Willful Impropriety

Novellsamlingen Willful Impropriety har undertiteln 13 tales of Society, Scandal and Romance. Man kan ju tänka sig att det är lite motsägelsefullt att en bok som strävar efter att problematisera könsnormer ska utspela sig i (i alla fall pseudo-)viktoriansk miljö, men som förklaras i bokens förord så är detta en perfekt kombination – ju starkare konventionerna är, desto enklare blir det att problematisera dess brytande.

Efter att ha läst ungefär halva boken är jag lite trött på att den enda könsnorm som problematiseras är den kvinnliga, då i många av novellerna utgår ifrån en kvinna som på ett eller annat sätt, öppet eller dolt, uppför sig som eller utger sig för att vara, man. Samtidigt är jag fascinerad av berättelserna var och en för sig.

13478084I slutänden var det två noveller som stannade hos mig lite tydligare än de övriga. Den första var också först i samlingen, At Will av Leanna Renee Hieber. Den är egentligen enkelt uppbyggd, och handlar om en landsortsskådespelerska som blir får hjälp med att starta en framgångsrik karriär i London, under förutsättningen att hon inte avslöjar vilket som är hennes biologiska kön – hon uppträder än som man, än som kvinna och kan göra båda delar övertygande. Jag tycker att själva tanken är fascinerande, och jag tycker även att den lyfter ett starkt argument i den moderna jämställdhetsdebatten. Ty självklart utgör Mr/Miss Nightingale en stor skandal i sitt samhälle, och det finns människor som inte backar för att med alla tillgängliga medel inklusive våld tvinga henne att avslöja sitt sanna kön. Och ärligt talat, tror ni verkligen att det skulle vara annorlunda idag? Jag tror inte att vi har kommit längre än så…

Den andra novellen som verkligen grep mig heter False Colors och är skriven av Marie Brennan. Kanske är det för att huvudpersonen är officer (i flottan förvisso, men ändå!) som den här berättelsen talade till mig, men också för att den i mycket större utsträckning än de tidigare kändes som en stabil konstruktion i sig, där hela skandal-problematiken uppkommer som en naturlig konsekvens av berättelsens övriga element snarare än att vara det skelett som hela alltihopa hänger på. Väl genomfört och vackert, om än lite tragiskt också.

Sammanfattningsvis så är Willful Impropriety i grunden en novellsamling riktad till ungdomar, och att läsa den som vuxen gör att den ibland känns lite väl enkel och lite repetitiv, särskilt om man sträckläser den. Trots det är det en av de intressantare novellsamlingar jag har läst på senare år, och väl värd det lite extra krångel jag fick ta till för att få tag i den.

The Dark North

Jag gillar choklad. Ibland köper jag en Marabou-kaka och moffar i mig snabbare än vad jag borde. Ibland köper jag fina praliner från Valrhona, och då gäller det att inte moffa i sig dem i samma tempo, för då smakar de egentligen inte bättre. Däremot om man tar sig tid att sätta sig ned, studera den vackra ytan, andas in den rika doften, låta smakerna rulla runt i munnen, då är det all skillnad i världen. The Dark North är definitivt en litterär Valrhona-pralin. Det här är en bok som inte ska slukas, den ska avnjutas. Upplevas.

dsc_2568När jag först får boken i min hand kommer jag av någon anledning att tänka på Simon Stålenhags Ur Varselklotet. Jag kan inte förklara varför, men kanske är det på grund av den lyxiga känslan av det gedigna, coffeetable-aktiga formatet och det faktum att båda är svensk fantastik som försöker slå på en engelskspråkig marknad, men där slutar egentligen likheterna (förutom, inser jag i efterhand, att vissa centrala individer tydligen är inblandade i båda projekten. Men det var inget jag visste då.) The Dark North är precis som namnet antyder en mörk historia, och tonen anslås redan på det svarta omslaget, med en illustration som för tankarna lite till en fruktansvärd förening av rollspelet Kult och filmen Ringu, men jag misstänker att det var något åt det hållet som man strävade efter. Det har tagit lite extra lång tid att komma igenom boken, inte bara för att jag verkligen har avnjutit den och inte slukat den, men också för att jag varje kväll har inväntat mörkrets inbrott för att ta boken och sätta mig i fåtöljen under läslampan. Att ta fram den i dagsljus har helt enkelt känts – fel.

