Harry Potter and the Cursed Child

Få kan väl ha missat att det har kommit en ny bok om Harry Potter. Eller, egentligen är den ju en teaterpjäs, och boken jag har läst är manuset till den pjäsen. Därav är den trots fysisk storlek och sidantal, synnerligen snabbläst. Berättelsen utspelar sig nitton år efter den sista av de ursprungliga Potter-böckerna och kretsar till viss del kring de ursprungliga huvudpersonerna, men till ännu större del kring deras barn, som nu förstås är i Hogwarts-ålder.

harry_potter_and_the_cursed_child_special_rehearsal_edition_book_coverJag är lite skeptisk till hela konceptet först, ska jag erkänna. För det första brukar det sällan bli bra när författare ”bara ska skriva en bok till” i en berättelse som egentligen är avslutad. För det andra, det här pjäsformatet, hur mycket kan man få plats med egentligen? Men tack och lov kommer båda mina farhågor på skam.

I centrum står ett äventyr i Pottersk anda med lite magi, brådmogna ungdomar och livsavgörande beslut. Det tar oss också tillbaka till några av de tidigare äventyren i serien, men låter oss se dem ur ett annat perspektiv. Nu är jag inte tillräckligt mycket av ett Potterhead för att kunna jämföra med de tidigare böckerna, men för mig känns det rätt gediget och sammanhängande i alla fall. Självklart är det något tunt och forcerat jämfört med en roman, men det begränsade utrymmet man har nyttjas väl.

Harry Potter and the Cursed Child är enligt mig en värdig uppföljare till de ursprungliga böckerna, och den fortsätter trenden med att låta målgruppen åldras i takt med huvudpersonerna. För även om boken säkert är familjevänlig på många sätt och säkert passar sig för barn på en nivå, så skulle jag ändå vilja hävda att den i huvudsak riktar sig till barnens föräldrar. För föräldraskapet i sig är det genomgående temat i hela boken, och då främst de svåra och problematiska delarna. Inte ens Harry Potter själv, Hogwarts och hela mänsklighetens frälsare, har det särdeles lätt. Och kanske är det detta som är Rowlings budskap till sina trogna fans: den som började läsa serien när första boken kom ut 1997 kan mycket väl stå där med egna barn idag. I ett samhälle där Internet kan ge enkla med felaktiga lösningar till nästan alla problem och där alla ser ut att ha det bättre, rikare, snyggare och enklare än en själv (på Facebook och Instagram). Då känns det nog tryggt att veta att även en magisk superhjälte klantar till det ibland, och vet du vad? Det är inte hela världen för det, och även om det aldrig går att göra ogjort och osagt, så kommer det nog att bli bra såsmåningom ändå. Om man vill att det ska det. Ett hoppfullt och tryggt budskap, levererat i en enkel, sympatisk och välbekant förpackning. Jag gillar.

Annonser

Saker min son behöver veta om världen

Som jag många gånger tidigare har uttryckt, så har jag väldigt svårt för böcker som faller under kategorin ”Humor”, och ända sedan långt innan jag visste att vi väntade barn så har jag skytt föräldraböcker som pesten. Därför är det så fascinerande att jag fullständigt *älskar* Fredrik Backmans Saker min son behöver veta om världen. Jag läste den faktiskt för några år sedan, innan vi ens hade några egna barn i sikte, och älskade den då också. Den är helt enkelt för jäkla skön för att inte gilla.

