Alfa och omega

Oskar Källner och jag brukar vara på samma våglängd – jag har gillat hans tidigare novellsamlingar, och i samlingar med blandade författare brukar han vara en av mina favoriter. Därav blir jag faktiskt lite förvånad att hans senaste samling Alfa och omega inte alls tilltalar mig.

Den innehåller sju noveller varav en är bekant sedan innan – En sista kyss farväl utgavs i engelsk version i Waiting for the Machines to Fall Asleep för nåt år sen. Då som nu tyckte jag att den var helt okej, men inte särdeles märkvärdig. Utöver den finns där ett antal noveller som inte tilltalar mig alls, trots superhjältepsykologer, årmiljonsöverskridande galaxvida entiteter och svenska myndigheter som täckmantel för dimensionsresande Chtulhudyrkarkulter (det där sista var iofs lite humor). Jag försöker analysera vad som inte tilltalar mig och kommer fram till att den gemensamma nämnaren verkar vara att det helt enkelt är för långt. I grunden bra idéer blir manglade igen och igen och igen tills all juice runnit ur dem för länge sen och jag bara väntar på att det ska ta slut. Tyvärr.

Ännu tydligare blir kanske den slutsatsen när jag tittar närmare på de noveller i samlingen jag faktiskt gillade. Den inledande Vid världens ände är bara knappt tio sidor lång, men lyckas ändå förmedla så mycket. Finstämt och känslosamt, och låter inte science fiction-temat bli ett självändamål utan använder det bara för att berätta om något som är tidlöst, på ett hjärtskärande vackert sätt. Min andra favorit är Stockholms drottning, en postapokalyps-fantasy-berättelse om en värld där mytologiska väsen tagit över jorden och människorna får finna sig att inte längre vara på toppen av den socioekonomiska pyramiden. Dess entusiastiska mischmasch av 80-talssverige, framtidsteknologi och fantasiväsen får mig att tänka på både Mutant: År Noll och Simon Stålenhags alster. En härlig miljö och en berättelse som kanske inte är ny men ändå väl genomförd och underhållande. Jag hoppas på mer i denna miljö från Källner i framtiden!

Recensionsexemplar från Fafner Förlag.

Vatta’s War

Oxveckorna är här men det är ännu ett tag tills att bokreakatalogerna trillar in. Då kände jag att jag behövde leta i att-läsa-listan efter frasen ”lättsam rekreationsläsning” för att ens orka hålla på. Och ut trillade Vatta’s War. Jag läste första delen, Trading in Danger, redan förr-förra sommaren och nu har jag alltså avverkat övriga fyra delar i serien – Marque and Reprisal, Engaging the Enemy, Command Decision och Victory Conditions. Som man kanske kan utläsa ur titlarna faller detta i kategorin ”militär SF”. Böckerna kan läsas fristående, men det är ingen bra idé – de hänger nära ihop kronologiskt och en stor del av berättelsen blir rätt urvattnad om man inte känner till de föregående delarna, och detta såklart i större utsträckning ju närmare slutet man kommer. dsc_3234

Vi får fortsätta att följa Kylara Vatta från del 1 i serien, hon som är dotter i en rik handelsfamilj men tänkte sig att istället slå in på den militära banan och bli officer. Hon gör bra ifrån sig på militärakademin men lyckas bli avskild några veckor innan examen efter att naivt ha blivit utnyttjad av en annan kadett. Hon blir istället engagerad i familjens interstellära handelsimperium, men över seriens gång så kryper den militära kontexten allt närmare, för att mot slutet helt överskugga de civila handelsintrigerna. För varje bok blir också perspektivet lite större, synfältet lite bredare och karaktärerna lite fler. I takt med detta tycker jag också att böckerna tappar i kvalitet, De två sista får okej-betyg men inte mer, och den sista får det med ett nödrop. Där de tidigare, med Marque and Reprisal som höjdpunkt, är vad jag skulle kalla arketypisk dussin-SF men av hög kvalitet (läsgodis, med andra ord), så urartar det till något riktigt platt där karaktärerna stelt åker längs de utstakade banorna för att komma fram till slutet som varje genrekompentent läsare listat ut var på väg för hundratals sidor sedan. Men det är väl acceptabelt, om man inte förväntar sig mer än så. Vill man ha den typen av SF som inte strävar efter att utmana ens uppfattningar om civilisation, teknik och människan utan bara lättsam underhållning av enklaste slag så är väl Vatta’s War helt okej (men vill du ha riktigt bra militär SF föreslår jag On Basilisk Station eller genrens ledstjärna Starship Troopers istället).

