Fyra dagar i Kabul

Amanda Lund är polisinspektör och jobbar för tillfället som rådgivare åt den afghanska polisen i Mazar-e-Sharif i norra Afghanistan. Plötsligt ringer telefonen mitt i natten och hon får order att sätta sig på morgonplanet till Kabul och där anmäla sig till den svenske ambassadören, mer kan inte sägas på oskyddade sambandsmedel. Därefter vidtar en härva av försvunna diplomater, narkotika och mord som sträcker sig över två världsdelar i ett halsbrytande actionfilmstempo.

Fyra dagar i Kabul är en typisk actionpolisfilmsmanus-bok, men det är en gedigen och trovärdig sådan. Författaren Anna Tell skriver, såvitt jag kan bedöma, precis om sådant som hon kan och det ger berättelsen tyngd och trovärdighet, om än inte djup. Polisutredningarna i Sverige och Afghanistan känns rimligt och trovärdigt skildrade för mina lekmannaögon, och de svettklibbiga skildringarna av att hasa runt i stridsutrustning i afghansk värme där allt smakar damm och luktar sopor, det känns definitivt trovärdigt.

Jag gillar också ironin i att Amanda är kvinna i en traditionellt manlig värld, vilket de flesta i berättelsen verkar acceptera som helt naturligt, förutom de ”fina” svenska påläggskalvarna på UD och justitiedepartementet – där blir det helt plötsligt en grej av det. Snygg känga där, jag känner igen och uppskattar!

Det här är ingen stor litteratur kanske, men utan att kännas alltför billigt är det  underhållande och lättsmält. Är detta vad du är ute efter så rekommenderas den varmt.

Annonser

Code Name Verity

Jag undviker berättelser om andra världskriget om jag kan. Jag är helt enkelt så matt på dem. De handlar antingen om judar som får ett svårt liv och ett tragiskt slut, eller om vanliga killar som blir soldater och får ett jobbigt liv och i bästa fall ett hjältemodigt, i sämsta fall ett tragiskt slut. Båda delar är förstås behjärtansvärda, men jag kan bara inte engagagera mig i ytterligare en. Dessutom tror jag att många har svårt att känna normal empati inför berättelser om soldater – vi väntar oss helt enkelt att soldater ska ha det lite tufft och svårt. Vi tror inte att det är lika jobbigt som det är för dem, och kan inte få in i vårt huvud att det är lika jobbigt för dem som för oss att vara utan mat, att längta hem, att se vänner dö (litegrann som med människor från u-länder). Ett lysande exempel är den nu just överspelade debatten om Försvarsmaktens vara eller inte vara på nationaldagsfirandet i Umeå, där man var så ivrig i att inte kränka de (icke tillfrågade) ”nya svenskarna” att man på slentrian kränkte alla svenska soldater istället. För att soldaterna också är människor med tankar och känslor, det faller oss inte riktigt naturligt.

51PR5E6NCDLMen åter till saken. Jag undviker som sagt andra världskriget-berättelser om jag kan, men jag kunde inte motstå Code Name Verity när jag fick se nån blurb om den på nån blogg, och sen har den stått i hyllan ett bra tag. Redan efter första sidan inser jag att detta inte liknar något jag läst innan. Det finns inga skyttegravar i Code Name Verity. Inga kulsprutor, inga stridsgaser, inga stridsvagnar. Ändå – eller kanske just därför – tar den sig in under skinnet på mig på ett sätt som fiktionära krigsskildringar inte brukar göra. Kanske för att den saknar alla de sakerna, så har jag garden nere och den träffar med full kraft mitt i känslocentrum. Innan den är slut är jag förkrossad. Förkrossad. Inte minst för att den skildrar det där som ingen verkar vilja tänka på, det vill säga hur kriget påverkar alla det kommer i närheten av, oavsett om man är beredd att delta eller inte. Man får inget val. Alla, från minsta barn till äldsta mormor, kommer att få sina liv ställda på huvudet den dag kriget kommer till landet. Jag tror inte att det skulle vara annorlunda idag.

Code Name Verity är en intelligent skildring av två unga brittiska kvinnor med en början just innan krigets början, deras växande vänskap och deras vilja att bidra till sin sida i konflikten och de svåra vägarna runt de hinder som samhället satte upp för unga kvinnor att göra just det. Berättartekniken är inte unik, men den är väldigt speciell och bidrar otroligt mycket till berättelsen i sig – det är en fantastisk bok inte bara i vad den berättar utan hur den berättar det. Bättre hälften läste den också, och utbrast sen ”Om vi hade en dotter, så skulle det här vara sådant jag önskade att hon läste!”. Jag kan bara hålla med. Det gläder mig också att se att motståndaren, nazisterna, de som brukar vara identiska, ansiktslösa unga män i svarta uniformer och hjälmar nedtryckta över ögonen i alla filmer, också skildras som människor med mänskliga tankar och känslor. Det ger ännu en dimension till krigets meningslöshet.

Så här i slutet av en recension så brukar jag ju komma med rekommendation om vem som bör och inte bör läsa boken. Just nu är jag lite för känslomässigt laddad med tårar och superlativ för att formulera en sådan rekommendation, men det i sig kanske är rekommendation nog?

