Den mörka materian

Bokomslag - Den mörka materian

Min upplaga med fruktansvärt fula, illa datorgenererade bilder på omslagen. Och ändå är de bättre än den fruktansvärt dåliga filmen som gjordes på första boken.

Den mörka materian är samlingsnamnet för en bokserie i tre delar: Guldkompassen, Den skarpa eggen och Bärnstenskikaren. Här får vi följa Lyra Belaqua, en flicka som bor i en version av Oxford, ganska lik vår egen för dryga hundra år sedan kanske, men ändå inte riktigt samma. Det tydligaste skillnaden mellan Lyras värld och vår är att alla människor har en daimon. Den ser ut som ett djur, och unga människors kan ändra skepnad medan vuxnas har tagit fast form. Vad daimonen är beskrivs aldrig uttryckligen, men min tolkning är att den är någon form av fysisk manifestation av delar av ”sin” människas själ.  Den mörka materian räknas som en modern klassiker vad gäller ungdomsböcker, och sägs vara skriven med Miltons Paradise Lost som inspirationskälla.

Vad som börjar som en enkel äventyrshistoria om ett oregerligt barn som växer upp på ett universitet utan föräldrar som tar ansvar för henne, utvecklas snart till något spretande komplext om vetenskap, traditioner, religion och synd. Min tolkning är att grunden hela berättelsen står på är skepticism och en djup kritik av den organiserade (kristna) religionen, dess framfart i vårt samhälle och dess djupa och negativa konsekvenser på vårt själsliv. Frågan är om en tonåring som läser samma böcker skulle se samma saker som jag – de är utspridda över många sidor, ibland halvdolda och inte sällan ganska vaga. Jag vet inte, någon annan som vet?

Precis som förra gången jag läste den vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om Den mörka materian. Jag uppskattar den för att det är en komplex och avancerad ungdomsbok långt bort ifrån de vanliga klichéerna och stereotyperna, med mångfacetterade karaktärer av alla sorter, som tillåts förändras och utvecklas över tiden. Men det känns också som ett antiklimax när boken är slut – ”blev det inte mer än så”? Det är som att den långa uppbyggnaden inte leder till något, jag undrar om jag just blivit snuvad på poängen eller om jag bara var för korkad för att förstå den?

Annonser

Elric

20150213_182824Elric av Melniboné är nog en av de mest ikoniska fantasykaraktärer som existerat utanför Tolkiens universum. Som rödögd, långhårig albino med stort svart svärd är han svår att ta fel på och kändes bland annat igen från framsidan av flera av Drakar & Demoner-boxarna från 80-talet. Eftersom han är en sån klassisk karaktär kändes det lite obligatoriskt för en fantastikblogg av renommé att i alla fall säga någonting om honom, men kära nån vad svårt jag hade att ta mig igenom den här boken. Det krävdes flera månader och i slutänden en hel del självdisciplin, men jag måste erkänna att jag blev mer och mer tagen av berättelsen ju längre jag kom. 16-Drakar-och-Demoner-Gigant-expansionsmodul-1987-Box-cover_RiotMindsElric är den siste kejsaren av imperiet Melniboné, humanoid men inte helt mänsklig utan snarare som en iskall och grym version av Tolkiens alver. Han är som sagt albino, och på grund av detta klen och allmänt svag, men han är ändå fruktad både som krigare och som magiker tack vare sitt demoniska svärd Stormbringer, som han hämtar kraft ifrån och som suger i sig själarna från varelser Elric dödar med det. Elric har i bokens inledning kommit på kant med sin kusin Yrkoon, som under hans frånvaro usurperat hans tron, och Elric leder en styrka av pirater och plundrare mot sin egen huvudstad Imrryr.

