Willful Impropriety

Novellsamlingen Willful Impropriety har undertiteln 13 tales of Society, Scandal and Romance. Man kan ju tänka sig att det är lite motsägelsefullt att en bok som strävar efter att problematisera könsnormer ska utspela sig i (i alla fall pseudo-)viktoriansk miljö, men som förklaras i bokens förord så är detta en perfekt kombination – ju starkare konventionerna är, desto enklare blir det att problematisera dess brytande.

Efter att ha läst ungefär halva boken är jag lite trött på att den enda könsnorm som problematiseras är den kvinnliga, då i många av novellerna utgår ifrån en kvinna som på ett eller annat sätt, öppet eller dolt, uppför sig som eller utger sig för att vara, man. Samtidigt är jag fascinerad av berättelserna var och en för sig.

13478084I slutänden var det två noveller som stannade hos mig lite tydligare än de övriga. Den första var också först i samlingen, At Will av Leanna Renee Hieber. Den är egentligen enkelt uppbyggd, och handlar om en landsortsskådespelerska som blir får hjälp med att starta en framgångsrik karriär i London, under förutsättningen att hon inte avslöjar vilket som är hennes biologiska kön – hon uppträder än som man, än som kvinna och kan göra båda delar övertygande. Jag tycker att själva tanken är fascinerande, och jag tycker även att den lyfter ett starkt argument i den moderna jämställdhetsdebatten. Ty självklart utgör Mr/Miss Nightingale en stor skandal i sitt samhälle, och det finns människor som inte backar för att med alla tillgängliga medel inklusive våld tvinga henne att avslöja sitt sanna kön. Och ärligt talat, tror ni verkligen att det skulle vara annorlunda idag? Jag tror inte att vi har kommit längre än så…

Den andra novellen som verkligen grep mig heter False Colors och är skriven av Marie Brennan. Kanske är det för att huvudpersonen är officer (i flottan förvisso, men ändå!) som den här berättelsen talade till mig, men också för att den i mycket större utsträckning än de tidigare kändes som en stabil konstruktion i sig, där hela skandal-problematiken uppkommer som en naturlig konsekvens av berättelsens övriga element snarare än att vara det skelett som hela alltihopa hänger på. Väl genomfört och vackert, om än lite tragiskt också.

Sammanfattningsvis så är Willful Impropriety i grunden en novellsamling riktad till ungdomar, och att läsa den som vuxen gör att den ibland känns lite väl enkel och lite repetitiv, särskilt om man sträckläser den. Trots det är det en av de intressantare novellsamlingar jag har läst på senare år, och väl värd det lite extra krångel jag fick ta till för att få tag i den.

Harry Potter and the Cursed Child

Få kan väl ha missat att det har kommit en ny bok om Harry Potter. Eller, egentligen är den ju en teaterpjäs, och boken jag har läst är manuset till den pjäsen. Därav är den trots fysisk storlek och sidantal, synnerligen snabbläst. Berättelsen utspelar sig nitton år efter den sista av de ursprungliga Potter-böckerna och kretsar till viss del kring de ursprungliga huvudpersonerna, men till ännu större del kring deras barn, som nu förstås är i Hogwarts-ålder.

harry_potter_and_the_cursed_child_special_rehearsal_edition_book_coverJag är lite skeptisk till hela konceptet först, ska jag erkänna. För det första brukar det sällan bli bra när författare ”bara ska skriva en bok till” i en berättelse som egentligen är avslutad. För det andra, det här pjäsformatet, hur mycket kan man få plats med egentligen? Men tack och lov kommer båda mina farhågor på skam.

I centrum står ett äventyr i Pottersk anda med lite magi, brådmogna ungdomar och livsavgörande beslut. Det tar oss också tillbaka till några av de tidigare äventyren i serien, men låter oss se dem ur ett annat perspektiv. Nu är jag inte tillräckligt mycket av ett Potterhead för att kunna jämföra med de tidigare böckerna, men för mig känns det rätt gediget och sammanhängande i alla fall. Självklart är det något tunt och forcerat jämfört med en roman, men det begränsade utrymmet man har nyttjas väl.

