A Song of Ice and Fire del 2-5

Ni som följer bloggen kanske läste för ett tag sen att jag frångått mina principer och börjat läsa A Song of Ice and Fire, trots att serien inte är avslutad. Tidigare skrev jag om första delen, A Game of Thrones, och här kommer de övriga som kommit ut till dags dato: A Clash of Kings, A Storm of Swords, A Feast for Crows och A Dance with Dragons.

Det här är fantasy som den ska vara. Den har allt, utan att för den delen trampa i det juvenila kliché-klaver man allt för ofta ser i genren. Alla elementen finns där – kungar och drottningar och prinsessor, ädla (och mindre ädla) riddare, gudar och profetior, magiska svärd, exotiska, främmande länder och drakar! Men på något sätt hoppar det inte upp och biter en i näsan på samma sätt som det brukar göra, för det är utspätt med mängder och åter mängder av människor som upplever sig vara (och ofta är) i oförsonliga och trängda situationer, och som gör vad som helst för att nå sina mål, eller för att skydda sig själva och sina nära och kära. Detta resulterar i en flodvåg av intriger och egoism – det intrigspel som kallas the game of thrones – där det enda man kan vara säker på är att den som inte har egoistiska motiv och gör vad som helst för att uppnå dem kommer att sluta som förlorare. All antydan till altruism, heder och ära samt sympati för människor man inte har blodsband med kommer tveklöst att sluta med att en blir hånad, bränd och blåst i bästa fall. I värsta och troligaste fall, död.

BooksetVem som är seriens huvudperson har tydligen debatterats av fansen, vilket är fullt förståeligt då det inte finns någon karaktär som är mer central än alla andra, utan mer än en handfull som alla känns centrala för sin del av berättelsen. Trots många fokuskaraktärer känns dock berättelsen inte splittrad, utan tvärt om finner jag att jag tänker ”Åh, äntligen!” så snart jag ser vem jag kommer att få följa i nästa kapitel. Det fascinerar mig också hur Martin lyckas få mig att se på en karaktär som ondskan själv i en bok, bara för att i nästa bok göra henom till fokuskaraktär och på några korta kapitel lyckas få mig att svänga från förakt och avsmak till sympati. Säkert görs det fullt medvetet, men det känns ändå starkt och effektfullt.

Ingen recension av A Song of Ice and Fire kan väl vara riktigt komplett utan att den jämförs med Game of Thrones. Tv-serien som har känts så fyllig och genomtänkt när jag har sett den ger mig nu ett intryck av att vara ett forcerat hastverk där man bara fått med berättelsens stora drag och höjdpunkter. Första säsongen är boken otroligt trogen, och sen går de gradvis skilda vägar så att säsong 5 bara känns löst baserad kring grundidéerna i bok 5. Många saker har kastats om kronologiskt, så att saker som händer vid ett tillfälle i böckerna händer vid ett helt annat i tv-serien, men det har man lyckats reda ut rätt smärtfritt. Större problem är det att ungefär en tredjedel av karaktärerna i böckerna helt saknas i tv-serien, så vissa av tv-karaktärerna får fara runt som ologiska idioter för att försöka täcka upp för vad ett par, tre andra personer gör i böckerna. Särskilt två av karaktärerna man har utelämnat undrar jag verkligen hur man har tänkt få ihop tv-serien utan, men det kan vara så att de bara inte har dykt upp än?

Så här i efterhand önskar jag definitivt att jag hade läst böckerna innan jag såg serien, men det är inte mycket att göra åt nu. Det rekommenderar jag dock starkt till alla som varken gjort det ena eller det andra – börja för guds skull med böckerna, men gör det när du har gott om tid att sträckläsa  de ca 4200 sidorna, och förbered dig på i alla fall 10-15 år av frustration därefter, för det är nog tidigast då vi kan räkna med att det blir klart. Öka, Martin!!!

Serien börjar med A Game of Thrones, om du har missat den.

