Tema: Bortom det västerländska

Dags för tema i Fenix igen! Och den här gången var det en riktig utmaning. Försök själv att hitta bra fantastiskböcker som inte är skrivna av vita, västerländska personer och/eller handlar om samhällen baserade på det västerländska, befolkade av vita människor. Jag måste själv skämmas att erkänna att det inte fanns många sådana i min hylla. Om man börjar lätt, och bara letar efter böcker som i alla fall inte har en vit huvudperson kunde jag hitta några: A Wizard of Earthsea, Rivers of London och Anansi Boys.

20140929_150254Det finns gott om böcker som är skrivna av västerländska författare, men som handlar om andra kulturer: Obsidian & Blood, Stormdancer, Across the Nightingale Floor, American Gods, novellen Doften av mango ur Maskinblod 3 och Imperiets dotter-serien, bara för att ta upp de jag har recenserat här på bloggen. Fyrahundra mil på Amazonfloden och Voltaires Zadig är två klassiker i den här kategorin. Men ofta finns det ingen spänning, ingen exotisk känsla, inget främmande, i de här böckerna – det känns som att de (flesta) utspelar sig i ett Europa med kulisser framför fasaderna och de vita människorna på gatorna bär gummimasker. Tyvärr, för det är oftast dessa böcker som är lätta att få tag i och finns översatta till svenska.

Bättre exempel, som kanske ibland är skrivna av någon som bor i ett västland, men som ändå har en stabil förankring i en annan kultur, är de som följer: The Hundred Thousand Kingdoms, fledgling, Redemption in Indigo, The Conjure Woman, Kalpa Imperial, The Palace of Illusions, Who Fears Death, Tales of Moonlight and Rain, Nick Perumovs Nekromantikern-böcker, Metro 2033 och  Roadside Picnic, för att nämna de som finns recenserade här. Ska man bara läsa en bok i den här kategorin, så rekommenderar jag ändå att det blir So long been dreaming. Som novellsamling så erbjuder den många perspektiv på få sidor, och i och med sitt tema så har den också inbjudit till författarna att slå in på spåret kulturkrock och ge perspektiv på hur smal den västerländska kulturella normen är, från någon som bara baserat på sitt utseende eller sitt namn faller utanför den.

För en djupare presentation av och analys kring allt detta rekommenderar jag att du köper Fenix 5/14 (finns att köpa här). Och om du bara ska läsa en av mina artiklar i Fenix någonsin, så rekommenderar jag att det blir den här. Mina egna vyer har vidgats enormt av att läsa de här böckerna, och jag önskar att alla entusiastiska läsare av fantastik får göra samma resa som jag. Om du känner till fler fantastikböcker skrivna av människor med kulturell förankring utanför västvärlden så tar jag jättegärna emot tips, skriv kommentarer här eller mejla fantastiskf snabel-a gmail punkt com.

PS: Ni som känner för det kan ju ta det som en utmaning att försöka lista ut nästa månads tema i förtid, utifrån de titlar jag recenserar. Nästa borde inte vara alltför svårt… 😉

Annonser

Främling. Inkräktare

Det första jag reagerar på när Främling. Inkräktare dimper ned i brevlådan är titeln. Den är inte färdig! Det saknade skiljetecknet på slutet skaver som ett gruskorn i skon. Först stör det mig, men sen börjar jag undra om det är så att det är meningen? Att det ska vara så? Den här novellsamlingen ger mig intrycket att Hans Olsson aspirerar på att bli Sveriges moderna svar på H.P. Lovecraft, och sanningen att säga så är han inte helt illa ute (men inte riktigt där heller).