Harry Potter and the Cursed Child är enligt mig en värdig uppföljare till de ursprungliga böckerna, och den fortsätter trenden med att låta målgruppen åldras i takt med huvudpersonerna. För även om boken säkert är familjevänlig på många sätt och säkert passar sig för barn på en nivå, så skulle jag ändå vilja hävda att den i huvudsak riktar sig till barnens föräldrar. För föräldraskapet i sig är det genomgående temat i hela boken, och då främst de svåra och problematiska delarna. Inte ens Harry Potter själv, Hogwarts och hela mänsklighetens frälsare, har det särdeles lätt. Och kanske är det detta som är Rowlings budskap till sina trogna fans: den som började läsa serien när första boken kom ut 1997 kan mycket väl stå där med egna barn idag. I ett samhälle där Internet kan ge enkla med felaktiga lösningar till nästan alla problem och där alla ser ut att ha det bättre, rikare, snyggare och enklare än en själv (på Facebook och Instagram). Då känns det nog tryggt att veta att även en magisk superhjälte klantar till det ibland, och vet du vad? Det är inte hela världen för det, och även om det aldrig går att göra ogjort och osagt, så kommer det nog att bli bra såsmåningom ändå. Om man vill att det ska det. Ett hoppfullt och tryggt budskap, levererat i en enkel, sympatisk och välbekant förpackning. Jag gillar.

Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children

dsc_2811Jakob är en sextonårig kille i Florida, han har ett rätt vanligt liv förutom att hans föräldrar är mer välbärgade än genomsnittet. Han går i skolan, extrajobbar i en av butikerna i koncernen som ägs av hans släkt och förväntar sig ett ganska förutsägbart liv där han ska jobba sig upp till koncernledningen på sikt. Det enda märkvärdiga i hans liv är hans farfar Abe, som skildes från sina föräldrar i Polen under andra världskriget och fortsatte till att bli soldat, slåss i kriget, slå sig till ro i USA och bilda familj, och nu spenderar han sin ålderdom med att skrämma sin sonson med ruggiga historier om monster. Det är så landet ligger när Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children börjar. Den slår dock ganska snart in på en välkänd väg, med en parallell verklighet som ingen kan se förutom vår hjälte Jakob, som såklart är menad att hålla på med mycket mindre mundana ting än att vara företagsledare.

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn, som den heter på svenska, är ytterligare en ungdomsbok som rider på Harry Potter-vågen, och här känns likheterna ännu mer tydliga än i vissa andra exempel. Den här boken är lite vuxnare än HP (i nivå med de sista Potter-böckerna mer än de första), men i grunden samma berättelse som vi har hört så många gånger nu, och har egentligen inget nytt att komma med. Jag är lite skeptisk i början, sen så tar det sig efter en stund, men sen tycker jag att det brister lite i sammanhang och rimlighet mot slutet. I stora drag en ”meh”-bok, enligt mig. Det enda som är anmärkningsvärt är bilderna. dsc_2813Min (engelska) upplaga är illustrerad i svartvitt, med avbildningar av gamla foton från tidigt 1900-tal, ofta på barn och ofta ger de ett vagt kusligt intryck. Om man ska tro intervjun med författaren som finns längst bak i boken, så har han samlat på sig dessa gamla foton från olika loppmarknader och dylikt, och sen har berättelsen växt fram i växelverkan med dessa ibland mycket märkliga bilder. Ibland har han haft en del av historien att berätta, och sedan sökt bilder som illustrerar den. Ibland har han haft bilden, och sedan format historien så att den passar in. Tyvärr kände jag på mig detta redan när jag läste berättelsen, för den hänger inte riktigt ihop. Det fanns en disharmoni, något krystat och forcerat i den, som jag inser härrör just till att berättelsen blivit pressad att ta vissa vägar för att den ska passa ihop med just den bilden som fångat författarens intresse. Kunde ha blivit fantastiskt, men nu gör det lika mycket från som till i totalen.