Den samlingsutgåva som jag har läst heter bara Elric och innehåller böckerna The Stealer of Souls och Stormbringer, Moorcocks två tidigaste böcker om denne tragiske figur. Det här är tydligt hämtat ur fantasyns romantiska epok, och nu menar jag alltså med romantik den litterära era som föregick realismen och inget annat. Det handlar om särskilda människor, som gör särskilda, heroiska, episka saker, och språket lämnar inget utrymme för tvivel: det verkar helt okej att börja ett nytt avsnitt på det här sättet:

Elric, Lord of the lost and sundered Emperor of Melniboné, rode like a fanged wolf from a trap – all slavering maddness and mirth. He rode from Nadsokor, City of Beggars, and there was hate in his wake for he had been recognized as their old enemy before he could obtain the secret he had sought there.

eller uttrycka sig så här, lite senare:

Together, they left the Fort of Evening, riding on magical Nihrainian horses, down to the harbour where the other Sealords and captains were already assembled beneath the bright sun. All were dressed in their finest martial glory, though none could match Elric.

Det är inte stor litteratur direkt, men jag kan inte låta bli att le lite åt klichéerna. Men i längden blir det både tråkigt och tröttsamt. Framför allt tycker jag att karaktären Elric är jobbig, särskilt i början: han är som en dålig nidbild av stereotypen ”emo-ungdom”.

Att Elric är en känd karaktär märks inte minst på att han faktiskt parodieras, här av rollspelshumortecknaren Åke Rosenius

Att Elric är en känd karaktär märks inte minst på att han faktiskt parodieras, här av rollspelshumortecknaren Åke Rosenius

Alltså, på riktigt. ”Åh, jag är så svår, och så klen, och så blek och stackars mig. Jag gör alla jag älskar illa och det är mitt fel och jag kan inte göra nåt åt det och allt är mitt fel och woe is me!” Nåt sånt. Tröttsamt, som sagt. Sammanfattat så är det inledningsvis lite roligt eftersom att flera av de tidigare avsnitten är upplagda som D&D-äventyr från 80-talet, och allt eftersom berättelsen fortgår och striden mellan Ordning och Kaos blir tydligare så blir det också mer storslaget, men då har jag redan tappat sugen. Visst kan man läsa den här rent för allmänbildning inom fantastikens klassiker, men som underhållningsläsning hade den i alla fall för mig ringa värde.

Zadig

Voltaire är en av 1700-talets främsta filosofer, och kanske mest känd för Candide, men i Zadig märks det tydligt att bara för att böckerna börjar ha några hundra år på nacken är de inte nödvändigtvis inaktuella. Här får olika samhällsfunktioner känna på Voltaires skarpa, satiriska penna, och småsinta, egoistiska och avundsjuka människor får sig också en släng av sleven, för även på den tiden bestod samhällets institutioner blott av människor, och system blir sällan bättre än de människor vi satt att upprätthålla dem. Boken handlar om babyloniern Zadig och hans öden och äventyr (Voltaires egen alternativa titel på boken var Ödet, en orientalisk berättelse). Att den just utspelar sig i det forna Babylon kan man se lite som en parentes, för det påverkar berättelsen extremt lite – det skulle kunna vara så att det är en konsekvens av att Voltaire innan bokens tillkomst avtjänat ett halvårs fängelsestraff för att ha skrivit satirer om den franske regenten.

U30_057Berättelsen drivs av Zadigs sökande efter lycka, och det finns enormt många perspektiv att se den ur, men själv slogs jag mest av att ju mer Zadig använder sina avsevärda mentala förmågor till väl för sina medmänniskor, ju hårdare blir han straffad av dessa. Okunskap, avundsjuka och misstänksamhet mot det man inte förstår gör livet surt för den som är populär och lägger sin energi inte på att berika sig själv utan på att bygga ett rättvist och mer mänskligt samhälle. Allt presenterat med Voltaires smygande men knivvassa ironi.

