Wool – livet i en silo

If the lies don’t kill you – the truth will

Läsåret 2014 har börjat oförskämt bra, nämligen med Wool, Shift och Dust. Även om de är fristående utgör de tillsammans en helhet, som man kan kalla Silo-trilogin. Det här är postapokalyps så som det ska vara.  Vi får följa ett samhälle uppbyggt inuti en silo som sträcker sig hundratals våningar under jord, där de begränsade förutsättningarna för överlevnad ställer höga krav på att varje människa fogar sig i sin plats för att kollektivet ska kunna överleva. I Howeys berättelse får starka människor (<3 Jules!) brottas med sin plats i en värld kapitalt annorlunda från vår, samtidigt som man håller upp en skrattspegel mot dagens egoistiska samhälle av överkonsumtion.

image

Jag vet inte var jag ska börja och vad jag ska skriva om de här böckerna, för det här är riktigt bra och jag vill verkligen inte spoila nånting för någon, men då är det väldigt svårt att säga något alls. Men några saker känner jag ändå att jag måste ta upp. För det första tycker jag att Wools tagline är sällsynt passande, för hela berättelsen är som en lök: man kan förutse att det finns ytterligare ett lager under det som man nu ser. Ibland tycker jag att jag är smart för att jag kan förutse vad som ska avslöjas härnäst, men under varje lager av lögner finns ytterligare ett lager av något, men är det verkligen pudelns kärna, eller bara ytterligare ett lager? Mycket skickligt konstruerat. Och sen lyckas Howey göra det igen, i Shift, och sen igen i och med Dust. Jag kan bara säga wow.

För det andra så gillar jag verkligen att man inte fokuserar alltför mycket på själva ”apokalypsen”, vilket den här genren ofta fastnar i, utan blicken är hela tiden här och nu eller framåt, på hur det är och hur det borde vara snarare än hur det har varit. För det tredje så etablerar författaren tidigt, mycket som i Game of Thrones, att här går ingen säker. Bara för att man är en central figur är det inte säkert att man gör rätt saker, eller att man klarar sig i slutänden. Det gör hela läsningen mycket mer intressant, och mycket mindre förutsägbar. Det här är böcker som man kommer till jobbet morgonen efter med sopsäckar under ögonen för, och det är värt varenda gäspning.

När jag lägger ned boken så är det som stannar kvar hos mig längst huvudpersonens funderingar från Dust om ansvaret för våra handlingar, och om hur permanenta de är. För även i vår verklighet av blame-game så går det inte att komma undan att oavsett vad tidningarna skriver eller vad en domstol säger så är allt vi gör, allt vi säger permanent och oåterkalleligt. Även om vi tar tillbaka, skyller från oss eller försöker reparera eller göra ogjort så är ändå det sagda sagt och det gjorda gjort. Ctrl-Z finns inte i verkligheten. Man kan ju få prestationsångest och/eller bli handlingsförlamad för mindre.

I slutänden kvarstår ändå frågan – är det en dystopi jag har läst, eller är det något annat?

Edit: Jag höll ju helt på att glömma katten! Howey visar vid ett tillfälle i berättelsen på ett mycket förtjänstfullt sätt vilket underbart sällskap en katt kan vara. Jag känner kattens människas känslor som om de var mina egna under det avsnittet. Min stora, svarta katt ligger med huvudet på min axel och kurrar.

The Ocean at the End of the Lane

imageMed en antydd begravning och en lurvig, svart kattunges meningslösa död lyckas Neil Gaiman ge mig en tomhet i bröstet och en klump i halsen redan efter första kapitlet i Ocean at the End of the Lane. Med min egen älskade svarta katt i knät kan jag fortsätta läsningen, men tomheten finns kvar. Mot slutet av boken börjar jag fundera på om det inte är meningen att det ska vara så.

Som vanligt blir jag inte besviken på Gaiman. Han lyckas leverera vad jag förväntar mig, samtidigt som det inte känns det minsta förutsägbart. Det är fantasifullt och fantastiskt, mundant, magiskt och tragiskt på samma gång. Boken har stora likheter med Coraline, med en smula American Gods inblandat. Men där jag hade funderingar på Coraline, kan jag definitivt säga att Ocean at the End of the Lane inte är någon barnbok. Som vanligt med Gaiman så placerar han oss i en värld som är förvillande lik vår egen, men förr eller senare i berättelsen (det smyger sig liksom på oss) måste vi acceptera att bokens värld döljer hemligheter som i alla fall jag aldrig har stött på i vår värld. Gaiman slösar ingen tid på att försöka förklara de övernaturliga, surrealistiska och absurda inslagen i sina berättelser, utan de bara är där, så självklara som naturlagarna. Gaiman är också en konstnär med språket, och hans prosa har en poetisk klang som tilltalar mig utan att bli stolpig eller högtravande. Med Vangelis eteriska musik i bakgrunden bli läsupplevelsen nästan drömlik.

Jag lägger ned boken efter att ha sträckläst den, och den tomma känslan är borta.

Robin Hobb-rally!