The Deed of Paksenarrion

Jag läste böckerna om Paksenarrion en gång för kanske 15 år sedan och tyckte de var… tja, rätt bra, helt okej *axelryckning* sådär. Nu har jag läst dem igen, och att en läsning beror lika mycket på läsaren som på texten är helt uppenbart. The Deed of Paksenarrion (som är en samlingsvolym av Fåraherdens dotter, Dubbla lojaliteter och Trohetseden) är riktigt klassisk fantasy som börjar med den unga Paksenarrion som rymmer hemifrån för att slippa gifta sig med en grisbonde och tar istället värvning i ett legosoldatskompani.

Deed_of_PaksenarrionEfter att ha läst halva första boken känner jag igen mig så mycket att jag måste läsa på om författaren och ja, mycket riktigt, hon har varit löjtnant i amerikanska marinkåren. Aha! För även om allt utspelar sig i ett medeltida fantasysammanhang så är det en otroligt genuin känsla som förmedlas kring Paksenarrions militära grundutbildning, skarp insats, traumatiska upplevelser, PTSD, den skrämmande och skeva återanpassningen till samhället och så vidare. Jag kan känna igen mig i tusen små detaljer som får mig att flina, och som förmodligen bara passerade rätt över huvudet på mig förra gången jag läste böckerna. Framåt den tredje boken börjar det övergå från en medeltidssminkad soldatlivsanalogi till en lite mer idealiserad önsketänkandeberättelse om ont och gott, försvunna kungligheter och gudasända uppdrag, men berättelsen är väldigt väl sammanhållen och rötterna till det idealiserade är väl förankrade i det realistiska, så jag fortsätter att trivas boken igenom.

Jag reagerar också på det befriande i en så naturlig och ickeidealiserad huvudperson. Paksenarrion är fysiskt stark, genomgod, naiv och lite småkorkad – bara det hos en kvinnlig protagonist! Jag kan irritera mig lite på att hon blir lite väl upphöjd och positivt särbehandlad av människor som hon möter, men om man som läsare distanserar sig lite och försöker ta ett tredjepersonsperspektiv på förstapersonsberättaren så inser man att hon definitivt har sina brister, och inte är medveten om dem själv. Det är också roligt att få läsa om en huvudperson som utvecklas så som Paks gör. Hon blir inte bara starkare och snabbare och mäktigare och tuffare som huvudpersonerna i fantasyböcker brukar bli, utan hennes sätt att vara och tänka växer upp och mognar och utvecklas på ett sätt som känns genuint (i alla fall fram till en viss punkt).

Det finns de som vill placera böckerna om Paksenarrion i den nypopulära genren grimdark, men jag håller inte riktigt med. Ja, det finns ondska i världen och de onda är riktigt onda, men det finns också hopp och goda framtidsutsikter. Det är ibland mörkt och grymt, men det finns alltid en god kraft som väger upp det onda, och undergången och misären är inte garanterad, men den lurar bakom hörnet. The Deed of Paksenarrion hamnar väl, enligt mig, någonstans i gränslandet mellan ungdomsbok och vuxenbok, och trots den naivt polariserade konflikten mellan de goda och de onda mot slutet av berättelsen så var det ändå för mig en mycket trivsam läsupplevelse.

Ubåt 137

Det är viktigt att kunna lite historia för att förstå samtiden. Det har inte minst blivit aktuellt nu när media har gått i självspinn över misstankarna om en utländsk ubåt i Stockholms skärgård. Många, i huvudsak yngre människor vill jag tro, verkar se på det hela med klentrogen skepticism, som att det är en så fullständigt orealistisk tanke att det faktiskt skulle finnas ickesvensk undervattensverksamhet på svenskt territorium att alla som förslår något sådant antingen är krigshetsare, försvarsmaktsanställda eller tokiga. Tro vad ni vill, men var inte helt historielösa – jag skulle tro att tongångarna i slutet av 70-, början av 80-talet var ungefär desamma. Fram till 28 oktober 1981.

Omslag

På bokens framsida: en bild på U 137:s sovjetiske kapten, ”Anatolij Michailovitj Gusjtjin”, som han kallade sig.

Om utrikesminister Wallström nästa gång den ryske ambassadören besöker UD bjuder på en rejäl Mackmyra med is istället för vodka betyder det kanske ingenting för många svenskar, men ryssen skulle nog fatta piken. Den sovjetiska ubåt som upptäcktes på grund utanför Karlskrona för nästan exakt 33 år sedan var nämligen av den klass som benämns Whiskey, och någon kul kille gjorde sig såklart genast lustig genom att benämna incidenten som ”whiskey on the rocks”. I Ubåt 137 från 1984 beskriver två journalister från TT med facit i hand och ett års research i bakfickan, vad som hände under de tio dagar som gick från att ubåten upptäcktes till att den ”släpptes fri” till de sovjetiska örlogsfartyg som väntade just på andra sidan gränsen till internationellt vatten.