The Dark North består av fem stycken kortare texter, samtliga skrivna av Martin Dunelind, och var och en rikt illustrerad av vardera fem olika illustratörer: Peter Bergting, Henrik Pettersson, Joakim Ericsson, Magnus Olsson och Lukas Thelin. Jag skriver ”kortare texter” och inte noveller, för jag tycker inte att alla texterna uppfyller mina krav på en novell. Några är definitivt noveller, medan några snarare hamnar i lyrik-facket, om man nu tycker att det är viktigt med fack. Vi kommer lite på kant med varandra direkt, jag och texten, och det är över en ren bagatell. Den inledande novellen är titulerad E18 West, efter vägen längs vilken den utspelas. För mig, född och uppväxt i Västerbotten, ligger ju E18 någonstans långt söderut och ger mig inte alls någon känsla av den mörka, exotiska norden. Men jag kanske inte tillhör målgruppen för boken heller, egentligen? Nåja, det går i alla fall fort över efter att jag kommit in i läsningen, och spelar egentligen inte så stor roll i slutänden. Det fortsätter med en novell i sci-fi-stuk, kanske den som har svagast koppling till Norden, för att sedan följas av två texter på olika sätt kopplade till nordisk mytologi. Den första av dem, Daughters of the End, är ett fascinerande exempel på indirekt berättande som jag finner mig själv komma tillbaka till igen och igen, bläddra fram och tillbaka och läsa små delar av texten igen och igen, funderandes över helheten.

Image by Lukas Thelin

Wow

Illustrationerna då. Illustrationerna är förstås fantastiska, och får verkligen komma till sin rätt uppblåsta över hela sidor eller ibland hela uppslag. Jag kan helt enkelt inte beskriva dem med ord, de måste ses. På vissa ställen har man också valt att sätta texten på ett vis som harmonierar underbart med de bakomliggande illustrationerna, och hade jag fått önska hade jag velat att redaktören hade vågat ta ut svängarna mer i den aspeketen, det hade höjt det redan goda samlade intrycket ytterligare. Min enda riktiga invändning är väl egentligen att man till en av texterna har misslyckats med att undvika den tröttsamma klichén inom fantastiken att (nästan) alla avbildade kvinnor har samma (attraktiva) kroppstyp och lite mindre kläder än vad som egentligen är motiverat. Det känns så onödigt, och stör mitt helhetsintryck. Men det uppvägs lite av den efterföljande berättelsen, som visar män och kvinnor som unga och gamla, tjocka och smala, vackra och fula i en härlig blandning.

Texterna i boken är egentligen, med ett undantag, inte remarkabla. Bra, javisst, men egentligen inte enastående. Men den utsökta harmoni och helhet som text och bild tillsammans utgör, den växelverkan som illustratörernas ordlösa gestaltning har med författarens mörka, poetiska uttryckssätt. Tillsammans är de remarkabla, kanske enastående i kategorin svensk produktion.

Image by Joakim Ericsson

Wow igen.

Så till det textuella undantaget. Den kloke redaktören har förstås sparat det bästa till sist. Den avslutande texten The Way of All Things är ett suggestivt mästarprov av klass, som tillsammans med Lukas Thelins briljanta illustrationer blir en demonstration av vilken kraft som bor i det osagda, det antydda, det underförstådda, det konfliktfyllda. En känslomässig provkarta över det svårmod som bor i den nordiska folksjälen. En värdig avslutning som sammanfattar vår mörka nord på ett sätt som gör svärtan synlig även för en hemmablind som jag.

Recensionsexemplar från Magnus Lekberg, creative director för The Dark North.