Jag tyckte att boken var relativt rak och lätt att hänga med i (och tunn är den också), men blyertsanteckningar i marginalen antyder att minst en lånare av den innan mig har tyckt att många ord varit svåra att förstå, kanske för att de är lite gammalmodiga? En rolig parentes för mig som Sherlock Holmes-älskare är att huvudpersonen i Zadig vid ett par tillfällen använder (och prompt hamnar i klistret för detta) den metod av iakttagelse och slutledning som den legendariske detektiven blivit känd för, och i alla fall på Wikipedia spekuleras det i om Edgar Allan Poe inspireras av detta när han skrev Morden på Rue Morgue, som i sin tur inspirerade Conan Doyle, eller kanske var det så att Doyle influerats direkt av Voltaire? Boken är i alla fall ett bevis på att fransk 1700-talsfilosofi inte behöver vara varken tråkig, långrandig eller svårtillgänglig – och kan vara aktuell än idag.

Djurens gård

ALL ANIMALS ARE EQUAL
BUT SOME ANIMALS ARE MORE EQUAL THAN OTHERS

George Orwells Djurens gård är så ikonisk att den knappast behöver någon större presentation. Påtänkt och tillkommen i samband med andra världskriget, påverkad inte minst av författarens eget deltagande (mot fascisterna) i spanska inbördeskriget, och tillslut (efter flera refuseringar på grund av det politiska läget) utkommen 1945. Boken är en lång allegori över revolutionen i Ryssland och är som sådan starkt kritisk. Den utspelar sig på en gård någonstans på brittiska landsbygden, Manor farm, där djuren blir trötta på den mänsklige bondens behandling av dem och gör uppror. Manor farm blir Animal farm, och djuren ska där skapa sig sitt eget utopia, fria från det mänskliga slaveriet. Det blir såklart inte som de har tänkt sig.

Djurens gård är en betraktelse över revolutionens mekanismer, och vissa har tolkat den till att vara kontrarevolutionär, men Orwell själv (och jag också) ville hellre att den skulle läsas inte som emot revolutionen i sig, men som en varning till folket att se upp med revolutionen ledare, så att de inte bara blir ytterligare en inkarnation av de man just avsatte – ett reellt problem, inte bara i Ryssland. Boken har ett enkelt språk och den ytliga fabeln är lätt att förstå, och är mycket intressant även om man inte vet så mycket om ryska revolutionen – boken står för sig själv. Den förtjänar sin plats på klassikerhyllan av många orsaker, och det finns många detaljer att fördjupa sig i och diskutera. För det är väl inte bara inom stater som den som säger sig stå upp för andra och leder via principer och maximer gärna, när makten väl är etablerad låter betydelserna av dessa långsamt glida, tills vi får formuleringar som liknar det närmast legendariska citatet i ingressen?

A Wizard of Earthsea

Det är alltid svårt att skriva saker om klassiker, för där är allt redan sagt, och Ursula Le Guins A Wizard of Earthsea är väl så nära klassiker man kommer i fantasy-genren, Tolkien undantagen. Det är den första, fristående delen i berättelsen om magikern Ged, och som i huvudsak avhandlar hans vuxenblivande och berättar om hur han går från ung pojke till ung, mäktig trolllkarl. Det låter ju som att ”vi har hört den förut”, och det stämmer väl förvisso, men den är ju klassiker av en anledning. Le Guin har ett mäktigt språk som förtrollar, även om jag har svårt att sätta fingret på exakt hur. Historien berättas i tredjeperson och på ett väldigt distanserat sätt jämfört med många andra ungdoms- och fantasyböcker. Den ur den aspekten mest lika bok jag kan komma att tänka på är Across the Nightingale Floor, men jag har i det här fallet inga problem att känna mig nära och sympatisera med huvudpersonen, så som jag hade när jag läste den.

