Sci-fi-spree!

oh my God! – it’s full of stars!

Jag ska villigt erkänna att jag har sett 2001: A Space Odyssey två gånger utan att känna att jag riktigt har förstått filmen, så boken blev en riktig aha-upplevelse. Den måste ha varit ännu mer sensationell när den kom ut på 60-talet än vad den är nu, och det vill inte säga lite. Starkt jobbat att sätta ihop en sf-story som fortfarande håller och känns rimlig nästan 50 år senare, och det innan människan ens hade landat på månen.

Isaac Asimov är en annan gammal favorit i genren. Förut har jag läst hans Stiftelsen-böcker och älskat dem – framför allt älskar jag hans sätt att på ett par rader vända hela berättelsen på huvudet, på samma sätt som Agatha Christie gör i sina deckare (som jag också älskar), utan att på något sätt få det att kännas krystat, utan snarare så slår man sig för pannan och tänker ”Jamen självklart, varför tänkte jag inte på det?”. Just därför var det en glädje att läsa I, Robot, som på samma sätt som Stiftelsen-böckerna i stort sett är en novellsamling med något sorts sammanhang mellan de korta berättelserna. Den hade dock inget som helst sammanhang med filmen med samma namn, den var förmodligen (som vi säger i den här familjen) ”loosely based on the back cover of the book”.

En annan SF-klassiker som jag inte heller har kommit mig för att läsa tidigare, utan bara sett filmen, är Frank Herberts Dune. Man ska ju egentligen inte jämföra bok och film, och nu har jag bara sett bio-versionen av filmen (varken den förlängda versionen eller mini-tvserien), men på något sätt fick jag känslan, när jag läste boken efter att ha sett filmen, att man hade gjort med filmen så som fågeln gör med Kalle Ankas kamerafilm på julafton – filmat hela boken, därefter proppat ned filmremsan lite slarvigt i en låda, proppat på locket och sen klippt bort det som råkade hänga ut. Boken är briljant, dock. Trots en något uttjatad messias-fabel fascineras jag av den trots allt ganska fräscha och exotiska miljön, känslan av bekant men ändå främmande, kontrasten mellan olika kulturer, utan att för dens skull tvingas stå ut med tusentals märkliga begrepp som inte går att uttala på något civiliserat språk. Men mest fascinerad blir jag ändå av författarens eleganta jonglerande med berättarperspektivet. Det händer ibland att vi får följa en dialog mellan två personer, samtidigt som vi får ta del av deras inre tankar, reaktioner och motiv, allt detta utan att jag någonsin blir förvirrad eller känner att (tempot i) berättelsen blir lidande av det. Som sagt, briljant.

Sist men inte minst, en något mindre känd berättelse, och därför kanske än mer angelägen att nämna. Commitment Hour presenterar en intressant fantasy-efterkatastrofen-scifi-berättelse med inslag av whodunnit som är läsvärd i sig, men det är inte min huvudsakliga behållning. Det verkligt intressanta är för mig att studera köns- och genus-aspekterna i bokens fiktionära samhälle. Jag upplever inte författarens gestaltning som helt solid, utan jag tror att en verklighet byggd utifrån bokens förutsättningar skulle se annorlunda ut. Jag har inte tänkt konstruera några spoilers genom att skriva så mycket mer om detta, men om du har läst boken och har lust att diskutera det nån gång, så hör gärna av dig…

Annonser