Stjärnklart

Hur länge tror du att du och din familj skulle klara er utan elektricitet? Om alla andra också var utan ström då? Läs gärna det här gästinläggetWiseman’s Wisdoms (fördjupning: se här) innan du svarar.

Det finns ett amerikanskt uttryck som säger ”it’s funny because it’s true”. Om Lars Wilderängs Stjärnklart gäller istället ”it’s scary because it’s true”. Det här är utan tvivel det läskigaste jag har läst i år, trots att det inte passar in i skräck-kategorin. I korthet handlar boken om vad som händer i Sverige den dagen då alla elektroniska prylar i rask takt börjar gå sönder. Om du har gjort din läxa och läst länkarna i inledningen så inser du att det här blir obehagligt, och det snabbt. Var får man mat ifrån när butikerna inte längre kan ringa och beställa? När lastbilarna inte längre kan leverera? Hur är det att bo i ett lägenhetskomplex i en storstad när allas toaletter helt plötsligt slutar fungera? Det här är inte en efter-katastrofen-berättelse, utan en under-katastrofen-berättelse. Vi får följa ett antal olika personer, unga och gamla, fattiga och rika, från olika delar av Sverige och med olika typer av förkunskaper och beredskap för att hantera en situation där samhället inte längre finns som skyddsnät för att fånga upp oss och skydda oss från den obarmhärtiga naturen. Det är en thriller, och även om den inte är lika actionpackad som hans tidigare böcker så är det ett högt tempo, och trots många kvinnliga karaktärer en tydligt manlig blick. Wilderäng har tänkt igenom konsekvenserna noga och skildrar många perspektiv och många detaljer som sätter katastroftankarna i rullning hos läsaren. Det är lättläst men samtidigt mycket långt från lättsamt, magkänslan skriker obehag samtidigt som huvudet vill veta vad som händer sen.

stjarnklartFörutom många andra likheter, så är berättandet i boken så fragmenterat och uppdelat på olika fokuspersoner att den får mig att tänka på World War Z, men i Wilderängs fall verkar det inte vara ett medvetet berättartekniskt grepp utan snarare en ovilja att begränsa antalet perspektiv berättelsen skildras ur. Det som blir lidande är min medkänsla med de skildrade personerna – de passerar förbi så flyktigt och fragmenterat att jag inte riktigt hinner bry mig om en innan jag skickas vidare till nästa. Men Wilderängs stora styrka är inte heller känsloskildringar utan samhällsanalys, och det känslosamma perspektivet blir ändå hela tiden det som kommer till mig när jag gång på gång blir tvingad att tänka ”tack och lov att det inte var jag, jag vill aldrig hamna i den situationen” och ryser lite trots varmt te och läsfilt.

Wilderäng är känd som samhällsdebattör med sin blogg Cornucopia?, och har med sina tidigare skönlitterära böcker (Midvintermörker och Midsommargryning) försökt åskådliggöra för den oinsatte vilka praktiska konsekvenser rådande försvarspolitik får den dag vi faktiskt skulle behöva nyttja den försäkring som Försvarsmakten utgör. I och med Stjärnklart har han vidgat perspektivet och fokuserar i huvudsak på civilförsvaret (eller den totala bristen därpå), men också på den växande känsligheten som byggs in i ett samhälle där allt ska vara just-in-time och kortsiktig planering kan uppvägas av effektiv kommunikation. En avgörande faktor är inte minst att fler och fler av oss inrättar våra liv på ett vis som gör att vi blir mer och mer beroende av tekniken, och inser inte hur avgörande den är för att vår livsstil ska vara gångbar. Man gör det lätt för sig om man läser Stjärnklart som en spännande thriller. Förvisso handlar den om ett antal fiktiva människor, men scenariot är skrämmande rimligt. Vårt samhälle är faktiskt så sårbart som det beskrivs i boken, och även om attackvektorn är fiktiv så är själva konceptet- att elektroniska prylar plötsligt slutar fungera – inte alls orimligt, jag kan komma på ett antal olika anledningar som skulle kunna få det att hända. Kanske inte i den omfattning som det beskrivs i boken, men tillräckligt för att många av de obehagliga scenerna som spelas upp för oss med största sannolikhet skulle inträffa. Och det skulle inte vara vackert.

