Willful Impropriety

Novellsamlingen Willful Impropriety har undertiteln 13 tales of Society, Scandal and Romance. Man kan ju tänka sig att det är lite motsägelsefullt att en bok som strävar efter att problematisera könsnormer ska utspela sig i (i alla fall pseudo-)viktoriansk miljö, men som förklaras i bokens förord så är detta en perfekt kombination – ju starkare konventionerna är, desto enklare blir det att problematisera dess brytande.

Efter att ha läst ungefär halva boken är jag lite trött på att den enda könsnorm som problematiseras är den kvinnliga, då i många av novellerna utgår ifrån en kvinna som på ett eller annat sätt, öppet eller dolt, uppför sig som eller utger sig för att vara, man. Samtidigt är jag fascinerad av berättelserna var och en för sig.

13478084I slutänden var det två noveller som stannade hos mig lite tydligare än de övriga. Den första var också först i samlingen, At Will av Leanna Renee Hieber. Den är egentligen enkelt uppbyggd, och handlar om en landsortsskådespelerska som blir får hjälp med att starta en framgångsrik karriär i London, under förutsättningen att hon inte avslöjar vilket som är hennes biologiska kön – hon uppträder än som man, än som kvinna och kan göra båda delar övertygande. Jag tycker att själva tanken är fascinerande, och jag tycker även att den lyfter ett starkt argument i den moderna jämställdhetsdebatten. Ty självklart utgör Mr/Miss Nightingale en stor skandal i sitt samhälle, och det finns människor som inte backar för att med alla tillgängliga medel inklusive våld tvinga henne att avslöja sitt sanna kön. Och ärligt talat, tror ni verkligen att det skulle vara annorlunda idag? Jag tror inte att vi har kommit längre än så…

Den andra novellen som verkligen grep mig heter False Colors och är skriven av Marie Brennan. Kanske är det för att huvudpersonen är officer (i flottan förvisso, men ändå!) som den här berättelsen talade till mig, men också för att den i mycket större utsträckning än de tidigare kändes som en stabil konstruktion i sig, där hela skandal-problematiken uppkommer som en naturlig konsekvens av berättelsens övriga element snarare än att vara det skelett som hela alltihopa hänger på. Väl genomfört och vackert, om än lite tragiskt också.

Sammanfattningsvis så är Willful Impropriety i grunden en novellsamling riktad till ungdomar, och att läsa den som vuxen gör att den ibland känns lite väl enkel och lite repetitiv, särskilt om man sträckläser den. Trots det är det en av de intressantare novellsamlingar jag har läst på senare år, och väl värd det lite extra krångel jag fick ta till för att få tag i den.

Annonser

The Parasol Protectorate

I den nya steampunk-vågen som har sköljt över nördsamhället ett bra tag nu så skulle jag vilja säga att Gail Carrigers Parasollprotektorat-serie är den del av den litterära delen av kanonen. Jag läste första delen, Soulless, för länge sen, nu har jag avverkat övriga fyra delar: Changeless, Blameless, Heartless och Timeless (del två och tre finns översatta till svenska som Chanslös (hur man nu tänkte där?) och Hemlös.)

Precis som Soulless så är detta den sortens böcker där huvudpersonerna stannar upp mitt i ett handgemäng för att säga något lagom viktorianskt sarkastiskt, för att sedan fortsätta att bulta på motståndaren med sitt parasoll.. ni fattar bilden. Vi får fortsätta att följa Alexia och hennes vänner och familj i deras äventyr i Storbritanniens övernaturliga verklighet, där vampyrer och varulvar lever öppet bland vanliga människor som en integrerad del av samhället.