A Darkling Sea

I A Darkling Sea har människan tagit steget ut i rymden, men detta får läsaren inte se särdeles mycket av, förutom att berättelsen i sin helhet utspelar sig på planeten Ilmatar – en havsplanet täckt av ett kilometertjockt täcke av is. Där, under isen, lever ytterligare en civilisation av intelligenta varelser, som människorna har byggt en forskningsstation för att studera. Och det är inte den enda ickemänskliga civilisationen på banan heller, för människan har sedan tidigare kontakt med den teknologiskt välutvecklade flockvarelserna Sholen, och de har sina egna synpunkter på kontakter med främmande civilisationer…17934480

Det här är en science fiction-bok som passar alla med fetisch för dykning, och som inte får ont i själen av att se alla möjliga sorters varelser fatta beslut som möjligen kan verka rimliga ur ett subjektivt perspektiv en bit ner i stresskonen, men som läsaren lätt kan se hur allting kommer att urarta på grund av. Boken påminner mig också litegrann om A Fire Upon the Deep, då även den bygger mycket på människans kontakt och interaktion med andra raser, vars förutsättningar för liv skiljer sig såpass mycket från vårt att vi aldrig kan mötas på lika villkor. Jag var väl inte så våldsamt imponerad av den, men det var inte bortkastad tid att läsa den heller.

The Dark North

Jag gillar choklad. Ibland köper jag en Marabou-kaka och moffar i mig snabbare än vad jag borde. Ibland köper jag fina praliner från Valrhona, och då gäller det att inte moffa i sig dem i samma tempo, för då smakar de egentligen inte bättre. Däremot om man tar sig tid att sätta sig ned, studera den vackra ytan, andas in den rika doften, låta smakerna rulla runt i munnen, då är det all skillnad i världen. The Dark North är definitivt en litterär Valrhona-pralin. Det här är en bok som inte ska slukas, den ska avnjutas. Upplevas.

dsc_2568När jag först får boken i min hand kommer jag av någon anledning att tänka på Simon Stålenhags Ur Varselklotet. Jag kan inte förklara varför, men kanske är det på grund av den lyxiga känslan av det gedigna, coffeetable-aktiga formatet och det faktum att båda är svensk fantastik som försöker slå på en engelskspråkig marknad, men där slutar egentligen likheterna (förutom, inser jag i efterhand, att vissa centrala individer tydligen är inblandade i båda projekten. Men det var inget jag visste då.) The Dark North är precis som namnet antyder en mörk historia, och tonen anslås redan på det svarta omslaget, med en illustration som för tankarna lite till en fruktansvärd förening av rollspelet Kult och filmen Ringu, men jag misstänker att det var något åt det hållet som man strävade efter. Det har tagit lite extra lång tid att komma igenom boken, inte bara för att jag verkligen har avnjutit den och inte slukat den, men också för att jag varje kväll har inväntat mörkrets inbrott för att ta boken och sätta mig i fåtöljen under läslampan. Att ta fram den i dagsljus har helt enkelt känts – fel.