A Game of Thrones

Jag har få principer kring mitt urval av litteratur, men efter att ha gått på några minnesvärda minor i min ungdom så har jag en: jag läser inte bokserier förrän de har kommit ut i sin helhet. Jag har varit duktig och principfast och allt sånt där i många år nu, men efter att ha sett säsong 6 klarar jag det inte längre. Så, för att parafrasera Yara (el. ”Asha”, som hon heter i böckerna) Greyjoy: fuck principer, let’s have instant gratification! Med andra ord: jag läser just nu George R. R. Martins A Song of Ice and Fire, ursprunget till tv-serien Game of Thrones. Än så länge har jag hunnit avverka första boken som heter just A Game of Thrones, och sällan har jag fått så exakt vad jag förväntade mig av en bok. Första säsongen av tv-serien återberättar boken med högre precision än vad jag trodde var möjligt, med scener och repliker återgivna ordagrant i många fall. Några enstaka scener och händelser är såklart utelämnade, men de hör ändå till undantagen. Trots detta är läsningen inte ett dugg tråkig. Om jag någon gång ska gå tillbaka till skolvärlden och undervisa i svenska kan jag gladeligen tänka mig att använda säsong 1 av tv-serien tillsammans med denna bok (eller, efter sammanstöt med verkligheten, urval ur båda delar) som ett diskussionsunderlag till ett arbete kring olika mediers olika förutsättningar för berättande. För det är i allt väsentligt samma historia som berättas, och ändå känns den helt annorlunda i bokform. Den audiovisuella berättelsen i tv-serien är medryckande, praktfull och bombastisk, men den känns ändå som en enkel sammanfattning av den fylliga berättelsen i böckerna. Här får karaktärerna ett inre liv som man inte har lyckats att komma i närheten av att gestalta i det höga tempot som TV kräver, och berättelsen får ett djup och en historia som bara kan skymtas i tv-serien och då bara när det är nödvändigt för att förstå vad som händer i nuet.

13496A Game of Thrones är första delen i en episk (och oavslutad!) fantasysaga som berättas i förstaperson ur ett antal olika karaktärers perspektiv. Det sägs att Martin hämtade mycket inspiration från Rosornas krig när han skissade upp den här serien, och för den som känner till detta kan mycket av det anas i berättelsen, men den är också så mycket mer än så – den historiska kampen om kungamakten i England blir bara ett skelett att hänga upp en fyllig och komplex berättelse på. Det här är fantasy som gör allt för att plocka bort barn-och-ungdoms-stämpeln som genren hade på 90-talet när boken kom ut: här är gruvliga stympningar av alla möjliga kroppsdelar inklusive halshuggningar, det är lögner och ränkspel, incest, horeri (varför är detta alltid en sån självklarhet i vuxenfantasy?), våldtäkter och ond, bråd död. Ingen går säker, inte ens fokuskaraktärerna.

Efter att ha sett tv-serien har jag ett visst informationövertag och kan bara konstatera att om böckerna i stora drag följer serien så är Martin en lurig jävel – här och där antyds saker, subtilt men ändå tydligt, på ett sätt som totalt hade gått mig förbi om jag inte suttit med facit i hand. Jag ser definitivt fram emot att läsa resten av serien (skriv färdigt nån gång då, gubbe!), för TV i all ära, men för att få den fulla berättelsen och den fullkomliga upplevelsen finns det inget annat alternativ än att ta sig an böckerna.

Se även A Song of Ice and Fire del 2-5, där jag recenserar nästkommande delar i serien.

Rogues

Någon har kommit på att man kan sälja tematiserade novellsamlingar som smör om man bara har George R. R. Martins namn på omslaget, verkar det som, för här kommer en till (efter Dangerous Women). Temat den här gången är ju som titeln anger, Rogues – ett svåröversättligt ord. Google Translate föreslår i nämnd ordning ”skurk”, ”skälm” och ”skojare”, men inget av dem har riktigt samma känsla som ”rogue” har på engelska. Men ni förstår vartåt det är på väg ändå.51U06-9FvDL._SX331_BO1,204,203,200_

Som alla novellsamlingar finns det vissa höjdare och vissa inslag en gäspar sig igenom. Efter ungefär en tredjedel av volymen avverkad börjar jag bli orolig för att det ska bli för mycket av den senare, just för att det är så många noveller som är så likartade. Antingen handlar de om nån hårdkokt privatdeckartyp som knuffar och våldar sig igenom berättelsen för att ändå bli lottlös i slutänden, eller så handlar den om ett väldigt utstuderat lurendrejeri som lurar även läsaren, fram till den oväntade upplösningen. Dessa båda scenarion i all ära, men det blir lite tråkigt i längden. Som tur är så blir det lite mer diversifierat efter en stund, och jag finner att jag verkligen gillar några av de noveller som utspelar sig i sammanhang som inte är de första man tänker på när man hör ordet ”rogue”. Men i slutänden är ändå gammal äldst, eller rättare sagt så är de stora författarna riktigt stora av en anledning – mina favoriter ur samlingen blir Neil Gaimans How the Marquis Got His Coat Back (som utspelar sig i Neverwhere-världen), Patrick Rothfuss The Lightning Tree (om en dag i en ung Basts liv) och såklart fantastiska Scott Lynchs A Year and A Day In Old Theradane. Den sistnämnda utspelar sig inte, såvitt jag kan bedöma, i Gentlemen Bastards-världen (även om det inte finns något som motsäger det egentligen, men de har i alla fall inga beröringspunkter). Old Theradane är Ankh-Morpork om Scott Lynch hade skapat den, mer allvarlig och mer dödlig än originalet, men lika magisk och korrupt. Och är man (härtill nödd och tvungen) avdankad gammal skurk och bedragare med villkorligt dödsstraff hängande över sig gäller det att man inte blir för full och gör saker som man ångrar dagen efter… Novellen är lika intrigfylld och finurlig som vi har kommit att förvänta oss av Lynch efter Locke Lamora-böckerna, men med en nypa mer humor och ett fascinerande persongalleri. Läs den!