dsc_3349

Det är väl klart att det här kommer aldrig att klassas som stor litteratur, men jag tror inte det är vad man söker när man tar upp en sån bok heller. Då söker man underhållning, och det är det sannerligen. På ytan är det gott om klänningar och hattar och social positionering (farligt nära chick-lit, en genre jag har väldigt svårt för, men jag gillar det ändå!), men precis som all annan bra lättsam litteratur så finns det i alla fall lite mer under ytan. Intrigerna är kanske inte enormt komplexa, men tillräckligt intressanta och lyckas att överraska till och från. Framför allt är det dock karaktärerna som imponerar. För även om de är ganska klichéartade på många sätt, så är de samtidigt demonstrativt avvikande på sätt som jag verkligen uppskattar. Det tydligaste exemplet är kanske huvudpersonen själv, som är något så annorlunda som en kvinnlig huvudperson som inte anses särskilt vacker (snarare tvärt om), och som inte heller visar sig vara en ”ful ankunge” innan serien är slut.  Andra karaktärer avviker på mer subtila sätt, och Carriger använder just detta faktum för att elegant låta berättelsen ta vägar jag inte kunde förutse på grund av mina något stereotypa antaganden om vissa personer i berättelsen. Mycket glädjande och en liten subtil knäpp på näsan till mig också, tack så mycket.

Tyvärr är det svårt att bli mer konkret än så utan att spoila alltför mycket. Trots det måste jag ändå nämna öppningsscenen från Timeless. Vad jag skrattade! Jag kan inte säga mer, men alla som är i en livssituation som min kommer förmodligen att se det roliga i det. Viktorianskt dråpligt, om det nu finns något sådant. (Självklart kommer man inte att ha något särskilt ut av det om man inte har läst de andra böckerna först, dock.)

Sammanfattningsvis tyckte jag att hela serien hade stort underhållningsvärde och jag hade uppriktigt svårt att lägga ned den ett tag. Den största svagheten var nog slutet, där man förvisso knöt ihop de flesta trådar men inte på ett så elegant sätt som jag hade kommit att förvänta mig utifrån de tidigare delarna. Helt okej, men inte imponerande. Jag läser i min gamla recension av Soulless att jag inte var så sugen på att läsa uppföljarna, men nu är jag glad att jag gjorde det. Gillar ni den finns det ingen anledning att inte fortsätta till slutet.

The Alchemy of Stone

I Gargoylernas stad är eliten indelad i två partier, Mekanikerna och Alkemisterna, allt efter vars och ens profession. Mattie är på ett sätt fast mitt emellan: själv är hon alkemist, men hon är också en automaton, en mekanisk konstruktion skapad av Loharri, en framstående mekaniker. Och allt eftersom att mekanikerna, som för tillfället har överhanden i stadens maktspel, genomför förnyelser och effektiviseringar genom att introducera fler och fler mekaniska konstruktioner att delta i arbetet och driften av staden, pyser det motvilja under ytan.

alchemyofstoneThe Alchemy of Stone är en lättläst och förtrollande vacker skildring av en miljö som inte lätt kategoriserar sig. Det närmaste jag kommer är ”steampunk”, men det är långt ifrån genrens mittfåra, och närmare renässans än viktorianskt 1800-tal. Mattie är en fascinerande karaktär full av motsägelser som sätter mänskliga värden i perspektiv, och hela den övergripande konflikten mellan Mekanikerna och Alkemisterna kan läsas som en intressant kommentar till tillväxtsamhällets (i bästa fall) välvilliga hänsynslöshet. Ett annat återkommande tema är döden, som återkommer igen och igen, men med ett lätt och filosofiskt handlag som inte känns påträngande.

The Alchemy of Stone är kanske inte det mest slående jag har läst, men det är vackert, det är annorlunda och det är eftertänksamt, utan att för dens skull kompromissa med berättelsens tempo. Jag fick lägga lite tid på att få tag i den här boken (även om den verkar vara tillbaka i bokhandlarna nu), men det var värt varje minut.

Främling. Inkräktare

Det första jag reagerar på när Främling. Inkräktare dimper ned i brevlådan är titeln. Den är inte färdig! Det saknade skiljetecknet på slutet skaver som ett gruskorn i skon. Först stör det mig, men sen börjar jag undra om det är så att det är meningen? Att det ska vara så? Den här novellsamlingen ger mig intrycket att Hans Olsson aspirerar på att bli Sveriges moderna svar på H.P. Lovecraft, och sanningen att säga så är han inte helt illa ute (men inte riktigt där heller).

