Dangerous Women

På Internationella kvinnodagen kändes det särskilt lämpligt att börja läsa en bok med titeln Dangerous Women. Det är en novellsamling som stoltserar med George R. R. Martins (och Gardner Dozois) namn på framsidan, och har en diger lista av bidragande författare: bland annat Joe Abercrombie, Brandon Sanderson, Megan Lindholm (Robin Hobb), bara för att nämna några. Det är väl inte så märkligt att man förväntar sig ett något feministiskt verk här, där kvinnoroller kan få samma perspektivrikedom som de manliga rollerna oftast har, och som kan kliva utanför stereotyperna och förvåna och inspirera mig. Förväntningarna fortsätter att åka upp när jag läser Martins förord:

Here, you’ll find no hapless victims who stand by whimpering in dread while the male hero fights the monster or clashes swords with the villain, and if you want to tie these women to the railroad tracks, you’ll find you have a real fight on your hands.

image

Det är en diger lunta man får för pengarna!

Tyvärr så blir jag besviken i många fall. Flera av novellerna klarar inte Bechdeltestet, och det är i min värld en ganska låg tröskel att komma över. I flera berättelser odlas klichén om en farlig kvinna som en femme fatale, en kvinna som utnyttjar utseende och sex appeal för att lura män att göra som hon vill. Hon är egentligen bara farlig för en man som tänker med kuken, och har begränsad till ingen framgång i en värld där inte män har makten. Därför irriterar mig stereotypen genom sin blotta existens.

Nåja, som tur är så finns det också många berättelser som är mycket läsvärda och som ger bredare och intressantare perspektiv på konceptet ”dangerous women”.

image

..och författarlistan är inte mindre diger.

Bokens öppningsnovell av Joe Abercrombie  är kanske en av de bästa (om än våldsammaste), där den kvinnliga huvudpersonen ges kraft och självständighet, men också ett djup av motstridiga känslor och inte så strömlinjeformade karaktärsdrag. Andra höjdpunker är Raisa Stepanova av Carrie Vaughn, som berättar om en kvinnlig stridspilot i WW2, Pronouncing Doom av S.M. Stirling och The Princess and the Queen av George R.R. Martin, som ger oss allt det elände vi har kommit att vänta oss av Game of Thrones. Sist men inte minst förstås Neighbors av Megan Lindholm, som sin vana trogen lyckas ge oss något vi aldrig kunde förställa oss, där kliché är det sista ordet man skulle använda för att beskriva det.

I stort så är Dangerous Women en tjock men högkvalitativ novellsamling, dock med några svaga punkter. Man kanske inte lider av dessa lika mycket om man inte har de feministiska glasögonen på sig, dock. Oavsett vilket, så bär styrkorna med kraft upp svagheterna, så skaffa och läs!

Annonser

Robin Hobb-rally!

För er som inte känner till det så är Robin Hobb en av mina absoluta favoritförfattare och något av en husgud i det fantastiska residenset. Robin Hobb är en pseudonym för Margaret Lindholm Ogden, som också skriver böcker under pseudonymen Megan Lindholm. Det kan verka lite märkligt att samma person skriver fantasyböcker under två olika pseudonymer, men det är rätt rimligt, för det är stor skillnad mellan Hobbs och Lindholms böcker. Förväntar man sig det ena och får det andra blir man nog rätt besviken oavsett.

Jag har nu, för tredje gången, läst Robin Hobbs serie ”The Tawny Man” (som börjar med Fool’s Errand) och den berör mig lika starkt varje gång. Att läsa den är för mig en emotionell bergochdalbana och första gången jag läste den står för en av de bästa läsupplevelserna i mitt liv – jag hade tur som låg ned för det bokstavligen svindlade för mig när jag förstod vad som höll på att hända i boken. Jag är å andra sidan lättrörd. Men den rekommenderas starkt, men läs först ”The Farseer Trilogy” och ”The Liveship Trilogy”, för de är också fantastiska och ”The Tawny Man” innehåller spoilers för båda delar!

Jag har också, till slut, faktiskt läst något av Megan Lindholm, nämligen The Reindeer People och Wolf’s Brother. Slutsatsen är att Lindholm skriver lika tätt och konstruerar sina intriger lika snillrikt oavsett vilken pseudonym hon skriver under, men Robin Hobb står för den episka dimensionen, där samhällen byggs upp eller störtas samman på grund av de handlingar som beskrivs i boken. Megan Lindholms böcker fokuserar mer på den lilla människan och låter hans eller hennes värld bli hela bokens värld, utan Hobbs världsomvälvande konsekvenser.

Slutligen har jag också läst The Inheritance, en novellsamling signerad både Hobb och Lindholm. Lätt personlighetskluvet kan man tänka sig, att ge ut en novellsamling tillsammans med sig själv, men det fungerar förstås bra. Det framgår tydligt vilka noveller som har avsändare Megan Lindholm och vilka som kommer ur Hobbs penna (som förövrigt samtliga tre utspelar sig i Realm of the Elderlings). Lindholms noveller har väldigt skiftande teman och jag får känslan av att om de hade varit musikstycken så hade de haft en märklig, dissonantisk ton i bakgrunden som man inte skulle kunna sätta fingret på men inte heller kunna undgå att höra. Novellerna ligger långt ifrån varandra temamässigt men har ändå en gemensamt en elegans som gör dem läsvärda. Novellerna av Hobb (varav en är något lång för att kallas novell i min värld) är förstås briljanta alla tre, särskilt en av dem tilltalar en passionerad kattägd som jag, men det är ändå titelnovellen som tar priset – den är enligt mig ett skolboksexempel på allt en novell ska vara, även om den kräver att man sedan tidigare är bekant med Realm of the Elderlings för att helt kunna hänga med i svängarna. En av de intressantaste delarna i boken, som hade varit värd priset bara den, är dock författarens introduktion till varje novell, där hon berättar lite om tankarna bakom novellen, hur den kommit till etc. och ger samtidigt en inblick i mitt favoritförfattarskap i stort.

Till er som inte är bekanta med Hobb än: Vad väntar ni på?! Här erbjuds en helt ny värld för bara 79 kr!