15910600Jag gillar som sagt inte böcker om föräldraskap. Jag kollar på omslag och läser baksidestexter ibland, och jag får alltid samma känsla. Antingen är det sådär uppsminkat veckotidningsomslagsperfekt, där alla är välkammade och lyckliga och vill ge sina oändligt visa tips om fyra enkla steg för hur just *ditt* föräldraskap också kan bli sådär pissenkelt och omslagsperfekt. Uppenbart ljug och önsketänkande, alltså. Eller så vill det vältra sig i hur extremt kaosartat och helvetiskt föräldraskapet är, vilka små illvilliga ungjävlar telningarna är (även om man älskar dem när de sover), och möjligen hur just *du* i fyra enkla steg kan slippa undan samma helvete. Lika uppenbart ljug och önsketänkande, ett försök att slå mynt av andras elände, och lika främjande av illusionen att föräldraskapet *kan* vara sådär välplanerat och perfekt (annars är det dig det är fel på). Detta är möjligen inte med verkligheten överensstämmande, men det är det intryck jag får när jag läser omslagen, så de lockar inte direkt till vidare läsning. Då till Saker min son behöver veta om världen. på baksidan står det att den har kallats för ”dysfunktionell pappabok”, och det bevisar bara min ovanstående tes. Detta är inte dysfunktionellt, detta är realistiskt. För Backman skriver enkelt, lättillgängligt, dråpligt och ibland över gränsen till raljerande. Men framför allt skriver han innerligt, kärleksfullt och självutlämnande. Han gör alla de där klantigheterna som vi också gör, försöker mörka dem (som vi också gör), men står ändå för dem tillräckligt för att ge ut dem i bokform. Det är lika skitroligt som det är befriande.

Boken är skriven som ett brev från far till son, och blandar på ett diskbänksrealistiskt sätt mycket stora och mycket små frågor ur verkligheten. Lite längre kapitel som Vad du kommer att behöva veta om rörelseaktiverade toalettlampor och Vad du kommer att behöva veta om manlighet blandas med små, korta (ibland inte ens en sida) avsnitt som Jag ser på dig lite som jag ser på T-Rexen i Jurassic Park och Det här föräldraskapet kom inte med nån manual, det är allt jag säger. Jag tycker att titlarna talar rätt bra för sig själv, vad gäller den rent humoristiska delen. Vad som inte kommer fram lika tydligt är det nakna sätt som kärleken både till sonen och sonens mamma skildras. Resonemanget eller berättelsen kan från början verka ytlig, tramsig, synnerligen mundan eller kännas som ett sidospår, men i slutänden rinner det ofta ut i något som är en ren kärleksförklaring, på ett sätt som visar på stor ärlighet och självinsikt. Om du snart ska bli förälder kommer BVC att hjälpa dig med allt du behöver veta för att barnet kroppsligen ska överleva. I övrigt är Saker min son behöver veta om världen den enda bok om föräldraskap du behöver läsa.

Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children

dsc_2811Jakob är en sextonårig kille i Florida, han har ett rätt vanligt liv förutom att hans föräldrar är mer välbärgade än genomsnittet. Han går i skolan, extrajobbar i en av butikerna i koncernen som ägs av hans släkt och förväntar sig ett ganska förutsägbart liv där han ska jobba sig upp till koncernledningen på sikt. Det enda märkvärdiga i hans liv är hans farfar Abe, som skildes från sina föräldrar i Polen under andra världskriget och fortsatte till att bli soldat, slåss i kriget, slå sig till ro i USA och bilda familj, och nu spenderar han sin ålderdom med att skrämma sin sonson med ruggiga historier om monster. Det är så landet ligger när Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children börjar. Den slår dock ganska snart in på en välkänd väg, med en parallell verklighet som ingen kan se förutom vår hjälte Jakob, som såklart är menad att hålla på med mycket mindre mundana ting än att vara företagsledare.