För er som inte känner till det så är Robin Hobb en av mina absoluta favoritförfattare och något av en husgud i det fantastiska residenset. Robin Hobb är en pseudonym för Margaret Lindholm Ogden, som också skriver böcker under pseudonymen Megan Lindholm. Det kan verka lite märkligt att samma person skriver fantasyböcker under två olika pseudonymer, men det är rätt rimligt, för det är stor skillnad mellan Hobbs och Lindholms böcker. Förväntar man sig det ena och får det andra blir man nog rätt besviken oavsett.

Jag har nu, för tredje gången, läst Robin Hobbs serie ”The Tawny Man” (som börjar med Fool’s Errand) och den berör mig lika starkt varje gång. Att läsa den är för mig en emotionell bergochdalbana och första gången jag läste den står för en av de bästa läsupplevelserna i mitt liv – jag hade tur som låg ned för det bokstavligen svindlade för mig när jag förstod vad som höll på att hända i boken. Jag är å andra sidan lättrörd. Men den rekommenderas starkt, men läs först ”The Farseer Trilogy” och ”The Liveship Trilogy”, för de är också fantastiska och ”The Tawny Man” innehåller spoilers för båda delar!

Jag har också, till slut, faktiskt läst något av Megan Lindholm, nämligen The Reindeer People och Wolf’s Brother. Slutsatsen är att Lindholm skriver lika tätt och konstruerar sina intriger lika snillrikt oavsett vilken pseudonym hon skriver under, men Robin Hobb står för den episka dimensionen, där samhällen byggs upp eller störtas samman på grund av de handlingar som beskrivs i boken. Megan Lindholms böcker fokuserar mer på den lilla människan och låter hans eller hennes värld bli hela bokens värld, utan Hobbs världsomvälvande konsekvenser.

Slutligen har jag också läst The Inheritance, en novellsamling signerad både Hobb och Lindholm. Lätt personlighetskluvet kan man tänka sig, att ge ut en novellsamling tillsammans med sig själv, men det fungerar förstås bra. Det framgår tydligt vilka noveller som har avsändare Megan Lindholm och vilka som kommer ur Hobbs penna (som förövrigt samtliga tre utspelar sig i Realm of the Elderlings). Lindholms noveller har väldigt skiftande teman och jag får känslan av att om de hade varit musikstycken så hade de haft en märklig, dissonantisk ton i bakgrunden som man inte skulle kunna sätta fingret på men inte heller kunna undgå att höra. Novellerna ligger långt ifrån varandra temamässigt men har ändå en gemensamt en elegans som gör dem läsvärda. Novellerna av Hobb (varav en är något lång för att kallas novell i min värld) är förstås briljanta alla tre, särskilt en av dem tilltalar en passionerad kattägd som jag, men det är ändå titelnovellen som tar priset – den är enligt mig ett skolboksexempel på allt en novell ska vara, även om den kräver att man sedan tidigare är bekant med Realm of the Elderlings för att helt kunna hänga med i svängarna. En av de intressantaste delarna i boken, som hade varit värd priset bara den, är dock författarens introduktion till varje novell, där hon berättar lite om tankarna bakom novellen, hur den kommit till etc. och ger samtidigt en inblick i mitt favoritförfattarskap i stort.

Till er som inte är bekanta med Hobb än: Vad väntar ni på?! Här erbjuds en helt ny värld för bara 79 kr!

Tema Katter!

Två böcker, vars enda gemensamma drag är att de är skrivna av kvinnor, med kärlek, om katter: On cats av Doris Lessing, och Bibliotekskatten Dewey av Vicki Myron.

Doris Lessing berättar om sina katter (eller, egentligen, ”några katter”) på ett sätt värdigt en nobelpristagare. Det är kärleksfullt och samtidigt distanserat. Det är berättat ur människans perspektiv, men centrerat så nära en katts perspektiv som jag bara kan tänka mig att en berättelse kan vara. Kärleksfullt på samma sätt som en katt kan vara: mjukt och smeksamt ibland, men skyler inte över de fula och brutala delarna – jag är ett rovdjur, glöm inte det! Sen antar jag att det är typiskt för Doris Lessing att mitt i berättelsen om katter hon känt få med en diskussion om den goda modern och hennes egenskaper och plikter, nästan utan att det märks. Jag är glad att jag köpte boken (och på originalspråket, dessutom), för jag tror att detta är en bok jag kommer att komma tillbaka till.

Vicki Myrons berättelse, å andra sidan, är mer som en mors sorgesång över ett bortgånget barn. Hon berättar fascinerat, nästan hänfört, om kattens synnerligen kattliga eskapader på samma sätt som en nybliven mamma ibland kan tala om sitt barn – som om alltihopa vore ett underverk och just den egna telningen vore den första katten eller det första barnet i världen att upptäcka att bokhyllan är ett spännande ställe att vara uppe på, eller att man faktiskt kan stoppa stortån i munnen. Det ÄR förstås en väldigt charmig berättelse, men jag misstänker att författaren har mycket liten distans till den – kanske är den skriven som en del av sorgearbetet efter den älskade kattens bortgång? Inte desto mindre värd den tid det tog att läsa den.

Och ja, jag vet, jag ska inte kasta sten i glashus. Men mina katter ÄR ju små underverk och inte alls som alla andra katter i världen! Eller?