23128177Boken består av 12 korta berättelser, de flesta fristående och några som hänger ihop och formar en längre berättelse. Jag är inte den som brukar bli berörd av skräckisar, men vissa av Olssons noveller ger mig en kall hand om hjärtat och en klump i magen. Vissa andra är jag å andra sidan likgiltig inför, för som så ofta med novellsamlingar så är kvaliteten väldigt ojämn. Olsson har (till skillnad från många andra egenutgivna författare) ett behagligt, om än något enkelt språk – det hade varit roligt om han vågat ta ut svängarna lite mer, och nyttja typografin lite mer, för att ännu mer ge de texter som utspelar sig i modern tid och de historiska lite mer åtskillnad, lite mer individualism och karaktär. Men det som är de egentliga svagheten är en ganska platt och ointressant avrundning hos flera av berättelserna – av en novell förväntar jag mig lite överraskning eller ”knorr” i slutet, men på flera ställen tar det bara lite snopet slut.

Det finns likväl många goda exempel att hålla fram: trots den banala titeln är Lisas hunddagis ruskig i all sin enkelhet. I titelnovellen Främling. Inkräktare bjuds vi på en berättelse som är Neverwhere-aktig men likaväl mycket svensk, och bara det konceptet glädjer mig.  I Doktor Pollobus vision visar Olsson att han inte är bortkommen i steampunkmiljön, och även om det inte är den starkaste novellen i samlingen så hade jag gärna sett mer i samma smak. Men min slutliga favorit är kanske den minst skräckiga berättelsen i samlingen, M/S Gertis Silvro: ett skeppsburet, tidlöst mysterium som sitter som en smäck i novellformen.

Främling. Inkräktare är definitivt en samling värd att plocka upp om man vill ha lite svenskt mysrys i läsfåtöljen nu när höstregnen kommer. Jag hoppas författaren skaffar sig en något strängare redaktör, som kan granska det skrivna på en nivå över den språkliga och skicka tillbaka det som inte håller måttet tills att det gör det, för potentialen finns definitivt. Bra, svensk skräck är inget som växer på träd – ännu.

Recensionsex från författaren/Zakuli Förlag

fledgling

Jag måste erkänna att det var år och dar sen jag läste nåt av Anne Rice, och efter hela Twilight-hajpen är jag faktiskt lite mätt och urless på vampyrer. Faktiskt. Så det var kanske inte den mest förväntansfulla starten, när jag plockade upp Octavia E. Butlers fledgling. Men wow. Alltså. Ge mig mer!

fledglingEgentligen är det i grunden inget nytt. Vi följer huvudpersonen inifrån hennes huvud när hon vaknar upp i någonstans i en stenig skog, allvarligt skadad och utan minnen av hur hon kom dit. Vem är hon? Var kommer hon ifrån? Vad har hänt henne? Det utvecklar sig därifrån till, som så vanligt i vampyrberättelser, en historia om ett samhälle i samhället, om främmande varelser som finns mitt ibland oss utan att vi ser det. Vi får följa huvudpersonen när hon försöker hitta tillbaka till vem hon varit, och i förlängningen, konstruera sig själv på nytt och skapa sig en plats i världen. Men det är inte samma uttjatade historia om sex och förbjuden kärlek som vampyrberättelserna brukar vara. Och framför allt är den kvinnliga vampyren ingen femme fatale, en roll som ni kanske minns att jag avskyr. fledgling är en historia om kärlek, om makt, om kön, lite inkluderande om sexualitet, men framför allt om ras. Kanske inte helt förvånande av en svart kvinna född 1947 i USA (jämförelse: det var 1955, när Butler var 8 år, som Rosa Parks vägrade gå att sätta sig längst bak i bussen, den plats som var anvisad för henne som afroamerikan). Jag känner dock inte, som man ibland gör, att boken är konstruerad för att driva en poäng, eller att man får sensmoralerna nedkörda i halsen, utan tvärt om så lockas man att fundera kring de perspektiv som presenteras.