Det är inte utan att man blir lite stolt att vara svensk när Hellberg och Jörle beskriver hur statsminister Fälldin och utrikesminister Ullsten från lilla Sverige vågar sätta hårt mot hårt i kontakterna med Stormakt Röd. Och det är inte bara de heller – även svenska officerare sätter ner foten när de sovjetiska motsvarigheterna försöker ta sig ton. Statsministern kommenderar: IKFN gäller! (och det gör den än idag, tag del om ni är intresserade. Se särskilt 15§). Boken beskriver ur många synvinklar händelseförloppet de här dramatiska dagarna. Främst får man följa svenska politiker och marinofficerare, men även någon svensk fiskare och huttrande representanter för massmedia finns med på ett hörn. Språket är så typiskt enkelt som det brukar bli när journalister skriver, och även jag som är sjukt ointresserad av båtar förstår vad som händer. Det enda som är lite förvirrande är att man ibland hoppar lite fram och tillbaka i kronologin i samband med perspektivskiften, så det kan bli lite krångligt att hålla reda på om det jag läste i förra kapitlet redan har hänt, eller ska hända, eller om det har hänt men personen som jag följer nu inte har fått reda på det än, bara. Ubåt 137 är inte en bok bara för den militärt intresserade, för den handlar mer om de politiska konsekvenserna och förhållandena än de rent militära. Inte minst är det intressant att läsa de sovjetiska försöken att ursäkta och slingra sig, trots att det var rätt uppenbart vad som skett. Informationsoperationer är också en sorts miltär operation, och militär verksamhet är ett diplomatiskt verktyg (jfr med idag).

20141024_134944

U 137 sedd över siktena på en svensk jägarsoldats kulspruta

En sak till: U137 hade ”med till visshet gränsande sannolikhet” kärnvapen ombord när de gick på grund inne på svenskt militärt skyddsområde (sagesman: FOI, efter mätningar på plats). Vad man vet helt säkert är att Uran-238 fanns ombord, och sovjeterna nonchalerade medvetet den svenska förfrågan om vad uranet gjorde på båten. (Uppgifterna om kärnvapnen bekräftades enligt Wikipedia i en intervju med politruken ombord 2006, men det finns anledning att ta den med en nypa salt.)

Så, summa summarum: Under en historisk period då Sovjetunionen försöker framstå som en som en fredlig kraft i världspolitiken tycker man ändå att något i svensk skärgård är så viktigt att göra eller kolla på att man väljer att skicka dit en 76 meter lång (förmodligen) kärnvapenbestyckad ubåt, med alla risker som det innebär politiskt. Vladimir Putin har idag en avsevärt mer krigisk eller ”macho” framtoning, och dessutom en uttalad ambition att återupprätta den forna stormakten. Fundera lite på det innan ni börjar prata om ”budgetubåtar”, och notera den sovjetiske konvojchefens avskedsord när U137 återlämnades till Sovjet: Farväl, och på återseende!

När Balkan brann!

20140926_151230För inte så jättelänge sen höll Ulf Henricsson föredrag i min hemstad. Jag var där, tillsammans med många andra. Faktum är att lokalen var full nästan en halvtimme innan utsatt tid. Många som var där visade tydligt sin tillhörighet till BA01 – den första svenska missionen i Bosnien-Hercegovina 1993-1994. När Balkan brann! handlar om denna, precis som Alfa Sierra som jag har skrivit om tidigare (den citeras till om med på ett par ställen), men när Alfa Sierra skrevs ur en skyttegruppchefs perspektiv så är När Balkan brann! ur högste (svenske) chefens synvinkel, och det gör att det blir en helt annan berättelse, även om de är mycket intressanta som komplement till varandra.

När Balkan brann! är i och för sig en bok om BA01 och vad som verkligen hände i Bosnien i början av 90-talet. Men för mig är den framför allt en bok om ledarskap, och kanske den bästa sådan jag läst. Ulf Henricsson är en modig man, inte bara för att han sätter hårt mot hårt mot beväpnade serber som inte förstår annat språk, men också för att han sätter verksamhetens resultat före sin personliga karriär – han vågar vara rak och säga som det är, även när det är politiskt och socialt obekvämt.

 Vi skulle ha med nio stycken pansarvärnsrobotsystem 56 med sju robotar till varje. Under organiseringen av styrkan ringde man från P2 och sade att Södra militärområdet inte vill lämna ut de sex robotsystem som föll på dem. Jag ringde då den ansvarige och undrade varför. ”Det går inte av beredskapsskäl”, blev svaret. Sovjetunionen och Warzawapakten hade kollapsat och militärområdet hade åtskilliga hundra system i förråden så jag tyckte det var ett dåligt skäl för att inte lämna ut sex system till en av ÖB prioriterad uppgift.
Det bet inte, så jag föreslog att vederbörande skulle ringa Bengt Gustafsson. ”Vilken jäkla Gustafsson?” – ”Överbefälhavaren” – ”Varför?” – ”Han har sagt till mig att jag ska ringa om jag får problem – och nu har jag det. Men det är bättre att du ringer själv så blir budskapet rätt från början.”
Han ringde aldrig och vi fick våra robotsystem.

Man får förvisso komma ihåg att boken är Henricssons egen berättelse och till 100% ur hans eget perspektiv, men inget av det han säger motsägs av Alfa Sierra, bara det. Snarare tvärt om, så lyser det igenom väldigt tydligt i den boken att de underställda hade ett väldans förtroende för högste chefen och hans förmåga att fatta rätt beslut.

20140926_151522

Många fina färgbilder är det också.