Det är nog lätt att lite hånfullt kalla de som tar detta på allvar för ”survivalister”, ”preppers” eller ”domedagsprofeter”. Men fråga dem som hamnade mitt i skogsbranden i somras om de ångrar något? Om de önskar att de hade förberett sig på något annat sätt? Och det var ändå en extremt begränsad katastrof, och där samhället i stort fungerade runtikring dem (så väl som nu det svenska samhället nu fungerar i semestertider). Hur många personer skulle det krävas i en terroristgrupp för att slå ut knutpunkter i det svenska elnätet, och sen bedriva prickskytte med älgstudsare på dem som kommer för att reparera, bara för att ta ett enkelt och inte orimligt exempel? Hur länge skulle de kunna hålla på om de var väl förberedda? Var slår nästa skogsbrand eller översvämning eller jordbävning till? Skulle det kunna vara hemma hos dig? Precis som i inlägget som jag hänvisar till i början så vill jag understryka att jag inte skriver detta för att skrämmas, utan för att föreslå att du betalar försäkringspremien innan skadan inträffar, för att uttrycka sig metaforiskt. Bli inte rädd, bli förberedd. Civilförsvarsförbundet har just nu en pågående kampanj som lär dig hur, för det är varken dyrt eller svårt eller krångligt, det kräver bara att man tänker efter lite före. Det har i alla fall jag gjort, men efter att ha läst Stjärnklart känner jag ett skriande behov av att tänka igen alltihopa en gång till. Grundligt.

Midsommargryning

”Chefen, det har kört upp fyra stridsfordon utanför. De frågar efter statsministern.”

Äntligen är den här, fortsättningen på Midvintermörker, som i mitt tycke är obligatorisk läsning för en svensk officer idag (ungefär som Operation Garbo för 25 år sedan), både för innehåll och för underhållningsvärde. Vi återser det Sverige vi lämnade efter mellandagskriget, och hur det har utvecklat sig på tio år. Om Midvintermörker var en sannolik mardröm tror jag först att Midsommargryning är en osannolik önskedröm. Senare får jag nog revidera mig på båda punkter. Men i alla fall: sannolik eller inte så bjuds vi åter igen på fräsch action i ett halsbrytande tempo där man varken kan eller behöver lägga ned boken förrän den är slut. Eftersom att det utspelar sig om tio år så är alla prylar en version senare (AK6C istället för AK5C, 9040D isf 9040C, IPhone X o.s.v.), och ofta får jag skratta igenkännande åt allsköns situationer och klyschor (”förtroende är bra, kontroll är bättre”), men ibland känns det som att Wilderäng tar med alltihopa bara för att visa att han kan och vet saker.

midsommargryning-800x530Midsommargryning vidgar perspektivet på modern krigföring till något mycket komplex men också realistiskt. Exempelvis är det första målet som måste tas inte motståndarens stridsvagnar utan de stora mediekomplexen, såväl egna som motståndarens, i syfte att föra ut den bild av konflikten till allmänheten som man vill att de ska ha, och hindra motståndaren att göra detsamma. Det första eldöppnandet är en cyberattack, inte en stridsvagnspil. Den bild av konflikten som målas upp i allmänhetens medvetande är fullkomligt avgörande, och det har varit en öppen hemlighet allt sedan Vietnamkriget, men jag tror inte att det ingår i allmänhetens syn på Försvarsmakten. Det går igen i allt möjligt, så enkla saker som att man i Afghanistan idag, om man kan, undviker att köra ett bärgat stridsfordon lastat på lastbil i dagsljus. Helt enkelt för att inte motståndarna där (som också är väl förtrogna med den här typen av psykologisk krigsföring) ska få möjlighet hävda att de minsann har oskadliggjort ett svenskt stridsfordon och kunna visa upp filmat ”bevis” på detta.

