Trading in Danger

Kylara Vatta går sista året på rymdflottans kadettskola och har goda chanser att gå ut som kursetta, med en militär karriär utstakad framför sig, stick i stäv med familjen Vattas traditioner där alla andra arbetar i familjeföretaget Vatta Trading Ltd. Men allt blir inte alltid som man har tänkt sig, och helt plötsligt finner sig Ky som kapten på ett av familjeföretaget rymdskepp, en gammal skorv som hon ska transportera iväg för att sälja som skrot. Men inte heller det blir riktigt som det är tänkt…

trading-in-dangerTrading in Danger är snabbläst och lättinhalerad, med lättsmält action utan att bli korkad. Min tidigare bekantskap med Elizabeth Moon är från Paksenarrion-serien, och det finns många likheter mellan Paksenarrion och Ky Vatta, med en naivitet och godtrogenhet som sätter dem i svåra situationer, men en kompetens och karaktärsstyrka som gör att de kan ta sig ur dem igen. Även om Kylara är civil under nästan hela boken så går det inte att missta sig på Moons militära bakgrund och intresse, som lyser igenom på ett sätt som gör att boken känns som en light-version av On Basilisk Station (första boken om Honor Harrington), men med tempot och lättsamheten från Storm Front (första boken om Harry Dresden).

Trading in Danger är, precis som de nämnda serierna, perfekt som avslappnande hängmatteläsning med lagom med spänning och action som man inte behöver anstränga sig särdeles mycket för att inhalera. Den är också den första i en längre serie av fristående böcker, Vatta’s War kallas den tydligen, men kan definitivt läsas som fristående. Och precis som med serierna om Harrington och Dresden känner jag inget akut behov av att läsa resten av böckerna nu direkt, men jag skulle inte ha något emot att plocka fram en del till eller två vid behov av rekreationsläsning deluxe.

Se även min recension av övriga fyra delar i serien.

Annonser

Waiting for the Machines to Fall Asleep

En science fiction-novellsamling är i sig inte oproblematisk. Som vanligt i genrelitteratur så finns det gott om klichéer och föreställningar hos läsarna som å ena sidan behöver uppfyllas för att läsaren ska känna att hen har fått sina förväntningar infriade, men som å andra sidan gör att man som författare riskerar att återigen berätta vad läsaren redan läst om och om igen förut. Det gäller att antingen komma med en ny idé som är tillräckligt nära det gamla för att ändå få kallas sf, eller ta en gammal idé och berätta den på ett sätt som överglänser alla tidigare iterationer av den. Inga lätta uppgifter, och i Waiting for the Machines to Fall Asleep är det några författare som defintivt har tagit sig vatten över huvudet, men också några som inte gjort det.

WFTMTFA-cover-672x1024En som har lyckats mycket bra är den gamle rollspelsräven Anders Blixt. Hans The Road är fängslande från rad ett, med ett suggestivt världsbyggande och en berättelse någonstans i ett magiskt gränsland mellan science fiction och postapokalyps. Trots att den är en komplett och avslutad berättelse så vill jag bara ha mer, mer av världen, mer av karaktärerna, mer av allt. Andra minnesvärda bidrag är Erik Odeldahls surrealistiska Getting to the End som bekräftar klichéerna och nyttjar dem till sin fördel, Alexandra Neros Waste of Time som visar att sf kan vara något helt annat än rymdaction och pangpang, och Johannes Pinters The Damien Factor, som lyckas göra något (i alla fall för mig) helt nytt och dessutom gastkramande spännande.

Några besvikelser finns det också, inte minst att Boel Bermanns bidrag visar sig vara Råttorna från den tidigare samlingen Stockholms Undergång i engelsk översättning. Den är ju fortfarande bra, men jag hade såklart hoppats på något nyskrivet. Sen tycker jag att redaktören Peter Öberg förtjänar en liten känga för att ha satt ett av de i särklass svagaste bidragen först – det fick mig att tappa sugen inför hela boken en stund. I stora drag är Waiting for the Machines to Fall Asleep en mycket läsvärd samling, med några undantag, med stor bredd och många intressanta perspektiv inom genren, men en sak är säker – ska man tro dessa författare så är framtiden inget att se fram emot.

Recensionsexemplar från Affront förlag. Recensionen har också publicerats i Fenix 4/2015.