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn, som den heter på svenska, är ytterligare en ungdomsbok som rider på Harry Potter-vågen, och här känns likheterna ännu mer tydliga än i vissa andra exempel. Den här boken är lite vuxnare än HP (i nivå med de sista Potter-böckerna mer än de första), men i grunden samma berättelse som vi har hört så många gånger nu, och har egentligen inget nytt att komma med. Jag är lite skeptisk i början, sen så tar det sig efter en stund, men sen tycker jag att det brister lite i sammanhang och rimlighet mot slutet. I stora drag en ”meh”-bok, enligt mig. Det enda som är anmärkningsvärt är bilderna. dsc_2813Min (engelska) upplaga är illustrerad i svartvitt, med avbildningar av gamla foton från tidigt 1900-tal, ofta på barn och ofta ger de ett vagt kusligt intryck. Om man ska tro intervjun med författaren som finns längst bak i boken, så har han samlat på sig dessa gamla foton från olika loppmarknader och dylikt, och sen har berättelsen växt fram i växelverkan med dessa ibland mycket märkliga bilder. Ibland har han haft en del av historien att berätta, och sedan sökt bilder som illustrerar den. Ibland har han haft bilden, och sedan format historien så att den passar in. Tyvärr kände jag på mig detta redan när jag läste berättelsen, för den hänger inte riktigt ihop. Det fanns en disharmoni, något krystat och forcerat i den, som jag inser härrör just till att berättelsen blivit pressad att ta vissa vägar för att den ska passa ihop med just den bilden som fångat författarens intresse. Kunde ha blivit fantastiskt, men nu gör det lika mycket från som till i totalen.

Ett tema som jag känner att jag måste nämna, är föräldraskapet. Berättelsen om ett barns relation till sina föräldrar och föräldrars relationer till sina barn, går som en röd tråd genom berättelsen och för en gångs skull är den ganska rimlig. Normal. Inte oproblematisk, men inte heller katastrofal, och dessutom nyanserat skildrad. Det tycker jag är sällsynt i ungdomsböcker, och här behandlas det på ett fint sätt. Det kanske är värt att läsa boken bara för det.

Jag har förstått att Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children har fått två uppföljare, men jag känner ingen större lust att jaga efter dem, men springer jag på dem nån dag kanske jag läser dem. Däremot tänker jag nog se filmatiseringen av boken som är på gång nu, inte minst för att Eva Green som imponerade stort i Penny Dreadful är med. Jag tror att det här är en bok som gör sig alldels utmärkt på vita duken, så jag får hoppas på den istället.

Spännande kedjebrev med böcker

WANTED: Participants for a book-loving social experiment. Comment if you want to participate and I’ll send you details. What do you have to do? Buy your favourite book and send it to a stranger (I’ll send you a name and address.) You will only be sending one book to one person. The number of books you will receive depends on how many participants there are. The books that will show up on your door are the other people’s much loved stories. #SaveTheCulture #BookExchange #LongLiveBooks

Detta dök upp i mitt privata Facebook-flöde idag, och det är lätt det bästa kedjebrev jag har sett, så jag vill gärna sprida det via bloggen också! Om du vill vara med, skicka ett mejl till fantastiskf [snabel-a] gmail [punkt] com så kommer ett svarsmejl med vidare instruktioner.

P.S. Den här posten har inget bäst-före-datum. Även om den råkar vara jättegammal när du läser den, så vill du vara med så kör!

P.P.S. Jo, jag vet, det var ett bra tag sen jag recenserade nåt nu. Jag har läst en del, men har inte haft tid och ork att blogga om det, men det är på gång, jag lovar!

The Dark North

Jag gillar choklad. Ibland köper jag en Marabou-kaka och moffar i mig snabbare än vad jag borde. Ibland köper jag fina praliner från Valrhona, och då gäller det att inte moffa i sig dem i samma tempo, för då smakar de egentligen inte bättre. Däremot om man tar sig tid att sätta sig ned, studera den vackra ytan, andas in den rika doften, låta smakerna rulla runt i munnen, då är det all skillnad i världen. The Dark North är definitivt en litterär Valrhona-pralin. Det här är en bok som inte ska slukas, den ska avnjutas. Upplevas.