Rogues

Någon har kommit på att man kan sälja tematiserade novellsamlingar som smör om man bara har George R. R. Martins namn på omslaget, verkar det som, för här kommer en till (efter Dangerous Women). Temat den här gången är ju som titeln anger, Rogues – ett svåröversättligt ord. Google Translate föreslår i nämnd ordning ”skurk”, ”skälm” och ”skojare”, men inget av dem har riktigt samma känsla som ”rogue” har på engelska. Men ni förstår vartåt det är på väg ändå.51U06-9FvDL._SX331_BO1,204,203,200_

Som alla novellsamlingar finns det vissa höjdare och vissa inslag en gäspar sig igenom. Efter ungefär en tredjedel av volymen avverkad börjar jag bli orolig för att det ska bli för mycket av den senare, just för att det är så många noveller som är så likartade. Antingen handlar de om nån hårdkokt privatdeckartyp som knuffar och våldar sig igenom berättelsen för att ändå bli lottlös i slutänden, eller så handlar den om ett väldigt utstuderat lurendrejeri som lurar även läsaren, fram till den oväntade upplösningen. Dessa båda scenarion i all ära, men det blir lite tråkigt i längden. Som tur är så blir det lite mer diversifierat efter en stund, och jag finner att jag verkligen gillar några av de noveller som utspelar sig i sammanhang som inte är de första man tänker på när man hör ordet ”rogue”. Men i slutänden är ändå gammal äldst, eller rättare sagt så är de stora författarna riktigt stora av en anledning – mina favoriter ur samlingen blir Neil Gaimans How the Marquis Got His Coat Back (som utspelar sig i Neverwhere-världen), Patrick Rothfuss The Lightning Tree (om en dag i en ung Basts liv) och såklart fantastiska Scott Lynchs A Year and A Day In Old Theradane. Den sistnämnda utspelar sig inte, såvitt jag kan bedöma, i Gentlemen Bastards-världen (även om det inte finns något som motsäger det egentligen, men de har i alla fall inga beröringspunkter). Old Theradane är Ankh-Morpork om Scott Lynch hade skapat den, mer allvarlig och mer dödlig än originalet, men lika magisk och korrupt. Och är man (härtill nödd och tvungen) avdankad gammal skurk och bedragare med villkorligt dödsstraff hängande över sig gäller det att man inte blir för full och gör saker som man ångrar dagen efter… Novellen är lika intrigfylld och finurlig som vi har kommit att förvänta oss av Lynch efter Locke Lamora-böckerna, men med en nypa mer humor och ett fascinerande persongalleri. Läs den!

Några mer (för mig) okända förmågor som jag också uppskattade var Gillian Flynns What Do You Do?, som ännu långt efter att samlingen är åter i hyllan, sätter myror i huvudet på mig, och Garth Nix A Cargo of Ivories som öppnar en dörr till en fascinerande fantasyvärld jag gärna skulle återvända till. Den stora besvikelsen i samlingen är egentligen det stora dragplåstret, George R. R. Martins Game of Thrones-novell, som inte har några särskilda berättarpoänger utan kan läsas lite som ett kapitel ur en småtråkig historiebok, och eftersom att den utspelar sig omedelbart innan hans novell från Dangerous Women (som jag kan tänka mig att många i målgruppen redan läst) så vet jag ju redan innan det börjar vad som kommer att hända i stora drag. Skittrist, Martin!

Trigger Warning

Det är allmänt känt att den litterära husguden i FF:s hushåll är Robin Hobb, men var jag tvungen att välja en ställföreträdare skulle det nog bli Neil Gaiman (inte minst för att han skrivit den enda kärleksroman jag någonsin har stått ut att läsa). Därför var såklart förväntningarna på Trigger Warning höga, och så här i efterhand… så vet jag inte riktigt om de blev infriade. Dels för att det alltid är svårt att utvärdera novellsamlingar – det finns ju alltid noveller man tycker mer och mindre om i dem – och dels för att så stor andel av de här berättelserna faktiskt är renodlade skräckhistorier. Skräckhistorier brukar nämligen ha svårt att charma mig, för jag känner inte så mycket för dem (Modig, eller brist på fantasi? Välj själv.) Men jag kan i alla fall med säkerhet säga att jag inte blivit besviken.TriggerWarningShortFictionsandDisturbances_UK-Paperback_1442258702

Trigger Warning börjar med börjar med ett utförligt förord, där författaren till min glädje för en diskussion kring begreppet ”trigger warning” och hur det används i sammanhang kring skönlitteratur och vuxna läsare. Boken var värd att läsa bara för det. Sedan följer, även detta till min glädje, det lilla guldkorn man ibland kan stöta på i novellsamlingar. Nämligen några rader från författaren kring varje novell, där han berättar något om hur det gick till när den kom till. Jag uppskattar alltid dessa små glimtar in i tankevärlden hos den människa som har som yrke att skapa magiska, tragiska, fantastiska och fruktansvärda verkligheter för mig att besöka på min lediga tid. Men jag rekommenderar att hoppa över dem inledningsvis, och återkomma när ni läst själva novellerna.