För mig, som aldrig någonsin i hela mitt liv blivit ifrågasatt eller avvikande behandlad utifrån min hudfärg, känns slutet lite blodlöst, kanske lite väl rakt och förutsägbart. Men jag kan tänka mig att för den som varje dag bedöms och behandlas utifrån vad människor ser på ytan, för vad man fötts som och inte kan påverka, har en helt annan känslomässig resa genom boken. Tyvärr var fledgling Butlers sista bok, då hon gick bort 2006. Fantastiskt synd, jag hade gärna läst fler böcker som utspelar sig i den här verkligheten. Men jag får väl nöja mig med Butlers tidigare verk, förhoppningsvis är de lika bra som denna!

PS: Läs inte bokens baksida eller nätbokhandlarnas blurbar, de avslöjar på tok för mycket (som vanligt)!

Stockholms undergång

Det sägs ju att skadeglädjen är den enda sanna glädjen. För mig som gillar ordvitsar, Skansen Lejonet och goa gubbar så blir jag förstås lite vänligt stämd redan vid titeln: Stockholms undergång. You had me at ‘Hello’, som amerikanerna säger.

wpid-20140801_215319.jpg

Bokens snygga omslag, inkl hårig tentakel (?!)

Stockholms undergång är en novellsamling, och titeln säger som sagt en hel del. Här är det undergångsromantik från pärm till pärm, Stockholms och ibland hela mänsklighetens utraderande på alla sätt man kan tänka sig och några till. Och det är bra. Förvånande bra, utan tvivel det bästa jag har läst med originalspråk svenska det här året. Det brukar vara svårt med novellsamlingar, alltid är det något bidrag som inte faller en i smaken eller som inte når upp till samma kvalitet som de övriga, men här är det starka kort på hela handen – glädjande eftersom att flera av författarna är sedan tidigare okända för mig. Bokens svaghet blir istället att flera av bidragen, även om de är bra var för sig, är lite väl lika varandra och kanske lite väl klichéartade ibland – zombies och/eller smittsamma sjukdomar verkar vara lågoddsarna när huvudstaden ska brinna. Men det är så väl genomfört att jag egentligen inte har invändningar.

Måste jag framhålla några av novellerna så blir det först Boel Bermanns båda bidrag – Bermann visar igen bortom all tvivel att det korta formatet, som ofta visar författares svagheter, är hennes starkaste sida. Både Råttorna och De vita är starka och egenartade, inte en helt lätt bedrift i denna välbefolkade genre. Att Anders Fager lämnar ett starkt bidrag förvånar inte. Sen måste jag förstås nämna Malin Gunnesons Den brända jorden bara i ren sympati med karaktären Klas, en lätt traumatiserad officer som blir den som skrattar sist åt de som tycker att han är en kuf för att han har katastrofberedskap i form av vattendunkar i källaren – ha! (Ja, jag har också vattendunkar i källaren. Nej, det är inte för att jag tror att zombierna kommer.) Men min slutgiltiga favorit är dock Martin Gunnesons Landhöjning. Förutom att den har en egen stil och ett eget tema som känns fräscht efter ganska många sidor av diskbänksrealistisk skräck så är det så tydligt att i Landhöjning så är det Stockholms undergång som avhandlas. Ingen annan stads. Den skulle inte, som många av de andra berättelserna, kunna med enkla medel lyftas och utspelas någon annanstans, utan den andas en närhet och kärlek till staden som ingen av de andra novellerna kommer i närheten av. Så ska ett tema tolkas!

Recensionsex från Undrentide.

Den leende vännen

En av mina stora ungdomskärlekar var Sherlock Holmes (Nej, inte på DET viset! Tanken hade varit minst lika fjärran för Mr Holmes som den är för mig), och jag raidade skolbiblioteken efter böckerna och förde långa (handskrivna!) listor för att följa upp att jag faktiskt läst alla novellerna. Det är också en av de få litterära barndomsfavoriter som har överlevt ända upp i vuxen ålder, annars brukar man ju kunna bli både besviken och lite förödmjukad när man femton år senare gör ett återbesök i källan till en stor läsupplevelse och finner den platt och banal. I alla fall, så har jag länge tänkt mig att jag ska läsa något av det Doyle skrivit utöver berättelserna om Holmes, men det har aldrig blivit av, förrän det trillar ner ett mejl från Sigill Förlag som undrar om jag vill recensera en samling noveller ”som fokuserar på Doyles författarskap bortom Sherlock Holmes”? Ja, självklart! säger jag, och sätter mig sedan med gapande mun och väntar på fler stekta sparvar 😛