dsc_2568När jag först får boken i min hand kommer jag av någon anledning att tänka på Simon Stålenhags Ur Varselklotet. Jag kan inte förklara varför, men kanske är det på grund av den lyxiga känslan av det gedigna, coffeetable-aktiga formatet och det faktum att båda är svensk fantastik som försöker slå på en engelskspråkig marknad, men där slutar egentligen likheterna (förutom, inser jag i efterhand, att vissa centrala individer tydligen är inblandade i båda projekten. Men det var inget jag visste då.) The Dark North är precis som namnet antyder en mörk historia, och tonen anslås redan på det svarta omslaget, med en illustration som för tankarna lite till en fruktansvärd förening av rollspelet Kult och filmen Ringu, men jag misstänker att det var något åt det hållet som man strävade efter. Det har tagit lite extra lång tid att komma igenom boken, inte bara för att jag verkligen har avnjutit den och inte slukat den, men också för att jag varje kväll har inväntat mörkrets inbrott för att ta boken och sätta mig i fåtöljen under läslampan. Att ta fram den i dagsljus har helt enkelt känts – fel.

The Dark North består av fem stycken kortare texter, samtliga skrivna av Martin Dunelind, och var och en rikt illustrerad av vardera fem olika illustratörer: Peter Bergting, Henrik Pettersson, Joakim Ericsson, Magnus Olsson och Lukas Thelin. Jag skriver ”kortare texter” och inte noveller, för jag tycker inte att alla texterna uppfyller mina krav på en novell. Några är definitivt noveller, medan några snarare hamnar i lyrik-facket, om man nu tycker att det är viktigt med fack. Vi kommer lite på kant med varandra direkt, jag och texten, och det är över en ren bagatell. Den inledande novellen är titulerad E18 West, efter vägen längs vilken den utspelas. För mig, född och uppväxt i Västerbotten, ligger ju E18 någonstans långt söderut och ger mig inte alls någon känsla av den mörka, exotiska norden. Men jag kanske inte tillhör målgruppen för boken heller, egentligen? Nåja, det går i alla fall fort över efter att jag kommit in i läsningen, och spelar egentligen inte så stor roll i slutänden. Det fortsätter med en novell i sci-fi-stuk, kanske den som har svagast koppling till Norden, för att sedan följas av två texter på olika sätt kopplade till nordisk mytologi. Den första av dem, Daughters of the End, är ett fascinerande exempel på indirekt berättande som jag finner mig själv komma tillbaka till igen och igen, bläddra fram och tillbaka och läsa små delar av texten igen och igen, funderandes över helheten.

Image by Lukas Thelin

Wow

Illustrationerna då. Illustrationerna är förstås fantastiska, och får verkligen komma till sin rätt uppblåsta över hela sidor eller ibland hela uppslag. Jag kan helt enkelt inte beskriva dem med ord, de måste ses. På vissa ställen har man också valt att sätta texten på ett vis som harmonierar underbart med de bakomliggande illustrationerna, och hade jag fått önska hade jag velat att redaktören hade vågat ta ut svängarna mer i den aspeketen, det hade höjt det redan goda samlade intrycket ytterligare. Min enda riktiga invändning är väl egentligen att man till en av texterna har misslyckats med att undvika den tröttsamma klichén inom fantastiken att (nästan) alla avbildade kvinnor har samma (attraktiva) kroppstyp och lite mindre kläder än vad som egentligen är motiverat. Det känns så onödigt, och stör mitt helhetsintryck. Men det uppvägs lite av den efterföljande berättelsen, som visar män och kvinnor som unga och gamla, tjocka och smala, vackra och fula i en härlig blandning.

Texterna i boken är egentligen, med ett undantag, inte remarkabla. Bra, javisst, men egentligen inte enastående. Men den utsökta harmoni och helhet som text och bild tillsammans utgör, den växelverkan som illustratörernas ordlösa gestaltning har med författarens mörka, poetiska uttryckssätt. Tillsammans är de remarkabla, kanske enastående i kategorin svensk produktion.

Image by Joakim Ericsson

Wow igen.

Så till det textuella undantaget. Den kloke redaktören har förstås sparat det bästa till sist. Den avslutande texten The Way of All Things är ett suggestivt mästarprov av klass, som tillsammans med Lukas Thelins briljanta illustrationer blir en demonstration av vilken kraft som bor i det osagda, det antydda, det underförstådda, det konfliktfyllda. En känslomässig provkarta över det svårmod som bor i den nordiska folksjälen. En värdig avslutning som sammanfattar vår mörka nord på ett sätt som gör svärtan synlig även för en hemmablind som jag.