Särskilt med dessa små kommentarer i bagaget kan man se den här samlingen som en provkarta över hur författare inspireras, av både av vardagen omkring sig och av andra författares verk (eller för den delen, sina egna tidigare sådana). Här möter vi både Doctor Who och doktor Watson (eller egentligen, Sherlock Holmes), minst två noveller inspirerade av sagor (av vilka en är The Sleeper and the Spindle, som man definitivt bör anskaffa i sin illustrerade utgåva), och minst en novell direkt inspirerad av Gaimans hustru Amanda. Några är mystiska, några är bara spännande och intressanta, och några rent ut blodisande läskiga, även för mig. Insprängt mellan novellerna finns på några ställen kortare och mer lyriska inslag, men de känns helt på sin plats.

Som vanligt berättar Gaiman  magiska sagor med mörka övertoner oavsett vilken genre texten officiellt bekänner sig till. Passar det dig så är det som vanligt kvalitet som levereras, men du kan behöva en extra lampa vid sängen efter några av dessa…

Stories of Your Life and Others

Ibland skaffar jag och läser böcker på otroligt lösa grunder, och utan att egentligen veta vad jag ger mig in på. Så som man kan förvänta sig så blir det inte alltid jättebra. Men å andra sidan, ibland blir det helt otroligt bra, och min sammanstöt med Stories of Your Life and Others var ett sådant tillfälle. Jag har aldrig hört talas om Ted Chiang förut, men den här novellsamlingen är en av de mest gedigna jag någonsin stött på. Sammanlagt åtta noveller av vilt varierande längd och innehåll, men alla med ett knivskarpt berättande som på något sätt suger in läsaren mellan sidorna. Utan att egentligen vara gastkramande spännande lyckas Chiangs mångfacetterade berättelsebyggande ändå fånga mig på ett sätt jag har svårt att förklara.

Stories+of+Your+Life+and+OthersI Stories of Your Life and Others möts olika teman som egentligen borde kännas spretiga, men som inte gör det. Två av novellerna är bibliskt inspirerade, medan flera av de övriga tillämpar så skilda vetenskapliga fält som lingvistik, neuropsykologi, matematik och fysik, men alltid med ett humanistiskt perspektiv som får det vetenskapliga att kännas både engagerande och meningsfullt. En novell är en spekulation över vetenskapens framtid, och en är en ukronisk berättelse om hur det kunde ha tett sig om både vissa 1800-talsuppfattningar om biologi och vissa kabbalistiska teorier visade sig avspegla verkligheten. Det hela rundas av med en etisk diskussion i mockumentär-format som sätter myror i huvudet på mig under minst resten av dagen.

Som ni kanske märker är jag både imponerad och glatt överraskad över det här oväntade guldkornet. Jag kan varmt rekommendera den till alla som vill bli intellektuellt och moraliskt stimulerade i munsbit-stora portioner av kristallklar fantastik.

 

Waiting for the Machines to Fall Asleep

En science fiction-novellsamling är i sig inte oproblematisk. Som vanligt i genrelitteratur så finns det gott om klichéer och föreställningar hos läsarna som å ena sidan behöver uppfyllas för att läsaren ska känna att hen har fått sina förväntningar infriade, men som å andra sidan gör att man som författare riskerar att återigen berätta vad läsaren redan läst om och om igen förut. Det gäller att antingen komma med en ny idé som är tillräckligt nära det gamla för att ändå få kallas sf, eller ta en gammal idé och berätta den på ett sätt som överglänser alla tidigare iterationer av den. Inga lätta uppgifter, och i Waiting for the Machines to Fall Asleep är det några författare som defintivt har tagit sig vatten över huvudet, men också några som inte gjort det.