Flowers for Algernon

Det var länge sedan jag läste en bok som var så ojämn som Flowers For Algernon. Ibland är den så hjärtskärande gripande att jag nästan inte orkar läsa vidare, och ibland är det med en gäspning jag vänder blad. Den handlar om Charlie, som är född med en IQ på 68 och ändå har lyckats ordna sig ett fungerande liv med bostad och jobb som vaktmästare på ett bageri. Men han har alltid drömt om att bli smart, så han kan ha allt som alla andra verkar ha. Som många vänner. flowersforalgernonSå får han chansen att delta i ett experiement, och blir efter en period av stegvis utveckling, oerhört intelligent. Men blir han lyckligare?

Flowers For Algernon har den där särskilda känslan som social science fiction från 60-70-talen har, jag har svårt att sätta fingret på exakt vad det är men jag tror att ni som har läst en del sådant förstår vad jag menar. Den berättas som om den var skriven av Charlie själv, så inte bara i textens innebörd utan även i formen – kvaliteten på stavningen, komplexiteten i meningsbyggnaden, kvaliteten på den språkliga gestaltningen – får vi följa hur Charlies mentala förmågor skiftar under berättelsens gång, och det i sig kan vara värt att problematisera. För problematisera gör boken förstås, så som man förväntar sig av social sf. Här är det främst den intellektuella meritokrati som samhället har byggt upp  (även om den diskussionen kanske är lite daterad – idag blir man i vida kretsar mer lyssnad på om man är snygg och skriker högt än om man faktiskt vet något), och den konsekvens det får i synen på de människor som inte når upp till vad vi vill kalla ”normal” begåvning (något som dock inte har ändrats). På ett öppet sätt kritiseras det vetenskapliga samhällets självgodhet, och sedan ställer man förnuft mot känsla på ett sätt som gör att jag gärna skulle använda den här boken som diskussionsunderlag. Men till slut är den ultimata frågan ändå den om människovärde: är alla människor lika mycket värda? Om vi svarar ja på den frågan, hur kommer det sig då att samhället ser ut som det gör?

The Martian

Jag är alltid per definition skeptisk till böcker som har blivit så hajpade som den här, men bättre hälften fick den i julklapp och sträckläste den, och det är mycket gott betyg för en fiktionär bok, så jag kunde inte lämna den ifred heller. Och kära nån alltså, wow. Jag sträckläste den också. Bokstavligt talat, en eftermiddag så var den inhalerad. Och ja, den är faktiskt precis så bra. Eller, ska jag väl säga, det passar mig som naturvetarintresserad rymdamatör i uniformsyrke så som hand i handske.

9780553418026_200_the-martian_haftadJag brukar ofta störa mig på att protagonisterna i alla möjliga böcker är så jäkla bra. Helt orimligt smarta och duktiga reder de ut situationer som gemene man förmodligen inte skulle ha en chans i, egentligen. Ja, det finns sådana fantastiska A-människor där ute, jag har träffat några stycken, men att en slumpvis person man springer ihop med på stan är en sån är inte så sannolikt. I The Martian har man tagit bort det orimliga i det hela genom att fokusera boken kring en person som är utvald bland hundratusentals andra människor för att vara just otroligt väl lämpad att hantera svåra situationer – nämligen en astronaut uttagen till att resa till Mars. Mark Watney är en av sex deltagare i Ares 3, den tredje gruppen som reser till Mars. De ska stanna i ungefär en månad, men redan på sjätte dagen gör en storm att man måste nödevakuera, och Watney kommer ifrån de övriga och blir på grund av många olyckliga omständigheter, strandad ensam kvar. På Mars.

Resten av boken är som en underbar mix av Apollo 13 och Robinson Crusoe, där Watney får använda hela sin avsevärda tekniska och biologiska kompetens för att undvika att bli dödad av den ogästvänliga planeten han hamnat på, och dessutom en stor del av det starka psyke som gjorde att han fick en plats i projektet för att hålla humöret uppe. Jag älskar hur omsorgsfullt och rimligt de naturvetenskapliga delarna i boken är skildrade, utan att för en sekund bli tråkiga (och till och med min rymdnörd till äkta hälft hade inga invändningar mot de tekniska detaljerna, så jag antar att de är mer än ok), och än mer älskar jag hur Watneys sköna personlighet skiner igenom i den ”loggbok” som vi får ta del av – jag tycker mig också känna igen den cyniska galghumorn som en överlevnadsstrategi i svåra situationer, utifrån mina erfarenheter är det en realistisk skildring. Det finns några andra saker jag älskar också, men det vore lite att avslöja för mycket att ta upp dem här.

