Vatta’s War

Oxveckorna är här men det är ännu ett tag tills att bokreakatalogerna trillar in. Då kände jag att jag behövde leta i att-läsa-listan efter frasen ”lättsam rekreationsläsning” för att ens orka hålla på. Och ut trillade Vatta’s War. Jag läste första delen, Trading in Danger, redan förr-förra sommaren och nu har jag alltså avverkat övriga fyra delar i serien – Marque and Reprisal, Engaging the Enemy, Command Decision och Victory Conditions. Som man kanske kan utläsa ur titlarna faller detta i kategorin ”militär SF”. Böckerna kan läsas fristående, men det är ingen bra idé – de hänger nära ihop kronologiskt och en stor del av berättelsen blir rätt urvattnad om man inte känner till de föregående delarna, och detta såklart i större utsträckning ju närmare slutet man kommer. dsc_3234

Vi får fortsätta att följa Kylara Vatta från del 1 i serien, hon som är dotter i en rik handelsfamilj men tänkte sig att istället slå in på den militära banan och bli officer. Hon gör bra ifrån sig på militärakademin men lyckas bli avskild några veckor innan examen efter att naivt ha blivit utnyttjad av en annan kadett. Hon blir istället engagerad i familjens interstellära handelsimperium, men över seriens gång så kryper den militära kontexten allt närmare, för att mot slutet helt överskugga de civila handelsintrigerna. För varje bok blir också perspektivet lite större, synfältet lite bredare och karaktärerna lite fler. I takt med detta tycker jag också att böckerna tappar i kvalitet, De två sista får okej-betyg men inte mer, och den sista får det med ett nödrop. Där de tidigare, med Marque and Reprisal som höjdpunkt, är vad jag skulle kalla arketypisk dussin-SF men av hög kvalitet (läsgodis, med andra ord), så urartar det till något riktigt platt där karaktärerna stelt åker längs de utstakade banorna för att komma fram till slutet som varje genrekompentent läsare listat ut var på väg för hundratals sidor sedan. Men det är väl acceptabelt, om man inte förväntar sig mer än så. Vill man ha den typen av SF som inte strävar efter att utmana ens uppfattningar om civilisation, teknik och människan utan bara lättsam underhållning av enklaste slag så är väl Vatta’s War helt okej (men vill du ha riktigt bra militär SF föreslår jag On Basilisk Station eller genrens ledstjärna Starship Troopers istället).

Trading in Danger

Kylara Vatta går sista året på rymdflottans kadettskola och har goda chanser att gå ut som kursetta, med en militär karriär utstakad framför sig, stick i stäv med familjen Vattas traditioner där alla andra arbetar i familjeföretaget Vatta Trading Ltd. Men allt blir inte alltid som man har tänkt sig, och helt plötsligt finner sig Ky som kapten på ett av familjeföretaget rymdskepp, en gammal skorv som hon ska transportera iväg för att sälja som skrot. Men inte heller det blir riktigt som det är tänkt…

trading-in-dangerTrading in Danger är snabbläst och lättinhalerad, med lättsmält action utan att bli korkad. Min tidigare bekantskap med Elizabeth Moon är från Paksenarrion-serien, och det finns många likheter mellan Paksenarrion och Ky Vatta, med en naivitet och godtrogenhet som sätter dem i svåra situationer, men en kompetens och karaktärsstyrka som gör att de kan ta sig ur dem igen. Även om Kylara är civil under nästan hela boken så går det inte att missta sig på Moons militära bakgrund och intresse, som lyser igenom på ett sätt som gör att boken känns som en light-version av On Basilisk Station (första boken om Honor Harrington), men med tempot och lättsamheten från Storm Front (första boken om Harry Dresden).

Trading in Danger är, precis som de nämnda serierna, perfekt som avslappnande hängmatteläsning med lagom med spänning och action som man inte behöver anstränga sig särdeles mycket för att inhalera. Den är också den första i en längre serie av fristående böcker, Vatta’s War kallas den tydligen, men kan definitivt läsas som fristående. Och precis som med serierna om Harrington och Dresden känner jag inget akut behov av att läsa resten av böckerna nu direkt, men jag skulle inte ha något emot att plocka fram en del till eller två vid behov av rekreationsläsning deluxe.

Se även min recension av övriga fyra delar i serien.

The Deed of Paksenarrion

Jag läste böckerna om Paksenarrion en gång för kanske 15 år sedan och tyckte de var… tja, rätt bra, helt okej *axelryckning* sådär. Nu har jag läst dem igen, och att en läsning beror lika mycket på läsaren som på texten är helt uppenbart. The Deed of Paksenarrion (som är en samlingsvolym av Fåraherdens dotter, Dubbla lojaliteter och Trohetseden) är riktigt klassisk fantasy som börjar med den unga Paksenarrion som rymmer hemifrån för att slippa gifta sig med en grisbonde och tar istället värvning i ett legosoldatskompani.

Deed_of_PaksenarrionEfter att ha läst halva första boken känner jag igen mig så mycket att jag måste läsa på om författaren och ja, mycket riktigt, hon har varit löjtnant i amerikanska marinkåren. Aha! För även om allt utspelar sig i ett medeltida fantasysammanhang så är det en otroligt genuin känsla som förmedlas kring Paksenarrions militära grundutbildning, skarp insats, traumatiska upplevelser, PTSD, den skrämmande och skeva återanpassningen till samhället och så vidare. Jag kan känna igen mig i tusen små detaljer som får mig att flina, och som förmodligen bara passerade rätt över huvudet på mig förra gången jag läste böckerna. Framåt den tredje boken börjar det övergå från en medeltidssminkad soldatlivsanalogi till en lite mer idealiserad önsketänkandeberättelse om ont och gott, försvunna kungligheter och gudasända uppdrag, men berättelsen är väldigt väl sammanhållen och rötterna till det idealiserade är väl förankrade i det realistiska, så jag fortsätter att trivas boken igenom.

Jag reagerar också på det befriande i en så naturlig och ickeidealiserad huvudperson. Paksenarrion är fysiskt stark, genomgod, naiv och lite småkorkad – bara det hos en kvinnlig protagonist! Jag kan irritera mig lite på att hon blir lite väl upphöjd och positivt särbehandlad av människor som hon möter, men om man som läsare distanserar sig lite och försöker ta ett tredjepersonsperspektiv på förstapersonsberättaren så inser man att hon definitivt har sina brister, och inte är medveten om dem själv. Det är också roligt att få läsa om en huvudperson som utvecklas så som Paks gör. Hon blir inte bara starkare och snabbare och mäktigare och tuffare som huvudpersonerna i fantasyböcker brukar bli, utan hennes sätt att vara och tänka växer upp och mognar och utvecklas på ett sätt som känns genuint (i alla fall fram till en viss punkt).

Det finns de som vill placera böckerna om Paksenarrion i den nypopulära genren grimdark, men jag håller inte riktigt med. Ja, det finns ondska i världen och de onda är riktigt onda, men det finns också hopp och goda framtidsutsikter. Det är ibland mörkt och grymt, men det finns alltid en god kraft som väger upp det onda, och undergången och misären är inte garanterad, men den lurar bakom hörnet. The Deed of Paksenarrion hamnar väl, enligt mig, någonstans i gränslandet mellan ungdomsbok och vuxenbok, och trots den naivt polariserade konflikten mellan de goda och de onda mot slutet av berättelsen så var det ändå för mig en mycket trivsam läsupplevelse.