Tema Katter!

Två böcker, vars enda gemensamma drag är att de är skrivna av kvinnor, med kärlek, om katter: On cats av Doris Lessing, och Bibliotekskatten Dewey av Vicki Myron.

Doris Lessing berättar om sina katter (eller, egentligen, ”några katter”) på ett sätt värdigt en nobelpristagare. Det är kärleksfullt och samtidigt distanserat. Det är berättat ur människans perspektiv, men centrerat så nära en katts perspektiv som jag bara kan tänka mig att en berättelse kan vara. Kärleksfullt på samma sätt som en katt kan vara: mjukt och smeksamt ibland, men skyler inte över de fula och brutala delarna – jag är ett rovdjur, glöm inte det! Sen antar jag att det är typiskt för Doris Lessing att mitt i berättelsen om katter hon känt få med en diskussion om den goda modern och hennes egenskaper och plikter, nästan utan att det märks. Jag är glad att jag köpte boken (och på originalspråket, dessutom), för jag tror att detta är en bok jag kommer att komma tillbaka till.

Vicki Myrons berättelse, å andra sidan, är mer som en mors sorgesång över ett bortgånget barn. Hon berättar fascinerat, nästan hänfört, om kattens synnerligen kattliga eskapader på samma sätt som en nybliven mamma ibland kan tala om sitt barn – som om alltihopa vore ett underverk och just den egna telningen vore den första katten eller det första barnet i världen att upptäcka att bokhyllan är ett spännande ställe att vara uppe på, eller att man faktiskt kan stoppa stortån i munnen. Det ÄR förstås en väldigt charmig berättelse, men jag misstänker att författaren har mycket liten distans till den – kanske är den skriven som en del av sorgearbetet efter den älskade kattens bortgång? Inte desto mindre värd den tid det tog att läsa den.

Och ja, jag vet, jag ska inte kasta sten i glashus. Men mina katter ÄR ju små underverk och inte alls som alla andra katter i världen! Eller?

Annonser