Om jag skulle ha några invändingar mot The Martian (som tydligen just kommit i svensk översättning), även om de är små, så skulle det vara att det är lite väl muntert och gott humör boken igenom – efter allt som händer och under så lång tid så borde det väl brista någon gång i alla fall? Bryta ihop och komma igen är ju något alla måste göra ibland. Det störde inte läsupplevelsen för mig, men jag tänkte på det efteråt. Och sen kanske vissa saker i slutet är lite väl strömlinjeformade, men jag förlåter det också. Men hursomhelst, jag tror att alla som inte springer skrikande åt andra hållet så fort lite naturvetenskap kommer på tal kan bli seriöst underhållna av den här boken, så är du inte en av dem så finns det egentligen ingen anledning att avstå.

Munins skärvor

Som jag tidigare nämnt så har det blivit något av en tradition här på FF att recensera Affronts novellsamlingar, och nästa lika traditionellt har det blivit att jag har utsett Oskar Källners bidrag till ett av de bästa i samlingen. Därför var det förstås extra roligt att få ett recensionsexemplar av hans egen novellsamling – med de ingångsvärdena måste det ju bli bra? Munins_skarvor_framsida_x500Ungefär hälften av novellerna i Munins skärvor är gamla bekanta för min del, och har som sagt i de flesta fall utgjort höjdpunkterna i de novellsamlingar de varit del av: Pancasila från Maskinblod 3, Där staden dragit fram från Maskinblod, Hon som dömer från Maskinblod 2 och Lucifers säd från Kärlek i maskinernas tid.

Nytt för mig i Munins skärvor är först den ramberättelse som givit novellsamlingen sitt namn, men som enligt mig är lite vag och egentligen inte tillför särskilt mycket. Men det gör inget, för den tar nästan ingen plats utan skickar mig direkt till nyheterna: novellerna Byssan lull, Yulebocken, Det enda som betyder något, Mannerskiölds herrgård och Yi. Här inser jag också att när jag tidigare läst Källners alster så har de varit publicerade i tematiserade novellsamlingar, medan här tillåter han sig att florera lite mer fritt över det fantastiska spektrats hela bredd (undantaget den renodlade fantasyn) – här finns det allt från zombies till spökhistorier till ett försök till militär-sf (kanske det svagaste inslaget i samlingen, men då tillhör jag ju också en synnerligen svårflörtad skara vad gäller just den genren) till något som närmast verkar vara släkt med den gamla svenska rollspelsklassikern Kult. Och det är bra, nästan alltid mycket bra. Särskilt gillar jag det Kult-aktiga inslaget, Mannerskiölds herrgård som jag läser med lika delar rysning och njutning och kan inte låta bli att drömma mig tillbaka till mitt bästa rollspelsminne någonsin (äventyret liknade novellen väldigt mycket, det var mitt i sommarnatten och vi spelade på en inglasad veranda under dånande åskväder).

Såhär på internationella kvinnodagen känner jag också att jag måste kommentera Källners genusperspektiv lite. Men jag börjar med en skröna: det sägs om en bekant till mig att han kommit undan som svarande i ett diskrimineringsmål genom att när han blir frågad ”Det sägs att du hatar [viss sorts människor], stämmer det?” svara ”Jag hatar alla lika mycket”. Jag kommer att tänka på detta när jag funderar på hur Källner behandlar sina kvinnliga karaktärer jämfört med de manliga, för det är lite samma sak där: de har det lika illa allihopa, utan urskillning. Ett glädjande jämställt perspektiv. Det förvånar mig också lite, när jag tänker efter, att en manlig författare så gärna berättar genom en kvinnlig karaktärs ögon utan att ”spela över” åt något håll utan det är väl genomfört.

Sammantaget är Munins skärvor en novellsamling av hög kvalitet, som rör sig över en stor bredd av fantastikspektrat, och där nästan varje novell vid minst ett tillfälle ger den där hisnande, svindlande känslan när man inser vad det är som pågår. Rekommenderas!

Recensionsex från författaren/Fafner Förlag

Do androids dream of electric sheep?