23128177Boken består av 12 korta berättelser, de flesta fristående och några som hänger ihop och formar en längre berättelse. Jag är inte den som brukar bli berörd av skräckisar, men vissa av Olssons noveller ger mig en kall hand om hjärtat och en klump i magen. Vissa andra är jag å andra sidan likgiltig inför, för som så ofta med novellsamlingar så är kvaliteten väldigt ojämn. Olsson har (till skillnad från många andra egenutgivna författare) ett behagligt, om än något enkelt språk – det hade varit roligt om han vågat ta ut svängarna lite mer, och nyttja typografin lite mer, för att ännu mer ge de texter som utspelar sig i modern tid och de historiska lite mer åtskillnad, lite mer individualism och karaktär. Men det som är de egentliga svagheten är en ganska platt och ointressant avrundning hos flera av berättelserna – av en novell förväntar jag mig lite överraskning eller ”knorr” i slutet, men på flera ställen tar det bara lite snopet slut.

Det finns likväl många goda exempel att hålla fram: trots den banala titeln är Lisas hunddagis ruskig i all sin enkelhet. I titelnovellen Främling. Inkräktare bjuds vi på en berättelse som är Neverwhere-aktig men likaväl mycket svensk, och bara det konceptet glädjer mig.  I Doktor Pollobus vision visar Olsson att han inte är bortkommen i steampunkmiljön, och även om det inte är den starkaste novellen i samlingen så hade jag gärna sett mer i samma smak. Men min slutliga favorit är kanske den minst skräckiga berättelsen i samlingen, M/S Gertis Silvro: ett skeppsburet, tidlöst mysterium som sitter som en smäck i novellformen.

Främling. Inkräktare är definitivt en samling värd att plocka upp om man vill ha lite svenskt mysrys i läsfåtöljen nu när höstregnen kommer. Jag hoppas författaren skaffar sig en något strängare redaktör, som kan granska det skrivna på en nivå över den språkliga och skicka tillbaka det som inte håller måttet tills att det gör det, för potentialen finns definitivt. Bra, svensk skräck är inget som växer på träd – ännu.

Recensionsex från författaren/Zakuli Förlag

Stormdancer

”Japanese steampunk novel with mythic creatures, civil unrest, and a strong female protagonist? I’m afraid I missed everything you said after ‘Japanese steampunk'” står det (bl.a.) i blurben från Patrick Rothfuss på omslaget till Stormdancer. Jag antar att det var så långt han kom, och att han faktiskt inte hade läst boken innan han lät sig bli blurbad på den, för det här är faktiskt inte särskilt imponerande. Det är iofs precis vad det står – japansk steampunk med mytiska varelser och en kvinnlig protagonist. Men jag hade sett fram emot den här boken (men inte så mycket att jag hade hajpat den inför mig själv), och trots det så fick jag kämpa mot tristressen redan i de första kapitlen, och att jag inte slalomläste bort mig måste vara ett kvitto på min enorma självdisciplin (hrrm). Ska jag vara helt ärlig så kan jag inte sätta fingret på vad det var som gjorde den så tråkig. Jag borde ha gillat den, den har en massa intressanta faktorer, men den lyfte helt enkelt aldrig från papperet…

Det här omslaget är bara så fantastiskt snyggt, och var anledningen att jag tog upp boken från första början.

Det här omslaget är bara så fantastiskt snyggt, och var anledningen att jag tog upp boken från första början.

Stormdancer utspelar sig i ett feodalsamhälle där härskarmakten delas mellan shogunen och The Guild, ett slutet sällskap av teknokrater som har monopol på all teknisk kompetens och på all kunskap om blodlotusen, en växt som förstör marken den odlas på, men som är nödvändig för att utvinna chi, det drivmedel som håller tekniken och därmed också samhället i rörelse. Samhället ska nog föreställa ett alternativhistoriskt Japan och många japanska ord är insprängda i texten, men för mig som inte vet så mycket om japansk kultur känns det väldigt mycket som ett västerländskt samhälle med lite japanskt smink på ytan, men vad vet jag? Jag tyckte i alla fall att samhällsbygganden i Across the Nightingale Floor var mycket mer gedigen.

