The Short Victorious War

Det är svårt ibland med fantasy- och sf-böcker, att göra skillnad på serier och *serier*. Vissa serier, som t.ex. Wheel of Time, är egentligen bara en bok uppdelad på ett antal volymer – du kan omöjligen hoppa in mitt i och har du läst den första måste du läsa alla för att komma till berättelsens slut. Andra är löst sammanhållna på så vis att de bara handlar om samma karaktärer eller utspelar sig i samma värld, men ibland kanske inte ens kan sättas i en kronologisk ordning. Andra är någonstans mitt emellan, där det förvisso hänvisas ibland till saker som har hänt i tidigare böcker, men man kan ändå hänga med i det mesta av berättelsen, och läser man dem i fel ordning innehåller de senare spoilers till de tidigare. Det knepiga är att det inte finns (jag har i alla fall inte stött på) någon bra kategorisering av skillnaderna på de här typerna av serier, så det är svårt att veta innan man börjar om man binder upp sig till att läsa tusentals sidor för att komma till avslut eller inte. Svårt.

the-short-victorious-warOavsett vilket så tillhör böckerna om Honor Harrington, än så länge i alla fall, definitivt den sistnämnda kategorin. The Short Victorious War är den tredje i ordningen, och jag beskrev dem för en vän så sent som idag som ”Vatta möter Starship Troopers” alternativt ”en vuxnare Biggles i rymden”. Jag gillade ju första boken skarpt, den andra lite mindre, och tyvärr den här ännu mindre. Dels för att jag tycker att den lägger för mycket fokus bortanför Harringtons vardag,  och på politiska skeenden snarare än den militära manövreringen, och dels för att när man faktiskt får läsa om Harrington ligger fokus på en vinkling som jag bara vill sucka åt (och som den garanterat inte hade gällt om hon varit man) – det känns som att författaren förvisso har en god ambition att gestalta ett könsneutralt samhälle, men inte kan komma över sina egna föreställningar om manligt och kvinnligt tillräckligt väl för att lyckas bra. Det irriterar mig, hur svårt kan det vara egentligen?

Jag kommer nog att ge Weber en chans till att släppa det irriterande genusfokuset han haft i de två senare böckerna, men lyckas han inte nästa gång måste jag nog ge upp serien. Med det sagt så är The Short Victorious War fortfarande en bok jag inte ångrar att jag tog med mig till hängmattan, som lättsam avslappningsläsning är den fortfarande okej, men inte i klass med företrädarna.

Se även företrädarna On Basilisk Station och Honor of the Queen.

Honor of the Queen

Jag älskade On Basilisk Station, till viss del för att den militära (nåja, flottan, men ändå…) chefen som skildras är kvinna, och att det inte spelar någon roll att hon är kvinna. Honor of the QueenDärför har jag otroligt svårt att gilla uppföljaren, Honor of the Queen, eftersom att den är konstruerad så att Honor Harringtons kvinnliga kön är avgörande för berättelsen. Inte på ett diskriminerande sätt egentligen, tvärt om verkar författaren argumentera mot den meningslösa trångsynthet som könsdiskrimininering utgör, men… jag tyckte bara att det var så fräscht att begreppet inte ens diskuterades… Nåja. När jag, efter ungefär halva boken, kommit över det där så är det egentligen en bra berättelse. Jag har hört och läst att hela Honor Harrington-serien är delvis hyllning och delvis plagiat av Horatio Hornblower-berättelserna, men eftersom jag inte läst någon av dem så kan jag inte riktigt ta ställning. För mig är böckerna om Honor Harrington mer av en populär-version eller light-version av Starship Troopers (För er som bara har sett filmen: glöm det. Filmen är, som en bekant uttryckte det, ”loosely based on the back cover of the book”). Det är action uppblandat med lite taktik, lite ledarskap och (i det här fallet mycket lätta) diskussioner om det militära etablissemangets förhållande till det civila samhället och politiken. Jag hoppas att nu när genusfrågan är behandlad och ur världen så kan Weber återgå till det mer intressanta fokus han hade i originalet. Jag är egentligen inte avskräckt, för det var inte alls dåligt egentligen, och kommer nog att fortsätta att avverka en Harrington-bok nu och då.