Det är kanske inte jättemånga som har hört talas om Philip K. Dicks sf-klassiker Do androids dream of electric sheep?, men däremot har nog många hört talas om filmen som gjordes baserad på den, nämligen Ridley Scotts Blade Runner. I boken (och även i filmen) är androiderna, robotarna, så mänskliga att man måste göra benmärgsprov för att med fullständig säkerhet kunna avgöra om det är en människa eller en android man har att göra med. Med bland annat detta som utgångspunkt utforskar Philip K. Dick vad det är att vara mänsklig i en framtidsvärld där den förödda Jorden nästan är övergiven till förmån för Mars, och de som blev kvar försöker finna sig ett syfte bland det uppgivna förfallet. De flesta djur är utrotade, och de individer som finns kvar säljs för hiskeliga priser för att fylla en roll delvis som statusymbol och delvis något som liknar den roll som emotionell kontrapunkt i en hård värld som många husdjur utgör för sina ägare redan idag. Huvudpersonen Rick Dec20150223_091145kard äger tyvärr inget riktigt djur, utan bara en elektrisk replika av ett får (ett stigmatiserande faktum han döljer för grannarna), och detta faktum, konstaterar han tidigt i berättelsen, gör honom till en mer emotionellt utarmad människa än om han inte haft något djur alls.

På ytan är Do androids dream of electric sheep? en berättelse om prisjägaren Deckard, som fått i uppgift att ”pensionera” en grupp av mycket avancerade och människolika androider som befinner sig olagligen på Jorden. Det är en framtidspolisroman av enklaste sort, som egentligen bara finns där för att utgöra ett ramverk att hänga upp bokens verkliga agenda på, för som så ofta i science fiction så utforskar man vad som är kärnan i det mänskliga genom att jämföra det med det som inte är det. För när blir en android jämbördig med en människa? Aldrig? När den är intelligentare än en människa? När den kan fortplanta sig? När vi inte på ytan kan skilja den från en människa? När den kan vårda ett djur med empati? Eller är det när den kan älska som en människa?

Johnny Mnemonic och andra berättelser

William Gibson är kanske mest känd för att ha myntat ordet cyberrymden/cyberspace, och efter lite detektivarbete inser jag att den här boken är en svensk översättning av Burning Chrome, en av Gibsons tidigaste böcker, där titelnovellen markerar ordets första förekomst. 20150217_003040Det här är dock en lite modifierad utgåva, här finns bara de noveller med som Gibson står som ensam författare för, det vill säga:

  • Johnny Mnemonic (Johnny Mnemonic)
  • Gernsbacks kontinuitetsprincip (The Gernsback Continuum)
  • Fragment av en hologramros (Fragments of a Hologram Rose)
  • Vid vägrenen (Hinterlands)
  • New Rose Hotel (New Rose Hotel)
  • När torget är öde (The Winter Market)
  • Isens hjärta (Burning Chrome)

Båda novellerna Johnny Mnemonic och Isens hjärta utspelar sig i samma värld som Gibsons mest kända bok Neuromancer, och har till och med beröringspunkter till varandra. De är, enligt mig, också de starkaste korten i samlingen tillsammans med Vid vägrenen, som blev min personliga favorit. Dess beskrivning av hur människan sänder ut små enpersonsrymdskepp i blindo, som sedan kommer tillbaka oftast med döda astronauter, men ibland  med revolutionerande små föremål, fick mig att tänka på famlandet efter förståelse som präglade Roadside Picnic – en bild som är lika framåtsträvande som den är hopplös. En annan sak som är hopplös i boken är kärleken – Johnny Mnemonic och andra berättelser är full av män som förgäves trånar efter kvinnor som utnyttjar dem för egen vinning. Hade det varit fantasy hade jag kategoriserat den som grim dark, men det här är cyberpunk och det är minst lika mörkt.

Gibson visar tydligt i sin estetik att hans cyberpunk inte bara består av cyber utan även av punk, och vissa scener kan jag inte låta bli att visualisera i samma anda som filmen som gjordes av Johnny Mnemonic, kanske inte ett helt igenom gott betyg – åttiotalspunk med tuppkammar och färgade plastsmycken var man än ser. Men framför allt så tycker jag att boken förlorar mycket av sin charm i översättningen – Gibson uppfinner många ord som tydligt flyter mycket bättre på originalspråket än på åttiotalssvenskan, även om boken känns förvånansvärt lite ”daterad” med tanke på att det är en bok skriven för trettio år sedan med som utspelar sig i en ganska nära framtid. Gibson är något av en profet vad gäller vissa saker, och det känns som att verkligheten har kommit mycket närmare hans vision av den på de trettio åren som har gått, och det känns inte heller helt omöjligt att om tekniken fortsätter att utvecklas som den gör så kommer vi förr eller senare att komma dit.

