Kaknäs sista band

För ett par år sedan kom senaste nyutgåvan av det klassiska svenska rollspelet Mutant. Nyutgåvan är känd som Mutant: År Noll och jag har hittills haft några riktigt sköna spelupplevelser i det spelet – fram till att alla i spelargruppen inklusive SL på några månader blev föräldrar. (Kampanjen ligger på is för tillfället, men snart så! 🙂 ) I Kaknäs sista band tar Anders Fager oss med till Mutant: År Noll:s verklighet. Där finner vi 2000-talets Sverige i ruiner efter en katastrof som ingen riktigt kan redogöra för hur den gick till, men den lämnade världen avfolkad och förpestad av fallfärdiga byggnader, havererade fordon och zonröta. Vissa människor har överlevt i generationer instängda i bunkrar under jord, vissa har på något sätt lyckats leva i den nya, fientliga miljön men till ett fruktansvärt pris. Zonrötan ovan jord gör groteska genetiska mutationer till vardagsmat, och det är inte bara människor som blivit muterade heller. Vi får möta alla möjliga sorters muterade djur, inte minst de ultrakommunistiska, militanta, köttätarmördande rubbitarna, muterade kaniner som inte längre är nöjda med att framleva sina liv som bytesdjur…

kaknasMutant har alltid haft en speciell, ultrasvensk ådra med en liten anstrykning av humor under den mörka och röt-täckta ytan (en humor som förra iterationen av rollspelet, Mutant: Undergångens Arvtagare, kanske drog lite väl långt), och den fångar Anders Fager mycket väl i de noveller som Kaknäs sista band består av, och som kontrasterar så väl mot det mörka i temat. För som vanligt i postapokalyps så är det kanske inte en strålande positiv och altruistisk människosyn (mutantsyn?) som förmedlas, men ändock tycker jag att Mutant alltid har andats framtidstro på ett sätt som är ovanligt i genren, och även detta fångas, speciellt i den samhälleliga progression som kan anas om man läser alla novellerna i följd och fångar upp de ytterst snabba små hänvisningar de har till varandra.

Jag är minst förtjust i titelnovellen, som utgör någon form av ramberättelse, eller kanske kan man kalla dem små intermissioner, som jag tycker faller lite platt och inte gör särskilt mycket till för boken i stort. Men det gör inte så mycket, för de är rätt liten del i helheten. Jag faller dock pladask för den inledande Det första steget på Upplandet, egentligen en enkel berättelse, men vars sista replik på något sätt sammanfattar allt vad Mutant står för.

Är man redan Mutant-frälst är Kaknäs sista band förstås en given stämningshöjare. Är man inte det, kanske inte ens spelar rollspel, men ändå lite förtjust i den postapokalyptiska genren, tycker jag att man ska Anders Fagers tolkning av Mutant-världen en chans, vem vet? Det kan bli början på något stort.

Annonser

Stockholms undergång

Det sägs ju att skadeglädjen är den enda sanna glädjen. För mig som gillar ordvitsar, Skansen Lejonet och goa gubbar så blir jag förstås lite vänligt stämd redan vid titeln: Stockholms undergång. You had me at ‘Hello’, som amerikanerna säger.

wpid-20140801_215319.jpg

Bokens snygga omslag, inkl hårig tentakel (?!)

Stockholms undergång är en novellsamling, och titeln säger som sagt en hel del. Här är det undergångsromantik från pärm till pärm, Stockholms och ibland hela mänsklighetens utraderande på alla sätt man kan tänka sig och några till. Och det är bra. Förvånande bra, utan tvivel det bästa jag har läst med originalspråk svenska det här året. Det brukar vara svårt med novellsamlingar, alltid är det något bidrag som inte faller en i smaken eller som inte når upp till samma kvalitet som de övriga, men här är det starka kort på hela handen – glädjande eftersom att flera av författarna är sedan tidigare okända för mig. Bokens svaghet blir istället att flera av bidragen, även om de är bra var för sig, är lite väl lika varandra och kanske lite väl klichéartade ibland – zombies och/eller smittsamma sjukdomar verkar vara lågoddsarna när huvudstaden ska brinna. Men det är så väl genomfört att jag egentligen inte har invändningar.

Måste jag framhålla några av novellerna så blir det först Boel Bermanns båda bidrag – Bermann visar igen bortom all tvivel att det korta formatet, som ofta visar författares svagheter, är hennes starkaste sida. Både Råttorna och De vita är starka och egenartade, inte en helt lätt bedrift i denna välbefolkade genre. Att Anders Fager lämnar ett starkt bidrag förvånar inte. Sen måste jag förstås nämna Malin Gunnesons Den brända jorden bara i ren sympati med karaktären Klas, en lätt traumatiserad officer som blir den som skrattar sist åt de som tycker att han är en kuf för att han har katastrofberedskap i form av vattendunkar i källaren – ha! (Ja, jag har också vattendunkar i källaren. Nej, det är inte för att jag tror att zombierna kommer.) Men min slutgiltiga favorit är dock Martin Gunnesons Landhöjning. Förutom att den har en egen stil och ett eget tema som känns fräscht efter ganska många sidor av diskbänksrealistisk skräck så är det så tydligt att i Landhöjning så är det Stockholms undergång som avhandlas. Ingen annan stads. Den skulle inte, som många av de andra berättelserna, kunna med enkla medel lyftas och utspelas någon annanstans, utan den andas en närhet och kärlek till staden som ingen av de andra novellerna kommer i närheten av. Så ska ett tema tolkas!

Recensionsex från Undrentide.