Recensionsexemplar från Magnus Lekberg, creative director för The Dark North.

Kaknäs sista band

För ett par år sedan kom senaste nyutgåvan av det klassiska svenska rollspelet Mutant. Nyutgåvan är känd som Mutant: År Noll och jag har hittills haft några riktigt sköna spelupplevelser i det spelet – fram till att alla i spelargruppen inklusive SL på några månader blev föräldrar. (Kampanjen ligger på is för tillfället, men snart så! 🙂 ) I Kaknäs sista band tar Anders Fager oss med till Mutant: År Noll:s verklighet. Där finner vi 2000-talets Sverige i ruiner efter en katastrof som ingen riktigt kan redogöra för hur den gick till, men den lämnade världen avfolkad och förpestad av fallfärdiga byggnader, havererade fordon och zonröta. Vissa människor har överlevt i generationer instängda i bunkrar under jord, vissa har på något sätt lyckats leva i den nya, fientliga miljön men till ett fruktansvärt pris. Zonrötan ovan jord gör groteska genetiska mutationer till vardagsmat, och det är inte bara människor som blivit muterade heller. Vi får möta alla möjliga sorters muterade djur, inte minst de ultrakommunistiska, militanta, köttätarmördande rubbitarna, muterade kaniner som inte längre är nöjda med att framleva sina liv som bytesdjur…

kaknasMutant har alltid haft en speciell, ultrasvensk ådra med en liten anstrykning av humor under den mörka och röt-täckta ytan (en humor som förra iterationen av rollspelet, Mutant: Undergångens Arvtagare, kanske drog lite väl långt), och den fångar Anders Fager mycket väl i de noveller som Kaknäs sista band består av, och som kontrasterar så väl mot det mörka i temat. För som vanligt i postapokalyps så är det kanske inte en strålande positiv och altruistisk människosyn (mutantsyn?) som förmedlas, men ändock tycker jag att Mutant alltid har andats framtidstro på ett sätt som är ovanligt i genren, och även detta fångas, speciellt i den samhälleliga progression som kan anas om man läser alla novellerna i följd och fångar upp de ytterst snabba små hänvisningar de har till varandra.

Jag är minst förtjust i titelnovellen, som utgör någon form av ramberättelse, eller kanske kan man kalla dem små intermissioner, som jag tycker faller lite platt och inte gör särskilt mycket till för boken i stort. Men det gör inte så mycket, för de är rätt liten del i helheten. Jag faller dock pladask för den inledande Det första steget på Upplandet, egentligen en enkel berättelse, men vars sista replik på något sätt sammanfattar allt vad Mutant står för.

Är man redan Mutant-frälst är Kaknäs sista band förstås en given stämningshöjare. Är man inte det, kanske inte ens spelar rollspel, men ändå lite förtjust i den postapokalyptiska genren, tycker jag att man ska Anders Fagers tolkning av Mutant-världen en chans, vem vet? Det kan bli början på något stort.

Failure is Not an Option

Hur går man tillväga för att lösa ett enormt komplext problem som ingen har varit i närheten av att lösa förut? Och hur hårt kan man pressa det när man har en hård deadline att möta, men om man gör för mycket fel på vägen så dör det människor? En av de människor som kanske är mest lämpad att svara på den frågan är Gene Kranz. Han gick i pension från NASA 1994. När han började där 1960 var kalla kriget kapplöpning mot rymden i full gång, och ryssarna var definitivt i ledningen. När Jurij Gagarin flög sitt varv runt jorden 1961 brottades amerikanerna fortfarande med raketer som exploderade eller bara lyfte fyra tum innan de föll tillbaka ned på plattan igen. Dock känner väl de flesta till facit, att bara 8 år senare var det amerikanerna som till slut lyckades placera en människa på månen. (Man kan diskutera om Nedelin-katastrofen spelade viss roll i detta eller inte, men det är en annan historia.)