Själva berättelsen är exakt vad man förväntar sig av en första-bok (monomyten revisited – igen) och jag kan skissa upp boken i sin helhet redan efter ett par kapitel. Gäsp. Ibland tror man ju att man kan det, och sen spårar monomytspårvagnen ur nån gång efter två tredjedelar av boken och så blir det intressant, men så icket denna gång. Det är inte rakt ut dåligt egentligen, språket är helt okej och berättelsen håller ihop som sådan, så tycker man att oljig japansk katanafäktning med flygande tigrar och lite moralkakor om miljöförstöring verkar gott så varsågod, men jag kommer i alla fall inte att leta efter uppföljarna.

I varje ångetag

Steampunk är kanske den genrelitteratur som är mest på uppgång just nu, med nya författare, serier och fristående böcker som dyker upp lite varstans liksom kugghjul ur ett trasigt fickur. I en genre som ofta är så tungt inspirerad av det brittiska och viktorianska är det med glädje jag tar upp I varje ångetag, en rykande färsk svensk steampunkantologi som utspelar sig i stormakten Sverige under Oscar II:s era (d.v.s. kring sekelskiftet 1800-1900). Precis vad jag har längtat efter länge nu!

Det sägs att en hög militär befattningshavare, efter den misslyckade Operation Eagle Claw, ska ha sagt: ”We failed because we confused ambition with ability”. Citatet kommer osökt till mig när jag läser I varje ångetag. 20140519_002656Inte för att boken är ett misslyckande, egentligen, men i vissa fall har man kanske blandat ihop ambition med förmåga. I så gott som alla berättelser i samlingen så lyser författarens kärlek till genren igenom och ger själ och känsla till berättelsen. Men också, i så gott som alla berättelser, finns det stora eller små svagheter som gör att jag inte riktigt kan ta den till mig. Vissa noveller uppfyller inte alls kraven jag ställer på en det litterära formatet novell, utan känns mer som lösryckta kapitel ur en roman. De allra flesta novellerna har språkliga svagheter någonstans på skalan mellan ”lite för många anglicismer som inte gör sig väl i miljön” till ”bristen på språkkänsla och struktur i berättandet gör att jag har svårt att hänga med i vad som händer”. Kort sagt så uppfylls, tyvärr, de flesta av mina fördomar vad gäller svensk egenutgiven genrelitteratur – det finns nog ofta en anledning till att de stora förlagen inte är intresserade. Så här känner jag ända fram till jag kommer till sista sidan – den där bokens sista novell, Bångstyrig av Pernilla Lindgren, visar att jag har haft fel. Jag kan i alla fall inte uttala mig kategoriskt, för här har vi helt plötsligt en novell vars språk inte stör min läsning, och som faktiskt levererar allt jag önskar mig av en novell, och lite till. Tack, Pernilla, för att jag får lägga ned boken med en lycklig känsla i magen 🙂

Nu skulle man kunna tro att jag inte rekommenderar I varje ångetag, men då har man fel. Även om det finns språkliga och formmässiga brister så vägs det upp av den fascinerande vision av det oscarianska steampunksverige som berättelserna tillsammans bygger upp, och av den kärlek och entusiasm som genomsyrar varje sida. Den svenska utgångspunkten ger en närhet och känsla som inte kan importeras. Läs I varje ångetag om du hyser den minsta kärlek till steampunk-genren. Läs den med överseende med svagheterna, men som en inspirerande katalog över en stor bredd av fantasifulla perspektiv på ett stormaktssverige fullt av romantik, hjältemod, kugghjul och luftskepp. Gud bevare konungen och fädnerslandet!