Wizard Earthsea 01Som vanligt så berättar Le Guin en enkel berättelse på ytan och en djupare och allvarligare därunder – det är vad som sätter hennes böcker i en helt annan klass än de vanliga dussin-fantasy och sf-berättelser som försöker imitera, men som bara lyckas med en blek kopia av den ytliga händelsen, och helt missar poängen (lite som när yngre kollegor ska hålla övningar med soldaterna och planerar sin övning utifrån sin egen upplevelse av en på ytan liknande övning, och helt missar att ställa sig frågan om vad syftet med övningen är). A Wizard of Earthsea är en spännande historia med magiker, drakar och skuggmonster från dödsriket, men också en berättelse om kraft och motkraft, om balans och eftertanke. Dessutom är den förhållandevis lättläst och jag skulle inte tveka att sätta den i händerna på alla ungdomar som tuggat sig igen Harry Potter-böckerna och ser sig om efter mer. Själv kommer jag nog gärna att läsa de övriga böckerna i serien också.

Kalpa Imperial

Det är inte ofta jag måste slå upp ord, och ännu mer sällan ord i titlar på böcker, men i det här fallet var det i den änden jag fick börja. Kalpa betyder tydligen ”mycket, mycket lång tidsperiod”. Sålunda en lämplig titel, då boken är en samling kortare texter som var och en berättar om en kejsare eller kejsarinna i det oändliga imperiet: boken har undertiteln ”the greatest empire that never was”. kalpaimperialJag fastnar direkt för det magiska språket, trots att boken är översatt: originalspråket gissar jag är spanska, eftersom författaren Angélica Gorodischer är från Argentina, och översättaren till engelska är ingen mindre än Ursula K. LeGuin, så egentligen kanske jag inte borde vara förvånad. Det som bjuds är sagor för vuxna, det närmaste jag kan komma på att jämföra dem med är Tusen och en natt (även om ramberättelsen i det här fallet är så tunn att den nästan inte existerar, men det gör ju egentligen ingen skillnad), men byt ut turbanerna och kroksablarna och pösbyxorna från den arabiska sagosamlingen till tunga guldkedjor, långa gator, marmorklädda palats och dynastier av goda, dåliga, galna, kloka, sjukliga, högfärdiga och lågborna kejsare och kejsarinnor, så har du Kalpa Imperial.

Jag har kommit säkert genom halva boken innan jag inser att det blir inte mer än så här – det är en samling separata berättelser som förvisso utspelar sig i samma imperium som aldrig fanns, men de har inga egentliga beröringspunkter. Jag ska erkänna att jag blir lite besviken, även om jag egentligen inte behöver. Berättelserna är nämligen mycket bra var och en för sig – de har den där språkliga distansen som får dem att smaka som urgamla legender, de har själ, och de har djup:

”So, why are there so many sick people?”
”Because it’s easier to get sick than to look for one’s right place in the world.”
”Explain, explain!”
”Yes,” said the doctor. ”We keep adding needless things, false thing to ourselves, till we can’t see ourselves and forget what our true shape is. And if we’ve forgotten what shape we are, how can we find the right place to be? And who dare pull away the falsities that are stuck to his eyelids, his fingernails, his heels? So then something goes wrong in the house and in the world, and we get sick.”
”Ah,” said she, ”Like the caloco fruit, that has five rinds.”
”Yes.”
”And we all have false things stuck to us?”
”Almost all.”
They sat silent a while.
”What’s serious isn’t having them,” said the doctor, ”what’s serious is loving them.”

Gorodischers definitiva favorit-stilfigur är uppradning (som ni kanske ser en liten antydan till på rad sex i citatet ovan), själva boken börjar faktiskt med en mening som tar upp hela första sidan med en lång rad av saker som fångar mig. Jag faller som sagt handlöst redan från början för det trolska språket, men jag är inte riktigt lika lyrisk när jag är klar. Det är en märklig bok. Det händer ibland att jag läser böcker där jag har full koll på vad som händer under tiden när jag läser boken, men när jag är klar och har lagt ned den så kan jag inte riktigt redogöra för skeendena jag just läst. Den här boken är den första jag har läst som är tvärt om – även med bara ett par sidor kvar i en av novellerna kan jag inte riktigt redogöra för vad den handlar om, men när jag har läst ut den och tittar tillbaka så känns den enkel och okomplicerad. Det gör att det känns väldigt svårt för mig att komma med någon form av omdöme om den här boken (den känns mycket bättre nu än vad jag tyckte att den var medans jag höll på att läsa den?), så varför inte ta chansen och prova på lite sydamerikansk fantastik och se vad du tycker själv?