Några mer (för mig) okända förmågor som jag också uppskattade var Gillian Flynns What Do You Do?, som ännu långt efter att samlingen är åter i hyllan, sätter myror i huvudet på mig, och Garth Nix A Cargo of Ivories som öppnar en dörr till en fascinerande fantasyvärld jag gärna skulle återvända till. Den stora besvikelsen i samlingen är egentligen det stora dragplåstret, George R. R. Martins Game of Thrones-novell, som inte har några särskilda berättarpoänger utan kan läsas lite som ett kapitel ur en småtråkig historiebok, och eftersom att den utspelar sig omedelbart innan hans novell från Dangerous Women (som jag kan tänka mig att många i målgruppen redan läst) så vet jag ju redan innan det börjar vad som kommer att hända i stora drag. Skittrist, Martin!

Dangerous Women

På Internationella kvinnodagen kändes det särskilt lämpligt att börja läsa en bok med titeln Dangerous Women. Det är en novellsamling som stoltserar med George R. R. Martins (och Gardner Dozois) namn på framsidan, och har en diger lista av bidragande författare: bland annat Joe Abercrombie, Brandon Sanderson, Megan Lindholm (Robin Hobb), bara för att nämna några. Det är väl inte så märkligt att man förväntar sig ett något feministiskt verk här, där kvinnoroller kan få samma perspektivrikedom som de manliga rollerna oftast har, och som kan kliva utanför stereotyperna och förvåna och inspirera mig. Förväntningarna fortsätter att åka upp när jag läser Martins förord:

Here, you’ll find no hapless victims who stand by whimpering in dread while the male hero fights the monster or clashes swords with the villain, and if you want to tie these women to the railroad tracks, you’ll find you have a real fight on your hands.

image

Det är en diger lunta man får för pengarna!

Tyvärr så blir jag besviken i många fall. Flera av novellerna klarar inte Bechdeltestet, och det är i min värld en ganska låg tröskel att komma över. I flera berättelser odlas klichén om en farlig kvinna som en femme fatale, en kvinna som utnyttjar utseende och sex appeal för att lura män att göra som hon vill. Hon är egentligen bara farlig för en man som tänker med kuken, och har begränsad till ingen framgång i en värld där inte män har makten. Därför irriterar mig stereotypen genom sin blotta existens.

Nåja, som tur är så finns det också många berättelser som är mycket läsvärda och som ger bredare och intressantare perspektiv på konceptet ”dangerous women”.

image

..och författarlistan är inte mindre diger.

Bokens öppningsnovell av Joe Abercrombie  är kanske en av de bästa (om än våldsammaste), där den kvinnliga huvudpersonen ges kraft och självständighet, men också ett djup av motstridiga känslor och inte så strömlinjeformade karaktärsdrag. Andra höjdpunker är Raisa Stepanova av Carrie Vaughn, som berättar om en kvinnlig stridspilot i WW2, Pronouncing Doom av S.M. Stirling och The Princess and the Queen av George R.R. Martin, som ger oss allt det elände vi har kommit att vänta oss av Game of Thrones. Sist men inte minst förstås Neighbors av Megan Lindholm, som sin vana trogen lyckas ge oss något vi aldrig kunde förställa oss, där kliché är det sista ordet man skulle använda för att beskriva det.

I stort så är Dangerous Women en tjock men högkvalitativ novellsamling, dock med några svaga punkter. Man kanske inte lider av dessa lika mycket om man inte har de feministiska glasögonen på sig, dock. Oavsett vilket, så bär styrkorna med kraft upp svagheterna, så skaffa och läs!