20140625_164010Den leende vännen och andra historier är en tunn liten novellsamling på bara 100 sidor, som innehåller fem noveller av Doyles penna, översatta till svenska och i en samling som, såvitt jag förstår, inte uppträtt på originalspråket. Men det spelar inte så stor roll, för novellerna har inget med varandra att göra. Först är jag lite orolig för att den är översatt, men språket löper friktionsfritt (förutom en liten detalj om en kikare, men det var inget), till min stora glädje. Och glädjen börjar bara där, för det här är den renaste nöjesläsning jag har haft på länge.

Det sägs att Arthur Conan Doyle ska ha inspirerats av Edgar Allan Poes Auguste Dupin när han skapade Sherlock Holmes, vilket jag i och för sig aldrig har tvivlat på, men efter att ha läst Den leende vännen så är det i alla fall solklart att Doyle har inspirerats av Poe – samtliga noveller i samlingen skulle kunna ha varit berättade av Poe, men nedtecknade med doktor Watsons penna. Till skillnad mot Holmes-berättelserna så finns här ibland övernaturliga inslag, men de är lika väl konstruerade som något annat han skrivit. Och det här är bra, det här är precis min kopp te – det är sekelskifte, hattar, herrar som kallas ”herr”, och en spänd men nyfiken hållning inför vad sådana moderna företeelser som elektricitet och flygplan kan föra med sig. Det tycker jag är en ledstjärna för vad steampunk borde sträva efter – inga besvärjerskor eller flygande tigrar, men en värld som inte är fullt utforskad och som fortfarande lurar på sina mysterier. Och mitt i världen – människan i all sin nyfikna, äventyrslystna, svekfulla, uppfinningsrika och mordiska prakt.

Jag hoppas, hoppas verkligen att Sigill förlag fortsätter att ge ut Doyles verk i modern upplaga – jag kan lova att ni kommer att ha minst en köpare i alla fall, nämligen undertecknad. (Jag hoppas också att man då väljer att någonstans i boken publicera originaltitlarna på novellerna, de saknades här och det krävdes lite detektivarbete för att ta reda på några av dem.) Den enda svagheten med den här boken var att jag fick den mitt i sommaren: det här är en bok som inte passar sig på altanen under en strålande sol, utan den kräver länstol, yllefilt, en kopp te och helst en sprakande brasa.

Recensionsex från Sigill Förlag

Maskinblod

DSC_1101

Vem kan motstå hjärtan och kugghjul?

Jag läser ganska lite fantastik på svenska, märker jag. Tyvärr är det för att översättningar ofta är undermåliga, och original… jag försöker, men jag blir ofta besviken. Jag kanske bara väljer fel? Peka mig gärna rätt, ni som vet bättre än jag.

Här kommer då undantaget som bekräftar regeln. Maskinblod är en nästan marginellt liten bok, och den hade nog gått mig förbi om den inte stått där i nyhetssnurran på biblioteket och haft ett så oemotståndligt vackert omslag. Den innehåller ett antal noveller, alla av svenska författare, de flesta för mig okända. När jag slår upp första sidan och läser de inledande raderna i Oskar Källners Där staden dragit fram, som inleder boken, är det nära att jag lägger ned den igen, jag får sjukt tråkiga Borde vara död-vibbar. Men innan 33 små, små sidor har passerat har Källner slagit mig på käften, på ett fantastiskt sätt. Hatten av, jag tar tillbaka allt jag sagt om svensk fantastik och hävdar motsatsen!

