Krigare

Äntligen har den kommit. Krigare – Johanne Hildebrandts berättelse om hur det är att vara svensk soldat i Afghanistan. För det är faktiskt vad boken handlar om. Visst får vi viss bakgrund till konflikten, vi får vissa politiska iakttagelser etc., men det är försumbart lite. Men först och främst får man alltså en bild om hur det är att vara svensk soldat i Afghanistan.

Extremt intressant för min del. För er som inte vet om det, så åker jag innan midsommar.

Jag kan inte utvärdera boken. Jag kan inte säga ”Johanne har rätt, precis så här är det att vara soldat i Afghanistan”. Jag har inte varit där. Jag kan utvärdera utifrån vad jag har hört sägas i fikarummet, vad jag har diskuterat med kollegor med över ett glas vin vid någons köksbord, utifrån hur det är att vara svensk soldat i Sverige. Men det finns mycket i boken jag känner igen. Hur mycket man kan längta efter en dusch och ett mål riktig mat. Hur stora små saker kan bli med bara lite brist på mat och sömn. Känslan av att alltid ha bråttom samtidigt som man inte gör något annat än väntar. Den uppriktiga omsorgen och stödet från människorna omkring sig som inte går att få någon annanstans, samtidigt som häcklet aldrig tar slut. Känslan av att någonstans, långt från min verklighet, sitter en chef som inte har en aning om hur jag har det och styr viktiga aspekter av mitt liv. Känslan av att, som en av soldaterna i boken säger, det inte räcker att gå hemma och träna år ut och år in. Man vill ju spela match också.

Jag upplever att Johanne gör sitt bästa för att verkligen berätta hur det är. Utan filter, tillrättaläggande eller åsikter. Dock driver hon två poänger boken igenom, men hon försöker inte heller dölja att det är det hon gör. Hennes poänger är:

1. Det finns många människor på olika ställen i det svenska samhället som har många åsikter om insatsen i Afghanistan, men extremt få av dem har egentligen en aning om vad de pratar om.

2. Oavsett vad man tycker om Sveriges närvaro i Afghanistan så ska man ge fan i att ta ut det på soldaterna. Beslutet om Sveriges närvaro är politiskt, och åsikter bör sålunda riktas ditåt.

Sverige har inte haft krig på hemmaplan på mer än tvåhundra år. Det är nog svårt att förstå för oss som går och lägger oss varje kväll och inte har en tanke på att vi kanske inte vaknar nästa morgon, hur det känns för någon som aldrig någonsin kan vara säker på att vakna. Det är säkert lika svårt att förstå för oss som tänker åka iväg vad vi lämnar våra nära och kära här hemma med att hantera medans vi är borta.

Jag ber er, mina vänner, de av er som inte har uniform på er till vardags: läs den här boken. Den är lättläst och man behöver inga särskilda förkunskaper. Be era vänner att läsa den. Kanske någon blir en lyckligare människa genom att inse hur bra vi har det i Sverige?

”Förbannade fred”, ”Den siste tempelriddaren”

Förbannade fred: Se Älskade krig, men ersätt Irak med Tchad. Utan ringaktning. Precis som med Älskade krig visar Johanne Hildebrant med Förbannade fred att en bok inte behöver vara krånglig, svårläst och pretentiös för att ta upp ett angeläget ämne på ett allvarligt sätt.

——

Raymond Khourys Den siste tempelriddaren har jämförts med Da Vinci-koden, som jag faktiskt tyckte var bra, om man tar den för vad den är – lättsmält, adrenalinpackad actionfilm i bokformat, som desperat försöker framstå som intellektuell. Men ändå med ett högt underhållningsvärde. Den siste tempelriddaren ger ungefär samma sak, men med en märkbart lägre kvalitet. Det märks att Khoury till vardags skriver filmmanus åt Hollywood, för det är precis vad den här boken känns som. Vissa ”scener” är nästan omöjliga att följa i text, men jag kan se framför mig hur de skulle vara actionspäckade och adrenalinproducerande på vita duken. Nä, Raymond Khoury, håll dig till dina dussinactions-filmmanus. Det blir nog bäst så.