The Dark North består av fem stycken kortare texter, samtliga skrivna av Martin Dunelind, och var och en rikt illustrerad av vardera fem olika illustratörer: Peter Bergting, Henrik Pettersson, Joakim Ericsson, Magnus Olsson och Lukas Thelin. Jag skriver ”kortare texter” och inte noveller, för jag tycker inte att alla texterna uppfyller mina krav på en novell. Några är definitivt noveller, medan några snarare hamnar i lyrik-facket, om man nu tycker att det är viktigt med fack. Vi kommer lite på kant med varandra direkt, jag och texten, och det är över en ren bagatell. Den inledande novellen är titulerad E18 West, efter vägen längs vilken den utspelas. För mig, född och uppväxt i Västerbotten, ligger ju E18 någonstans långt söderut och ger mig inte alls någon känsla av den mörka, exotiska norden. Men jag kanske inte tillhör målgruppen för boken heller, egentligen? Nåja, det går i alla fall fort över efter att jag kommit in i läsningen, och spelar egentligen inte så stor roll i slutänden. Det fortsätter med en novell i sci-fi-stuk, kanske den som har svagast koppling till Norden, för att sedan följas av två texter på olika sätt kopplade till nordisk mytologi. Den första av dem, Daughters of the End, är ett fascinerande exempel på indirekt berättande som jag finner mig själv komma tillbaka till igen och igen, bläddra fram och tillbaka och läsa små delar av texten igen och igen, funderandes över helheten.

Image by Lukas Thelin

Wow

Illustrationerna då. Illustrationerna är förstås fantastiska, och får verkligen komma till sin rätt uppblåsta över hela sidor eller ibland hela uppslag. Jag kan helt enkelt inte beskriva dem med ord, de måste ses. På vissa ställen har man också valt att sätta texten på ett vis som harmonierar underbart med de bakomliggande illustrationerna, och hade jag fått önska hade jag velat att redaktören hade vågat ta ut svängarna mer i den aspeketen, det hade höjt det redan goda samlade intrycket ytterligare. Min enda riktiga invändning är väl egentligen att man till en av texterna har misslyckats med att undvika den tröttsamma klichén inom fantastiken att (nästan) alla avbildade kvinnor har samma (attraktiva) kroppstyp och lite mindre kläder än vad som egentligen är motiverat. Det känns så onödigt, och stör mitt helhetsintryck. Men det uppvägs lite av den efterföljande berättelsen, som visar män och kvinnor som unga och gamla, tjocka och smala, vackra och fula i en härlig blandning.

Texterna i boken är egentligen, med ett undantag, inte remarkabla. Bra, javisst, men egentligen inte enastående. Men den utsökta harmoni och helhet som text och bild tillsammans utgör, den växelverkan som illustratörernas ordlösa gestaltning har med författarens mörka, poetiska uttryckssätt. Tillsammans är de remarkabla, kanske enastående i kategorin svensk produktion.

Image by Joakim Ericsson

Wow igen.

Så till det textuella undantaget. Den kloke redaktören har förstås sparat det bästa till sist. Den avslutande texten The Way of All Things är ett suggestivt mästarprov av klass, som tillsammans med Lukas Thelins briljanta illustrationer blir en demonstration av vilken kraft som bor i det osagda, det antydda, det underförstådda, det konfliktfyllda. En känslomässig provkarta över det svårmod som bor i den nordiska folksjälen. En värdig avslutning som sammanfattar vår mörka nord på ett sätt som gör svärtan synlig även för en hemmablind som jag.

Recensionsexemplar från Magnus Lekberg, creative director för The Dark North.

The Three Body Problem

Mina erfarenheter ur genren science fiction är beklämmande enkelriktade – det är med några lysande undantag vita västerlänningar, i huvudsak män, över hela planen. Det är en av anledningarna att det glädjer mig att jag hittade The Three Body Problem (tack för tipset, rymdolov!), och att jag dessutom gillade den så mycket. Inte minst gillade jag den för att jag läste första kapitlet, ett anslag som utspelar sig på 60-talet, och sedan var jag tvungen att slå upp den kinesiska kulturrevolutionen på Wikipedia för att fylla igen det nyupptäckta hålet i min bildning. Och huvva, vilken läsning det var! Som de säger på Internet, ”can’t make this shit up”… Sedan lämnar berättelsen ganska snabbt 60-talet bakom sig, och utspelas i en nära framtid. Vi får följa nanomaterialsforskaren och fritidsfotografen Wang Miao när han blir ombedd att delta i en utredning om varför ett antal framstående forskare inom det naturvetenskapliga området, till synes oberoende av varandra, väljer att begå självmord. Inte långt därefter börjar flera av hans kameror uppföra sig underligt, och därifrån fortsätter det tills Wang är osäker på vilka av fysikens lagar han egentligen kan lita på…

