Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children

dsc_2811Jakob är en sextonårig kille i Florida, han har ett rätt vanligt liv förutom att hans föräldrar är mer välbärgade än genomsnittet. Han går i skolan, extrajobbar i en av butikerna i koncernen som ägs av hans släkt och förväntar sig ett ganska förutsägbart liv där han ska jobba sig upp till koncernledningen på sikt. Det enda märkvärdiga i hans liv är hans farfar Abe, som skildes från sina föräldrar i Polen under andra världskriget och fortsatte till att bli soldat, slåss i kriget, slå sig till ro i USA och bilda familj, och nu spenderar han sin ålderdom med att skrämma sin sonson med ruggiga historier om monster. Det är så landet ligger när Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children börjar. Den slår dock ganska snart in på en välkänd väg, med en parallell verklighet som ingen kan se förutom vår hjälte Jakob, som såklart är menad att hålla på med mycket mindre mundana ting än att vara företagsledare.

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn, som den heter på svenska, är ytterligare en ungdomsbok som rider på Harry Potter-vågen, och här känns likheterna ännu mer tydliga än i vissa andra exempel. Den här boken är lite vuxnare än HP (i nivå med de sista Potter-böckerna mer än de första), men i grunden samma berättelse som vi har hört så många gånger nu, och har egentligen inget nytt att komma med. Jag är lite skeptisk i början, sen så tar det sig efter en stund, men sen tycker jag att det brister lite i sammanhang och rimlighet mot slutet. I stora drag en ”meh”-bok, enligt mig. Det enda som är anmärkningsvärt är bilderna. dsc_2813Min (engelska) upplaga är illustrerad i svartvitt, med avbildningar av gamla foton från tidigt 1900-tal, ofta på barn och ofta ger de ett vagt kusligt intryck. Om man ska tro intervjun med författaren som finns längst bak i boken, så har han samlat på sig dessa gamla foton från olika loppmarknader och dylikt, och sen har berättelsen växt fram i växelverkan med dessa ibland mycket märkliga bilder. Ibland har han haft en del av historien att berätta, och sedan sökt bilder som illustrerar den. Ibland har han haft bilden, och sedan format historien så att den passar in. Tyvärr kände jag på mig detta redan när jag läste berättelsen, för den hänger inte riktigt ihop. Det fanns en disharmoni, något krystat och forcerat i den, som jag inser härrör just till att berättelsen blivit pressad att ta vissa vägar för att den ska passa ihop med just den bilden som fångat författarens intresse. Kunde ha blivit fantastiskt, men nu gör det lika mycket från som till i totalen.

Ett tema som jag känner att jag måste nämna, är föräldraskapet. Berättelsen om ett barns relation till sina föräldrar och föräldrars relationer till sina barn, går som en röd tråd genom berättelsen och för en gångs skull är den ganska rimlig. Normal. Inte oproblematisk, men inte heller katastrofal, och dessutom nyanserat skildrad. Det tycker jag är sällsynt i ungdomsböcker, och här behandlas det på ett fint sätt. Det kanske är värt att läsa boken bara för det.

Jag har förstått att Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children har fått två uppföljare, men jag känner ingen större lust att jaga efter dem, men springer jag på dem nån dag kanske jag läser dem. Däremot tänker jag nog se filmatiseringen av boken som är på gång nu, inte minst för att Eva Green som imponerade stort i Penny Dreadful är med. Jag tror att det här är en bok som gör sig alldels utmärkt på vita duken, så jag får hoppas på den istället.

Annonser

The Dark North

Jag gillar choklad. Ibland köper jag en Marabou-kaka och moffar i mig snabbare än vad jag borde. Ibland köper jag fina praliner från Valrhona, och då gäller det att inte moffa i sig dem i samma tempo, för då smakar de egentligen inte bättre. Däremot om man tar sig tid att sätta sig ned, studera den vackra ytan, andas in den rika doften, låta smakerna rulla runt i munnen, då är det all skillnad i världen. The Dark North är definitivt en litterär Valrhona-pralin. Det här är en bok som inte ska slukas, den ska avnjutas. Upplevas.