Som jag sa så handlar boken mycket om ledarskap. Men där finns ingen teoretisk upprapning av teorier eller ens någon sammanställning (förutom på sista sidan) av principer att tillämpa, utan vill man lära sig av Henricssons ledarskap är metoden: ”se och lär”. Och våga. För, ärligt talat, det är ju så mycket enklare att stanna bakom sitt skrivbord och gömma sig bakom administration och reglementen och principer och underställda och mellanchefer och inte behöva ta i det själv, utan bara berätta för andra hur de ska göra. Det är ledarskapsfällan. Ulf Henricsson har i alla fall ambitionen att  ta sig tid att sätta sig in i personalens situation, och se dem. Som när transportplutonen är oroliga för sin säkerhet och vill ha bättre skydd och mer eskort längs vägen till Split, och Henricsson tycker att de förvisso har rätt men inte har möjlighet eller resurser att tillgodose dem. När de tillägger ”dessutom är du inte intresserad av vår verksamhet, chefen. Du är ute mycket men bara hos pansarskytte.” så tycker chefen att de är orättvisa men inser att det är deras verklighet, och föreslår att åka med dem som förare, på nästa vända.

Någon dag efter att grabbarna som jag åkt till Split med kommit tillbaks, kom deras delegation in till mig igen. ”Den här ska du ha chefen” sade de och räckte över ett exemplar av transportplutonens gula namnbricka. På den stod: Driver Henricsson. Mer värdefull för mig än FN-medaljen. När jag berättar den här händelsen finns det chefer som frågar: ”Hade du tid att sitta i en bil i två dagar”. ”Jag hade inte råd att låta bli – har du ett bättre förslag?” svarar jag.

Det är den typen av ledarskap som gör att ens underställda en masse vill komma och lyssna på vad man har att säga , 20 år senare.

Alfa Sierra

Firm – fair – friendly

Alfa Sierra är berättelsen inifrån BA01, den första nordiska bataljonen i Bosnien-Hercegovina, 1993-1994. Författaren Lars A. Karlsson åkte ner som pansarskyttegruppchef, och det är i den rollen som han berättar om sina upplevelser. Boken är skriven precis så som man kan förvänta sig av en soldat: inget litterärt och språkligt mästerverk kanske, och många roliga anekdoter och blandade händelser på olika nivå, men det stora perspektivet uteblir. imageMen det är så det måste vara, tror jag. Karlsson håller sig till den militära principen för spaningsrapporter: berätta vad du ser, och låt någon annan dra slutsatserna. Det gör det bitvis lite knepigt att följa med i sammanhanget, så det är nog en bra idé om man har grunderna i konflikten klara för sig innan man tar upp den här boken. Om det är en berättelse om kriget i Bosnien man är ute efter, alltså. Om vad man söker är en berättelse om hur det är att vara svensk soldat i fredens tjänst i utlandet så står boken alldeles utmärkt för sig själv.

Om jag jämför med mina egna erfarenheter från Afghanistan så är det förvånansvärt mycket som skiljer, men också förvånansvärt mycket som överensstämmer. Att åka ned som den tjugo-nåntingde missionen i samma område (som jag gjort) är ju förstås en helt annan sak, vi kom ner till dukat bord jämfört med BA01 som fick uppfinna allting själva, och som bodde ganska långt ned på Maslows trappa under hela sin tid där nere. För oss var det mer ojämnt, men vi hade i alla fall en (förhållandevis) trygg camp med de flesta bekvämligheter att komma hem till. Å andra sidan var kriget i Bosnien, hur tilltrasslat det än kan verka, förmodligen lättare att förstå för gemene man än kriget i Afghanistan. I Bosnien var svenskarna FN och hade som jobb att stå mellan parterna i konflikten. I Afghanistan är det (kanske inte på papperet, men i verkligheten) lite mer tillspetsat – där är ju vi svenskar officiellt parter i konflikten. Vi är ju där för att stötta afghansk polis och militär, och därmed rimligt om än farligt villebråd för de som tillhörde ”andra sidan” (mycket förenklat uttryckt på alla sätt, men ändå).

imageMen egentligen är det meningslöst att jämföra, särskilt på den nivån. Upplevelserna skiljer sig ändå enormt från person till person även inom samma mission. Och jag är inte det minsta avundsjuk på de soldater som var placerade ”på sjukhusen” under BA01, som Karlsson berättar mycket ingående om. Tänk er själva att som svensk ”vanlig kille” bli stationerad på ett sjukhus på Balkan fyllt med människor som samhället helst vill glömma bort – handikappade och/eller psykiskt sjuka barn och vuxna (bara fundera en sekund på hur dessa människor i sämsta fall blir behandlade i Sverige 2014), och behöva med två tomma händer beskåda den ”vård” som dessa människor får, samtidigt som man befinner sig på en aktiv frontlinje där det landar granatkastargranater i trädgården dagligen, och man har ansvar för både deras och sin egen säkerhet. Usch.

