Maskinblod 3

Affronts svenska sf-novellsamlingar är nu inne på sin tredje inkarnation, helt enkelt titulerad Maskinblod 3 (logiskt namn på en uppföljare till Maskinblod och Maskinblod 2 kanske?). Jag tycker mig kunna se en trend här – för varje iteration har samlingen blivit mycket tjockare, och lite ojämnare i kvaliteten. Högstanivån i Maskinblod 3 är hög, och flera av berättelserna är riktigt, riktigt bra. Mest minnesvärd är nog Oskar Källners Pancasila, om nyblivna kolonisatörer på planeten med samma namn. Efter So long been dreaming så kommer jag nog aldrig att se likadant på sf-berättelser om kolonisation av andra planeter, men det ligger inte på något sätt Källner i fatet. Tvärt om tycker jag att Källner på ett elegant sätt ställer frågor som den glansiga rymdåkar-sciencefiction-genren ibland glömmer: med vilken rätt koloniserar vi andra planeter? Och, om det finns liv där, kommer vi att kunna känna igen det? Förstå det? En annan favorit är Erik Odeldahls Paddans som sjöng, ett underbart mysterium med renässans-smak, trots att det utspelar sig i framtiden, som påminner mig om den mystiska, skräckblandade förtjustning jag läste Rymdväktaren med…

maskinblod3_omslag_stor-185x300Sen måste man väl nämna lägstanivån också, för den är faktiskt rätt låg bitvis. Några noveller har intressanta idéer eller anslag, men faller någonstans på vägen, i flera fall på grund av en bristande förmåga att faktiskt få fram vad som händer i berättelsen. Eller på ett ställe, tvärt om, där författaren helt frångått grundprincipen ”write what you know” så att både språket och berättelsen i stort blir banaliserat (särskilt för mig som faktiskt vet lite i ämnet).

Däremellan finns det mycket, och mycket av det är bra. Allt är nytt för mig utom Hans Olssons I obeliskernas skugga, som tidigare publicerats i Främling. Inkräktare. Inte min favorit ur den samlingen, ärligt talat, men kanske den som passade bäst in på sf-temat. Den inledande kortromanen …och Kyria tystnade är intressant, spännande och känslosam, men hade nog gjort sig bättre i novellformatet, nu känns det lite långdraget. Omvänt gäller för den avslutande Stålfjäder, som direkt suger in mig i en extremt spännande världskonstruktion som jag gärna hade sett mer av, och en berättelse av en typ som jag verkligen, verkligen gillar men som har så bråttom i sitt komprimerade berättande att jag efter att jag blivit bortkollrad bland karaktärer och ställts inför nya händelser slag i slag sida upp och sida ner blir jag lite uppgiven innan det är klart. Andra noveller jag vill nämna är Andrew Coulthards Det svåra spelet, som med sin sköna stockholmsdystopi lätt hade kunnat platsa i Stockholms undergång, Markus Skölds (jag sa ju att jag såg fram emot ett återssende av honom!) Arca Ferrum, som kanske är Blade Runner-inspirerad men som definitivt känns som sf-motsvarigheten till ”grisodlarfantasy”. Det är smutsigt och blodigt och orättvist, och ljuset i tunneln är garanterat tåget. Eller…? Slutligen är också Anna Jakobsson Lunds Doften av mango nämnvärd, för att den skarp och exotisk och fräsch och dessutom normbrytande utan att detta för dens skull är fokus eller berättelsebärande. Det bara är.

Jag får väl säga att trots vissa formsvackor så levererar Affront än en gång, det är bara att tacka och bocka. Om jag får önska mig något till Maskinblod 4 så skulle jag vilja att fler vågade göra som Andrew Coulthard och verkligen låta sina berättelser stanna i Sverige, och präglas av det svenska. Det finns så mycket generiskt, anonymt anglofierat i sf-genren att jag önskar mig mer av det typiskt svenska. Ge mig postapokalyptiska luftskepp förankrade vid Kaknästornet, ge mig det hemliga svenska rymdforskningsprogrammets revolutionerande upptäckter i en bunker djupt i det midvintermörka Kirunas perforerade urberg, ge mig kungliga svenska rymdflottans flaggskepp i episka slag mot vår arvfiende dansken, ge mig luciatåg i sammanstöt med nyss anlända utomjordingar… ja, ni förstår nog.

Recensionsex från Affront. Kolla också in den nya Fantastikportalen.se, där Affront tillsammans med några andra mindre svenska förlag löpande presenterar sin nya, svenska fantastik.

Främling. Inkräktare

Det första jag reagerar på när Främling. Inkräktare dimper ned i brevlådan är titeln. Den är inte färdig! Det saknade skiljetecknet på slutet skaver som ett gruskorn i skon. Först stör det mig, men sen börjar jag undra om det är så att det är meningen? Att det ska vara så? Den här novellsamlingen ger mig intrycket att Hans Olsson aspirerar på att bli Sveriges moderna svar på H.P. Lovecraft, och sanningen att säga så är han inte helt illa ute (men inte riktigt där heller).

23128177Boken består av 12 korta berättelser, de flesta fristående och några som hänger ihop och formar en längre berättelse. Jag är inte den som brukar bli berörd av skräckisar, men vissa av Olssons noveller ger mig en kall hand om hjärtat och en klump i magen. Vissa andra är jag å andra sidan likgiltig inför, för som så ofta med novellsamlingar så är kvaliteten väldigt ojämn. Olsson har (till skillnad från många andra egenutgivna författare) ett behagligt, om än något enkelt språk – det hade varit roligt om han vågat ta ut svängarna lite mer, och nyttja typografin lite mer, för att ännu mer ge de texter som utspelar sig i modern tid och de historiska lite mer åtskillnad, lite mer individualism och karaktär. Men det som är de egentliga svagheten är en ganska platt och ointressant avrundning hos flera av berättelserna – av en novell förväntar jag mig lite överraskning eller ”knorr” i slutet, men på flera ställen tar det bara lite snopet slut.

Det finns likväl många goda exempel att hålla fram: trots den banala titeln är Lisas hunddagis ruskig i all sin enkelhet. I titelnovellen Främling. Inkräktare bjuds vi på en berättelse som är Neverwhere-aktig men likaväl mycket svensk, och bara det konceptet glädjer mig.  I Doktor Pollobus vision visar Olsson att han inte är bortkommen i steampunkmiljön, och även om det inte är den starkaste novellen i samlingen så hade jag gärna sett mer i samma smak. Men min slutliga favorit är kanske den minst skräckiga berättelsen i samlingen, M/S Gertis Silvro: ett skeppsburet, tidlöst mysterium som sitter som en smäck i novellformen.

Främling. Inkräktare är definitivt en samling värd att plocka upp om man vill ha lite svenskt mysrys i läsfåtöljen nu när höstregnen kommer. Jag hoppas författaren skaffar sig en något strängare redaktör, som kan granska det skrivna på en nivå över den språkliga och skicka tillbaka det som inte håller måttet tills att det gör det, för potentialen finns definitivt. Bra, svensk skräck är inget som växer på träd – ännu.

Recensionsex från författaren/Zakuli Förlag