Och Där staden dragit fram är bara början. Även om det mesta är bra, mycket bra till och med, så är det väldigt lite som är nytt. Jag läser novellerna och tänker ”Aha – Howl’s Moving Castle… Aha, Ender’s Game… Aha, Dawn of the Dead… Aha, Neuromancer…” Det mesta känns bekant. Men ändå inte. Det känns det unikt, för det smakar svenskt! Äntligen min typ av berättelser, men med kraften hos författare som behärskar det svenska språket och nyttjar det till sin fulla potential, där den svenska kulturen och historien får vara bas istället för det ständiga amerikanska och brittiska. Jag hade inte insett vad jag saknade förrän jag hade det framför mig.

Så som det ofta är med novellsamlingar så finns det förstås ett antal noveller i samlingen som jag inte är så imponerad av, och några som inte faller mig i smaken. Och självklart de som gör det. Min oomstridda favorit är De tre männen från månen av Julius Regis (ett för mig helt okänt namn). Med ett trollbindande språk som känns trovärdigt och historiskt utan att vara svårförståeligt och arkaiskt, och en stämning som får mig att tänka Jules Verne  men som uppenbart är av svenskt ursprung, och med en berättelse som passar novellformatet som hand i handske kan inte resultatet bli annat än fängslande. Rekommenderas varmt!

Uppdatering: Se också Maskinblod 2 och Maskinblod 3

Dangerous Women

På Internationella kvinnodagen kändes det särskilt lämpligt att börja läsa en bok med titeln Dangerous Women. Det är en novellsamling som stoltserar med George R. R. Martins (och Gardner Dozois) namn på framsidan, och har en diger lista av bidragande författare: bland annat Joe Abercrombie, Brandon Sanderson, Megan Lindholm (Robin Hobb), bara för att nämna några. Det är väl inte så märkligt att man förväntar sig ett något feministiskt verk här, där kvinnoroller kan få samma perspektivrikedom som de manliga rollerna oftast har, och som kan kliva utanför stereotyperna och förvåna och inspirera mig. Förväntningarna fortsätter att åka upp när jag läser Martins förord:

Here, you’ll find no hapless victims who stand by whimpering in dread while the male hero fights the monster or clashes swords with the villain, and if you want to tie these women to the railroad tracks, you’ll find you have a real fight on your hands.

image

Det är en diger lunta man får för pengarna!

Tyvärr så blir jag besviken i många fall. Flera av novellerna klarar inte Bechdeltestet, och det är i min värld en ganska låg tröskel att komma över. I flera berättelser odlas klichén om en farlig kvinna som en femme fatale, en kvinna som utnyttjar utseende och sex appeal för att lura män att göra som hon vill. Hon är egentligen bara farlig för en man som tänker med kuken, och har begränsad till ingen framgång i en värld där inte män har makten. Därför irriterar mig stereotypen genom sin blotta existens.

Nåja, som tur är så finns det också många berättelser som är mycket läsvärda och som ger bredare och intressantare perspektiv på konceptet ”dangerous women”.

image

..och författarlistan är inte mindre diger.

Bokens öppningsnovell av Joe Abercrombie  är kanske en av de bästa (om än våldsammaste), där den kvinnliga huvudpersonen ges kraft och självständighet, men också ett djup av motstridiga känslor och inte så strömlinjeformade karaktärsdrag. Andra höjdpunker är Raisa Stepanova av Carrie Vaughn, som berättar om en kvinnlig stridspilot i WW2, Pronouncing Doom av S.M. Stirling och The Princess and the Queen av George R.R. Martin, som ger oss allt det elände vi har kommit att vänta oss av Game of Thrones. Sist men inte minst förstås Neighbors av Megan Lindholm, som sin vana trogen lyckas ge oss något vi aldrig kunde förställa oss, där kliché är det sista ordet man skulle använda för att beskriva det.

I stort så är Dangerous Women en tjock men högkvalitativ novellsamling, dock med några svaga punkter. Man kanske inte lider av dessa lika mycket om man inte har de feministiska glasögonen på sig, dock. Oavsett vilket, så bär styrkorna med kraft upp svagheterna, så skaffa och läs!