dsc_2568När jag först får boken i min hand kommer jag av någon anledning att tänka på Simon Stålenhags Ur Varselklotet. Jag kan inte förklara varför, men kanske är det på grund av den lyxiga känslan av det gedigna, coffeetable-aktiga formatet och det faktum att båda är svensk fantastik som försöker slå på en engelskspråkig marknad, men där slutar egentligen likheterna (förutom, inser jag i efterhand, att vissa centrala individer tydligen är inblandade i båda projekten. Men det var inget jag visste då.) The Dark North är precis som namnet antyder en mörk historia, och tonen anslås redan på det svarta omslaget, med en illustration som för tankarna lite till en fruktansvärd förening av rollspelet Kult och filmen Ringu, men jag misstänker att det var något åt det hållet som man strävade efter. Det har tagit lite extra lång tid att komma igenom boken, inte bara för att jag verkligen har avnjutit den och inte slukat den, men också för att jag varje kväll har inväntat mörkrets inbrott för att ta boken och sätta mig i fåtöljen under läslampan. Att ta fram den i dagsljus har helt enkelt känts – fel.

The Dark North består av fem stycken kortare texter, samtliga skrivna av Martin Dunelind, och var och en rikt illustrerad av vardera fem olika illustratörer: Peter Bergting, Henrik Pettersson, Joakim Ericsson, Magnus Olsson och Lukas Thelin. Jag skriver ”kortare texter” och inte noveller, för jag tycker inte att alla texterna uppfyller mina krav på en novell. Några är definitivt noveller, medan några snarare hamnar i lyrik-facket, om man nu tycker att det är viktigt med fack. Vi kommer lite på kant med varandra direkt, jag och texten, och det är över en ren bagatell. Den inledande novellen är titulerad E18 West, efter vägen längs vilken den utspelas. För mig, född och uppväxt i Västerbotten, ligger ju E18 någonstans långt söderut och ger mig inte alls någon känsla av den mörka, exotiska norden. Men jag kanske inte tillhör målgruppen för boken heller, egentligen? Nåja, det går i alla fall fort över efter att jag kommit in i läsningen, och spelar egentligen inte så stor roll i slutänden. Det fortsätter med en novell i sci-fi-stuk, kanske den som har svagast koppling till Norden, för att sedan följas av två texter på olika sätt kopplade till nordisk mytologi. Den första av dem, Daughters of the End, är ett fascinerande exempel på indirekt berättande som jag finner mig själv komma tillbaka till igen och igen, bläddra fram och tillbaka och läsa små delar av texten igen och igen, funderandes över helheten.

Image by Lukas Thelin

Wow

Illustrationerna då. Illustrationerna är förstås fantastiska, och får verkligen komma till sin rätt uppblåsta över hela sidor eller ibland hela uppslag. Jag kan helt enkelt inte beskriva dem med ord, de måste ses. På vissa ställen har man också valt att sätta texten på ett vis som harmonierar underbart med de bakomliggande illustrationerna, och hade jag fått önska hade jag velat att redaktören hade vågat ta ut svängarna mer i den aspeketen, det hade höjt det redan goda samlade intrycket ytterligare. Min enda riktiga invändning är väl egentligen att man till en av texterna har misslyckats med att undvika den tröttsamma klichén inom fantastiken att (nästan) alla avbildade kvinnor har samma (attraktiva) kroppstyp och lite mindre kläder än vad som egentligen är motiverat. Det känns så onödigt, och stör mitt helhetsintryck. Men det uppvägs lite av den efterföljande berättelsen, som visar män och kvinnor som unga och gamla, tjocka och smala, vackra och fula i en härlig blandning.

Texterna i boken är egentligen, med ett undantag, inte remarkabla. Bra, javisst, men egentligen inte enastående. Men den utsökta harmoni och helhet som text och bild tillsammans utgör, den växelverkan som illustratörernas ordlösa gestaltning har med författarens mörka, poetiska uttryckssätt. Tillsammans är de remarkabla, kanske enastående i kategorin svensk produktion.

Image by Joakim Ericsson

Wow igen.

Så till det textuella undantaget. Den kloke redaktören har förstås sparat det bästa till sist. Den avslutande texten The Way of All Things är ett suggestivt mästarprov av klass, som tillsammans med Lukas Thelins briljanta illustrationer blir en demonstration av vilken kraft som bor i det osagda, det antydda, det underförstådda, det konfliktfyllda. En känslomässig provkarta över det svårmod som bor i den nordiska folksjälen. En värdig avslutning som sammanfattar vår mörka nord på ett sätt som gör svärtan synlig även för en hemmablind som jag.

