Sand

20140717_203759En obarmhärtig bosättning bland havet av sanddyner, där ingen hört talas om regn, men sanden regnar från himlen dygnet runt och begraver allt med tiden. En far som inte kunde låta bli att bryta upp för att ta reda på vad som finns i ingenmanslandet i öster, det som ingen någonsin kommer tillbaka från. En mor som gör det hon behöver göra, först för familjen och sen för överlevnad. Fyra syskon som tagit olika vägar i livet. Det är grunden i Sand, Hugh Howeys nya. Eftersom att det är hans första sedan Wool-serien, som han blev känd för, är ju viss jämförelse omöjlig att låta bli, och visst finns det likheter. Särskilt mellan första boken Wool och Sand – det isolerade samhället, traditionerna, de hopplösa framtidsutsikterna. Inte minst är storasyster Vic väldigt lik Jules, på många sätt. Men det finns också olikheter, det här är inte ”Wool version 2” även om de litterärt är nära släkt. Denna bok utspelar sig i en annan värld (i alla fall finns inga synliga beröringspunkter), en friare men också råare sådan. Här gäller den starkes rätt i större utsträckning och den sociala segregeringen är större.

Sand är till del en postapokalyptisk berättelse om ett samhälle långt efter vårt eget samhälles uppgång och fall, men det är likaväl en tidlös berättelse om de komplexa relationer och svårigheter en traumatiserad familj genomlever. Till viss del är del lite väl patriarkalisk för min smak, men okej då. Det gläder mig också att få läsa en solitär i denna genre av evighetslånga serier, eller minst trilogier… Sand är förhållandevis lättsmält och inhaleras på en läsdag, med den ångestblandade glädje som man läser bra postapokalyps med. Känslan av sand som gnisslar mellan tänderna är närmare än vad den varit sedan jag själv lämnade det sandiga landet.

Annonser

Wool – livet i en silo

If the lies don’t kill you – the truth will

Läsåret 2014 har börjat oförskämt bra, nämligen med Wool, Shift och Dust. Även om de är fristående utgör de tillsammans en helhet, som man kan kalla Silo-trilogin. Det här är postapokalyps så som det ska vara.  Vi får följa ett samhälle uppbyggt inuti en silo som sträcker sig hundratals våningar under jord, där de begränsade förutsättningarna för överlevnad ställer höga krav på att varje människa fogar sig i sin plats för att kollektivet ska kunna överleva. I Howeys berättelse får starka människor (<3 Jules!) brottas med sin plats i en värld kapitalt annorlunda från vår, samtidigt som man håller upp en skrattspegel mot dagens egoistiska samhälle av överkonsumtion.

image

Jag vet inte var jag ska börja och vad jag ska skriva om de här böckerna, för det här är riktigt bra och jag vill verkligen inte spoila nånting för någon, men då är det väldigt svårt att säga något alls. Men några saker känner jag ändå att jag måste ta upp. För det första tycker jag att Wools tagline är sällsynt passande, för hela berättelsen är som en lök: man kan förutse att det finns ytterligare ett lager under det som man nu ser. Ibland tycker jag att jag är smart för att jag kan förutse vad som ska avslöjas härnäst, men under varje lager av lögner finns ytterligare ett lager av något, men är det verkligen pudelns kärna, eller bara ytterligare ett lager? Mycket skickligt konstruerat. Och sen lyckas Howey göra det igen, i Shift, och sen igen i och med Dust. Jag kan bara säga wow.

För det andra så gillar jag verkligen att man inte fokuserar alltför mycket på själva ”apokalypsen”, vilket den här genren ofta fastnar i, utan blicken är hela tiden här och nu eller framåt, på hur det är och hur det borde vara snarare än hur det har varit. För det tredje så etablerar författaren tidigt, mycket som i Game of Thrones, att här går ingen säker. Bara för att man är en central figur är det inte säkert att man gör rätt saker, eller att man klarar sig i slutänden. Det gör hela läsningen mycket mer intressant, och mycket mindre förutsägbar. Det här är böcker som man kommer till jobbet morgonen efter med sopsäckar under ögonen för, och det är värt varenda gäspning.

När jag lägger ned boken så är det som stannar kvar hos mig längst huvudpersonens funderingar från Dust om ansvaret för våra handlingar, och om hur permanenta de är. För även i vår verklighet av blame-game så går det inte att komma undan att oavsett vad tidningarna skriver eller vad en domstol säger så är allt vi gör, allt vi säger permanent och oåterkalleligt. Även om vi tar tillbaka, skyller från oss eller försöker reparera eller göra ogjort så är ändå det sagda sagt och det gjorda gjort. Ctrl-Z finns inte i verkligheten. Man kan ju få prestationsångest och/eller bli handlingsförlamad för mindre.

I slutänden kvarstår ändå frågan – är det en dystopi jag har läst, eller är det något annat?

Edit: Jag höll ju helt på att glömma katten! Howey visar vid ett tillfälle i berättelsen på ett mycket förtjänstfullt sätt vilket underbart sällskap en katt kan vara. Jag känner kattens människas känslor som om de var mina egna under det avsnittet. Min stora, svarta katt ligger med huvudet på min axel och kurrar.