Någon gång innan jag dör ska jag skriva en bok som ska hamna på hyllan Thriller/Action i bokhandeln. Huvudpersonerna ska vara en tuff, smart kvinna med en akademisk utbildning och dito yrke, och en snäll mjukis-man med ett manligt macho-yrke som t.ex. elitsoldat, polis eller FBI-agent. Sen ska de träffas under actionfyllda former och hamna mitt i ett farligt och utmanande mysterium som kräver att de använder sina specialkompetenser tillsammans för att lyckas. Och från första till sista sidan i boken ska de aldrig hångla. Inte ens en puss på kinden. Det kommer att vara så otroligt nyskapande i genren att jag kommer att kunna hysta in massor av litterära priser. Så det så.

Älskade krig

Vid tider av oro och fara för staten,
åkallar vi Gud och hyllar soldaten.
När faran är över och fyllda blir faten,
då glömmer vi Gud och föraktar soldaten

Jag kan inte förneka att det är lite känslosamt att läsa Johanne Hildebrandts Älskade krig. Jag erkänner att jag iofs är lättrörd, men ändå. Jag blir arg, glad, uppgiven och lite rädd, alltihopa samtidigt. Jag blir ofta både arg och glad när jag läser sådant som Johanne Hildebrandt har skrivit. Glad för att jag upplever att hon tar sig tid att ta reda på hur det verkligen är. När hon diskuterar kriget i Irak eller Afghanistan så har hon själv varit där och bildat sig en uppfattning. Och när hon skriver om svenska soldater så verkar det ju faktiskt som att hon har pratat med en soldat innan, och faktiskt brytt sig om hur han eller hon upplever sin vardag.

Jag blir förbannad när soldaterna som individer hamnar i kläm i debatten, t.ex. den om Sveriges insats i Afghanistan. Det är väl ändå inte soldatens (eller ens Försvarsmaktens) jobb att besluta om Sverige ska vara i Afghanistan eller inte?! Tvärt om, det vore så inni helvette dåligt om de fick det. Det är ju som att politikerna skulle få bestämma vilken lön de själva ska ha (um…vänta nu..). Det är politikernas uppgift att avgöra vad som mest gynnar Sverige. Det är Försvarsmaktens (eller Skatteverkets, eller Försäkringskassans, eller…) uppgift att genomföra de beslut politikerna fattar. Och detta gäller ju inte bara för Sverige, utan även för andra demokratiska länder. Oavsett vad man tycker om Sveriges (eller något lands) insats i Afghanistan, så ska man respektera de soldater som är där och riskerar sina liv varje dag. För jag tror inte att någon soldat, svensk eller amerikansk eller av någon nationalitet, tänker ”Nu ska jag åka till Afghanistan och bomba sjukhus och skjuta små barn, i syfte att USA ska kunna upprätthålla världsherravälde, hurra!” när de tar värvning. Eller vad tror du?

Boken är inspirerad av verkligheten men är ett skönlitterärt verk

Jag tycker att alla borde läsa den här boken, dels för att kanske få lite förståelse för soldatens vardag – vi har lämnat tredje generationens krigföring nu. Det är inte så jävla enkelt som man kan tro. Dock bör man läsa boken i huvudsak för att få lite perspektiv på vardagen – det behöver vi nog alla emellanåt. Det är lätt att gå här hemma och gnälla över att man har dålig lön, det är för kallt ute, bussarna går för sällan, det finns inga kylskåp på Systembolaget, priset på mjölk har gått upp med en krona litern. Allt detta istället för att vara glad över att man får sova i en varm säng (nästan) varje natt, och kan vara rätt säker på att man kommer att vakna igen när morgonen kommer. Man får chansen att äta lagad mat, för det mesta flera gånger om dagen. Man kan nästan vara säker på att varken man själv eller ens familj kommer att bli trakasserad eller hotad till livet varken på vägen till skolan eller jobbet, eller på väg hem igen. Och man kan också vara ganska säker på att om det händer så finns det en hyfsat opartisk polismydighet att anmäla det till. Är inte det något att vara glad över?

Men jag är väl kanske idealist…