Recensionsexemplar från Magnus Lekberg, creative director för The Dark North.

Dylan Dog – Det tomma brevet

När jag öppnade mitt jubileumsnummer av Fenix häromdagen trillade det ut ett litet seriealbum från mittuppslaget (skynda dig att skaffa ditt eget nummer på närmaste Pressbyrå om du vill ha samma upplevelse)! Vilken bonus, och vad förvånad jag blev när jag insåg att det här inte var vilken gratisblaska som helst, utan ett avsnitt av Dylan Dog (som jag recenserade ett annat album om för inte alltför länge sen). Förvånad igen blev jag när jag öppnade albumet, för då Dylan Dog – Hjärta av sten var en ganska grafiskt skarp och dyster historia i svartvitt, så illustrerades Dylan Dog – Det tomma brevet i (nästan) glada färger. DD-014Det börjar precis som jag förväntar mig av Dylan: ett mystiskt brev, som visar sig komma från Dylans gamle filosofilärare, som i sin tur presenterar ett mysterium han vill ha Dylans hjälp med att lösa. Så långt förväntat, enligt boken, klassiskt deckarmanér. En vacker detalj är små filosofiska och djupsinniga citat insprängda i berättelsen på mycket naturliga ställen, vilket kanske hade känts krystat i andra sammanhang men som jag tycker passar som hand i handske med det filosofiska temat.

Det är ett kort litet album, inte ens 30 sidor långt. Jag har placerat det i skräck-kategorin, för det är där som Dylan hör hemma, men det här är inte någon vanlig läbbiga-döskallar-och-övernaturliga-varelser-skräckis. Det här är trots det enkla formatet, en sorts djupsinnig skräck som inte glider av mig så som genren brukar. Det känns inte svårt-att-släcka-lampan-läskigt på något sätt, utan snarare den typen av obehag som ett fönster in i en oönskad framtid kan ge. Dylan Dog – Det tomma brevet är ett seriealbum med djup känsla och medkänsla, och en intim kontakt med en verklighet som är verklig för många av oss, och som ingen av oss kan veta att vi kommer att kunna undgå. På så vis träffar det, som man säger på Internet, ”right in the feels”.

Trigger Warning

Det är allmänt känt att den litterära husguden i FF:s hushåll är Robin Hobb, men var jag tvungen att välja en ställföreträdare skulle det nog bli Neil Gaiman (inte minst för att han skrivit den enda kärleksroman jag någonsin har stått ut att läsa). Därför var såklart förväntningarna på Trigger Warning höga, och så här i efterhand… så vet jag inte riktigt om de blev infriade. Dels för att det alltid är svårt att utvärdera novellsamlingar – det finns ju alltid noveller man tycker mer och mindre om i dem – och dels för att så stor andel av de här berättelserna faktiskt är renodlade skräckhistorier. Skräckhistorier brukar nämligen ha svårt att charma mig, för jag känner inte så mycket för dem (Modig, eller brist på fantasi? Välj själv.) Men jag kan i alla fall med säkerhet säga att jag inte blivit besviken.TriggerWarningShortFictionsandDisturbances_UK-Paperback_1442258702

Trigger Warning börjar med börjar med ett utförligt förord, där författaren till min glädje för en diskussion kring begreppet ”trigger warning” och hur det används i sammanhang kring skönlitteratur och vuxna läsare. Boken var värd att läsa bara för det. Sedan följer, även detta till min glädje, det lilla guldkorn man ibland kan stöta på i novellsamlingar. Nämligen några rader från författaren kring varje novell, där han berättar något om hur det gick till när den kom till. Jag uppskattar alltid dessa små glimtar in i tankevärlden hos den människa som har som yrke att skapa magiska, tragiska, fantastiska och fruktansvärda verkligheter för mig att besöka på min lediga tid. Men jag rekommenderar att hoppa över dem inledningsvis, och återkomma när ni läst själva novellerna.

Särskilt med dessa små kommentarer i bagaget kan man se den här samlingen som en provkarta över hur författare inspireras, av både av vardagen omkring sig och av andra författares verk (eller för den delen, sina egna tidigare sådana). Här möter vi både Doctor Who och doktor Watson (eller egentligen, Sherlock Holmes), minst två noveller inspirerade av sagor (av vilka en är The Sleeper and the Spindle, som man definitivt bör anskaffa i sin illustrerade utgåva), och minst en novell direkt inspirerad av Gaimans hustru Amanda. Några är mystiska, några är bara spännande och intressanta, och några rent ut blodisande läskiga, även för mig. Insprängt mellan novellerna finns på några ställen kortare och mer lyriska inslag, men de känns helt på sin plats.