Flatland

Ordet ”tankeexperiementroman” har aldrig manifesterat sig tydligare än i Flatland, först tryckt 1884 och ironiskt nog den parentes i författarskapet som Edwin Abbott blivit hågkommen för. I korthet så handlar den om Kvadraten, en invånare i Flatland (även på svenska, men kanske blir lättare att tolka om man kallar det ”Plattland”), en tvådimensionell tillvaro. 20140807_211321Kvadraten beskriver sakernas tillstånd i Flatland, och får också besöka andra länder med andra antal dimensioner och beskriver dessa – och visar upp svårigheten med att beskriva dessa – utifrån sitt tvådimensionella perspektiv. Stora delar av boken som skildrar Flatlands sociala struktur är en ganska giftig satir över sin samtids stelbent syn på kön och klass, särskilt hos överklassen. Trots att jag vet att det är satir blir det dock lite magstarkt med den otroligt trångsynta kvinnobild som skildras (särskilt för att jag tror att vissa saker – som att män skildras med en stor mångfald, medans kvinnor i huvudsak är lika – är slentrian snarare än avsiktlig satir), så jag måste ta flera pauser i läsningen även om boken bara är lite drygt hundra sidor.

Kan man ha överseende med det så har man kvar en historia som mycket pedagogiskt med exempel och illustrationer beskriver hur vår tredimensionella värld skulle te sig för en tvådimensionell varelse – och sedan genom deduktion från detta beskriver hur en fyrdimensionell varelse skulle te sig för oss tredimensionellingar. Tänk dig en kub. Tänk dig att du viker ut kuben – då får du sex kvadrater brevid varandra, i två dimensioner. De kan vikas ihop till en kub igen.  Tänk dig sedan att du tar åtta kuber och viker ihop – och ta-daa, så har du en fyrdimensionell kub. Om du inte har ont i huvudet när du har funderat på det en stund är du antingen matematikstudent på högre nivå eller en bättre människa än jag (eller möjligtvis båda delar).

1-wireframefoldededit1

De tredimensionella (t.v.) och fyrdimensionella (t.h.) kuberna, utvikta.

I slutänden så visar Flatland genom sin illustration av vår oförmåga att uppfatta den fjärde dimensionen att oavsett vår naturvetenskap och våra sinnens vittnesbörd så är det mycket möjligt att det finns saker där ute som vi inte kan förklara. Det är inte så illa pinkat av 123 sidor, tycker jag!

Förövrigt har det gjort ett rollspel baserat på det samhälle som beskrivs i Flatland, som delvis kan laddas ned här. För vem kan väl motstå den här introduktionen:”Whether your adventures take you to the criminal classes of The State and an encounter with legendary gang leader “Scarside” Al Gebra, across the border to Polygonia and an attempt to rescue Mad King Euclid, or into the glamorous world of politics and diplomacy with the multi-faceted polygons of the aristocracy, there’s something here for you.”

The Palace of Illusions

Is there such a thing as a righteous war?

Jag älskar indisk mat, men utöver det så vet jag väl inte mer än gemene man om indisk historia och mytologi. Specifikt så har jag aldrig läst – eller ens läst ommahabharata, som i alla fall på Wikipedia jämförs i påverkanskraft på civilisationen med Bibeln, Koranen och Homeros verk. Därför är The Palace of Illusions en fantastiskt intressant och spännande historia för mig, trots att berättelsen i den är tusentals år gammal. Som jag förstår det på författarens förord så har hon gjort ungefär som Marion Zimmer Bradley gjort i Facklan och Avalons dimmor, det vill säga tagit en urgammal, traditionell berättelse och romaniserat den, men också valt att berätta den ur ett nytt perspektiv. Likt Zimmer Bradley så har Divakaruni också valt en kvinna nära händelsernas centrum som sin berättelses nollpunkt.