Se även nästa del, The Short Victorious War

On Basilisk Station

I en diskussion om att konstruera egna figurspel i allmänhet, och rymdskeppsstridsspel i synnerhet, blev jag rekommenderad On Basilisk Station. Jag hade helt lyckats missa den, missa hela Honor Harrington-serien faktiskt, och den lät mycket intressant så jag tog och beställde den bums. När den väl anlände blev jag lite besviken, för omslaget ger mig intryck av en riktigt billig 80-tals dussin-scifi, så den blev liggande på hyllan ett tag. När jag väl tog ned den och kom in i den hade jag svårt att lägga ned den, dock.image

Det tog inte lång tid för mig att inse en sak: Jag älskar karaktären Honor Harrington. Framför allt gör jag det på grund av två enkla faktum. Ett: hon är kvinna, och två: det spelar ingen roll att hon är kvinna. Hon är inte heller särskilt snygg, och det läggs inte mer energi på att beskriva hennes utseende än vad det generellt brukar göra för vilken (manlig) huvudperson som helst. Dessutom är hon inte ung och nykläckt i början av boken (och jag slipper följa med genom ännu en iteration av den oändliga upprepningen av vuxenblivandeberättelser som SF- och fantasyserier verkar känna att man obligatoriskt måste börja med), utan redan en duglig officer på god väg i karriären. Och hon står för sig själv. När en annan kadett försöker ta sig friheter med kadett Harrington så avvärjer hon det genom att ge honom grundligt med stryk i självförsvar, och sedan anmäla honom för det hon kan bevisa. (Jovisst, jag läste också Bamse när jag var liten och lärde mig att ingen blir snäll av stryk, men så här i vuxen ålder vet jag att våld, i vissa situationer, är det enda språk som vissa människor förstår.) Dessutom har hon en katt på axeln. Inte en särskilt stor del av berättelsen kanske, men hur kan man inte gilla en duglig officer med en katt på axeln?

Harrington exercerar också, till skillnad från de flesta militära chefer i de flesta skönlitterära böcker, både chefsskap och ledarskap på ett trovärdigt sätt. Hennes spontana reaktion när hennes underställda inte fungerar precis som hon vill är inte att skrika åt dem, och hon försöker inte fatta alla beslut själv, utan låter sina underställda agera inom sina egna ansvarsområden med minimalt av inblandning uppifrån. Rent militärt är det egenligen bara en sak jag undrar över: varför har inte henes skepp ett underättelsebefäl? Allt som underrättelsechefen borde ha gjort får Harrington göra själv. Märkligt?

Genom boken får vi följa kapten Harrington från och med det att hon tillträder på sin nya position som fartygschef påHMS Fearless, en rymdkryssare i Hennes Kungliga Majestäts flotta i planetkungadömet Manticore, och sedermera dess (fullständigt oförtjänta) placering i Basilisksystemet, en skitposition där man gömmer undan de idioter till officerare som man inte kan avskeda, men som oftast gör mer skada än nytta där de är (igenkännande nickningar, finns dessa i alla världar kanske?). Därifrån följer ungefär lika delar militaria och ”vad är det som händer egentligen”, kryddat med lite intermittenta delav av den bakomliggande politiken, som i alla fall jag har lite svårt att hänga med i alla gånger, men det gör inget, det som är viktigt för berättelsen är solklart.

On Basilisk Station är kanske inget litterärt mästerverk, men berättandet är rakt, engagerande och i huvudsak enkelt att följa. Karaktärerna är, som de ofta är i SF, ganska många, ganska skissartade och i huvudsak reducerade till att vara sina befattningar, och inte ens Harringtons inre liv får vi följa med något särskilt djup. Men det känns också på något sätt passande – vi får i huvudsak följa militär personal i tjänsten, och då är man sin befattning, om man är duktig. Har man sedan tid över kan man vara sig själv också, men på den tiden får vi inte föja personerna i den här berättelsen.

Att läsa den har boken gav mig djup tillfredsställelse. Förmodligen är det för att jag själv, i min egen yrkesroll, försöker leva efter den amerikanska devisen work hard and someone will notice, men jag får fler och fler indikationer på att det faktiskt inte funkar så, och det kanske är naivt av mig att tro. Men för Honor Harrington fungerar det, och det är en personlig triumf för mig varje gång det händer. Min känslomässiga höjdpunkt i boken är inte upplösningen, utan en fullkomligt icke-militär sammandrabbning med en civilperson i ett konferensrum, som lämnar mig tårögd av glädje (förvänta er inte samma sak om ni läser den själva, jag är ju som ni vet en sucker för det meodramatiska).

Uppdatering: Läs även om uppföljaren Honor of the Queen