Som vanligt berättar Gaiman  magiska sagor med mörka övertoner oavsett vilken genre texten officiellt bekänner sig till. Passar det dig så är det som vanligt kvalitet som levereras, men du kan behöva en extra lampa vid sängen efter några av dessa…

Visceral

Mischa Thomas Visceral sätter tydliga förväntingar på innehållet redan innan man har öppnat boken – pärmen ger en sånna skräckis-vibbar att det är omöjligt att förvänta sig något annat. När jag sedan slår upp boken och första meningen handlar om vad som uppenbarligen är ett mord på en kvinna som heter Laura, så bekänner man sig inte bara till Blair-Witch-skräckis-realism-traditionen, utan skyltar även med sina influenser från film noir. En av dessa influenser är helt tydligt det machomanliga idealet. Boken är tidvis så maskulint kodad att testosteronet dryper av sidorna – den manliga huvudpersonen är någon sorts klichéartad stereotyp för alla de manliga attribut den genomsnittlige tonårspojken önskar att han hade: snyggt fejs, bulliga muskler, instruktör i pistolskytte och Krav Maga, fräsch villa, kamphund, äter kött och dricker whiskey. Man skulle nog kunna bli trött på honom redan i första kapitlet om man var lagd åt det hållet, men jag låter det gå och fnissar lite inombords isället, på sådana ställen där tonårspojkarna hade sagt ”ooh” och ”aah”.

visccovMen när det kvinnliga huvudpersonen sedan introduceras som liten och späd med drogproblem och redan ett offer för en seriemördare så blir jag jäkligt orolig – orkar jag verkligen läsa det här mansgriseriet? Men jag fortsätter så länge det inte går över gränsen, och till min förvåning så gör det aldrig det. Tvärt om imponeras jag av att författaren lyckas ge Sadie alla attribut av ett offer utan att hon någon gång upplevs som just ett offer – det är istället hennes styrka som driver berättelsen framåt (och till slut i mål).

I stora drag handlar boken i alla fall om dessa två, Elijah och Sadie. Han är kriminalpolis, hon är författare och båda har efter traumatiska upplevelser tre år tidigare dragit sig undan från omvärlden. Men när seriemördaren som pressen valt att kalla ”Hellwrapper” återvänder efter flera års tystnad tvingas båda ur sin självvalda eremittillvaro (på mer eller mindre rimliga sätt). Sedan följer en seriemördarjakt värdig vilken Hollywoodfilm som helst – hade ingen sagt något hade jag lätt kunnat tro att boken var skriven baserad på en film, den har många sådana drag. En fräsch sak är dock att den, trots att bokens originalspråk är engelska, utspelar sig i Göteborg. Det känns hemtamt och exotiskt samtidigt, och det är tydligt också att författaren känner väl till staden, även om man kan fundera lite på val av översättning (eller inte) av platsnamn nu och då.

Språkligt är Visceral inget direkt att hurra för, utan har ett normaltorftigt språk för en ”vanlig” deckare”. Det är dock ingen riktigt vanlig deckare, utan det framgår ganska tidigt att det finns övernaturliga faktorer med i bilden – lite väl tidigt om man frågar mig. Det är min huvudsakliga invändning mot boken – man får se för mycket av det som bör vara okänt, och för tidigt. Spänningen och nyfikenheten hinner aldrig byggas upp, utan svaren kommer innan jag hinner ställa frågorna. Lite onödigt, det hade kunnat vara mycket mer intressant med samma innehåll, bara lite omstuvning av kapitlen. Sen är det det där med rimligheten i vissa detaljer runtikring, men jag låter dem gå på samma sätt som jag skulle ha gjort med en genomsnittlig matinéactionrulle, och det stör ungefär lika lite. Jag hade lite svårt för boken från början, för jag satt bara och väntade på att den skulle hoppa på klichébandvagnen (hotet kändes överhängande), men efter ett tag började jag inse att det nog inte skulle ske, och då kunde jag gilla den istället, och innan slutet blir den riktigt intressant. Tar man upp boken utifrån de förutsättningarna tror jag inte att man blir besviken.