Förlora för att vinna

Sophie är mänsklighetens ambassadör på planeten Vailao, som är befolkad av långsmala humanoider vars hud har färgglada mönster som förändras med deras sinnesstämning. Snart märker Sophie dock att vailanerna döljer saker för henne: i närheten av bosättningen där hon är placerad finns en stad som ingen berättat för henne om, hon hör hur det viskas om ett krig, och vailanska barn försvinner och ingen vill berätta var de tar vägen.

Det är förutsättningarna i Förlora för att vinna, ”ett rymdäventyr med fantasykänsla” enligt bokens baksida, och jag gissar att den är riktad mot ungdomar. Holmquist har en livlig fantasi och målar upp ett samhälle som har många spännande och unika kvaliteter. Tyvärr tycker jag inte att det hänger ihop riktigt. Även om boken är fantastika och avsedd för ungdomar så betyder det inte att alla rimliga regler om konsekvens och logik upphör att gälla. Sophie är en otroligt orimlig och oprofessionell människa för att fylla den position hon har som den enda (!) människan på Vailao, och många av vailanerna hon möter uppför sig också inkonsekvent och orimligt. Jag får inte heller samhället eller miljön att hänga ihop som ett rimligt system, utan det är en samling av sprudlande intressanta idéer som lika gärna skulle kunna befinna sig i olika solsystem. Som ni märker så är jag inte särskilt imponerad, och det är alltid tråkigt att inte få vara det när författaren har ansträngt sig och förärat mig med ett recensionsexemplar, men den här gången var det tyvärr så.

Recensionsexemplar från Ordspira Förlag

God’s War

Jag hade inte ens kommit en sida i God’s War innan den liksom slog mig på käften. Jag har sällan sett en bok som sätter tonen så hårt och så direkt, lyssna bara på det här:

Nyx sold her womb somewhere between Punjai and Faleen, on the edge of the desert.

Bara det, som förstamening! Hur kan man inte läsa vidare? Och det fortsätter:

Drunk, but no longer bleeding, she pushed into a smoky cantina just after dark and ordered a pinch of morphine and a whiskey chaser. She bet all of her money on a boxer named Jaks, and lost it two rounds later when Jaks hit the floor like an antique harem girl.
Nyx lost every coin, a wad of opium, and the wine she’d gotten from the butchers as a bonus for her womb. But she did get Jaks into bed, and – loser or not – in the desert after dark, that was something.

När jag läste i09:s blurb på baksidan av boken  – ”You’re going to love Nyx… She makes Han Solo look like a boy scout” blev jag direkt både lite klentrogen och lite nyfiken, men det går inte många sidor innan jag måste erkänna att de har rätt. Och jag gillar verkligen Nyx, framför allt för att hon är så… osympatisk. Hon är hårdför, despotisk och ärligt talat inte särskilt bra på det hon gör. Det är på samma gång frustrerande som glädjande och omväxlande att läsa om en huvudperson i en fantastikbok som faktiskt misslyckas, som skiter i saker, som inte bryr sig att ta rätt på hela bilden och som bara vill ha pengarna och fortsätta till nästa jobb.

unnamedDet Nyx och Han Solo har gemensamt är i alla fall att de båda är prisjägare i en futuristisk miljö. Nyx befinner sig på en planet någonstans i ett fiktivt universum där två länder bedriver heligt krig mot varandra. Två länder som för mina okunniga ögon verkar ha en kultur baserad på den muslimska. Det heliga kriget verkar vara grundat på att medans det ena landet, Chenja, är traditionellt och konservativt, så har kvinnorna i motståndarnationen Nahsheen fått nog och tagit över makten i landet. Unga män skickas ut i kriget och får komma tillbaka och bli en del av samhället när de gjort sin plikt vid fronten – om de överlever. Inte så många gör det.