WFTMTFA-cover-672x1024En som har lyckats mycket bra är den gamle rollspelsräven Anders Blixt. Hans The Road är fängslande från rad ett, med ett suggestivt världsbyggande och en berättelse någonstans i ett magiskt gränsland mellan science fiction och postapokalyps. Trots att den är en komplett och avslutad berättelse så vill jag bara ha mer, mer av världen, mer av karaktärerna, mer av allt. Andra minnesvärda bidrag är Erik Odeldahls surrealistiska Getting to the End som bekräftar klichéerna och nyttjar dem till sin fördel, Alexandra Neros Waste of Time som visar att sf kan vara något helt annat än rymdaction och pangpang, och Johannes Pinters The Damien Factor, som lyckas göra något (i alla fall för mig) helt nytt och dessutom gastkramande spännande.

Några besvikelser finns det också, inte minst att Boel Bermanns bidrag visar sig vara Råttorna från den tidigare samlingen Stockholms Undergång i engelsk översättning. Den är ju fortfarande bra, men jag hade såklart hoppats på något nyskrivet. Sen tycker jag att redaktören Peter Öberg förtjänar en liten känga för att ha satt ett av de i särklass svagaste bidragen först – det fick mig att tappa sugen inför hela boken en stund. I stora drag är Waiting for the Machines to Fall Asleep en mycket läsvärd samling, med några undantag, med stor bredd och många intressanta perspektiv inom genren, men en sak är säker – ska man tro dessa författare så är framtiden inget att se fram emot.

Recensionsexemplar från Affront förlag. Recensionen har också publicerats i Fenix 4/2015.

Munins skärvor

Som jag tidigare nämnt så har det blivit något av en tradition här på FF att recensera Affronts novellsamlingar, och nästa lika traditionellt har det blivit att jag har utsett Oskar Källners bidrag till ett av de bästa i samlingen. Därför var det förstås extra roligt att få ett recensionsexemplar av hans egen novellsamling – med de ingångsvärdena måste det ju bli bra? Munins_skarvor_framsida_x500Ungefär hälften av novellerna i Munins skärvor är gamla bekanta för min del, och har som sagt i de flesta fall utgjort höjdpunkterna i de novellsamlingar de varit del av: Pancasila från Maskinblod 3, Där staden dragit fram från Maskinblod, Hon som dömer från Maskinblod 2 och Lucifers säd från Kärlek i maskinernas tid.

Nytt för mig i Munins skärvor är först den ramberättelse som givit novellsamlingen sitt namn, men som enligt mig är lite vag och egentligen inte tillför särskilt mycket. Men det gör inget, för den tar nästan ingen plats utan skickar mig direkt till nyheterna: novellerna Byssan lull, Yulebocken, Det enda som betyder något, Mannerskiölds herrgård och Yi. Här inser jag också att när jag tidigare läst Källners alster så har de varit publicerade i tematiserade novellsamlingar, medan här tillåter han sig att florera lite mer fritt över det fantastiska spektrats hela bredd (undantaget den renodlade fantasyn) – här finns det allt från zombies till spökhistorier till ett försök till militär-sf (kanske det svagaste inslaget i samlingen, men då tillhör jag ju också en synnerligen svårflörtad skara vad gäller just den genren) till något som närmast verkar vara släkt med den gamla svenska rollspelsklassikern Kult. Och det är bra, nästan alltid mycket bra. Särskilt gillar jag det Kult-aktiga inslaget, Mannerskiölds herrgård som jag läser med lika delar rysning och njutning och kan inte låta bli att drömma mig tillbaka till mitt bästa rollspelsminne någonsin (äventyret liknade novellen väldigt mycket, det var mitt i sommarnatten och vi spelade på en inglasad veranda under dånande åskväder).