Ett tema som jag känner att jag måste nämna, är föräldraskapet. Berättelsen om ett barns relation till sina föräldrar och föräldrars relationer till sina barn, går som en röd tråd genom berättelsen och för en gångs skull är den ganska rimlig. Normal. Inte oproblematisk, men inte heller katastrofal, och dessutom nyanserat skildrad. Det tycker jag är sällsynt i ungdomsböcker, och här behandlas det på ett fint sätt. Det kanske är värt att läsa boken bara för det.

Jag har förstått att Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children har fått två uppföljare, men jag känner ingen större lust att jaga efter dem, men springer jag på dem nån dag kanske jag läser dem. Däremot tänker jag nog se filmatiseringen av boken som är på gång nu, inte minst för att Eva Green som imponerade stort i Penny Dreadful är med. Jag tror att det här är en bok som gör sig alldels utmärkt på vita duken, så jag får hoppas på den istället.

Alkemistens dotter

I ett nästan historiskt Sverige, på gränsen mellan 1700-tal och 1800-tal, får vi följa den unga Rebis Drakenstierna i hennes strävan efter att förgöra världen. Den unga Rebis växer upp moderlös tillsammans med sin far alkemisten, och redan från barnsben vet hon att hon är resultatet av en uråldrig process hos både hennes fars och mors släkt, att producera henne, den utvalda. I faderns laboratorium får hon redan som liten börja med att pumpa blåsbälgen, och invigs sedan vidare i vart och ett av hans mysterier, allt för att kunna lösa sin uppgift. Så helt plötsligt dör hennes far, och hon har fortfarande inte all kunskap hon behöver! Hennes strävan efter att avsluta vad släkten har ålagt henne att göra tar henne runt Europa, och till många platser hon aldrig kunnat ana…alkemistens-dotter

Alkemistens dotter är en ungdomsbok, men jag ser ingen som helst anledning till varför man inte ska kunna läsa den som vuxen – den är enkel på många sätt, men inte trivial, och välskriven. Den är mörk, riktigt mörk och inemellan rätt ruskig. Mycket i berättelsen, inte minst i huvudpersonen själv, för tankarna till Philip Pullmans böcker om Sally Lockhart, men det är är ännu svartare och grymmare. Enligt den kort-korta författarbiografin på insidan av omslaget är författaren idéhistoriker som har disputerat på alkemi, och det gör mig inte förvånad. De ingående beskrivningarna av alkemiska processer känns gedigna, likaså de målande beskrivningarna av de olika historiska miljöer och skeenden som huvudpersonen tar oss igenom. Det glädjer mig också att en manlig författare kan skriva en bok med en ung kvinna i huvudrollen och inte skygga för sådant som annars bara kvinnor pratar om (i smyg), som mensblod och dylikt. Det ger mig lite hopp om framtiden.

The Sleeper and the Spindle

Jag är ju generellt väldigt förtjust i Neil Gaimans böcker (med American Gods som enda undantaget hittills), så när jag föll för det underbart vackra omslaget till The Sleeper and the Spindle i bokhandeln så var det en sån fröjd att se honom som författare, så att jag kunde impulsköpa boken direkt utan dåligt samvete.