Parasitus

Sedan jag recenserade första Maskinblod-boken för något år sedan så har strömmen till min brevlåda av recensionex av svensk fantastik antingen egenutgiven eller från små förlag varit liten, men stadig och ökande. De här böckerna brukar, med några lysande undantag, sällan få stående ovationer av mig. Parasitus är inget undantag, och den visar på en svaghet som nästan alla dessa böcker har: författaren försöker skildra något som hen uppenbarligen inte har den blekaste aning om, och inte ger intryck av att ens ha försökt läsa på om.

Parasitus marknadsfördes till mig som att den skulle utspela sig i ”den norrländska glesbygden”. (Redan där borde det förstås ha ringt en varningsklocka: ”den norrländska glesbygden” är ju, som orientering, ungefär halva Sveriges yta. Uttrycket låter rimligt bara för någon som spenderat hela sitt liv söder om Dalälven, och som blir förvånad när man förklarar att ”Skellefteå” och ”Sollefteå” är olika saker – det är ju bara 35 mil emellan och skiljer 800% i invånarantal, but never mind…). Men som född och uppväxt i ”den norrländska glesbygden” är jag förstås svältfödd på bra litteratur som utspelar sig på en plats som jag faktiskt kan visualisera, så jag kunde inte tacka nej. Boken ska utspela sig i och i närheten av Kiruna, men jag är beredd att satsa mycket pengar på att författaren knappt ens har sett Kiruna på bild – boken utspelar sig snarare i en sörlännings fördomar om Kiruna, kompletterat med mängder av detaljer som är slentrianmässigt sörländska. För att ta några exempel: Samhällens namn. Ställen i Norrbotten heter inte Ala, Leråker, något som slutar på -arp, något med ”Häll” och så vidare och så vidare. Titta på en karta. De heter Kurravaara, Jukkasjärvi och Paksuniemi. Eller möjligtvis Laxforsen eller Krokvik. Samma sak med människor. Jodå, det finns säkert människor i Kiruna som heter Moberg, Pettersson och Hjortås, men det ser det för osannolikt att man kan träffa på så många lokala förmågor utan att en enda heter något som Heikki, Aidanpää, Aho eller Hemphälä, för att ta några exempel. För det tredje. Allvarligt, den dagen jag kommer in på ett litet sunkigt hotell utanför Kiruna som drivs av en morsa och hennes medelålders ungkarl till son och den sistnämnde står bakom disken och frågar ”Hur kan jag stå till tjänst?”, den dagen kommer aldrig att komma. Inte ens om jag bor på landsortshotell utanför Kiruna i resten av mitt liv. För det fjärde. Gå skallgångskedja mitt i vintern. I vildmarken utanför Kiruna. Till fots. Utan skoter, eller ens skidor eller snöskor. Och så vidare ad nauseam. Ja, jag fattar att för någon uppväxt i Habo verkar det perfekt att lägga en skräckis utanför Kiruna, där är man ju per definition isolerad från civilisationen, eller? Men av ren stolthet och av respekt för människorna som faktiskt bor där kan man ju försöka hålla sig lite realistisk. Tips till författaren: nästa gång du ska skriva en bok som utspelar sig i Norrbotten, läs först i alla fall Åsa Larssons deckare eller Mikael Niemis Populärmusik från Vittula, så har du en chans att förstå hur mycket det är du inte förstår.

Jag blir faktiskt så upprörd över det nonchalanta och uppenbart sörlandsnormativa i hela alltihopa att jag har lite svårt att se berättelsen med objektiva ögon. Den handlar i stort om ett medelålders par, Jack och Sarah, som på väg hem en mörk kväll plockar upp en övergiven, rullstolsbunden man vid vägkanten och tar hem honom till huset i Kiruna dit de nyligen flyttat från Stockholm (såklart!) med sina två små söner. Och sen börjar nån form av halvsnurrig skräckhistoria om demoner med samiskt ursprung och onda sekter som jagar folk med kniv. Den fångar mig aldrig, för jag upplever att författaren har svårt att skilja på hur berättelsen ter sig i hans huvud och hur den faktiskt framställs för mig som läsare. Ibland är det luddigt och hoppar utan sammanhang fram och tillbaka, och ibland är saker så uttjatade och tydliga att jag måste gå och kolla i spegeln så att det inte står på näsan på mig. Berättelsen visas ur familjefadern Jacks ögon, och även om han agerar hyfsat rationellt så upplever jag att alla andra i berättelsen är statister i hans pjäs – de agerar bara när han är närvarande, och de har ingen egen logisk agenda utan agerar så att det ska bli en intressant berättelse ur hans (och vårt) perspektiv. Sammanfattningsvis inte helt igenom dåligt, men i mina ögon inga styrkor eller försonande drag som väger upp svagheterna.