three-body_problem_the-cixin_liu-33978434-frntlThe Three Body Problem är typiskt ”hård” science fiction, där själva naturvetenskapen har mycket utrymme i berättelsen och som håller sig väldigt nära den verkliga vetenskapen så som vi känner den. Dess kinesiska ursprung ger den en mycket speciell känsla som jag tror kommer delvis ur att den faktiskt utspelar sig i Kina och ett samhälle som i sig är mycket annorlunda från vad jag som västerländsk läsare är van vid. Även om det inte diskuteras explicit så är det uppenbart att underliggande värderingar och erfarenheter inte är de jag tar för givna. Delvis är det nog också på grund av att många närmast klichéartade begrepp och formuleringar som en brukar stöta på i den här typen av böcker lyser med sin frånvaro.

Jag tyckte som ni förstår väldigt mycket om den här boken. Den vågar vara vetenskaplig utan att egentligen gå in på detaljer, så det gör inget om man inte så bevandrad i naturvetenskapen – inget ”scientific mumbojumbo” här. Den känns exotisk, spännande och fräsch, och med subtila antydningar om ett stort mysterium lyckas den fånga och behålla mitt intresse utan att egentligen berätta någonting på väldigt länge, och när den till slut lägger korten på bordet blir jag inte besviken – vilket kändes som en stor risk att jag hade kunnat bli, så som det så ofta blir när författaren bygger upp till något stort och till slut måste leverera (Robert Jordan, jag tittar på dig!). The Three Body Problem har väl förtjänat sitt Hugopris och är läsvärd för alla som är det minsta intresserade av matematik, naturvetenskap och/eller hård science fiction.

The Quantum Thief

En viss typ av science fiction-berättelser präglas för mig av att man som läsare, förmodligen helt i linje med författarens avsikt, inledningsvis är fullständigt luftlandsatt i berättelsen. Den börjar in medias res, och är dessutom späckad med författarens nyuppfunna framtidseskapistiska företeelser och ord och begrepp som beskriver dessa, på ett sätt som gör att det tar flera kapitel innan man fattar vad det faktiskt är som händer och sker. 51r1u4Ch1-L._SY344_BO1,204,203,200_Jag brukar tycka att det här är lite irriterande, men det går ju över så fort en börjar förstå vad som händer i historien. I The Quantum Thief uppnår jag aldrig riktigt det tillståndet, ens när boken är slut. Jag vill helt desperat tro att det inte handlar om min dåliga läsförståelse eller min begränsade fantasi, men ni får väl läsa boken och döma själva.

Jag är egentligen förtjust i bokens upplägg. Civilisationer utspridda i hela solsystemet, informationsteknikens fullständiga sammansmältning med människors psyke, lite mystiska, mäktiga varelser och en flamboyant gentlemannatjuv som brottas med mysterier hans glömda ego har lagt upp åt sig själv. Dessutom lite krydda ur det finska språket, gör ju inte direkt saken sämre. Men inte ens så här i efterhand känner jag att jag redigt kan återge berättelsen, och då tappar den mycket av sin charm.

Stories of Your Life and Others

Ibland skaffar jag och läser böcker på otroligt lösa grunder, och utan att egentligen veta vad jag ger mig in på. Så som man kan förvänta sig så blir det inte alltid jättebra. Men å andra sidan, ibland blir det helt otroligt bra, och min sammanstöt med Stories of Your Life and Others var ett sådant tillfälle. Jag har aldrig hört talas om Ted Chiang förut, men den här novellsamlingen är en av de mest gedigna jag någonsin stött på. Sammanlagt åtta noveller av vilt varierande längd och innehåll, men alla med ett knivskarpt berättande som på något sätt suger in läsaren mellan sidorna. Utan att egentligen vara gastkramande spännande lyckas Chiangs mångfacetterade berättelsebyggande ändå fånga mig på ett sätt jag har svårt att förklara.