20140805_195739Hela boken berättas ur Panchaalis perspektiv, hon som för kanske 5000 år sedan föddes ur eld till att bli prinsessa i ett litet men rikt kungadöme i vad som nu är Indien. Hon, som de flesta centrala personligheter i de stora eposen, lever i en omvälvande tid och är själv till stor del en katalysator som driver på de episka händelserna. Hela berättelsen har ett drömskt skimmer över sig. Den målar upp en värld där barn kan födas ur eld, där gudar kan förväxlas med människor och uttalade böner och förbannelser kan ha en makt som inte ens gudarna kan rå på. Och allt känns på något sätt helt naturligt, och inte alls så konstruerat som det kan göra i fantasyböcker ibland. Samtidigt är det medryckande, och Divakaruni skriver en lätt och vacker prosa som för dens skull inte känns trivialiserande. För detta är på många sätt en mörk saga, där de centrala temana är ära, svek och hämnd. Redan tidigt kommer förebådande av mycket elände, och som läsare får jag hindra mig själv från att protestera högt vid vissa tillfällen (lite som man gör när bifiguren ”bara ska gå och kolla” i en skräckis), för jag vet ju att inget gott kan komma av detta. Och det gör det inte heller. Som så många andra berättelser som har överlevt så länge så finns de där dels för att de är spännande och medryckande, men också för att de vill lära och uppfostra, men redan inbyggt i historien finns en uppgivenhet över detta: en medvetenhet att människor bara lär sig ordentligt genom sina egna erfarenheter, inte genom andras.

Inte minst intressant av dessa uppfostrande och filosofiska frågor som avhandlas är den i ingressen: finns det verkligen något som ett rättfärdigt krig? Och vad skulle i så fall vara kraven för ”rättfärdigt”? Och vad i det rättfärdiga är det som gör blodet och dödandet mindre hemskt? The Palace of Illusions är förviss en modern tolkning, men berättelsens uråldriga värdighet och tyngd lyser igenom. Läsandet av den har för mig varit en magisk och vacker resa, som trots egoism, småsinthet, våld och blod i slutänden ändå lämnar mig med en känsla av frid.

Tales of Moonlight and Rain

Tales of Moonlight and Rain är en samling korta berättelser från det sena 1700-talets Japan. Tydligen, enligt de insatta, insinuerar titelns månsken och regn att här kommer det att handla om det övernaturliga, vilket det också gör – i alla ni berättelser förekommer någon form av andar, spöken, demoner eller dylikt. Jag har tidigare försökt läsa lite manga men jag upplever att jag har svårt att hänga med i berättelsen, till viss del kanske för att jag inte är så duktig på att läsa serieformatet, men också för att berättelsen är så totalt främmande från vad jag är van vid ur västerländskt perspektiv. Jag har haft svårt att sätta fingret på exakt vad, men det känns som att det till stor del handlar om min bristande kulturella kompetens – jag förstår inte symboler och allusioner, hänvisningar till historiska personligheter och skeenden går mig förbi, etc.

Själva berättelserna är avskalade, nästan så som de blir när man snabbt ska återberätta kärnan det man läst för någon annan. Miljö- och personbeskrivningar är synnerligen skissartade, men inte sällan så är karaktärerna mer eller mindre kända personer ur japansk historia – kanske förväntas det att jag inte ska behöva mer introduktion? Detta betyder dock inte att språket är avskalat, utan det har även i översättning en lyrisk ton som är svår att bortse från – det här är en bok som inte ska slukas, utan förtjänar att bli läst i tålmodigt och eftertänksamt tempo.