Recensionsexemplar från Epok förlag

Cujo

Stephen King är världskänd som skräckförfattare av rang, men jag ska erkänna att jag inte brukar uppleva hans böcker som särskilt skräckiga. Fram till nu. Kanske det handlar om urvalet (i huvudsak Dark Tower), men även The Shining och Carrie var förstås lite ruggiga här och där, men uppmuntrade till eftertanke snarare än skrämdes. Cujo är en helt annan historia. Med bara lite förförståelse kan man räkna ut att med en emotionellt trängd mamma och en ekonomiskt trängd, frånvarande pappa, en fyraårig pojke och en etthundrakilos sanktberhard med rabies, så måste det bli värre innan det möjligtvis blir bättre. Och det blir det. Jag förstår att man gjort film på den här boken, för det måste den lämpa sig alldeles utmärkt för.

Jag förvånas lite över att, trots Kings välkända ställningstaganden för de små och svaga så är cujodet inte pojken Tad som jag känner mest sympati för i den här boken, utan snarare är det mamman Donna och grannfrun Charity som jag känner mest för. För deras motståndare är inledningsvis inte den fradgande hunden utan deras egna makar, och den kontroll som även en välvillig make utifrån rådande normer i tid och rum utövar över sin hustru. Det gör att sedan, när ett äkta hot i form av hunden dyker upp, så gör deras erfarenheter och rådande livssituation att de har svårt att hantera hotet, och på så vis slutar berättelsen i en större tragedi än den skulle kunna behöva göra. Jag önskar att jag visste att Stephen King gjorde det här medvetet, men enligt Wikipedia så skrevs boken under en period då King hade svåra alkoholproblem och han minns själv lite av det, så det är svårt att veta.

Hur det nu var med det så är Cujo en sån där bok som man tar upp, läser några sidor av, och sen har en ganska bra uppfattning åt vilket håll det här är på väg, och det är inte bra. Och snälla snälla snälla gör det inte men det gör dom ju förstås ändå och det suger bara mer och mer i magen och herregud NEJ. Så känns det. Och gillar man den känslan så kan jag bara rekommendera den, även om den inte är en av Kings bästa.

Munins skärvor

Som jag tidigare nämnt så har det blivit något av en tradition här på FF att recensera Affronts novellsamlingar, och nästa lika traditionellt har det blivit att jag har utsett Oskar Källners bidrag till ett av de bästa i samlingen. Därför var det förstås extra roligt att få ett recensionsexemplar av hans egen novellsamling – med de ingångsvärdena måste det ju bli bra? Munins_skarvor_framsida_x500Ungefär hälften av novellerna i Munins skärvor är gamla bekanta för min del, och har som sagt i de flesta fall utgjort höjdpunkterna i de novellsamlingar de varit del av: Pancasila från Maskinblod 3, Där staden dragit fram från Maskinblod, Hon som dömer från Maskinblod 2 och Lucifers säd från Kärlek i maskinernas tid.

Nytt för mig i Munins skärvor är först den ramberättelse som givit novellsamlingen sitt namn, men som enligt mig är lite vag och egentligen inte tillför särskilt mycket. Men det gör inget, för den tar nästan ingen plats utan skickar mig direkt till nyheterna: novellerna Byssan lull, Yulebocken, Det enda som betyder något, Mannerskiölds herrgård och Yi. Här inser jag också att när jag tidigare läst Källners alster så har de varit publicerade i tematiserade novellsamlingar, medan här tillåter han sig att florera lite mer fritt över det fantastiska spektrats hela bredd (undantaget den renodlade fantasyn) – här finns det allt från zombies till spökhistorier till ett försök till militär-sf (kanske det svagaste inslaget i samlingen, men då tillhör jag ju också en synnerligen svårflörtad skara vad gäller just den genren) till något som närmast verkar vara släkt med den gamla svenska rollspelsklassikern Kult. Och det är bra, nästan alltid mycket bra. Särskilt gillar jag det Kult-aktiga inslaget, Mannerskiölds herrgård som jag läser med lika delar rysning och njutning och kan inte låta bli att drömma mig tillbaka till mitt bästa rollspelsminne någonsin (äventyret liknade novellen väldigt mycket, det var mitt i sommarnatten och vi spelade på en inglasad veranda under dånande åskväder).