The Sleeper and the Spindle

Men kolla på den!! Så vacker…

The Sleeper and the Spindle känns som en klassisk folksaga, en med inte-så-subtila vinkar till några av de mest kända sådana. Men samtidigt känns den modern, främst för att det inte finns några rosaskimrande prinsessor som vackert väntar i höga torn eller glaskistor på att Prinsen (TM) ska komma och göra deras liv komplett. (Kanske är det ingen slump att både författare och illustratör har dedikerat boken till sina respektive döttrar?). Nej, drottningen vi får följa i den här sagan är av ett helt annat skrot och korn:

”I am afraid,” said the queen, ”that there will be no wedding tomorrow.”
She called for a map of the kingdom, identified the villages closest to the mountains, sent messengers to tell the inhabitants to evacuate to the coast or risk royal displeasure.
She called for her first minister and informed him that he would be responsible for the kingdom in her absence, and that he should do his best neither to lose it nor to break it.
She called for her fiancé and told him not to take on so, and that they would still be married, even if he was but a prince and she a queen, and she chucked him beneath his pretty chin and kissed him 
until he smiled.
She called for her mail shirt.
She called for her sword.
She called for provisions, and for her horse, and then she rode out of the palace, towards the east.

Samtidigt som det är en saga, så lyser den lysande språkkänsla och torra humor som är Gaimans signum igenom på många ställen, och även om jag gärna skulle läsa boken som godnattsaga för ett barn så känns den inte barnslig när jag läser den själv. Och illustrationerna är i sin svartvita (med gulddetaljer) enkelhet helt överjordiskt vackra, och kompletterar och förstärker textens drömska kvaliteter. Det här är en saga, även om det är en av de svårare, mer lik de ursprungliga Grimm-sagorna än de disneyfierade moderna versionerna vi har vant oss vid.

The Sleeper and the Spindle

Men kolla då! På insidan också!

Sammanfattningsvis: Jag älskar den här boken! Jag måste köpa den på svenska också (Den sovande och sländan), så att jag kan läsa den för dottern snart som hon är förmögen att förstå den.

Vill man bara läsa texten och tror att man klarar sig utan de fantastiska illustrationerna så ingår novellen även i Trigger Warning.

Den mörka materian

Bokomslag - Den mörka materian

Min upplaga med fruktansvärt fula, illa datorgenererade bilder på omslagen. Och ändå är de bättre än den fruktansvärt dåliga filmen som gjordes på första boken.

Den mörka materian är samlingsnamnet för en bokserie i tre delar: Guldkompassen, Den skarpa eggen och Bärnstenskikaren. Här får vi följa Lyra Belaqua, en flicka som bor i en version av Oxford, ganska lik vår egen för dryga hundra år sedan kanske, men ändå inte riktigt samma. Det tydligaste skillnaden mellan Lyras värld och vår är att alla människor har en daimon. Den ser ut som ett djur, och unga människors kan ändra skepnad medan vuxnas har tagit fast form. Vad daimonen är beskrivs aldrig uttryckligen, men min tolkning är att den är någon form av fysisk manifestation av delar av ”sin” människas själ.  Den mörka materian räknas som en modern klassiker vad gäller ungdomsböcker, och sägs vara skriven med Miltons Paradise Lost som inspirationskälla.

Vad som börjar som en enkel äventyrshistoria om ett oregerligt barn som växer upp på ett universitet utan föräldrar som tar ansvar för henne, utvecklas snart till något spretande komplext om vetenskap, traditioner, religion och synd. Min tolkning är att grunden hela berättelsen står på är skepticism och en djup kritik av den organiserade (kristna) religionen, dess framfart i vårt samhälle och dess djupa och negativa konsekvenser på vårt själsliv. Frågan är om en tonåring som läser samma böcker skulle se samma saker som jag – de är utspridda över många sidor, ibland halvdolda och inte sällan ganska vaga. Jag vet inte, någon annan som vet?

Precis som förra gången jag läste den vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om Den mörka materian. Jag uppskattar den för att det är en komplex och avancerad ungdomsbok långt bort ifrån de vanliga klichéerna och stereotyperna, med mångfacetterade karaktärer av alla sorter, som tillåts förändras och utvecklas över tiden. Men det känns också som ett antiklimax när boken är slut – ”blev det inte mer än så”? Det är som att den långa uppbyggnaden inte leder till något, jag undrar om jag just blivit snuvad på poängen eller om jag bara var för korkad för att förstå den?