Karlssons raka och enkla (fast samtidigt ibland väldigt svåra) berättelse får mig gång på gång att nicka igenkännande. Vissa saker är universella hos soldater i alla tider, tror jag. Kamratskapen, käftslängandet, kroppshumorn, men även den både fysiska och psykiska nakenheten inför varandra. Karlsson berättar om när man, efter några veckor med underbemanning och tung arbetsbelastning på sjukhusen börjar uppvisa symptom på stressreaktioner:

Man kunde inte med säkerhet veta vem som skulle visa sig psykologiskt stabil eller vem som skulle drabbas av ett eller flera klassiska symptom, såsom panik, ångest, oro, håglöshet och handlingsförlamning. Det allra svåraste skulle jag dock tro, bestod i att för somliga plötsligt, antagligen för första gången någonsin, se en sann och relativt osminkad bild av sig själv, avklädd som den människa man egentligen var under den polerade och civiliserade ytan. Det var kanske inte alltid en helt smickrande bild av sig själv, den etik, moral eller de egenskaper man trodde sig leva efter och var stolt över som trädde fram i dagen. Att upptäcka och inse detta men framför allt att erkänna detta för sig själv krävde sin man och kunde lämna djupa spår i både kropp och själ. […] Det verkade som om det bara fanns två ekorrhjul att trampa runt i, ett bra och ett dåligt. När man väl hade satt sin fot i ett gick det bara vidare dit man omedvetet och undermedvetet hade hamnat.

Det finns en publik debatt i Sverige om detta som långsamt växer, och som handlar om veteraner och ”när soldaten kommer hem” och samhällets bemötande och framför allt om PTSD ”post traumatic stress disorder”, vilket förstås är ett reellt och växande problem som behöver bemötas (lyssna gärna på P1:s senaste inlägg, om ”Kongo” som kom hem från FS19). PTSD är en av de tänkbara konsekvenserna av vad Karlsson beskriver ovan. Den andra är PTG, post traumatic growth. Detta pratas det inte alls om (som ni ser behöver jag hänvisa till teori på engelska, för jag hittar ingen lämplig på svenska), vilket är synd eftersom att det riskerar att bygga upp en bild hos gemene man av veteransoldaten som en skadad och trasig själ som behöver vård och som potentiellt är farlig för andra i sin närhet, som ”Kongo” i P1:s dokumentär. Det är klart att dessa finns, men jag tror att det finns otroligt många fler därute som har växt av sina erfarenheter, och dessa behöver också synas och få erkännande för de kompetenser de har skaffat sig som inte är så lätta att mäta eller skriva i ett CV, men som gör stor skillnad i vardagen.

Alla som undrar vad dom egentligen höll på med på Balkan där på 90-talet borde läsa den här boken. Det borde även alla fjuniga nittonåringar som har spelat Call of Duty och tror att det är en bra förkunskap till att bli soldat. Det här är vad du skriver upp dig för: det är tråkigt mest jämt, och när det inte är tråkigt är det skitjobbigt eller skitfarligt. Är du säker på att det här verkligen är vad du vill? Kan du göra det, göra det bra, och göra det utan att gnälla? I så fall, välkommen i familjen!

Uppdatering: Läs också Ulf Henricssons När Balkan brann! som handlar om samma mission

”Operation Nordvind” och ”Parsifal Direktivet”

Operation Nordvind utspelar sig i det moderna Sverige. I huvudrollen ser vi Gustav Sterner, en före detta SSG-operatör som blivit civil och jobbar som ekonom. Av en ren slump (den första av många) blir Sterner vittne till ett mord, som sedan drar in honom i vad som visar sig vara ett attentat mot Sverige. I en anda som imiterar Jan Guillous klassiska bokserie om Carl Hamilton, med inslag av samhällskritiken från Lars Wilderängs Midvintermörker-serie skriver Kaj Karlsson om terroristverksamhet i Sverige och i Europa. Tyvärr så slutar liknelserna med Guillou och Wilderäng där. Tycka vad man vill om Jan Guillou, men han kan hantera språket. Kaj Karlsson skriver dialog värdig George Lucas, och Soldf.com-klyschorna haglar så tätt att det känns som författaren desperat känner att han måste bevisa på varje sida att han faktiskt kan saker och minsann vet hur det låter ”på riktigt”. Och säga vad man vill om den fiktiva karaktärern Carl Hamilton, men hade han varit verklig så hade jag mer än gärna haft honom som kollega (i alla fall innan han blir knasig och börjar begå krigsbrott etc.). Det omvända gäller för Gustav Sterner: hade han varit min soldat hade jag känt mig tvingad att sparka honom i arslet på daglig basis, och hade han varit min chef hade jag sagt upp mig. Att vara soldat handlar hela tiden om att vara en del i något större, att spela i laget, att ge och ta. ”Elitsoldaten” Gustav Sterner behandlar alla som skit – sina överordnade, sina kollegor, sina underordnade, sin familj, sina motståndare. Han är dessutom i bästa fall nyckfull, men ofta vårdslös i sina taktiska överväganden och ser alla lösningar genom sina riktmedel. Kanske försöker inte författaren återge verkligheten här, utan har anpassat den för att ”göra en bättre historia”. Men då ska man inte ta sådan höjd för realismen som Karlsson gör genom att i varje tillgängligt tillfälle skylta med sin utbildning vid SSG, och dessutom inleda boken med en inte så ödmjuk disclaimer om att man har utelämnat detaljer om SOG:s och polisens insatsstyrkas arbete. Jag hoppas verkligen att det inte finns ens spår av detta kvar, så oprofessionellt som de ”professionella” operatörerna i boken agerar.
image