Såhär på internationella kvinnodagen känner jag också att jag måste kommentera Källners genusperspektiv lite. Men jag börjar med en skröna: det sägs om en bekant till mig att han kommit undan som svarande i ett diskrimineringsmål genom att när han blir frågad ”Det sägs att du hatar [viss sorts människor], stämmer det?” svara ”Jag hatar alla lika mycket”. Jag kommer att tänka på detta när jag funderar på hur Källner behandlar sina kvinnliga karaktärer jämfört med de manliga, för det är lite samma sak där: de har det lika illa allihopa, utan urskillning. Ett glädjande jämställt perspektiv. Det förvånar mig också lite, när jag tänker efter, att en manlig författare så gärna berättar genom en kvinnlig karaktärs ögon utan att ”spela över” åt något håll utan det är väl genomfört.

Sammantaget är Munins skärvor en novellsamling av hög kvalitet, som rör sig över en stor bredd av fantastikspektrat, och där nästan varje novell vid minst ett tillfälle ger den där hisnande, svindlande känslan när man inser vad det är som pågår. Rekommenderas!

Recensionsex från författaren/Fafner Förlag

Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet

”Dimman har vilat som en förbannelse över Uppsala i flera veckor.”

unnamed

Olov Redbergs stämningsfulla omslagsbild sätter tonen direkt!

Förstameningen i Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet knockar mig direkt. Den är fantastisk på många sätt: den sätter tonen, det smakar gotiskt, det smakar mythos, det klingar svenskt. Jag älskar det redan där, och slukar hela novellen i en munsbit, inte så märkligt kanske eftersom att den är 23 sidor. Det är en deckarnovell som definitivt utspelar sig i modern tid, men som anstränger sig hårt för att förmedla känslan av Uppsalas hela historiska tyngd, som försöker att samtidigt vara i nutid som i sent 1800-tal, och lyckas förvånansvärt bra, hur märkligt det än kan låta. Med Sherlock Holmes och Watson som onämnda förebilder får vi följa professorn i egyptologi Frans Stenberg och hans assistent Star Wars-nörden Henning när de undersöker ett bestialiskt mord i en lägenhet i Luthagen

Jag vill älska den här novellen. Verkligen. De subtila vinkningarna till så många kulturer som jag är förtjust i – gotik, Lovecrafts mythos, studentkultur, Star Wars, Holmes. Den utspelar sig i Sverige och är skriven på svenska. Språket är till och från underbart och drömmande. Författaren Mohamed Omar titulerar sig som poet, och han visar att han verkligen har förmågan att finna orden som målar upp inte bara en bild utan en känsla. Tyvärr håller mordmysteriet, som är själva berättelsens kärna, inte måttet utan är ibland skissartad och ibland orimlig, ibland uppenbar, och utan den skärpa, slutledningsförmåga och detaljupplösning som karaktäriserar de Holmes-berättelser som uppenbart är förlagan (även om det är stora skor att fylla!). Den imponerande känslan för ord som jag just nämnde är inte heller helt konsekvent – den är bra när den är bra, men på några ställen är den så svag att kontrasten i sig blir störande. På några ställen är också den studentikosa kulturen så galopperande att jag balanserar på ointressets rand, trots att jag själv varit student i flera år och bitvis känner igen mig. Jag saknar också en hel del miljöbeskrivningar, eftersom att jag inte är så väl bekant med Uppsala. Om jag hade fått de här 23 sidorna som ett korrektur hade jag varit eld och lågor, för här finns enorm potential. Jag hoppas verkligen att Omar skaffar sig en skicklig och opartisk läsare att bolla sina texter mot, för det här är en diamant som inte är riktigt färdigt slipad. Den är dock tveklöst värd investeringen i både tid och pengar, och jag väntar med spänning på en uppföljare!

