Luck in the Shadows och Once upon a time

Som jag tidigare har nämnt har jag läst Luck in the Shadows och två av dess efterföljare i Nightrunner-serien. Om jag hade fått gissa först så hade jag gissat att de här böckerna hade publicerats av Äventyrsspel någon gång i början av 80-talet. Den där mysiga D&D-känslan. Jättehemliga tjuvar i mörk slängkappa, trollkarlar med mystiska symboler på sin kåpa och spetsig hatt, hjältemodiga krigare med svärd, och så vidare… Och sen händer det något. Jag inser att skillnaden mellan detta och det som kom ut på 80-talet är bristen på det unkna genusperspektivet. I Flewellings värld är det naturligt att en ung kvinna är en naturbegåvning som soldat, och att en mans sanna kärlek kan vara en annan man. Nu har jag i och för sig avslöjat det intressantaste i böckerna, men vill man ha lite hyfsat lättsam underhållning i fantasymiljö kan man definitivt läsa dem. Del 1 och 2 i serien hör ihop, men i alla fall del 3 är fristående, även om den följer på de första två…

Okej, nu ska jag fuska lite – Once upon a time är ju faktiskt inte en bok utan en TV-serie. Men ändå. Jag tyckte om den så mycket och blev så glad av att se den, så jag tänker skriva om den ändå. Och eftersom att den bygger på berättelser i böcker så kanske det räknas lite? 😉 Hela konceptet bygger på att allt som det berättas om i sagoböckerna har hänt, men i en parallellvärld till vår. För att straffa de andra sagofigurerna, som tagit hennes lycka ifrån henne, kastar Snövits onda styvmor en förbannelse över alla, som gör att de glömmer bort vilka de är och förflyttas till ett litet samhälle i vår värld, där tiden står still och de lever olyckliga i alla sina dagar. Som vanligt så gör ju igenkänningsfaktorn att man blir lite glad och genast känner sig ”hemma” i berättelsen, men jag tror inte att det är det som är den huvudsakliga lockelsen med serien. Den berättas på ett intelligent sätt, ofta med flera parallella berättelser som utspelar sig i olika tider men som ändå griper in i varandra. Genom att utelämna nyckeldelar av berättelsen och berätta den vid ett annat tillfälle tvingas tittaren att se tidigare händelser i ett nytt ljus hela tiden.

Serien förmedlar också vissa värderingar väldigt starkt. Här skulle man ju kunna tro att jag skulle sparka bakut när det är en amerikansk serie vi pratar om, och visst kan man kalla det för ”family values” om man vill, men innebörden är i alla fall att kärleken övervinner allt. I Once upon a times värld kan den sanna kärlekens kyss bryta alla förbannelser – men det är inte alltid man avser kärleken mellan två vuxna människor, utan lika ofta avses kärleken mellan förälder och barn, ett återkommande tema. Ett annat återkommande tema skulle kunna formuleras som ”allt har sitt pris – vad är du beredd att betala?”, och öppnar för en del intressanta etiska och moraliska diskussioner. Med sagovärldens magi är ingenting omöjligt, men ingenting är heller gratis. Ytterligare en faktor som bidrar till att jag älskar serien är det, för en gångs skull, rätt rimliga genusperspektivet. Trots basen i sagornas värld så blir prinsen räddad av prinsessan ungefär lika ofta som tvärt om. Varje avsnitt klarar lätt Bechdel-testet (vars standard egentligen är pinsamt låg, men man får väl börja nånstans), och ibland kommer mina egna fördomar i dagen när vissa förväntningar kommer på skam. Glädjande!

Jag tror att jag gillar Once upon a time för samma anledningar som jag gillar fantasylitteratur: det är underhållning, men intelligent sådan och en skön tillfredsställelese i att veta att i berättelsen så kommer alla att få vad de förtjänar till slut. ”Good can never win, because evil don’t play by the rules!” säger en av karaktärerna uppgivet, men som tittare kan jag andas lugnt i en trygghet att i den här verkligheten så gäller det inte.

Blandade serier

På sistone har jag inte skrivit så mycket, lite för att jag inte har hunnit läsa så himla mycket men också för att det jag har läst har varit delar av serier, och jag vill egentligen inte skriva något innan serien är utläst, men frågan är om jag kommer att läsa ut Wheel of Time innan jag är gråhårig… Jag har frångått mina principer att inte läsa serier som inte har kommit ut i sin helhet, för den sista delen är på g (säger de i alla fall) och det är så långt dit att det med stösta sannolikhet inte kommer att bli ett problem. Särskilt som att det oftast inte är något större problem att lägga ner boken ett tag, för så spännande är den faktiskt inte. Till och från är den helt okej, men med jämna mellanrum så undrar man verkligen när han ska *komma till nånting*, det är mycket, mycket snack och lite intressant verkstad. Men om man kan tänka sig en ”fantasy-kanon” så kommer väl WoT på plats två på topplistan efter Sagan om Ringen, så det är väl bara att bita ihop och härda ut.

Jag har också börjat på Igguldens serie om Julius Caesar, och med jämna mellanrum har kollegor som har sett mig sitta och läsa den uttyckt sin avundsjuka över att jag inte har läst den innan, för de tycker själva att den är så fantastiskt bra att de också skulle vilja läsa den för första gången igen. Tja, jag tycker väl att den är helt okej, men *så* bra är den inte. En bra berättelse, särskilt när man vet att den har rötter i historien, men språkligt och berättartekniskt är den rätt platt. Jag uppskattar dock att varje bok avslutas med en liten epilog där författaren redovisar vilka konstnärliga friheter som han har tagit med berättelsen och vilka historiska belägg det finns för de olika händelserna som har berättats.

Slutligen läser jag också Luck in the Shadows, första delen i en fantasyserie som snälla vänner skickade ner till mig. Jag har knappt kommit halvvägs, men det verkar vara klassisk fantasy med viss klass. Väldigt lovande än så länge…