Dessutom upplever jag Gustav Sterner som en rätt obehaglig kille även privat. Jag vet inte om författaren har haft den klassiska noir-detektiven som förlaga vad gäller det eviga spritpimplandet, men i ett modernt sammanhang blir det mest patetiskt. Utöver det så får jag en känsla av att det här är en sån kille som skulle kunna säga ”Jag är ju inte rasist, men…” , för att sedan komma med ett uttalande som inte är annat än rasistiskt. Det ger en äcklig bismak. De övriga karaktärerna är som bäst skissartade. Den som får mest utrymme utöver Sterner är hans kvinnliga kollega Katarina, som är – kvinna. Just det. Inget annat. Det är det djup som karaktären får. Och hon finns där i huvudsak för att Sterner ska ha någon att vara intresserad av. Det berättas hela tiden om hur skicklig hon är, men bilden som visas är en helt annan. Och hon agerar så som det passar berättelsen, inte så som man kan förvänta sig av en självständig person. Hade jag varit Katarina, så som hon beskrivs vara, hade jag bett Gustav att fara åt helvete direkt när han börjar konstra, och inte sitta hemma romantiskt invirad i en filt och sukta efter honom.

Operation Nordvind är enligt mig den litterära ekvivalensen till en sån där Hollywood-actionrulle där huvuddelen av budgeten gick till en buffad man i huvudrollen, en kvinnlig biroll vars huvuduppgift är att vara snygg, samt specialeffekter. Manus blev det inte så mycket över till. Tempot är högt, men logiken i händelseförloppet är medelsvag till obefintlig, och hjälten ofelbar och odödlig. Vill man lägga sin tid på att se sådana filmer (eller läsa sådana böcker) så må man väl göra det, men det är inte min grej.

Uppföljaren, Parsifal Direktivet [sic], irriterar mig från sekund ett. Hur kan man ha positiva förväntningar på en bok där titeln är särskriven?! Och där Operation Nordvind ändå hade in intressant och rimlig intrig i grunden (även om den inte berättas på bästa sätt), så är den konspiration som avslöjas i Parsifal Direktivet så orimlig att den inte ens är underhållande. Alla svagheterna från företrädaren finns kvar, i många fall ännu tydligare.  Jag var mest glad när det var slut.

Recensionsex från Alda Bergr

Midsommargryning

”Chefen, det har kört upp fyra stridsfordon utanför. De frågar efter statsministern.”

Äntligen är den här, fortsättningen på Midvintermörker, som i mitt tycke är obligatorisk läsning för en svensk officer idag (ungefär som Operation Garbo för 25 år sedan), både för innehåll och för underhållningsvärde. Vi återser det Sverige vi lämnade efter mellandagskriget, och hur det har utvecklat sig på tio år. Om Midvintermörker var en sannolik mardröm tror jag först att Midsommargryning är en osannolik önskedröm. Senare får jag nog revidera mig på båda punkter. Men i alla fall: sannolik eller inte så bjuds vi åter igen på fräsch action i ett halsbrytande tempo där man varken kan eller behöver lägga ned boken förrän den är slut. Eftersom att det utspelar sig om tio år så är alla prylar en version senare (AK6C istället för AK5C, 9040D isf 9040C, IPhone X o.s.v.), och ofta får jag skratta igenkännande åt allsköns situationer och klyschor (”förtroende är bra, kontroll är bättre”), men ibland känns det som att Wilderäng tar med alltihopa bara för att visa att han kan och vet saker.

midsommargryning-800x530Midsommargryning vidgar perspektivet på modern krigföring till något mycket komplex men också realistiskt. Exempelvis är det första målet som måste tas inte motståndarens stridsvagnar utan de stora mediekomplexen, såväl egna som motståndarens, i syfte att föra ut den bild av konflikten till allmänheten som man vill att de ska ha, och hindra motståndaren att göra detsamma. Det första eldöppnandet är en cyberattack, inte en stridsvagnspil. Den bild av konflikten som målas upp i allmänhetens medvetande är fullkomligt avgörande, och det har varit en öppen hemlighet allt sedan Vietnamkriget, men jag tror inte att det ingår i allmänhetens syn på Försvarsmakten. Det går igen i allt möjligt, så enkla saker som att man i Afghanistan idag, om man kan, undviker att köra ett bärgat stridsfordon lastat på lastbil i dagsljus. Helt enkelt för att inte motståndarna där (som också är väl förtrogna med den här typen av psykologisk krigsföring) ska få möjlighet hävda att de minsann har oskadliggjort ett svenskt stridsfordon och kunna visa upp filmat ”bevis” på detta.

Det är extremt svårt att säga något om Midsommargryning utan att jämföra den med Midvintermörker. Den stora nackdelen som Midsommargryning har här, är att när Midvintermörker utspelade sig i en nutid inte orimligt olik vår egen, utspelar sig Midsommargryning tio år framåt i tiden, och det gör att den inte tar avstamp i den verklighet vi lever i dag på samma sätt – det finns så oändligt många sätt som verkligheten hade kunnat forma sig efter händelserna i Midvintermörker – och därför blir det också mindre gångbar som ett inlägg i samhällsdebatten, och mer som underhållningsläsning fyllt av (kvalificerade) gissningar och önsketänkande. Där Midvintermörker var synnerligen okomplicerad så är Midsommargryning avsevärt mer komplex. Jag saknar de triumfatoriska ögonblicken jag minns från Midvintermörker (när Gripen kommer ner och klipper den ryska pv-helikoptern kände jag förmodligen samma sak som en helhjärtad supporter gör när hans lag gör mål), men det känns också på sin plats. Den här uppföljaren är inte, som så ofta, en blek kopia av sin företrädare, utan har en egen agenda och en egen berättelse, men med samma fart och fläkt. Här är det inte solklart ”ryss = elak, svensk = snäll”, utan jag finner mig frekvent i bryderi om vem man ska ”heja” på. Wilderängs poäng är något mer subtil och komplex och går mig därför  delvis förbi, kanske lite på grund att jag är för skeptisk inför förutsättningarna för att riktigt kunna ta resonemanget till mig. Efter diskussion upplever jag i alla fall att den huvudsakliga poängen handlar om yrkesförsvarets brist på folklig förankring, och vilka konsekvenser detta får – åt båda håll! – men eftersom att jag inte ställer upp på att vissa av soldaternas (särskilt specialförbandens) agerande är realistiskt så haltar den poängen något.