Det är extremt svårt att säga något om Midsommargryning utan att jämföra den med Midvintermörker. Den stora nackdelen som Midsommargryning har här, är att när Midvintermörker utspelade sig i en nutid inte orimligt olik vår egen, utspelar sig Midsommargryning tio år framåt i tiden, och det gör att den inte tar avstamp i den verklighet vi lever i dag på samma sätt – det finns så oändligt många sätt som verkligheten hade kunnat forma sig efter händelserna i Midvintermörker – och därför blir det också mindre gångbar som ett inlägg i samhällsdebatten, och mer som underhållningsläsning fyllt av (kvalificerade) gissningar och önsketänkande. Där Midvintermörker var synnerligen okomplicerad så är Midsommargryning avsevärt mer komplex. Jag saknar de triumfatoriska ögonblicken jag minns från Midvintermörker (när Gripen kommer ner och klipper den ryska pv-helikoptern kände jag förmodligen samma sak som en helhjärtad supporter gör när hans lag gör mål), men det känns också på sin plats. Den här uppföljaren är inte, som så ofta, en blek kopia av sin företrädare, utan har en egen agenda och en egen berättelse, men med samma fart och fläkt. Här är det inte solklart ”ryss = elak, svensk = snäll”, utan jag finner mig frekvent i bryderi om vem man ska ”heja” på. Wilderängs poäng är något mer subtil och komplex och går mig därför  delvis förbi, kanske lite på grund att jag är för skeptisk inför förutsättningarna för att riktigt kunna ta resonemanget till mig. Efter diskussion upplever jag i alla fall att den huvudsakliga poängen handlar om yrkesförsvarets brist på folklig förankring, och vilka konsekvenser detta får – åt båda håll! – men eftersom att jag inte ställer upp på att vissa av soldaternas (särskilt specialförbandens) agerande är realistiskt så haltar den poängen något.

En karaktär som fastnar hos mig, trots hans väldigt begränsade exponering, är den ”gamle sjöofficeren” Bertil, som från sin balkong med utsikt över Karlskronas hamn säljer information till ryssarna. Han känns tyvärr smärtsamt rimlig: Jag tror inte att svenska officerskåren är något mindre lojal mot sin arbetsgivare och sitt land än vad någon annan är, men så som man som anställd i Försvarsmakten idag blir bemött av organisationen (inte av de närmaste kollegorna, men det är ju inte de som fattar många av de beslut som påverkar mig som anställd), särskilt i samband med att ens tjänstgöring avslutas (se t.ex. här och här) är han mer sannolik än osannolik. Det skär i hjärtat att veta, men vad kan man göra? Det är ett organisatoriskt problem, för organisationen blir aldrig bättre än de människor som finns i den – och just nu är många enskilda individer i firman ganska långt ned i stresskonen på daglig basis.

Självklart finns det också andra bilder där känslorna glimrar till: när jag redan i den första trevande meningen i beskrivningen känner igen mitt hemregementes svårt efterlängtade pjäser, det tragiska i jägarsoldaten som går i strid med sin hopvikta avskedsansökan prasslande i innerfickan, och inte minst den allt mer komplexa och traumatiserade bild som växer fram av Sveriges överbefälhavare. En fin pik mot samhällets tafatta oförmåga att bemöta de svenska soldater som lider av konsekvenserna av sin tid i rikets tjänst? Kanske. Viss indignation känner jag dock mot hur de svenska specialförbanden skildras – de SOG-operatörer jag har haft nöjet att träffa är inga ”american style” indoktrinerade stridisar, utan grymt trevliga, ödmjuka och kompetenta killar (som också har vänner och flickvänner därhemma) utan ett spår av den machoismo som jag uppfattar att Wilderäng vill ge dem.

När jag lägger ned boken är det inte som med Midvintermörker, med känslan av att vilja tvinga varenda naiv medborgare i vårt avlånga land att läsa och begrunda detta, utan med eftertanke och med känslan att det här kanske är mer för mig som svensk officer att begrunda?

Recensionsex från Massolit Förlag

Midvintermörker

Spring i 70, ryssjävlar!

Jag har, som jag tidigare nämnt, mycket lätt för att bli känslosam när jag får historier berättade för mig. Annorlunda uttryckt kan man säga att jag är en sucker för det storslagna och melodramatiska. Med det sagt så erkänner jag villigt att när jag läser Midvintermörker så måste jag ibland påminna mig själv att andas, och vid några tillfällen är tårarna inte långt borta. Om någon tvivlat på att jag trots artillerist-kragspeglar innerst inne är en pansarknekt så kan ni sluta med det nu.