Såhär på internationella kvinnodagen känner jag också att jag måste kommentera Källners genusperspektiv lite. Men jag börjar med en skröna: det sägs om en bekant till mig att han kommit undan som svarande i ett diskrimineringsmål genom att när han blir frågad ”Det sägs att du hatar [viss sorts människor], stämmer det?” svara ”Jag hatar alla lika mycket”. Jag kommer att tänka på detta när jag funderar på hur Källner behandlar sina kvinnliga karaktärer jämfört med de manliga, för det är lite samma sak där: de har det lika illa allihopa, utan urskillning. Ett glädjande jämställt perspektiv. Det förvånar mig också lite, när jag tänker efter, att en manlig författare så gärna berättar genom en kvinnlig karaktärs ögon utan att ”spela över” åt något håll utan det är väl genomfört.

Sammantaget är Munins skärvor en novellsamling av hög kvalitet, som rör sig över en stor bredd av fantastikspektrat, och där nästan varje novell vid minst ett tillfälle ger den där hisnande, svindlande känslan när man inser vad det är som pågår. Rekommenderas!

Recensionsex från författaren/Fafner Förlag

Johnny Mnemonic och andra berättelser

William Gibson är kanske mest känd för att ha myntat ordet cyberrymden/cyberspace, och efter lite detektivarbete inser jag att den här boken är en svensk översättning av Burning Chrome, en av Gibsons tidigaste böcker, där titelnovellen markerar ordets första förekomst. 20150217_003040Det här är dock en lite modifierad utgåva, här finns bara de noveller med som Gibson står som ensam författare för, det vill säga:

  • Johnny Mnemonic (Johnny Mnemonic)
  • Gernsbacks kontinuitetsprincip (The Gernsback Continuum)
  • Fragment av en hologramros (Fragments of a Hologram Rose)
  • Vid vägrenen (Hinterlands)
  • New Rose Hotel (New Rose Hotel)
  • När torget är öde (The Winter Market)
  • Isens hjärta (Burning Chrome)

Båda novellerna Johnny Mnemonic och Isens hjärta utspelar sig i samma värld som Gibsons mest kända bok Neuromancer, och har till och med beröringspunkter till varandra. De är, enligt mig, också de starkaste korten i samlingen tillsammans med Vid vägrenen, som blev min personliga favorit. Dess beskrivning av hur människan sänder ut små enpersonsrymdskepp i blindo, som sedan kommer tillbaka oftast med döda astronauter, men ibland  med revolutionerande små föremål, fick mig att tänka på famlandet efter förståelse som präglade Roadside Picnic – en bild som är lika framåtsträvande som den är hopplös. En annan sak som är hopplös i boken är kärleken – Johnny Mnemonic och andra berättelser är full av män som förgäves trånar efter kvinnor som utnyttjar dem för egen vinning. Hade det varit fantasy hade jag kategoriserat den som grim dark, men det här är cyberpunk och det är minst lika mörkt.

Gibson visar tydligt i sin estetik att hans cyberpunk inte bara består av cyber utan även av punk, och vissa scener kan jag inte låta bli att visualisera i samma anda som filmen som gjordes av Johnny Mnemonic, kanske inte ett helt igenom gott betyg – åttiotalspunk med tuppkammar och färgade plastsmycken var man än ser. Men framför allt så tycker jag att boken förlorar mycket av sin charm i översättningen – Gibson uppfinner många ord som tydligt flyter mycket bättre på originalspråket än på åttiotalssvenskan, även om boken känns förvånansvärt lite ”daterad” med tanke på att det är en bok skriven för trettio år sedan med som utspelar sig i en ganska nära framtid. Gibson är något av en profet vad gäller vissa saker, och det känns som att verkligheten har kommit mycket närmare hans vision av den på de trettio åren som har gått, och det känns inte heller helt omöjligt att om tekniken fortsätter att utvecklas som den gör så kommer vi förr eller senare att komma dit.