En karaktär som fastnar hos mig, trots hans väldigt begränsade exponering, är den ”gamle sjöofficeren” Bertil, som från sin balkong med utsikt över Karlskronas hamn säljer information till ryssarna. Han känns tyvärr smärtsamt rimlig: Jag tror inte att svenska officerskåren är något mindre lojal mot sin arbetsgivare och sitt land än vad någon annan är, men så som man som anställd i Försvarsmakten idag blir bemött av organisationen (inte av de närmaste kollegorna, men det är ju inte de som fattar många av de beslut som påverkar mig som anställd), särskilt i samband med att ens tjänstgöring avslutas (se t.ex. här och här) är han mer sannolik än osannolik. Det skär i hjärtat att veta, men vad kan man göra? Det är ett organisatoriskt problem, för organisationen blir aldrig bättre än de människor som finns i den – och just nu är många enskilda individer i firman ganska långt ned i stresskonen på daglig basis.

Självklart finns det också andra bilder där känslorna glimrar till: när jag redan i den första trevande meningen i beskrivningen känner igen mitt hemregementes svårt efterlängtade pjäser, det tragiska i jägarsoldaten som går i strid med sin hopvikta avskedsansökan prasslande i innerfickan, och inte minst den allt mer komplexa och traumatiserade bild som växer fram av Sveriges överbefälhavare. En fin pik mot samhällets tafatta oförmåga att bemöta de svenska soldater som lider av konsekvenserna av sin tid i rikets tjänst? Kanske. Viss indignation känner jag dock mot hur de svenska specialförbanden skildras – de SOG-operatörer jag har haft nöjet att träffa är inga ”american style” indoktrinerade stridisar, utan grymt trevliga, ödmjuka och kompetenta killar (som också har vänner och flickvänner därhemma) utan ett spår av den machoismo som jag uppfattar att Wilderäng vill ge dem.

När jag lägger ned boken är det inte som med Midvintermörker, med känslan av att vilja tvinga varenda naiv medborgare i vårt avlånga land att läsa och begrunda detta, utan med eftertanke och med känslan att det här kanske är mer för mig som svensk officer att begrunda?

Recensionsex från Massolit Förlag

Dressed to Kill

Dressed to Kill är en självbiografi författad av Storbritanniens första kvinnliga Apachepilot. Det är väl kanske inte så svårt att räkna ut att jag tyckte att boken var otroligt intressant, eftersom att jag jobbar med samma typ av helikoptrar här nere, vissa av de anropssignalerna som Ugly Five One (författarens egen anropssignal) pratar med har jag också hört prata på radionät här nere. Med tanke på vilken enastående människa man behöver vara bara för att bli uttagen till Apachepilot – bara de bästa av de bästa kommer dit – så är Madisons hela framtoning otroligt ödmjuk. Hon försöker inte framhäva sig själv och sina kompetenser utan snarare tvärt om, verkar frossa i händelser som hon själv upplever som pinsamma eller eländiga. Man får följa Madison från det att hon i yngre tonåren går med i vad jag förstår som den brittiska motsvarigheten till hemvärnsungdom i syfte att träffa killar, till det att hon kliver på planet på väg hem från sin tredje vända i Afghanistan.

Madison är placerad i Helmand, en provins i södra Afghanistan där kriget ser helt annorlunda ut än vad det gör här i norra delarna av landet. Man får följa henne i flera av de flygningar de gör för att understödja markförband, och det är bokstavligt talat regelrätt krig, medan vad vi har här uppe snarare kan benämnas som skärmytslingar i jämförelse. Man märker också att omsorgen om det afghanska folket, till exempel vad gäller var man lägger nivån för risk för att skada civila eller civil egendom, har ökat drastiskt sedan Madisons första vända här nere. Vissa av de saker hon gör (=skjuter på) skulle aldrig kunna göras av någon idag, för man är inte längre beredd att ta de riskerna som det skulle innebära.

