis genom att man inte har några personliga kontakter, och har mindre vana att uttrycka sig i formella sammanhang, vilket gör att man upplever att ingen lyssnar. Inte konstigt att man blir frustrerad, kanske.

Bjurwald visar hur många helt normala sociala funktioner förstärks på Internet, och på så vis gör nätet till en god grogrund för radikalisering (inte bara åt höger, men nu är det höger vi diskuterar här). En av den är möjligheten att vara anonym, en annan är det som kallas enklavisering, det vill säga att vi i vår möjlighet att välja vilken information på nätet vi ska ta till oss, och vilka personer vi ska låta delta i diskussionerna, bara väljer de informationskällor och personer som redan stöttar den världsbild vi redan har, och på så vis blir den förstärkt – radikaliserad.

(Här måste man ju fråga sig – hur enklaviserad är jag själv? Är det inte så att jag bara följer bloggar som jag själv har valt, för att jag gillar innehållet. Och på Facebook är jag ju bara kompis med de som jag tycker är vettiga människor. Och någon papperstidning har jag ju inte. Jag läser förvisso mer traditionella tidningar (sådana med en ansvarig utgivare, dvs någon som juridiskt binder sig vid att det man skriver är sant, något som de högerextremas tidningar på nätet systematiskt väljer att inte göra), även om jag läser dem online. Jag tror jag klarar mig för stunden, i alla fall när det gäller det högerextrema perspektivet, men här gäller det nog att se upp, det finns många andra perspektiv också..)

När jag läste ledarskap kallades den här grupprocessen för groupthink – det vill säga att deltagarna i en grupp, angelägna om att få vara med, håller med varandra om allt möjligt som sägs, och när alla håller med så blir det en sanning oavsett hur den anses utanför gruppen. Det kanske märkligaste som det högerextrema groupthinket gör är att de överskattar sin ”motståndare”, och detta grovt. Bjurwald beskriver hur svenska rasister är övertygade om en riksomspännande – världsomspännande! – konspiration att ”islamifiera” Sverige, Europa, världen. Och därtill en massa andra bisarra saker. Konspirationer! Tja… Vem som helst kommer att ha extremt svårt att övertyga mig om någon större konspiration, oavsett syfte. Med tanke på hur svårt det verkar vara, ens i lilla Sverige, att hålla hemligstämplad information som bara en handfull personer vet om, hemlig (jfr ”Saudiaarabien-affären”), måste det väl vara helt omöjligt att hålla något så kontroversiellt, som så otroligt många människor skulle behöva känna till, hemligt – och dessutom under tiotals år (detta är även ett utmärkt argument mot de tokdårar som tror att månlandningen aldrig ägde rum).

Vad kan man göra då? Bjurwald målar upp en ganska dyster bild. Inte så mycket. Mellan raderna tycker jag mig nästan kunna läsa att hon förespråkar mer censur på nätet, att t.ex Google ska börja censurera vilka träffar deras sökmotor visar upp. En extremt svår och farlig väg att gå, tror jag. Mer rimligt är att sajter som YouTube och webbhotell börjar ta större ansvar för vilket material som finns på deras servrar. Men det kommer aldrig att fungera om inte vi som användare tar vårt ansvar att anmäla. Att inte acceptera vardagsrasismen bara för att den är just det – vardaglig. Är det inte det värsta, att vi börjar acceptera att ”det är ju så det är på nätet”? För nätet är ju ingen egen värld, nätet är ju konstruerat av oss människor som alla finns i den riktiga världen. Att, precis som med t.ex. sexistiska kommentarer, inte visa större tolerans bara för att personen som säger dem är anonym, eller gör det på ett digitalt sätt. Här finns det visst behov av bättre stöd från polis och rättssystem, och det kan vara juridiskt problematiskt att komma åt de skyldiga även om brottet är konstaterat. Men det är ingen anledning att inte anmäla! Låter man bli att anmäla så finns inte brottet i statistiken, och då kommer någon på någon ledningsnivå att konstatera att ”vi kan inte se något problem med en ökning av dessa brott i vår statistik”, och då kommer det inte heller några åtgärder. Nä, ta rasisterna på allvar. De kan skydda sig av sin anonymitet när de sprider sitt gift, och du kan skydda dig på exakt samma sätt med anonymitet när du säger emot, eller anmäler.

I slutänden handlar alltihopa om den paradox som alla demokratier måste leva med. En av demokratins stöttepelare är åsiktsfrihet, och åsiktsfriheten måste tillåta dig att ha odemokratiska värderingar. Yttrandefriheten, som också ligger till grund för demokrati, ger dig dessutom rätt att (i viss utsträckning i alla fall) uttrycka dessa odemokratiska värderingar. Som en vars yrkesroll är att (i yttersta fall) med livet som insats försvara den svenska demokratin, kommer jag osökt att tänka på det berömda ”Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem.” Det är ju liksom dealen med jobbet. Men när det gäller de högerextrema (inkluderat SD!), liksom extremister i många andra riktningar, har jag lite svårt att stå för det, faktiskt.

I slutänden så var det nog ändå Ronny Eriksson som gav det bästa perspektivet på det här med främlingsfientlighet. Men tyvärr verkar det som att ett antal högerextrema nät-troll (kanske kopplat till det där med låg kognitiv förmåga?) är oförmögna att förstå ironi, och tycker att det är en bra låt….