Midvintermörker skildrar, på vad jag uppfattar som ett mycket trovärdigt sätt, hur en utländsk invasion av Sverige skulle se ut. Det börjar inte med en krigsförklaring i tidningen, om nu någon trodde det. Om det är spänning och tempo man vill ha i en bok så har man kommit rätt – innan första kapitlet är slut har bland annat Sveriges vice statsminister nedkämpat två fientliga soldater i sitt eget hem, och sen bara ökar det därifrån. Det är tydligt att författaren har ett stort intresse i svenska militära spörsmål. Scenariot känns trovärdigt i huvudsak, tyvärr är det väl så att om det hade varit verkligheten hade det inte gått riktigt så bra för Sverige – inte för att våra soldater inte är duktiga nog utan för att underhålls- och ledningsdelarna aldrig skulle hinna snurra igång så snabbt som de skulle behöva för att understödja bokens scenario, men å andra sidan så är det ju skönlitteratur och lite konstnärlig frihet måste ju en författare få ta sig för berättelsens skull. I övrigt är boken som sagt, ur mitt perspektiv, synnerligen trovärdigt. Visst finns det små detaljer i militärlingot som inte riktigt stämmer, men det är tillräckligt bra, och författaren har dessutom lyckats skildra något som är mycket mer svårfångat – den militära förkärleken och talangen för att bita ihop när det gäller, medvetet missbruka begrepp och tillsammans driva med eländet. Och gilla läget.

Ibland undrar jag om inte den starkt inpräntade driften att gilla läget och lösa uppgiften hos många officerare i många fall gör mer skada än nytta. På så sätt att när överstens ”Ja, general!” fortplantar sig ner via överstelöjtnantens ”Ja, överste!” och hela vägen ner till förstesergeantens ”Ja, kapten!” utan att någon reflekterar över om uppgiften är lösbar med tillgängliga resurser, eller i alla fall inte protesterar även om de inser att det inte går. Det fulaste man kan säga till sin chef är nämligen ”det går inte”. Så man löser det, på något sätt. Kanske genom att den enskilde officeren jobbar X antal obetalda övertidstimmar varje vecka. Kanske genom att man ger soldaterna ”utbildning” som man vet är skissartad som bäst, bara för att kunna sätta bock i rutan ”har genomfört X-utbildning”. Kanske officeren som snart ska åka på insats till Afghanistan ägnar sina kvällar inte åt att träna inför insatsen eller åt att umgås med sin familj utan istället åt att sitta och ringa till gamla snorbassar som han vet att han inte ens vill jobba med, men som måste rekryteras för att fylla rader så att Försvarsmakten kan visa att vi visst kan rekrytera GSS/T. Och ingen säger stopp, för man gillar ju läget och löser uppgiften. På papperet kanske det ser bra ut, men i verkligheten blir det skit.

Nåja, tillbaka till litteraturen. Men på samma vis som jag passar på att slänga en känga till höger och vänster i min bokrecension här, på samma sätt nyttjar Lars Wilderäng sin Midvintermörker till att slänga kängor i många riktningar när det gäller svensk försvarspolitik. Man kan inte undgå att den här boken, förutom att vara ett stycke förträfflig underhållningslitteratur, också är ett initierat och åskådliggörande och inlägg i den ständigt pågående politiska debatten (? Pajkastningen? Kohandeln? Budgetregleringen? Vad man nu vill kalla det…) som Försvarsmakten kontinuerligt drabbas av.

En sista sak jag kom att tänka på när jag läste boken var likheter. Jag tror att det i de flesta väpnade konflikter finns betydligt större likhet och samhörighet mellan de enskilda soldaterna på respektive sida än vad det finns mellan soldaterna och de beslutsfattare som styr soldatens verksamhet. Det finns många historier (skrönor?) från framförallt första världskriget som bekräftar detta, och ser man på de ryska soldater man får följa i den här boken och deras svenska motsvarigheter så är det egentligen bara uniformen som skiljer, innerst inne. Vad tror ni?

Se också uppföljaren Midsommargryning