The Century Trilogy

Nu var det verkligen ett tag sen jag skrev, och när jag äntligen gör det så handlar det inte om fantastik. Men ge inte upp om mig är ni snälla, jag kommer nog igen!

Nåväl, även om det inte är fantastik så har den här läsningen ändå varit rätt fantastisk. När jag var i Afghanistan var en av de populäraste böckerna som cirkulerade Ken Folletts Fall of Giants, första boken i Century-trilogin. Men på nåt sätt blev det aldrig av att jag läste den då, men nu har jag äntligen kommit dit, och dessutom även avverkat Winter of the World och Edge of Eternity, dvs. resten av serien. Hela konceptet med serien är att återberätta 1900-talets historia, sett genom ett antal fiktiva med ändå inte omöjliga karaktärers ögon. Vi får följa medlemmarna i en rysk, en amerikansk, en tysk och två brittiska familjer genom tre generationer, en generation i varje bok. Dessa familjemedlemmar positioneras i utkanten av maktens centrum i sina respektive sfärer, och vi får därmed följa de stora historiska skeendena genom deras ögon.

De tre delarna i Century-trilogin, som alla finns översatta till svenska.

Follett har enligt sitt för-/efterord i böckerna en hög ambition att vara historiskt korrekt, men trots det känns det aldrig som att man läser en torr historiebok, utan tvärt om känner jag mig djupt engagerad i karaktärerna. Det känns också som att jag får en känsla för de historiska händelserna i väst och öst på 1900-talet på ett sätt som historieundervisningen i skolan aldrig kunde ge mig, för den personliga vinklingen gör att jag inte bara får händelseförloppen beskrivna för mig, utan även får en djup förståelse för de sociala och kulturella krafter som formade dem. Ibland får jag ta mig i kragen och påminna mig om att detta trots allt är en fiktiv skildring, Follett måste nödvändigtvis spekulera och brodera ut i vissa sammanhang, och även om han har en hög ambition är det omöjligt att skildra alla dessa perspektiv på ett neutralt sätt – det är inte historien jag får återberättad för mig, utan bara en bild av hur historien kanske var.

Century-trilogin är en spännande berättelse om människor och om hur deras liv och öden formas både av deras egna val och av samhället omkring dem. Det är politik, makt, krig och sex. Det hade varit en bra berättelse oavsett, men känslan  av att njuta av en bra berättelse samtidigt som jag får mig en historielektion gör att läsupplevelsen känns extra bra. Det gör inte så mycket att man vet hur det ska gå, i stora drag, för man vet ju inte hur det ska gå för just den lilla människan som Follett låter oss följa. Ibland blir det riktigt känslosamt.

Allra mest känslosamt blir det för mig i seriens absoluta slut, sista bokens epilog. Eftersom att det inte direkt är någon spoiler tänker jag berätta om det: Under bokens gång har vi fått följa en svart amerikansk man från 60-talet och framåt. Vi har fått se hans engagagemang för Civil Rights, hur han går från att i sin ungdom bli misshandlad och systematiskt kränkt av feta, vita polismän, via det formella avskaffandet av all segregation även i södern, ända fram till att han som gammal man fäller en tår av lycka när han får se Barack Obamas installationstal på TV. Och jag kan inte heller låta bli att fälla en tår, men det är inte av lycka utan av sorg och frustration över att se hur snabbt det kan vända, och ersättas av en folkvald president som talar om ”blame on both sides” när en representant för en grupp människor har med berått mod mördat en representant för en annan grupp människor. I början av serien talas det i många sammanhang nedsättande om demokratin som statsskick, av representanter för enväldiga härskare och kommunister, men inte förrän i det där sista ögonblicket kan jag få mig själv att känna att det kanske ligger något i deras argument.

Century-trilogin finns såklart översatta till svenska, som Giganternas fall, Världens vinter och Evighetens rand.

Annonser