Borde vara död

Jag plockade upp den här boken av några olika anledningar, framförallt för att den utspelar sig i Göteborg, för att både Skuggornas bibliotek och Drömmarnas Berg rekommenderade den nyligen, och så stod den bara där framför mig på biblioteket. Annars hade jag nog aldrig valt att ta upp en bok med så angst-gotigt omslag och titel som den här.

Borde_vara_d_dRedan i första kapitlet i Borde vara död kommer jag att tänka på min vän som jobbar inom psykiatrisk vård i Göteborg, hen som kommenterade Cirkeln med orden ”Jag vill inte läsa sånt här, då kan jag ju lika gärna gå till jobbet istället”. Vännen, du behöver inte läsa den här heller, den är nog ännu mer som ditt jobb. Författaren Pål Eggert arbetar enligt författarbeskrivningen på pärmens insida inom social resursförvaltning i Göteborg, och han har verkligen tagit till sig devisen ”write what you know”, för boken handlar om exakt just det. VI får följa Sebastian, som förutom att han gillar huliganslagsmål på fritiden är socialarbetare på ett boende för hemlösa på Hisingen, och sedan Isa, en av hans boende som är.. err.. någonting. Inte riktigt mänsklig, i alla fall.

Det känns som att Eggert dels har ett behov av att berätta ”hur det är” att jobba på den här typen av boende, inget äckel besparas oss för att beskriva Sebastians arbetssituation, men han klagar aldrig. Men visst, jag köper det, det känns realistiskt i alla fall (kanske lite för realistiskt – jag förväntar mig fiktion här, inte vardagslunk). Dels känns det som att författaren någon gång i sitt liv har spelat svenska rollspelsklassikern Kult och tyckt att det haft en skön känsla, och vill förmedla den i en bok. Detta, tillsammans med de minst sagt intressanta karaktärerna, ger ett bra utgångsläge. Tyvärr tycker jag att Eggert fipplar bort det helt, genom att missa att man ju måste ha något intressant att berätta också. Jag upplever att saker bara händer i boken, det strävar inte någonvart och vilket mål vi ska önska oss är synnerligen oklart. Och sen tar det bara slut. Väldigt o-imponerande, faktiskt. Jag önskar att författaren ville ta första två kapitlen, ta sig en riktig funderare på var han vill att berättelsen ska ta vägen, och sen skriva om därifrån. Då hade det kunnat bli intressant. Nu är jag tyvärr inte alls så imponerad som de bloggar som rekommenderade den till mig, jag tycker ni lika gärna kan stå över den här.

Carrie

Tanken var att det här inlägget skulle vara en del av Fiktiviteters Stephen King-helg, men eftersom att jag blandat ihop datum och varit bortrest hela helgen så blev det som det blev. Jag kan bara be om ursäkt till er som har varit här och letat efter det, och lova bot och bättring till nästa gång.

Stephen King är en av de skickligaste författarna av genrelitteratur jag vet. Han kombinerar ett starkt språk med starka känslor och utnyttjar också själva textens typografi för att förmedla sitt budskap på ett skickligare sätt än någon annan författare jag vet. Jag har skrivit en del om hans böcker tidigare, och läst en del som jag inte skrivit om också – och jag är alltid imponerad. Därför är Carrie intressant i sig, det är nämligen boken som gjorde King känd som författare.

carrieDet är nog många fler som har sett filmatiseringen av Carrie från 1976 än som har läst boken, och det tycker jag är synd – (varför man nu alltid ska jämföra böcker och filmer?) – filmen är nämligen en ganska platt och onyanserad skräckishistoria i jämförelse med förlagan. King berättar historien om Carrie, en ung flicka uppväxt med en djupt religiös, ensamstående mor och som är både fysiskt och socialt klumpig och missanpassad i ”normala” sociala sammanhang. Det berättas ur många perspektiv, både efterkloka och de lyckligt ovetande om den stundande katastrofen, ur Carries eget perspektiv och från människor omkring henne. King skriver insiktsfullt även i det kvinnliga perspektivet och jag blir glatt överraskad av att en manlig författare låter presentera sin protagonist i en scen som involverar att hon får sin första mens (annars är ju det där med att i litteraturen bejaka att kvinnor har mens något så unikt att Doris Lessing fick Nobelpris för att hon vågar det, ungefär).