Boken befinner sig någonstans mitt i ett svårdefinierat gränsland mellan fantasy och sf. Själva miljön är full av damm och ökensand, och den blanka rymdskeppsteknologin som sf-böckerna brukar flöda över av är ersatt av insekter, uppfödda och kontrollerade till att göra olika saker, exempelvis agera drivmedel i fordon, bevaka tomma byggnader (effektivt, jag vill i alla fall inte gå in i ett hus som vaktas av en svärm intelligenta, arga getingar stora som min handflata), lagra data på lagringsmedia och så vidare. Jag vet inte om jag helt gillar just den här aspekten av berättelsen, den är lite.. krystad och orimlig, tycker jag. Men det är okej. Det som är lite mindre okej är att jag tycker att den logiska konsekvenskedjan i handlingen blir lite svag till och från, men det kan vara så att jag bara har slarvläst och inte riktigt hängt med.

Jag gillade i alla fall God’s War starkt, dels på grund av en samling intressanta och unika personligheter, som ändå kändes rätt gedigna och naturliga, men också på grund av hur den detaljerade beskrivningen av detaljerna i det hundraprocentigt matriarkala samhället som Nasheen är, utan att på något sätt vara rödstrumpefeminististiskt tvingar mig att möta mina egna förutfattade meningar om manligt och kvinnligt (som jag såklart förutsätter att jag inte har, jag är ju så mycket intelligentare och mer upplyst än alla andra, så jag kan väl inte vara sexist ens i smyg?). Även om man inte är förtjust i boxning, whiskeydrickande och slentrianmässigt våld i en insektsspäckad värld så är God’s War värd att läsa bara för att få rannsaka sin egen inneboende sexist.

Kärlek i maskinernas tid

Affronts novellsamlingar har blivit lite av ett stående inslag här på FF, och i den senaste hettar det till: det är Kärlek i maskinernas tid. Erotik, romantik och fantastik utlovas det på omslaget, och det är precis vad man får. Även om det finns svaga punkter här och där så skulle jag vilja säga att det här är Affronts starkaste samling hittills. Själva temat gör att författarna tvingas tänka lite nytt kring gamla stereotyper – romantik och science fiction är ju inte den vanligaste kombinationen, men här bevisas att det verkligen är en kombination som funkar.

20141127_144506Jag tänker inte recensera alla noveller, men några nedslag ska ni få, framför allt av favoriterna: Love Kölle levererar kreativt, äckligt vidrigt, fantasifullt och hett rymdmonstersex i fyra sidor som får mig att skratta och pinsamt skruva på mig på samma gång. Patrik Centerwall, precis som i tidigare novellsamlingar från Affront, levererar ett lite mer lågmält, känslosamt och kärleksfullt bidrag med mer fokus på människan och mindre på tekniken. Det mest erotiska inslaget står KG Johansson för i Överallt, när som helst, på alla tänkbara sätt, som trots att ordvalen ibland känns lite tekniska och distanserade är en (fantasi)eggande och slutligen väldigt vacker berättelse. Boel Bermann gör som vanligt väldigt mycket av väldigt lite, och har som vanligt en skön slutkläm, men den här gången tycker jag att hon är lite långt ifrån temat. Pia Lindestrands Tidsresenärens flickvän är vacker och finurlig, men för mig som har läst förlagan så ger titeln bort lite för mycket, jag förstår redan tidigt hur det ska sluta.

Och sen sist men inte minst: Oskar Källner. Alltså, Oskar, du och jag måste vara på samma våglängd på nåt sätt, för du lyckas alltid med det där lilla extra som i min värld får en novell att gå från ”bra” till ”wow”. Lucifers säd, som avslutar hela samlingen, är inget undantag. Jag tänker inte säga nåt mer om den (läs själva får ni se!), men jag tycker att den har allt som man kan begära av en berättelse om kärlek, sex och rymdskepp.

Kärlek i maskinernas tid är i sina höjdpunkter definitivt årets svenska läsjulklapp. Som en snabbis (ja, litterär sådan  förstås!) under lata ligga-och-dra-sig-på-ledigheten-morgnar, eller kanske lite mysig jullovsläsning med älsklingen (förutom den där med rymdmonstersexet då, om ni inte har humor). Med den bredd som novellerna tillsammans har, allt ifrån kärleksfull nästan-realism till homoerotisk steampunk till famlande efter värme i en avhumaniserad dystopi, så finns där garanterat något som kittlar just dig just där du gillar det.

Recensionsex från Affront förlag