Man får inte bara följa Madison när hon är ute och flyger, utan även i livet på campen. Den korta sammanfattningen är väl att vi har det himla bra här på CNL, där färsk frukt inte är någon särskild lyx utan finns att tillgå varje dag, och vi kan läsa våra mejl direkt på skärmen varje dag. Bara en sån sak. Som pilot i luften tror jag inte att det gör någon större skillnad om man är kvinna eller man, men i det vardagliga livet på campen är det en annan sak. Konceptet ”ensam kvinna bland militära män” känns igen. Även om det inte är lika ”illa” i Sverige så är det ändå många känslor som känns igen. ”Blev jag antagen hit för att jag var den mest lämpade kandidaten, eller blev jag positivt särbehandlad för att jag är tjej?” ”jag kan inte misslyckas nu, för då kommer det inte bara att vara jag som misslyckas, utan ‘tjejen’ misslyckades, som att man representerar alla tjejer”. Att veta att alla vet vem man är och håller koll på vad man gör, bara för att man är annorlunda och inte kan gömma sig i mängden. Frustrationen över att man måste ta av sig varenda liten grej för att komma åt att gå och kissa, medans männen bara behöver dra ner en dragkedja. Det visar ju bara att både Sverige och Storbritannien har en bit att gå vad gäller jämställdheten, men det var väl ingen skräll heller…

Midvintermörker

Spring i 70, ryssjävlar!

Jag har, som jag tidigare nämnt, mycket lätt för att bli känslosam när jag får historier berättade för mig. Annorlunda uttryckt kan man säga att jag är en sucker för det storslagna och melodramatiska. Med det sagt så erkänner jag villigt att när jag läser Midvintermörker så måste jag ibland påminna mig själv att andas, och vid några tillfällen är tårarna inte långt borta. Om någon tvivlat på att jag trots artillerist-kragspeglar innerst inne är en pansarknekt så kan ni sluta med det nu.

Midvintermörker skildrar, på vad jag uppfattar som ett mycket trovärdigt sätt, hur en utländsk invasion av Sverige skulle se ut. Det börjar inte med en krigsförklaring i tidningen, om nu någon trodde det. Om det är spänning och tempo man vill ha i en bok så har man kommit rätt – innan första kapitlet är slut har bland annat Sveriges vice statsminister nedkämpat två fientliga soldater i sitt eget hem, och sen bara ökar det därifrån. Det är tydligt att författaren har ett stort intresse i svenska militära spörsmål. Scenariot känns trovärdigt i huvudsak, tyvärr är det väl så att om det hade varit verkligheten hade det inte gått riktigt så bra för Sverige – inte för att våra soldater inte är duktiga nog utan för att underhålls- och ledningsdelarna aldrig skulle hinna snurra igång så snabbt som de skulle behöva för att understödja bokens scenario, men å andra sidan så är det ju skönlitteratur och lite konstnärlig frihet måste ju en författare få ta sig för berättelsens skull. I övrigt är boken som sagt, ur mitt perspektiv, synnerligen trovärdigt. Visst finns det små detaljer i militärlingot som inte riktigt stämmer, men det är tillräckligt bra, och författaren har dessutom lyckats skildra något som är mycket mer svårfångat – den militära förkärleken och talangen för att bita ihop när det gäller, medvetet missbruka begrepp och tillsammans driva med eländet. Och gilla läget.

Ibland undrar jag om inte den starkt inpräntade driften att gilla läget och lösa uppgiften hos många officerare i många fall gör mer skada än nytta. På så sätt att när överstens ”Ja, general!” fortplantar sig ner via överstelöjtnantens ”Ja, överste!” och hela vägen ner till förstesergeantens ”Ja, kapten!” utan att någon reflekterar över om uppgiften är lösbar med tillgängliga resurser, eller i alla fall inte protesterar även om de inser att det inte går. Det fulaste man kan säga till sin chef är nämligen ”det går inte”. Så man löser det, på något sätt. Kanske genom att den enskilde officeren jobbar X antal obetalda övertidstimmar varje vecka. Kanske genom att man ger soldaterna ”utbildning” som man vet är skissartad som bäst, bara för att kunna sätta bock i rutan ”har genomfört X-utbildning”. Kanske officeren som snart ska åka på insats till Afghanistan ägnar sina kvällar inte åt att träna inför insatsen eller åt att umgås med sin familj utan istället åt att sitta och ringa till gamla snorbassar som han vet att han inte ens vill jobba med, men som måste rekryteras för att fylla rader så att Försvarsmakten kan visa att vi visst kan rekrytera GSS/T. Och ingen säger stopp, för man gillar ju läget och löser uppgiften. På papperet kanske det ser bra ut, men i verkligheten blir det skit.

Nåja, tillbaka till litteraturen. Men på samma vis som jag passar på att slänga en känga till höger och vänster i min bokrecension här, på samma sätt nyttjar Lars Wilderäng sin Midvintermörker till att slänga kängor i många riktningar när det gäller svensk försvarspolitik. Man kan inte undgå att den här boken, förutom att vara ett stycke förträfflig underhållningslitteratur, också är ett initierat och åskådliggörande och inlägg i den ständigt pågående politiska debatten (? Pajkastningen? Kohandeln? Budgetregleringen? Vad man nu vill kalla det…) som Försvarsmakten kontinuerligt drabbas av.

En sista sak jag kom att tänka på när jag läste boken var likheter. Jag tror att det i de flesta väpnade konflikter finns betydligt större likhet och samhörighet mellan de enskilda soldaterna på respektive sida än vad det finns mellan soldaterna och de beslutsfattare som styr soldatens verksamhet. Det finns många historier (skrönor?) från framförallt första världskriget som bekräftar detta, och ser man på de ryska soldater man får följa i den här boken och deras svenska motsvarigheter så är det egentligen bara uniformen som skiljer, innerst inne. Vad tror ni?

Se också uppföljaren Midsommargryning