Boken skulle i sin helhet inte alls vara särskilt lång, om det inte var för den amerikanske översättarens mycket omfattande introduktion, noter och kommentarer. Men det behövs också, för genom hans översättaranmärkningar får jag mina ovanstående gissningar bekräftade, nämlingen att det finns många oskyldiga ordvändningar som döljer innebörder jag aldrig hade kunnat gissa mig till. Det är lätt att mentalt jämföra boken med verk av en av västerlandets mest kända författare av skrämmande och övernaturliga berättelser, Edgar Allan Poe, som var verksam ungefär 50 år senare. Det är klart att det finns vissa likheter, men det är ändå skillnaderna som står ut. De japanska berättelserna är tydligt baserade kring en kultur vars värdegrund kommer ur konfuscianism, shinto och buddhism snarare än ur vår västerländska dyrkan av den starkes rätt. Kvinnorna spelar viktiga biroller i berättelserna, men det är deras uppförande och karaktär som sätter deras värde snarare än deras skönhet. Homosexualietet mellan män insinueras i flera av berättelserna på ett sätt som visar att det är allmän accepterat – med samma restriktioner som kärlek mellan man och kvinna. Det viktiga hos huvudpersonerna är aldrig deras fysiska styrka, som inte ens nämns, utan deras mentala styrka – förmågan att stå emot frestelser, att ha karaktärsstyrkan att vara en god make eller hustru eller präst eller vilken roll man nu har.

Tales of Moonlight and Rain har för mig varit en utmärkt introduktion till japansk fiktion, till viss del på grund av att jag kände att jag behövde läsa på om några saker innan jag började läsningen av de faktiska berättelserna, men också tack vare översättaren Anthony H. Chambers otroligt fylliga introduktioner både till verket i stort och till de enskilda berättelserna. Den har också blivit en respit från det eviga återberättandet av kristusmyten och glorifierandet av våld i västerländsk fantasy – jag kände att jag har fått nog av det för en stund.  För när västerlandets frälsare är en man som genom offer och död och människors grymhet leder mänskligheten till frälsning så predikar österlandets vise i sagorna frälsning genom förståelse och respekt för allt och alla i sin omgivning.

The Time Machine

H. G. Wells anses väl vara en av de tidigaste science fiction-författarna, och hans klassiker The Time Machine uppvisar alla egenskaper som en bra SF-berättelse ska ha enligt mig: (pseudo-)vetenskap leder till fantastiska resor, som i sin tur leder till att ett samhälle visas upp som får oss att se vårt eget genom en förstorande lins. Boken utkom för första gången i Storbritannien 1895 och känns fortfarande förvånansvärt fräsch (även om jag fick slå upp fler ord än vad jag brukar få göra när jag läser skönlitteratur på engelska). Den handlar i stort om The Time Traveller, en vetenskapsman som aldrig namnges men som lyckas konstruera en tidsmaskin och åka framåt i tiden, och sedan komma tillbaka för att berätta om sina åtta dagar i framtiden för sina kamrater (framför brasan med en cigarr, det är ju trots allt 1895…)

Den framtid som visas upp är en dystopisk värld av ett helt annat slag än vad vi är vana vid från modern science fiction, vilket bara är ytterligare ett bevis på genrens ambition att avspegla sitt samtida samhälle – och framför allt för att varna för vad författaren upplever som risker med den pågående utvecklingen, om den får fortskrida och dras till sin spets. Därav är boken något inaktuell, med tanke på hur vårt samhälle har utvecklats sedan 1895, och jag misstänker att vissa poänger går mig förbi på grund av detta. Men å andra sidan uppvägs det av att man som läsare får en inblick i hur man kunde se på sin samtid vid förra sekelskiftet.

Det här är en renodlad SF-bok med lite steampunkig känsla (eftersom att den utspelar sig under den tiden som steampunk vill återskapa) och dessutom föredömligt kort, och på så vis väl värd den tid den tar att läsa, för alla som har ett SF-intresse.