Gene Kranz var i alla fall flygledare, ”mission director” på NASA i många år, legendarisk inte minst för att han var den som var chef för markkontrollen BÅDE under den första månlandningen och när Apollo 13-olyckan inträffade. Failure is Not an Option är hans memoarer, och uttrycket sammanfattar rätt väl attityden hos alla de som jobbade i markkontrollen under dessa år (och säkert också hos många fler av de som var involverade). Kortfattat kan man väl säga att Gene Kranz lär vara en rätt svårstressad man. Vilket man förmodligen kan säga om hans fru Marta också, med tanke på att deras familj utökas från ett till sex barn under dessa 8 år, samtidigt som maken verkar jobba en sisådär 70-timmarsveckor med ledigt på julafton och midsommarafton, typ. (Hur fan gjorde hon? Jag tycker det är tillräckligt med ett barn på två vuxna?!) Men det är väl också en annan historia.

Failure is Not an Option är ett fascinerande dokument över människorna som tillsammans gjorde ett otroligt precisionsarbete på en osannolikt kort tid. Det handlar mycket om teknik, men lika mycket om pedagogik, ledarskap och mänsklig kreativitet. ”Den mänskliga faktorn” är något vi ofta skyller på när något går fel, men i Gene Kranz tappning är det tvärt om – när tekniken sviker och syretanken på Apollo 13 exploderar, då är den mänskliga faktorn det enda han har att jobba med. Tre frusna, törstiga människor i livsfara på ett skadat rymdskepp halvvägs till månen, och hundratals intelligenta, kunniga och engagerade människor på jorden vars enda mål det har blivit att få de tre hem igen – failure is not an option.

Det här är dock ingen instegsbok. Det är lätt att förvirra sig bland namn, människor och hastiga tekniska förklaringar. Gene Kranz är trots allt jaktpilot och flygledare, inte författare, även om han gör ett rätt bra jobb. Läs gärna den här boken, inte minst som ett dokument över ledarskap i svåra situationer och över osannolikt komplexa uppgifter, men skaffa dig lite koll på Apollo-programmet först (t.ex. i den utmärkta A Man on the Moon).

A Song of Ice and Fire del 2-5

Ni som följer bloggen kanske läste för ett tag sen att jag frångått mina principer och börjat läsa A Song of Ice and Fire, trots att serien inte är avslutad. Tidigare skrev jag om första delen, A Game of Thrones, och här kommer de övriga som kommit ut till dags dato: A Clash of Kings, A Storm of Swords, A Feast for Crows och A Dance with Dragons.

Det här är fantasy som den ska vara. Den har allt, utan att för den delen trampa i det juvenila kliché-klaver man allt för ofta ser i genren. Alla elementen finns där – kungar och drottningar och prinsessor, ädla (och mindre ädla) riddare, gudar och profetior, magiska svärd, exotiska, främmande länder och drakar! Men på något sätt hoppar det inte upp och biter en i näsan på samma sätt som det brukar göra, för det är utspätt med mängder och åter mängder av människor som upplever sig vara (och ofta är) i oförsonliga och trängda situationer, och som gör vad som helst för att nå sina mål, eller för att skydda sig själva och sina nära och kära. Detta resulterar i en flodvåg av intriger och egoism – det intrigspel som kallas the game of thrones – där det enda man kan vara säker på är att den som inte har egoistiska motiv och gör vad som helst för att uppnå dem kommer att sluta som förlorare. All antydan till altruism, heder och ära samt sympati för människor man inte har blodsband med kommer tveklöst att sluta med att en blir hånad, bränd och blåst i bästa fall. I värsta och troligaste fall, död.