Vic and Blood

Året är cirka 2024, och Fjärde världskriget har lämnat världen en rykande ruin där människor, i pack eller solo, stryker som asätare genom ruinerna för att försöka hitta medel för att upprätthålla sin egen existens: mat, rent vatten och vapen med ammunition. Allt enligt känt postapokalyps-manér. Vic är en tonårig pojke lika hård, brutal och opolerad som världen han lever i, och Blood är hans sällskap och livskamrat, en byracka av oklar härstamning. De har förmågan att kommunicera med varandra telepatiskt, då Blood härstammar från hundar genetiskt modifierade för militära syften. 9781497643314_200_vic-and-blood_haftadDetta är utgångspunkten i Harlan Ellisons Vic and Blood, som är en tunn samlingsvolym av tre noveller: Eggsucker, A Boy and His Dog och Run, Spot, Run. De utspelar sig i den kronologiska ordning de dyker upp i boken, men A Boy and His Dog publicerades i original avsevärt tidigare än de andra (1969, jämfört med 1977 och 1980) och var också den berättelse som gjorde Vic och Blood till odödliga karaktärer i den postapokalyptiska kanon. Efter att ha läst den kan jag definitivt förstå varför.

Som samlingsvolym beträffat är jag dock inte särskilt imponerad av Vic and Blood. Mittennovellen A Boy and His Dog är fantastisk i all sin misär och brutalitet. Den har exakt allt jag önskar och förväntar mig av äkta survival-of-the-fittest-postapokalyps med extra hänsynslöshet med skruv. De övriga två novellerna kan ses som ett anslag respektive en epilog till den, men tyvärr så gör de mer från än till i de rollerna. Som självständiga noveller är de rätt likgiltiga och inte på något sätt enastående, och genom att de använder Blood som berättarjag snarare än Vic så tar de bort lite av mystiken i relationen mellan pojken och hans hund. Lyckas du lägga vantarna på den här volymen så rekommenderar jag varmt att du läser A Boy and His Dog (och förfasas så som sig bör), men lämna de övriga därhän, de drar bort mer än vad de tillför.

Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet

”Dimman har vilat som en förbannelse över Uppsala i flera veckor.”

unnamed

Olov Redbergs stämningsfulla omslagsbild sätter tonen direkt!

Förstameningen i Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet knockar mig direkt. Den är fantastisk på många sätt: den sätter tonen, det smakar gotiskt, det smakar mythos, det klingar svenskt. Jag älskar det redan där, och slukar hela novellen i en munsbit, inte så märkligt kanske eftersom att den är 23 sidor. Det är en deckarnovell som definitivt utspelar sig i modern tid, men som anstränger sig hårt för att förmedla känslan av Uppsalas hela historiska tyngd, som försöker att samtidigt vara i nutid som i sent 1800-tal, och lyckas förvånansvärt bra, hur märkligt det än kan låta. Med Sherlock Holmes och Watson som onämnda förebilder får vi följa professorn i egyptologi Frans Stenberg och hans assistent Star Wars-nörden Henning när de undersöker ett bestialiskt mord i en lägenhet i Luthagen

Jag vill älska den här novellen. Verkligen. De subtila vinkningarna till så många kulturer som jag är förtjust i – gotik, Lovecrafts mythos, studentkultur, Star Wars, Holmes. Den utspelar sig i Sverige och är skriven på svenska. Språket är till och från underbart och drömmande. Författaren Mohamed Omar titulerar sig som poet, och han visar att han verkligen har förmågan att finna orden som målar upp inte bara en bild utan en känsla. Tyvärr håller mordmysteriet, som är själva berättelsens kärna, inte måttet utan är ibland skissartad och ibland orimlig, ibland uppenbar, och utan den skärpa, slutledningsförmåga och detaljupplösning som karaktäriserar de Holmes-berättelser som uppenbart är förlagan (även om det är stora skor att fylla!). Den imponerande känslan för ord som jag just nämnde är inte heller helt konsekvent – den är bra när den är bra, men på några ställen är den så svag att kontrasten i sig blir störande. På några ställen är också den studentikosa kulturen så galopperande att jag balanserar på ointressets rand, trots att jag själv varit student i flera år och bitvis känner igen mig. Jag saknar också en hel del miljöbeskrivningar, eftersom att jag inte är så väl bekant med Uppsala. Om jag hade fått de här 23 sidorna som ett korrektur hade jag varit eld och lågor, för här finns enorm potential. Jag hoppas verkligen att Omar skaffar sig en skicklig och opartisk läsare att bolla sina texter mot, för det här är en diamant som inte är riktigt färdigt slipad. Den är dock tveklöst värd investeringen i både tid och pengar, och jag väntar med spänning på en uppföljare!

Recensionsex från författaren/Aguéli förlag