Stories+of+Your+Life+and+OthersI Stories of Your Life and Others möts olika teman som egentligen borde kännas spretiga, men som inte gör det. Två av novellerna är bibliskt inspirerade, medan flera av de övriga tillämpar så skilda vetenskapliga fält som lingvistik, neuropsykologi, matematik och fysik, men alltid med ett humanistiskt perspektiv som får det vetenskapliga att kännas både engagerande och meningsfullt. En novell är en spekulation över vetenskapens framtid, och en är en ukronisk berättelse om hur det kunde ha tett sig om både vissa 1800-talsuppfattningar om biologi och vissa kabbalistiska teorier visade sig avspegla verkligheten. Det hela rundas av med en etisk diskussion i mockumentär-format som sätter myror i huvudet på mig under minst resten av dagen.

Som ni kanske märker är jag både imponerad och glatt överraskad över det här oväntade guldkornet. Jag kan varmt rekommendera den till alla som vill bli intellektuellt och moraliskt stimulerade i munsbit-stora portioner av kristallklar fantastik.

 

The Short Victorious War

Det är svårt ibland med fantasy- och sf-böcker, att göra skillnad på serier och *serier*. Vissa serier, som t.ex. Wheel of Time, är egentligen bara en bok uppdelad på ett antal volymer – du kan omöjligen hoppa in mitt i och har du läst den första måste du läsa alla för att komma till berättelsens slut. Andra är löst sammanhållna på så vis att de bara handlar om samma karaktärer eller utspelar sig i samma värld, men ibland kanske inte ens kan sättas i en kronologisk ordning. Andra är någonstans mitt emellan, där det förvisso hänvisas ibland till saker som har hänt i tidigare böcker, men man kan ändå hänga med i det mesta av berättelsen, och läser man dem i fel ordning innehåller de senare spoilers till de tidigare. Det knepiga är att det inte finns (jag har i alla fall inte stött på) någon bra kategorisering av skillnaderna på de här typerna av serier, så det är svårt att veta innan man börjar om man binder upp sig till att läsa tusentals sidor för att komma till avslut eller inte. Svårt.

the-short-victorious-warOavsett vilket så tillhör böckerna om Honor Harrington, än så länge i alla fall, definitivt den sistnämnda kategorin. The Short Victorious War är den tredje i ordningen, och jag beskrev dem för en vän så sent som idag som ”Vatta möter Starship Troopers” alternativt ”en vuxnare Biggles i rymden”. Jag gillade ju första boken skarpt, den andra lite mindre, och tyvärr den här ännu mindre. Dels för att jag tycker att den lägger för mycket fokus bortanför Harringtons vardag,  och på politiska skeenden snarare än den militära manövreringen, och dels för att när man faktiskt får läsa om Harrington ligger fokus på en vinkling som jag bara vill sucka åt (och som den garanterat inte hade gällt om hon varit man) – det känns som att författaren förvisso har en god ambition att gestalta ett könsneutralt samhälle, men inte kan komma över sina egna föreställningar om manligt och kvinnligt tillräckligt väl för att lyckas bra. Det irriterar mig, hur svårt kan det vara egentligen?

Jag kommer nog att ge Weber en chans till att släppa det irriterande genusfokuset han haft i de två senare böckerna, men lyckas han inte nästa gång måste jag nog ge upp serien. Med det sagt så är The Short Victorious War fortfarande en bok jag inte ångrar att jag tog med mig till hängmattan, som lättsam avslappningsläsning är den fortfarande okej, men inte i klass med företrädarna.

Se även företrädarna On Basilisk Station och Honor of the Queen.