BooksetVem som är seriens huvudperson har tydligen debatterats av fansen, vilket är fullt förståeligt då det inte finns någon karaktär som är mer central än alla andra, utan mer än en handfull som alla känns centrala för sin del av berättelsen. Trots många fokuskaraktärer känns dock berättelsen inte splittrad, utan tvärt om finner jag att jag tänker ”Åh, äntligen!” så snart jag ser vem jag kommer att få följa i nästa kapitel. Det fascinerar mig också hur Martin lyckas få mig att se på en karaktär som ondskan själv i en bok, bara för att i nästa bok göra henom till fokuskaraktär och på några korta kapitel lyckas få mig att svänga från förakt och avsmak till sympati. Säkert görs det fullt medvetet, men det känns ändå starkt och effektfullt.

Ingen recension av A Song of Ice and Fire kan väl vara riktigt komplett utan att den jämförs med Game of Thrones. Tv-serien som har känts så fyllig och genomtänkt när jag har sett den ger mig nu ett intryck av att vara ett forcerat hastverk där man bara fått med berättelsens stora drag och höjdpunkter. Första säsongen är boken otroligt trogen, och sen går de gradvis skilda vägar så att säsong 5 bara känns löst baserad kring grundidéerna i bok 5. Många saker har kastats om kronologiskt, så att saker som händer vid ett tillfälle i böckerna händer vid ett helt annat i tv-serien, men det har man lyckats reda ut rätt smärtfritt. Större problem är det att ungefär en tredjedel av karaktärerna i böckerna helt saknas i tv-serien, så vissa av tv-karaktärerna får fara runt som ologiska idioter för att försöka täcka upp för vad ett par, tre andra personer gör i böckerna. Särskilt två av karaktärerna man har utelämnat undrar jag verkligen hur man har tänkt få ihop tv-serien utan, men det kan vara så att de bara inte har dykt upp än?

Så här i efterhand önskar jag definitivt att jag hade läst böckerna innan jag såg serien, men det är inte mycket att göra åt nu. Det rekommenderar jag dock starkt till alla som varken gjort det ena eller det andra – börja för guds skull med böckerna, men gör det när du har gott om tid att sträckläsa  de ca 4200 sidorna, och förbered dig på i alla fall 10-15 år av frustration därefter, för det är nog tidigast då vi kan räkna med att det blir klart. Öka, Martin!!!

Serien börjar med A Game of Thrones, om du har missat den.

På gott och ont

Jag var på biblioteket i ett annat ärende, men när jag såg en bok med undertiteln ”boktips om fantasy och skräcklitteratur” på hyllan kunde jag helt enkelt inte låta bli. Boken heter På gott och ont och författaren heter Annika Johansson, som jag känner igen från Världar av mörker, världar av ljus, som var kurslitteratur i en kurs jag läste för år och dar sen. I båda dessa böcker får jag uppfattningen att författaren är en utböling som tittar in lite på vår exotiska vana att läsa genrelitteratur utan att själv vilja vara en del av nördkulturen, vilket gör att allt hon skriver känns lite själlöst och distanserat. pa_gott_och_ontBara det faktum att På gott och ont listar David Eddings böcker under samma rubrik som Tolkiens gör att hon förlorar lite trovärdighet i mina ögon… Annars är boken precis vad undertiteln säger – boktips i fantasy- och skräckgenrerna. Här listas titlar sida upp och sida ner med en mycket kort och rätt skinntorr beskrivning vardera, knappt ens ett stycke långa i de flesta fall. Det är indelat under rubriker som Historisk fantasy, Humor och Helvete och himmel. Och det är egentligen allt den här boken är. En lista med titlar, klassificerade och prydligt stoppade i fack. Om man har torka av sällan skådat slag i sin att-läsa-lista (ha! Inte ett vanligt problem, direkt) eller om man har väldigt specifika önskemål om subgenrer så kan nog den här boken vara till hjälp, men annars känns den mer som en krycka för den som är helt obekant med genren och vill hitta någonstans att börja, eller för den som vill förhålla sig till fantasyläsare lite som en ornitolog som studerar, bockar av och klassificerar exotiska fåglar, men för den som redan är frälst känns den inte särskilt hjälpsam.