Att känna eller att tänka – om kriminalromaner och deckare

Idag firar jag i Fiktiviteters regi tillsammans med stora delar av bokbloggarsverige, den dag som skulle varit Maria Langs 100-årsdag (okej, i övermorgon egentligen, men tillräckligt nära) genom särskilda betraktelser angående denna Sveriges skarpaste deckarförfattare. Listan över alla bidrag finns här, och mitt eget hittar du nedan – mitt personliga perspektiv på en genre jag har älskat sedan jag var barn, och en av dess absoluta mästare.

Som ni kanske har lagt märke till så förekommer inte kategorin ”deckare” här på Fantastisk Fiktion, utan istället den något bredare termen ”brott”. Äntligen får jag här chansen att lägga ut texten och förklara mig, då det finns en tanke bakom detta. Jag vill nämligen hålla isär vad jag kallar riktiga ”deckare” och de moderna kriminalromanerna (som ibland har en journalist eller advokat eller någon annan person som gillar att lägga näsan i blöt som huvudperson, men det är samma sak ändå), då det är min bestämda uppfattning att även om de på ytan är lika – de handlar om brott, ofta mord – så ger de helt olika läsupplevelser.

Min egen samling av lysande Lang-rysare!

Min egen samling av lysande Lang-rysare!

Kriminalromanen är en studie i mänsklighet. Central är ofta ”detektiven” (som enligt ovan kan ha lite olika yrken), och inte sällan hens privatliv, som av traditionen ska vara lite trassligt. Sedan beskrivs brottet (ofta mordet), och vi får följa utredningen på ett nära och personligt sätt inifrån. Vi får följa med när dödsbudet lämnas till anhöriga, den härjade partnern till offret beskrivs i detalj. Det är känslomässigt och empatiskt, ofta blir detektiven personligt engagerad. Ofta är själva brottet mycket brutalt och grisigt genomfört, kanske till och med av en lejd hantlangare. Den enda utmaningen för oss som läsare är att följa vägen som detektiven leder oss på, och möjligtvis kan vi försöka spekulera i vilken av människorna som skildras som ljuger och döljer en sinnessjuk mördare bakom fasaden. Det är dock inte ens säkert att vi får den möjligheten, ibland presenteras inte brottslingen för oss förrän i sista kapitlet. Kriminalromanen handlar om människor, och vad människors känslor kan få dem att göra mot varandra.

Deckaren, eller ”pusseldeckaren” som man också kan kalla den, är just ett pussel. Den handlar inte om riktiga brott eller riktiga människor, utan roller som fylls för att spela upp ett skådespel. Det är en avslappnande övning i mental spänst för läsaren. Deckaren följer ett bestämt mönster: ett mord begås och det visar sig snabbt att på grund av några begränsande faktorer så kan bara ett fåtal personer vara skyldiga (detta är kanske den tydligaste skillnaden mot kriminalromanen). Detektiven anländer, och utredningen påbörjas. Alla de misstänkta synas i sömmarna. Det jongleras med klockslag, alibin och motiv. Alla ljuger. Oftast begås fler mord, som med största sannolikhet bara trasslar till förhållandena ytterligare. Som läsare ska man på allvar ha misstänkt alla innan upplösningen kommer, och när den kommer så kommer det att visa sig att den skyldige förstås är den där som man helt har förbisett. Som i en trollkarls trix på scenen så finns lösningen mitt framför ögonen på dig, men du ser den inte för du blir manipulerad att titta åt fel håll. Deckaren är i slutänden en utmaning till mig som läsare att lösa mysteriet innan tiden rinner ut och detektiven serverar mig lösningen.

Därav blir jag alltid lite förgrymmad när jag läser om någon som kallar Camilla Läckberg eller Åsa Larsson för ”Sveriges deckardrottning”. Enligt mig så kvalar de inte ens in i genren – de skriver kriminalromaner, inte deckare (även om Läckbergs julspecial Snöstorm och mandeldoft kanske kan räknas, men det är inte den hon är känd för). Inget ont om nämnda författare, men vill man ha en riktigt mysrysig pusseldeckare att rulla ihop sig i fåtöljen och återhämta sin uppvarvade hjärna med så har Sverige bara en som kan kallas deckardrottning – Maria Lang.

Annonser

Maria Lang-uppladdning!