Trading in Danger

Kylara Vatta går sista året på rymdflottans kadettskola och har goda chanser att gå ut som kursetta, med en militär karriär utstakad framför sig, stick i stäv med familjen Vattas traditioner där alla andra arbetar i familjeföretaget Vatta Trading Ltd. Men allt blir inte alltid som man har tänkt sig, och helt plötsligt finner sig Ky som kapten på ett av familjeföretaget rymdskepp, en gammal skorv som hon ska transportera iväg för att sälja som skrot. Men inte heller det blir riktigt som det är tänkt…

trading-in-dangerTrading in Danger är snabbläst och lättinhalerad, med lättsmält action utan att bli korkad. Min tidigare bekantskap med Elizabeth Moon är från Paksenarrion-serien, och det finns många likheter mellan Paksenarrion och Ky Vatta, med en naivitet och godtrogenhet som sätter dem i svåra situationer, men en kompetens och karaktärsstyrka som gör att de kan ta sig ur dem igen. Även om Kylara är civil under nästan hela boken så går det inte att missta sig på Moons militära bakgrund och intresse, som lyser igenom på ett sätt som gör att boken känns som en light-version av On Basilisk Station (första boken om Honor Harrington), men med tempot och lättsamheten från Storm Front (första boken om Harry Dresden).

Trading in Danger är, precis som de nämnda serierna, perfekt som avslappnande hängmatteläsning med lagom med spänning och action som man inte behöver anstränga sig särdeles mycket för att inhalera. Den är också den första i en längre serie av fristående böcker, Vatta’s War kallas den tydligen, men kan definitivt läsas som fristående. Och precis som med serierna om Harrington och Dresden känner jag inget akut behov av att läsa resten av böckerna nu direkt, men jag skulle inte ha något emot att plocka fram en del till eller två vid behov av rekreationsläsning deluxe.

Se även min recension av övriga fyra delar i serien.

Waiting for the Machines to Fall Asleep

En science fiction-novellsamling är i sig inte oproblematisk. Som vanligt i genrelitteratur så finns det gott om klichéer och föreställningar hos läsarna som å ena sidan behöver uppfyllas för att läsaren ska känna att hen har fått sina förväntningar infriade, men som å andra sidan gör att man som författare riskerar att återigen berätta vad läsaren redan läst om och om igen förut. Det gäller att antingen komma med en ny idé som är tillräckligt nära det gamla för att ändå få kallas sf, eller ta en gammal idé och berätta den på ett sätt som överglänser alla tidigare iterationer av den. Inga lätta uppgifter, och i Waiting for the Machines to Fall Asleep är det några författare som defintivt har tagit sig vatten över huvudet, men också några som inte gjort det.

WFTMTFA-cover-672x1024En som har lyckats mycket bra är den gamle rollspelsräven Anders Blixt. Hans The Road är fängslande från rad ett, med ett suggestivt världsbyggande och en berättelse någonstans i ett magiskt gränsland mellan science fiction och postapokalyps. Trots att den är en komplett och avslutad berättelse så vill jag bara ha mer, mer av världen, mer av karaktärerna, mer av allt. Andra minnesvärda bidrag är Erik Odeldahls surrealistiska Getting to the End som bekräftar klichéerna och nyttjar dem till sin fördel, Alexandra Neros Waste of Time som visar att sf kan vara något helt annat än rymdaction och pangpang, och Johannes Pinters The Damien Factor, som lyckas göra något (i alla fall för mig) helt nytt och dessutom gastkramande spännande.

Några besvikelser finns det också, inte minst att Boel Bermanns bidrag visar sig vara Råttorna från den tidigare samlingen Stockholms Undergång i engelsk översättning. Den är ju fortfarande bra, men jag hade såklart hoppats på något nyskrivet. Sen tycker jag att redaktören Peter Öberg förtjänar en liten känga för att ha satt ett av de i särklass svagaste bidragen först – det fick mig att tappa sugen inför hela boken en stund. I stora drag är Waiting for the Machines to Fall Asleep en mycket läsvärd samling, med några undantag, med stor bredd och många intressanta perspektiv inom genren, men en sak är säker – ska man tro dessa författare så är framtiden inget att se fram emot.

Recensionsexemplar från Affront förlag. Recensionen har också publicerats i Fenix 4/2015.