Recensionsex från författaren/Aguéli förlag

Maskinblod 3

Affronts svenska sf-novellsamlingar är nu inne på sin tredje inkarnation, helt enkelt titulerad Maskinblod 3 (logiskt namn på en uppföljare till Maskinblod och Maskinblod 2 kanske?). Jag tycker mig kunna se en trend här – för varje iteration har samlingen blivit mycket tjockare, och lite ojämnare i kvaliteten. Högstanivån i Maskinblod 3 är hög, och flera av berättelserna är riktigt, riktigt bra. Mest minnesvärd är nog Oskar Källners Pancasila, om nyblivna kolonisatörer på planeten med samma namn. Efter So long been dreaming så kommer jag nog aldrig att se likadant på sf-berättelser om kolonisation av andra planeter, men det ligger inte på något sätt Källner i fatet. Tvärt om tycker jag att Källner på ett elegant sätt ställer frågor som den glansiga rymdåkar-sciencefiction-genren ibland glömmer: med vilken rätt koloniserar vi andra planeter? Och, om det finns liv där, kommer vi att kunna känna igen det? Förstå det? En annan favorit är Erik Odeldahls Paddans som sjöng, ett underbart mysterium med renässans-smak, trots att det utspelar sig i framtiden, som påminner mig om den mystiska, skräckblandade förtjustning jag läste Rymdväktaren med…

maskinblod3_omslag_stor-185x300Sen måste man väl nämna lägstanivån också, för den är faktiskt rätt låg bitvis. Några noveller har intressanta idéer eller anslag, men faller någonstans på vägen, i flera fall på grund av en bristande förmåga att faktiskt få fram vad som händer i berättelsen. Eller på ett ställe, tvärt om, där författaren helt frångått grundprincipen ”write what you know” så att både språket och berättelsen i stort blir banaliserat (särskilt för mig som faktiskt vet lite i ämnet).

Däremellan finns det mycket, och mycket av det är bra. Allt är nytt för mig utom Hans Olssons I obeliskernas skugga, som tidigare publicerats i Främling. Inkräktare. Inte min favorit ur den samlingen, ärligt talat, men kanske den som passade bäst in på sf-temat. Den inledande kortromanen …och Kyria tystnade är intressant, spännande och känslosam, men hade nog gjort sig bättre i novellformatet, nu känns det lite långdraget. Omvänt gäller för den avslutande Stålfjäder, som direkt suger in mig i en extremt spännande världskonstruktion som jag gärna hade sett mer av, och en berättelse av en typ som jag verkligen, verkligen gillar men som har så bråttom i sitt komprimerade berättande att jag efter att jag blivit bortkollrad bland karaktärer och ställts inför nya händelser slag i slag sida upp och sida ner blir jag lite uppgiven innan det är klart. Andra noveller jag vill nämna är Andrew Coulthards Det svåra spelet, som med sin sköna stockholmsdystopi lätt hade kunnat platsa i Stockholms undergång, Markus Skölds (jag sa ju att jag såg fram emot ett återssende av honom!) Arca Ferrum, som kanske är Blade Runner-inspirerad men som definitivt känns som sf-motsvarigheten till ”grisodlarfantasy”. Det är smutsigt och blodigt och orättvist, och ljuset i tunneln är garanterat tåget. Eller…? Slutligen är också Anna Jakobsson Lunds Doften av mango nämnvärd, för att den skarp och exotisk och fräsch och dessutom normbrytande utan att detta för dens skull är fokus eller berättelsebärande. Det bara är.

Jag får väl säga att trots vissa formsvackor så levererar Affront än en gång, det är bara att tacka och bocka. Om jag får önska mig något till Maskinblod 4 så skulle jag vilja att fler vågade göra som Andrew Coulthard och verkligen låta sina berättelser stanna i Sverige, och präglas av det svenska. Det finns så mycket generiskt, anonymt anglofierat i sf-genren att jag önskar mig mer av det typiskt svenska. Ge mig postapokalyptiska luftskepp förankrade vid Kaknästornet, ge mig det hemliga svenska rymdforskningsprogrammets revolutionerande upptäckter i en bunker djupt i det midvintermörka Kirunas perforerade urberg, ge mig kungliga svenska rymdflottans flaggskepp i episka slag mot vår arvfiende dansken, ge mig luciatåg i sammanstöt med nyss anlända utomjordingar… ja, ni förstår nog.

Recensionsex från Affront. Kolla också in den nya Fantastikportalen.se, där Affront tillsammans med några andra mindre svenska förlag löpande presenterar sin nya, svenska fantastik.