Tredje principen

Ända sedan jag läste Anna Jakobsson Lunds Doften av mango i Maskinblod 3 har jag varit lite nyfiken på henne, och när jag fick erbjudande om ett recensionsexemplar av hennes då inte ens utgivna Tredje principen så kunde jag såklart inte tacka nej, även om att-läsa-högarna bara växer och växer i takt med att jobbet äter all min tid. Men nu har jag i alla fall äntligen kommit till den.

24515668Precis som jag hade hoppats så är Tredje principen allt det som Doften av mango var, fast i romanformat. Så här i efterhand undrar jag om de utspelar sig i samma verklighet, förmodligen är det så. Jag får nog gå tillbaka och läsa novellen igen, men det gör inget för det var den värd. Tredje principen får i alla fall bekänna sig till den just nu så populära genren ungdomsdystopi, och det känns fantastiskt fräscht att få läsa en sådan som är stadigt förankrad i det svenska språket och den svenska kulturen. Inte för att den gör så mycket väsen av det, i alla fall inte från början, men det märks tydligt att den som har skrivit boken har växt upp i Sverige med svenska lekar och traditioner (snarare än det eviga amerikanska som vi bombarderas med). Särskilt gläds jag åt den respekt författaren visar i sin skildring av den svenska urbefolkningen.

Tredje principen handlar om Levi, en ung kille som växer upp i ett samhälle totalt kontrollerad av en totalitär stat som styrs av ett datorprogram som, utifrån den data som vissa utvalda människor matar in, fattar de viktiga besluten om hur samhället ska styras. Levis syster Lo tillhör den obligatoriska motståndsrörelsen, som Levi inte har velat befatta sig med överhuvudtaget förrän Lo en dag blir tillfångatagen. Då behöver Levi helt plötsligt deras hjälp för att kunna hjälpa sin syster. Boken handlar också om Ava, en ung kvinna redan involverad som rebell, och med den i ett totalitärt samhälle mycket praktiska förmågan att kunna påverka vad andra tänker…

Boken är den första i en (planerad) serie av tre, och även om den börjar intressant så tar det mig ett tag innan jag börjar engagera mig i karaktärerna, trots den lätta och rappa berättarstilen. Jag tror det har att göra med att jag inte riktigt förstår varför de gör som de gör, för hela planen för ”operationen” som genomförs står inte riktigt klar för mig som läsare från början, även om den utkristalliserar sig såsmåningom. Men när det väl kommer till kritan sitter jag som klistrad, och jag kan inte låta bli att imponeras av hur väl och naturligt författaren bygger upp avstampet för nästa bok. Från att ha varit en rätt slätstruken karaktär inledningsvis gillar jag Levi mer och mer, och jag älskar att författaren låter olika människor ha olika kompetenser och få användning av dem i olika situationer, utan att göra någon värdering av dem. Alla är bra på någonting, och bara för att man är skicklig och användbar i en miljö betyder det inte att man är det i nästa. Inte ett dåligt budskap för en ungdomsbok, så här i vårt folkpartistiska skolsystem besatt av att mäta alla utifrån samma linjal…

Recensionsexemplar från författaren

Sally Lockharts äventyr

Om jag inte känt till Philip Pullman hade jag nog aldrig plockat upp en ungdomsbok med ett omslag som min upplaga av Rubinen i dimman har – rosa med en ung kvinna med vemodig blick. Frågan är om den som ritade omslaget har läst boken. Den sextonåriga Sally Lockhart som boken kretsar kring ger i alla fall allt annat än ett rosa och gulligt intryck. Hon är en mycket kavat och självständig ung dam, i mycket större utsträckning än vad som nog var rimligt i 1870-talets London, men ”rimlig” är inte det första ordet hennes vänner skulle använda för att beskriva Sally.

