Juldeckare!

Traditionsenligt så spenderas julkvällarna bäst på rygg i en soffa med chokladasken inom räckhåll och en mysig gammal juldeckare framför nosen. I år blev det två särdeles lämpliga böcker, en vardera från genrens mästare: Mördande seans av Agatha Christie och Tragedi på en lantkyrkogård av Maria Lang. Båda är definitivt bidragande till julstämningen, då den första utspelar sig i tungt snöfall över Dartmoors hedar, och den andra på en liten ort i Sverige med sin början på självaste julafton! (Det skadar ju inte med lite hjälp med julstämningen när man tittar ut över juldagens ösregn.) Båda är precis vad man önskar sig av en klassisk pusseldeckare – alla ljuger och har något att dölja, den skarpsynte detektiven arbetar outtröttligt och det pusslas med klockslag och alibin och motiv. Samtidigt ger böckerna – där den ena ursprungligen kom ut 1954 och den andra 1931 – på något sätt en länk tillbaka i tiden. De är ett tillfälle att insupa atmosfären från en svunnen tid, en tid som kanske inte var bättre än den vi lever i nu, men en där tempot var lägre och saker och förhållanden mer beständiga. I alla fall för mig är det avslappnande att förflytta sig tillbaka för en liten stund, nu vid den tiden på året då man går tillbaka till sina rötter, återknyter relationer och försöker hämta energi för ytterligare ett år.

God jul, alla läsare!
image

Edit: Maria Langs Körsbär i november slank ner också, nästa sådär appropå. Men den är inte en av hennes bästa.

”Strindbergs stjärna” och ”Mord klockan fem?”

Strindbergs stjärna: ”En svensk DaVinci-koden”, sägs det. Och det låter ju lite lovande. Dessutom innehåller den referenser till ingenjör Andrée och hans katastrofala ballongfärd, och bara det verkar ju lite spännande, så jag har velat läsa boken ett tag innan det tillslut blev av. Men herregud, vilken rörig sörja med elände. Det börjar rätt bra, med arroganta dykare, mystiska gruvgångar med ockulta referenser och ett urgammalt lik med en lika urgammal magisk relik. Och så ett mord, förstås. Men där tar det bra slut, enligt mig. Kvar är en pillerknarkande, förvirrad och initiativlös antihjälte och för många osannolika händelser för att det ska vara logiskt och realistiskt ens innanför sin egen magiska cirkel. Fagra damer som inte är vad de verkar vara, mycket vaga ledtrådar som följs med en osannolik besatthet och ett mycket luddigt och antiklimaktiskt slut. Nej, kära vänner, håll er borta om ni kan.

Föredra då istället Agatha Christie och Mord klockan fem?. Då vet man i alla fall vad man får – ett ”slutna rummet”-mysterium, mord på mord som rör om det i grytan och till slut en logisk och sammanhängande förklaring som fångar upp alla löst hängande trådar. Inte hennes bästa kanske, men ändå mycket bättre än det mesta i sin genre…

3xDeckare

Ja, ni som brukar läsa mina inlägg vet ju vad jag anser om det moderna begreppet ”deckare” (se t.ex. här), men det fick bli rubriken i alla fall.

Sambon lånade Mordet på Orientexpressen på biblioteket, men hann aldrig läsa den.. och man kan ju inte lämna igen en biblioteksbok oläst, så jag passade på. Jag har i och för sig läst den förut, men jag håller fast vid att det är en av de bästa pusseldeckare som någonsin har skrivits. Mycket mer tänker jag inte skriva om den, men jag föreslår att man läser en och annan Christie-bok först, innan man provar den här – då tror jag att man kommer att uppskatta den mer.

Jag fick Jo Nesbös Gengångare i födelsedagspresent (tack chefen!) och gav mig i kast med den på en gång, och jag blev faktiskt positivt överraskad! En bok från den moderna ”deckar”-hyllan med lite mer litterär kvalitet än normalt, en ”detektiv” som inte är socialt dysfunktionell men ändå på något sätt bra på sitt jobb, och en engagerande och snillrikt konstruerande historia. Den enda nackdelen är att jag inte har läst något av Nesbös tidigare böcker, och det finns med en hel del av vad jag gissar är spoilers till dem… Men jag tänker nog ändå börja från början. Undrar bara när man ska hinna det…

Slutligen så tuggade jag mig igenom, på en dag eller två, Henrik Örnebrings Blodsmak, något så fantastiskt som en deckare som utspelar sig i Mutant: Undergångens Arvtagare-värden. Den lyckas med konststycket att vara lättläst (skulle lätt sätta den i händerna på en läsvillig individ i yngre tonåren) utan att få mig att känna mig fördummad, och att tydligt spela på genrekonventionerna i den hårdkokta noir-genren utan att det känns som att det krockar med efterkatastrofen-miljön som Mutant-kopplingen ger. Jag är imponerad att författaren har lyckats blanda och ge bland olika klichéer och stereotyper på ett sätt som gör att det inte känns det minsta krystat utan tvärt om, mutant-noir-deckare är en kombination som smakar gott. Väl utförd är den också, även här med en snillrikt konstruerad intrig och ett rimligt och logiskt (inom de gränser världen sätter upp) händelseförlopp. Jag hoppas verkligen det kommer fler böcker om Sennja Maler!

Just nu håller jag på med att läsa om Imperiets dotter- böckerna, fast på originalspråket. Har hunnit drygt två av tre, och de var lika bra den här gången som förra och första gången jag läste dem.

Hypnotisören

Jag blir alltid så tvärsöver när nya böcker blir upphaussade i media, så oftast vägrar jag att läsa dem tills hysterin har lagt sig. Så gjorde jag med Stieg Larssons Millennium-trilogi och jag var i efterhand tvungen att säga att den var värd det goda betyg den fått. Jag är inte i närheten av lika nöjd med Hypnotisören, dock. Eller, för att vara helt ärlig – jag förstår inte vad det är sånt liv om. Det var en genomsnittlig svensk polisroman (folk kallar det deckare, men jag vill invända – i en deckare ska mysteriet vara i centrum, inte huvudpersonen), varken mer eller mindre. Som de flesta andra svenska moderna deckare är den full av klichéer och förutsägbar till uttråkningens gräns. Jag väntade och väntade på att den stil som skulle vara ”skärpt, övertygande och nyanserad” enligt Arbetarbladet, skulle uppenbara sig, men nej. En besvikelse, helst enkelt. Vill man läsa äkta deckare rekommenderar jag Maria Lang, Agatha Christie eller i värsta fall Dennis Lehane (av den sistnämnde har jag i och för sig bara läst Shutter Island, men den var riktigt bra). Är det halv-socialrealistisk polisroman man egentligen vill ha föreslår jag Olov Svedelids böcker om Roland Hassel. Min sista och kanske viktigaste fråga är: varför måste man ha ett socialt liv i spillror, och dessutom vara oförmögen att hantera det som en vuxen människa, om man ska vara roman-polis?