The Iron Wyrm Affair

Kommer ni ihåg Fem myror är fler än fyra elefanter? Eller mer specifikt, avsnittet där Brasse gör korvkaka, enligt principen ”kaka är gott, korv är gott, karameller är gott, kola med papper är gott, då måste ju allt tillsammans bli jättegott!”. Lite så verkar Lilith Saintcrow ha resonerat när hon skrev The Iron Wyrm Affair – steampunk är gott, drakar är gott, besvärjerskor är gott, mechar är gott, hyperintelligenta logiker är gott, uråldriga magiska varelser är gott, varför begränsa sig?! Resultatet blir något därefter. The Iron Wyrm Affair

Boken handlar om Polgara Besvärjerskan och Sherlock Holmes… err, förlåt, jag menar förstås besvärjerskan Emma Bannon och mentaten Archibald Clare, som tillsammans måste avslöja och förhindra en konspiration som riktar sig mot hjärtat av Britannia. The Iron Wyrm Affair anstränger sig hårt för att vara steampunk, med långa beskrivningar av Emma Bannons klänningar och dekorativa kugghjul på titelsidan för varje kapitel, men när man ska klämma in så många fantasifulla miljöer och koncept i en inte så stor bok så måste något annat falla bort. Det är en målande miljöbeskrivning efter en annan, men sammanhanget i själva berättelsen blir svårt lidande. Det kanske inte hjälper heller att jag inte tycker att magi och steampunk hör ihop – för mig var Soulless ute och balanserade på den yttersta gränsen med sina ändå rätt diskreta vampyrer och varulvar, men här är magin akut närvarande på varje sida.  Men det kanske förpliktigar att heta Lilith Saintcrow när man ska skriva en sån här bok?

Nåja, det är ingen katastrofdålig bok egentligen, och kan man tänka sig att blunda för en tunn intrig för att få svepas med i ett magiskt Londinium fullt av te, svävande magiskolor och män i plommonstop, så för all del, läs The Iron Wyrm Affair.

Soulless

Det enklaste sättet att beskriva Soulless är nog något i stil med ”Stolthet och Fördom möter World of Darkness, med lite krydda av Sherlock Holmes och steampunk”. Visst låter det spännande och ganska nördigt? Grundförutsättningen är att varulvar, vampyrer och spöken är en integreread del av samhället i drottning Victorias London. Att vara varulv eller vampyr förutsätter att man har ett överskott av själ, medans vår huvudperson Alexia Tarabotti lider av det omvända – hon saknar själ, och därav blir hon någon form av mänsklig kryptonit för alla sorters övernaturliga varelser. Min förmåga till suspension of disbelief tänjs till det yttersta av dessa förutsättningar, och jag ska erkänna att jag inte var jättenyfiken på boken inledningsvis. Men! Carriger gör sedan ett utmärkt jobb med att hålla sig mycket sansad, logisk och rimlig inom de övernaturliga ramar hon har satt upp för sig själv, och därmed håller berättelsen.

Jag är som ni säkert vet ingen stor beundrare av romatik och chick lit, och Soulless balanserar på gränsen till vad jag tycker är ”lagom”, men det uppvägs av en nykter och sansad huvudperson, ett helt okej (om än något genomskinligt) mysterium och en miljö som gör att jag allra helst önskar att det vore höst och ösregn utanför så att jag kunde rulla ihop mig i läsfåtöljen med boken, en filt och en kopp te utan att skämmas.

Trots detta, och trots att boken är den första i vad som verkar vara en serie av fristående delar, så tror jag inte att jag vill läsa uppföljarna. Boken står sig alldeles utmärkt som fristående och händelseförloppet som vi får följa gör att många förutsättningar inför en uppföljare skulle vara helt annorlunda, och det brukar ofta inte bli i närheten av lika bra (jämför säsong 1 med säsong 2 av nästan vilken modern tv-serie som helst). Jag nöjer mig så här, men är mycket nöjd med det.

Uppdatering: Finns nu översatt till svenska som Själlös
Uppdatering 2: Självklart kunde jag inte låta bli att läsa fortsättningen också, läs om den här.