I bokens början har Sally just fått reda på att hennes far har omkommit när hans skepp förlist någonstans i ostindien. Hon har blivit placerad hos en allt annat än trevlig gammal tant som förmyndare, men snart står det klart att allt inte riktigt är som det ska, eller som det verkar vara, när Sally börjar få mystiska, kryptiska meddelanden… Det är tur att Sallys far inte riktigt har fostrat henne så som man traditionellt fostrade sina viktorianska döttrar på 1800-talet, för annars skulle hon vara chanslös i att reda ut situationerna hon hamnar i.

unnamedJag blir direkt uppriktigt förtjust i Sally Lockheart som person, liksom i Pullmans självklara sätt att ge henne djup och komplexitet. Det gläder mig ju alltid när kvinnliga karaktärer, särskilt i böcker för ungdomar, får vara lite sådär obekväma och socialt osmidiga, och faktiskt får fortsätta vara det och inte måste behandlas som en ful ankunge bara för att de är kvinnor. Hade Sally varit min dotter hade jag varit stolt över henne, och hade hon varit min jämnåriga hade jag nog gärna hängt med henne, även medräknat riskerna i att vi båda i så fall skulle ha ett rätt explosivt humör…

I Skuggan från norr har Sally fått växa sex år både i kropp och i sinne, och det är en tydlig utveckling från den första boken även om det är tydligt att de hänger ihop. Det här är mer av en utpräglad deckarhistoria än vad föregångaren är, och den känns också tyngre och allvarligare på många sätt, särskilt mot slutet. Tyvärr slutar den med en kliché på sista sidan som jag inte uppskattar, men ingen är väl fullkomlig.

En sak som är klar är i alla fall Pullman skriver för ungdomar, men kan likaväl läsas av vuxna. Det är tydligt att han har stort förtroende för sina unga läsare och han väjer inte för svåra saker som alkohol, droger och döden även om han lätt hade kunnat göra det. Han antar inte heller att hans läsare är korkade och fördummar sitt språk ned till torftighetens gräns som en del ungdomsförfattare gör, utan levererar fortfarande njutbar prosa även om den inte innehåller sådana utsvävningar som berättelser avsedda för vuxna ibland kan göra. Jag kände mig uppriktigt fångad av båda böckerna, inte minst av de intressanta tekniska beskrivningarna av 1800-talsfotografering som ger berättelsen en liten känsla av steampunk. Pullman handskas mycket varsamt med de fantastiska elementen, och det tycker jag passar stämningen i stort mycket bra. Båda böckerna är synnerligen läsvärda (om man lyckas få tag i dem, särskilt den första verkar vara helt slutsåld överallt) för alla som gillar viktorianska mysterier, fotografering och självständiga unga damer.

Berättelsen om Taur

På julaftonsnatten 1983 får gubben Karl på Orust ett oväntat besök som kommer att förändra resten av hans liv. 1997, fjorton år senare, börjar Nina Karlsson högstadiet på Gårdstensskolan i Göteborg. Nina är en vanlig tjej med vanliga kompisar och ett särskilt intresse för datorer och Internet, detta som är nytt och okänt för de flesta vuxna. Hon har till och med skaffat sig kompisar på Internet som hon mejlar med. Den bäste och trevligaste (och snyggaste!) av dem säger att han heter Viktor och bor på Orust…

taur400-500x500Berättelsen om Taur är en ungdomsbok som utspelar sig i en övernaturlig version av vår egen värld, och som glädjande nog har inspirerats av svensk folktro snarare än av de anglosaxiska fantasyklichérna. En annan ungdomsbokskliché författaren lyckas undvika är det antagonistiska förhållandet mellan ungdomarna och vuxenvärlden, som brukar representeras av föräldrar, lärare och rektorer som sätter käppar i hjulet för huvudpersonerna. Det är inte de vuxna och vuxenvärlden som är motståndarna här – de är lyckligt ovetande om den fara som hotar. Överhuvudtaget är vuxenvärlden rätt frånvarande, och där de vuxna blandar sig i har de fullständigt missförstått sammanhangen, eller så är de godmodigt men naivt stödjande. Det glädjer mig också att se att boken behandlar främlingsfientlighet på ett sätt som är naturligt och starkt ställningstagande utan att för dens skull vara moraliserande, en svår balansgång.

