Efter floden (och lite språkliga funderingar)

Det var faktiskt ett bra tag sedan jag läste Efter floden, men när jag avslutat den kände jag sådan motvilja och sånt obehag att det inte har blivit av att jag har skrivit om den förrän nu. Jag kan inte kategorisera boken som något annat än hopplös, eländig, tragisk och uppgiven postapokalyps. Tro nu inte att boken är dålig – det är inte det jag säger. Tvärtom är den mycket väl skriven av en man med god känsla för det svenska språket, vilket man ju inte är bortskämd med (vidare orerande om detta nedan).

Efter floden är en berättelse helt utan vinnare. Den utspelar sig i vad som förmodligen är Stockholms skärgård, långt efter en okänd katastrof har slagit sönder samhället. Vi får följa den unge huvudpersonen, Edvin Fittmun (förmodligen döpt så eftersom att han är harmynt) i hans kamp för överlevnad i en miljö där alla andra också kämpar för sin egen överlevnad och alla sätter sig själva främst. Det är en deprimerande odyssé genom mänsklighetens alla mörka sidor, och varje gång man ser ljuset i tunneln så kan man vara helt säker på att det är tåget – eller något ännu värre.  Precis som i Metro 2033 visar författaren oss människans olika överlevnadsstrategier i en nästan hopplös miljö, genom allt från religion till kompromisslöst våld. Men i Metro finns det trots allt någon form av framtidstro, men Efter floden krossar konsekvent allt hopp som läsaren har byggt upp, igen och igen. Trots detta vill jag inte lägga ned boken, jag ser möjligheter och möjligtvis vad som skulle kunna vara en sol bakom molnen. Hur det slutar tänker jag inte berätta, det får ni ta reda på själv. Men anse er varnade – jag har inte läst en bok med sådant obehag sedan jag avslutade American Psycho, men medan den är en mer renodlad skräck så lämnar Jersilds berättelse mig med mer av en uppgivenhet och en unken smak i munnen, inför det deprimerande pessimistiska porträttet av mänsklighetens osminkade ansikte.

image

Det här med språk förresten. Jag läser mycket, och mycket av det är på engelska (jag försöker att läsa på engelska när det är originalspråket), men ibland blir det att jag läser översatta böcker också. Jag märker att jag mycket ofta blir besviken när jag läser böcker i översättning (se t.ex. Neverwhere eller vad som helst av Dean Koontz), för översättningarna är helt enkelt tragiskt dåliga. Jag kan mer ofta än sällan spåra den exakta ordalydelsen i den engelska originaltexten, eftersom att översättningen är gjord ord för ord snarare än att hitta ett uttryck som motsvarar originalet, med samma konnotationer, samma ton, på svenska. Oprofessionellt, tycker jag. Konsumenttidningen Råd & Rön hade för ett tag sedan en artikel om just detta, där man bl.a. förklarar att man som köpare har rätt att reklamera en bok och få prisavdrag om översättningen är alltför dålig. Förmodligen är det sällan som någon gör det, annars skulle vi nog se bättre översättningar. Själv köper jag ju oftast böckerna antingen på originalspråk eller på second hand (eller lånar dem på biblioteket), så det blir sällan aktuellt. Men det är nog något jag ska tänka på i framtiden.

Annonser

Metro 2033 – Den sista tillflykten

Var det kanske inte rent vansinne att försöka lägga hela världen under sig, spänna naturen för vagnen och driva på den tills den stupade?

Metro 2033 är dystopisk postapokalyps i äkta ryssångest-tappning. Samhället som vi känner det har gått under i kärnvapenkrig och vi får följa de människor som har lyckats överleva och tagit sin tillflykt till Moskvas tunnelbana.

För mig speglar boken väldigt tydligt hur djupt rotad vår världsbild är i det grundläggande trygghetssystemet som vårt svenska samhälle utgör. Artiom, bokens huvudperson, företar sig en resa genom tunnelbanan – metron – och kastas i en halsbrytande hastighet mellan livsfara, hot, privilegier, det goda livet, straffarbete och ren barmhärtighet, allt utifrån hur situationen ser ut just då. Detta tycker jag är en av de mest intressanta perspektiven i den postapokalyptiska berättelsen – hur beroende man är av sig själv, sin egen begåvning, kunskap, kraft och handlingskraft när det inte finns ett fungerande samhälle med sina stödfunktioner som är ständigt närvarande. Definitivt ett utrymme för uppvaknande för oss i västvärlden, att ha i bakhuvudet när vi ser på människor i mindre privilegierade delar av världen och undrar hur de egentligen tänker. ”Som de måste” tror jag tyvärr oftast är svaret.

Ett annat tema är vad det är som driver människor. Det är fascinerande att följa Artiom på hans resa genom metron där de flesta stationer utgör små minisamhällen i sig själva, och vilka sociala strukturer de har byggt upp för att hålla sig själva vid liv och på bästa sätt nyttja de knappa resurser, mänskliga och andra, som de har att tillgå. Politiska ideologier, filosofi och religion ställs helt parallella i sin funktion att upprätthålla de värderingar som samhället behöver för att inte haverera i egoism och självbevarelsedrift.

Jag tycker mig också kunna tolka en implicerad sensmoral i boken – en klagosång över människans drift att bryta ned, slå ihjäl och förstöra allt hon inte förstår. Att med mottot ”kan man så ska man” överutnyttja resurser vi är beroende av för vår egen överlevnad i sådan utsträckning att de aldrig kan hämta sig. Eller, som VNV Nation uttrycker det: We conquer paradise just to burn it to the ground.