På måndag skulle Dagmar Lange alias Maria Lang ha fyllt 100 år. Med anledning av det håller Fiktiviteter temadag imorgon, som jag såklart inte kunde låta bli att hoppa på. Då var jag såklart tvungen att passa på att läsa om lite gammalt, och läsa lite för mig nytt också. Dessutom passade det bra ihop med en fullpackad vecka på jobbet med lite typisk lättsam avslappningsläsning, som deckare är för mig. Farligt att förtära (omläsning), En skugga blott och Camilla vid skiljevägen (nyläsningar) blev det. 20140328_205528Det är bara att konstatera att Lang är den enda som verkligen kan mäta sig med Agatha Christie när det kommer till en äkta pusseldeckare, men också att (som många har påpekat) kvaliteten är högst i hennes tidigare verk, och sen går det långsamt utför. Jag känner igen mig lite i moderna kriminalserier för TV – ta till exempel CSI eller Bones, som i början är riktigt högkvalitativa, men efter ett tag blir det tydligt att författarna börjar få slut på idéer, de har ju redan gjort allt minst en gång, och dessutom känner de säkert pressen att bräcka sig själva. Varje säsong måste bli bättre än den förra. Själv brukar jag använda som måttstock att när serien börjar handla lika mycket om de stående karaktärernas relationer till varandra som det faktiska brottet, så har de spelat ut sin roll. Det stämmer till viss del på Langs böcker också – Camilla vid skiljevägen är ett tydligt exempel.

Tryckår för Langs böcker - det är tydligen relevant!

Tryckår för Langs böcker – det är tydligen relevant!

Intrigen är faktiskt rätt svag, och möter egentligen inte de krav som jag ställer på en pusseldeckare (och som de andra två med råge uppfyller), utan det som ska fånga oss läsare är istället att Christer Wijk, eller framför allt då hans hustru Camilla blir personligt involverad (det händer förvisso i många andra av Langs böcker att Christer Wijk eller Puck blir personligen inblandade, men det är oftast i marginalen jämfört med själva mördarjakten). Av den anledningen måste jag erkänna att jag inte är särskilt förtjust i hovsångerskan Camilla Martin. Intet ont om henne egentligen, och jag uppskattar Langs skildring av en kvinna i karriären, men de böcker där hon är framträdande är tyvärr ofta inte vad jag förväntar mig att få av en bok med Maria Lang på omslaget.

Nog om det, de andra två böckerna var i alla fall precis vad jag hade förväntat mig och behövde, och nu ser jag med spänning fram emot att få se hur det digra programmet för morgondagens Lang-dag ska utveckla sig!

Juldeckare!

Traditionsenligt så spenderas julkvällarna bäst på rygg i en soffa med chokladasken inom räckhåll och en mysig gammal juldeckare framför nosen. I år blev det två särdeles lämpliga böcker, en vardera från genrens mästare: Mördande seans av Agatha Christie och Tragedi på en lantkyrkogård av Maria Lang. Båda är definitivt bidragande till julstämningen, då den första utspelar sig i tungt snöfall över Dartmoors hedar, och den andra på en liten ort i Sverige med sin början på självaste julafton! (Det skadar ju inte med lite hjälp med julstämningen när man tittar ut över juldagens ösregn.) Båda är precis vad man önskar sig av en klassisk pusseldeckare – alla ljuger och har något att dölja, den skarpsynte detektiven arbetar outtröttligt och det pusslas med klockslag och alibin och motiv. Samtidigt ger böckerna – där den ena ursprungligen kom ut 1954 och den andra 1931 – på något sätt en länk tillbaka i tiden. De är ett tillfälle att insupa atmosfären från en svunnen tid, en tid som kanske inte var bättre än den vi lever i nu, men en där tempot var lägre och saker och förhållanden mer beständiga. I alla fall för mig är det avslappnande att förflytta sig tillbaka för en liten stund, nu vid den tiden på året då man går tillbaka till sina rötter, återknyter relationer och försöker hämta energi för ytterligare ett år.

God jul, alla läsare!
image

Edit: Maria Langs Körsbär i november slank ner också, nästa sådär appropå. Men den är inte en av hennes bästa.

Hypnotisören

Jag blir alltid så tvärsöver när nya böcker blir upphaussade i media, så oftast vägrar jag att läsa dem tills hysterin har lagt sig. Så gjorde jag med Stieg Larssons Millennium-trilogi och jag var i efterhand tvungen att säga att den var värd det goda betyg den fått. Jag är inte i närheten av lika nöjd med Hypnotisören, dock. Eller, för att vara helt ärlig – jag förstår inte vad det är sånt liv om. Det var en genomsnittlig svensk polisroman (folk kallar det deckare, men jag vill invända – i en deckare ska mysteriet vara i centrum, inte huvudpersonen), varken mer eller mindre. Som de flesta andra svenska moderna deckare är den full av klichéer och förutsägbar till uttråkningens gräns. Jag väntade och väntade på att den stil som skulle vara ”skärpt, övertygande och nyanserad” enligt Arbetarbladet, skulle uppenbara sig, men nej. En besvikelse, helst enkelt. Vill man läsa äkta deckare rekommenderar jag Maria Lang, Agatha Christie eller i värsta fall Dennis Lehane (av den sistnämnde har jag i och för sig bara läst Shutter Island, men den var riktigt bra). Är det halv-socialrealistisk polisroman man egentligen vill ha föreslår jag Olov Svedelids böcker om Roland Hassel. Min sista och kanske viktigaste fråga är: varför måste man ha ett socialt liv i spillror, och dessutom vara oförmögen att hantera det som en vuxen människa, om man ska vara roman-polis?