Best Served Cold

Min tidigare erfarenhet av Joe Abercrombie är The First Law-serien, och alla som har läst den innan och sedan plockar upp Best Served Cold med en förhoppning om mer av samma kommer förmodligen inte att bli besvikna. Boken utspelar sig efter The First Law, men det är egentligen inget krav att ha läst den först, för kopplingarna är rätt svaga, men vissa spoilers förekommer.

Säga vad man vill, men snygga omslag är det i alla fall!

Säga vad man vill, men snygga omslag är det i alla fall!

I Best Served Cold får man följa Monzcarro Murcatto, legosoldat och före detta ställföreträdare till Nicomo Cosca (som är bifigur i den tidigare serien), i hennes strävan efter hämnd till varje pris. En strävan som tar henne kors och tvärs en kontinent utan hänsyn till vem eller vilka personer, institutioner eller maktbalanser hon trampar på under vägen. Typiskt Abercrombie, med andra ord.

Någonstans halvvägs genom boken blir jag tvärmätt på egoism och misär. På något sätt kommer läsupplevelsen av sig, kanske för att jag känner att allt blir så förutsägbart när man *vet* att alla kommer att vara sig själva närmast hela tiden. Eller kanske var jag som nybliven förälder inte mottaglig för deprimerande depravitet? Trögt gick det i alla fall, men jag måste ju påpeka att jag blev mycket nöjd med slutet och hur det knöt samman hela berättelsen i någon sorts sensmoral utan moral, om man kan säga så?

The First Law

Likeable characters are for weak-minded narcissists
– Daniel Clowes

Ovanstående citat från Smutstiteln poppade upp i min bloggläsare häromdagen, och det kändes som om det särskilt syftar på Joe Abercrombies bokserie The First Law, som jag just då hade börjat på. Abercrombie har tydligen höga förväntningar på sina läsare.

Första boken börjar in medias res, och den första karaktären vi introduceras för är Logen, som snabbt visar sig vara en vänlös, ärrad, jagad barbarkrigare, med en gammal gryta som enda sällskap. Vidare introduceras vi först för Glokta, krympling efter att ha blivit torterad som krigsfånge och som nu nyttjar de erfarenheter han fick då som torterare i den kungliga inkvisitionen. Sedan kommer Jezal dan Luthar – bortskämd, lat, högfärdig och odräglig officer (som köpt sin titel för pengar) som ägnar större delen av sin tid åt att skrävla, förföra kvinnor och lura sina fattigare kollegor på deras besparingar i kortspel. Sen följer några till, knappast någon mer sympatisk än någon annan. Behöver jag säga att The First Law inte direkt är feelgood-litteratur?

Titlarna i sig – The Blade Itself, Before They Are Hanged och Last Argument of Kings – är väl valda och andas våld (där den sista också känns igen som Ultima Ratio Regum, eller i svensk översättning Konungars yttersta argument, Sveriges enda artilleriregementes valspråk).  Våld är också vad man får. Men inte oreflekterat, glorifierat machovåld utan smutsigt, lerigt och uppgivet sådant. Desperat. För att ingen vet något annat, ser någon annan väg. Men det är åh, så välgjort!

image

Sjukt snygga omslag är det också!

The First Law är inte en meningslös berättelse om våld. Det är en berättelse, om än en mörk sådan, om hur man är formas av sina upplevelser. Om hur våld föder våld, konflikt föder konflikt och förtryck föder förtryck. Om bristen på rationalitet i människors beslut. Om självbevarelsedrift och självrättfärdigande. Det är en berättelse som har alla de klassiska fantasyelementen: en urgammal trollkarl, lika urgamla konflikter, ett sökande, magiska föremål, kungligheter och episka krig. Men inget blir som man har tänkt sig ändå.

Abercrombie har ett enklare och rakare språk än t.ex. Scott Lynch, men han varierar det mycket elegant mellan de olika kapitlen och låter de olika huvudkaraktärerna skildras med olika berättarröster väl anpassade till deras personligheter, vilket gör karaktärsteckningen så mycket tydligare utan att för dens skull ta onödig plats som skulle gjort berättelsen mer långrandig. Med en liten reservation för de ibland onödigt långa stridsscenerna (Jag kanske har växt ifrån dem? Numera finner jag dem i alla fall ofta tråkiga) så hade jag mycket svårt att lägga ned dem. Rekommenderas till alla som gillar fantasy men inte vill ha gulligull-mysig alver-och-älvor-fantasy utan uppskattar mera gråskalor i tillvaron och en svartare människosyn. Och som inte är svagsinta narcissister, förstås.

Se även Best Served Cold, fristående bok som utspelar sig senare i samma värld

Dangerous Women

På Internationella kvinnodagen kändes det särskilt lämpligt att börja läsa en bok med titeln Dangerous Women. Det är en novellsamling som stoltserar med George R. R. Martins (och Gardner Dozois) namn på framsidan, och har en diger lista av bidragande författare: bland annat Joe Abercrombie, Brandon Sanderson, Megan Lindholm (Robin Hobb), bara för att nämna några. Det är väl inte så märkligt att man förväntar sig ett något feministiskt verk här, där kvinnoroller kan få samma perspektivrikedom som de manliga rollerna oftast har, och som kan kliva utanför stereotyperna och förvåna och inspirera mig. Förväntningarna fortsätter att åka upp när jag läser Martins förord:

Here, you’ll find no hapless victims who stand by whimpering in dread while the male hero fights the monster or clashes swords with the villain, and if you want to tie these women to the railroad tracks, you’ll find you have a real fight on your hands.

image

Det är en diger lunta man får för pengarna!

Tyvärr så blir jag besviken i många fall. Flera av novellerna klarar inte Bechdeltestet, och det är i min värld en ganska låg tröskel att komma över. I flera berättelser odlas klichén om en farlig kvinna som en femme fatale, en kvinna som utnyttjar utseende och sex appeal för att lura män att göra som hon vill. Hon är egentligen bara farlig för en man som tänker med kuken, och har begränsad till ingen framgång i en värld där inte män har makten. Därför irriterar mig stereotypen genom sin blotta existens.

Nåja, som tur är så finns det också många berättelser som är mycket läsvärda och som ger bredare och intressantare perspektiv på konceptet ”dangerous women”.

image

..och författarlistan är inte mindre diger.

Bokens öppningsnovell av Joe Abercrombie  är kanske en av de bästa (om än våldsammaste), där den kvinnliga huvudpersonen ges kraft och självständighet, men också ett djup av motstridiga känslor och inte så strömlinjeformade karaktärsdrag. Andra höjdpunker är Raisa Stepanova av Carrie Vaughn, som berättar om en kvinnlig stridspilot i WW2, Pronouncing Doom av S.M. Stirling och The Princess and the Queen av George R.R. Martin, som ger oss allt det elände vi har kommit att vänta oss av Game of Thrones. Sist men inte minst förstås Neighbors av Megan Lindholm, som sin vana trogen lyckas ge oss något vi aldrig kunde förställa oss, där kliché är det sista ordet man skulle använda för att beskriva det.

I stort så är Dangerous Women en tjock men högkvalitativ novellsamling, dock med några svaga punkter. Man kanske inte lider av dessa lika mycket om man inte har de feministiska glasögonen på sig, dock. Oavsett vilket, så bär styrkorna med kraft upp svagheterna, så skaffa och läs!