Mitt starkaste intryck av Carrie är utmaning – boken är en utmaning till mig från King som låter något i stil med ”Du vågar aldrig erkänna för dig själv att om du hade varit en människa i Carrie Whites omgivning hade du inte stått på hennes sida”. Och den allra flesta av oss, liksom de flesta av de vuxna kring Carrie i boken, kommer att titta i marken och skrapa med foten och erkänna att jo, tyvärr så är det nog så. Carrie White får riktigt dåliga förutsättningar från dag 1, och hennes strikta uppfostran och o-världsvana sätt är knappast hennes fel. Trots detta är det hon som får ta konsekvenserna, och som läsare får man skämmas ikapp med de efterkloka vuxna vid berättelsens slut, i alla fall om man har någon form av självinsikt.

Detta ställningstagande för de små, svaga och utsatta är något som vi så här i efterhand vet präglar Stephen Kings författarskap, men det unika i hans fall är att han aldrig vill att vi ska tycka synd om dem, vi ska inte sympatisera med dem – vi ska respektera dem, för annars kommer de en dag att själva tvinga oss att äta upp våra ord och handlingar, i kraft av en styrka som vi inte visste att de hade. Och det här budskapet kommer aldrig fram tydligare än i debuten – Carrie.

Engelsfors I & II

Jag är ju rätt ute så jag vet inte så noga, men jag har förstått att bland svenska tonåringar idag så är Twilight ute och Cirkeln och dess uppföljare Eld är det senaste. Jag fick Cirkeln av en god vän som jobbar inom psykvården, med kommentaren ”Om jag vill möta sånt här elände så kan jag ju lika gärna gå till jobbet, jag orkar inte läsa om sånt här”.  Men sen erkände hen att hen bara hade läst några kapitel i början av boken, och slutar man där kan jag ju lätt förstå reaktionen.

9789186675967_200_cirkeln_pocketMin egen uppfattning är lite kluven. Jag kan absolut förstå att man uppskattar boken som tonåring, den har ju allt som man önskade sig – själv är man speciellt utvald, skolan är en ond plats, rektorns motiv kan ifrågasättas, föräldrarna fattar verkligen ingenting… Precis så man trodde världen var, helt enkelt. Ibland är det så klichéartat att jag obekvämt måste skruva på mig där jag sitter i läsfåtöljen. Värst blir det när författarna har försökt sig på en dialog som ska utspela sig i en tid för länge sen, en tid då man använde facklor för att lysa upp sin väg. Och man försöker visa detta genom språket, i hur personerna uttrycker sig, och det är så dåligt att jag blir generad – det är som om jag skulle ha försökt att skriva medeltida dialog när jag själv gick på högstadiet. Javisst, jag förstår att det är en ungdomsbok, och jag kräver inte på något sätt nån sorts historisk korrekthet, men nån jävla ordning får det ju vara (Jag rekommenderar författarna t.ex. Agneta Horns skrifter, som exempel på hur man faktiskt skrev på 1600-talet…).

Cirkeln är en klassisk higschool-roman efter amerikanskt mönster, även om den utspelar sig i Sverige och har lite övernaturliga ingredienser. Jag tycker den är helt okej. I Eld så utvecklar sig författarna och fördjupar berättelsen, särskilt i konsekvenserna av en ritual mot slutet av boken, och ger berättelsen ett djup som den saknade i Cirkeln. Jag märker att jag faktiskt ser fram emot sista delen, Nyckeln, som ska komma senare i år.

Uppdatering: Läs även om den avslutande delen i serien, Nyckeln