Ungdomsböcker riktar sig ofta till en kategori något yngre än bokens huvudperson, och i så fall skulle den här boken vara särskilt lämpad till barn i femman-sexan. Jag har inte så många sådana barn i min omgivning, men själv skulle jag ha kastat mig över boken när jag själv var i den åldern. Även som vuxen blir jag uppriktigt fängslad av berättelsen, och även om språket i vissa fall är enkelt så verkar inte författaren anta att jag som läsare är lite småkorkad, vilket är en fälla jag upplever att ungdomsboksförfattare ibland faller i. Kanske är det också så att boken har en speciell lockelse på mig, som skulle gå dagens ungdomar förbi, med tanke på att den utspelar sig sent 90-tal, alltså ungefär då jag själv var i huvudpersonernas ålder.

Berättelsen om Taur är förvisso en barn- och ungdomsbok, men den har tillräckligt vuxet tilltal för att inte skrämma bort varken de äldre ungdomarna eller oss vuxna som smygläser från YA-hyllan när ingen ser. Den har mystik, lite romantik och framför allt spänning! Jag skulle inte tveka att ge den till min kära dotter (eller son), ifall jag hade någon.

Recensionsexemplar från Idus förlag. Recensionen har tidigare publicerats i Fenix 1/15.

A Wizard of Earthsea

Det är alltid svårt att skriva saker om klassiker, för där är allt redan sagt, och Ursula Le Guins A Wizard of Earthsea är väl så nära klassiker man kommer i fantasy-genren, Tolkien undantagen. Det är den första, fristående delen i berättelsen om magikern Ged, och som i huvudsak avhandlar hans vuxenblivande och berättar om hur han går från ung pojke till ung, mäktig trolllkarl. Det låter ju som att ”vi har hört den förut”, och det stämmer väl förvisso, men den är ju klassiker av en anledning. Le Guin har ett mäktigt språk som förtrollar, även om jag har svårt att sätta fingret på exakt hur. Historien berättas i tredjeperson och på ett väldigt distanserat sätt jämfört med många andra ungdoms- och fantasyböcker. Den ur den aspekten mest lika bok jag kan komma att tänka på är Across the Nightingale Floor, men jag har i det här fallet inga problem att känna mig nära och sympatisera med huvudpersonen, så som jag hade när jag läste den.

Wizard Earthsea 01Som vanligt så berättar Le Guin en enkel berättelse på ytan och en djupare och allvarligare därunder – det är vad som sätter hennes böcker i en helt annan klass än de vanliga dussin-fantasy och sf-berättelser som försöker imitera, men som bara lyckas med en blek kopia av den ytliga händelsen, och helt missar poängen (lite som när yngre kollegor ska hålla övningar med soldaterna och planerar sin övning utifrån sin egen upplevelse av en på ytan liknande övning, och helt missar att ställa sig frågan om vad syftet med övningen är). A Wizard of Earthsea är en spännande historia med magiker, drakar och skuggmonster från dödsriket, men också en berättelse om kraft och motkraft, om balans och eftertanke. Dessutom är den förhållandevis lättläst och jag skulle inte tveka att sätta den i händerna på alla ungdomar som tuggat sig igen Harry Potter-böckerna och ser sig om efter mer. Själv kommer jag nog gärna att läsa de övriga böckerna i serien också.