Professor Frans – Necronomicon i Upsala

Mohamed Omar och professor Frans Stenberg är tillbaka, den här gången i serieformat, understödda av tecknaren Rickard Fornstedt. Detta i ett album som säkert var nyutgivet när jag fick det, men som har legat på hyllan på tok för länge (förlåt, författaren!). När vi senast träffade honom jagades det kultister i drömskt prosaformat med pulpkänsla (se Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet), men nu är det som sagt den grafiska formen som gäller. I övrig är de faktiskt rätt lika. DSC_1138Tyvärr, måste jag säga, förstärker formatet det som jag upplevde som svagheter även i den tidigare berättelsen, och även om novellen är charmig och lite spännande, med intressanta nickningar till svensk historia och populärkulturella fenomen, så är själva kärnan ännu mer banal än tidigare. I alla fall upplever jag den så. Kanske är det för att de många hänvisningarna till de ursprungliga berättelserna om Sherlock Holmes hissar upp förväntningarna till en nivå där de inte bör vara?

Kortfattat är Necronomicon i Upsala en uppföljare till Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet, där vi föga förvånande får reda på att Khazamhotep-kulten inte är så död som vi trodde, och innan den våldsamma upplösningen hinner vi passera både byggherrar, mösspåtagning till Valborg i Uppsala och boken ”Den svenska rymdnazismen”, utgiven av ”Ufo-Leif förlag”. Och förstås, kultister. Som sig bör, i en bok med ”Necronomicon” i namnet.DSC_1137

Jag uppskattar verkligen Fornstedts svartvita tecknarstil som passar väl ihop med innehållet, även om man skulle kunna utnyttja subtilitieten i att berätta i bild snarare än i text i ännu större utsträckning, för att låta mysteriet vara ett mysterium snarare än något som den som har läst några deckare lätt kan lista ut redan i anslaget. Men jag älskar assistenten Hennings Star-Wars-nördighet, som kan gestaltas så väl på bild! Å andra sidan kanske det inte är deckare man är ute efter utan snarare pulp? I så fall slår man ju huvudet på spiken. Så jag tänker nog fortsätta att läsa om professor Frans, för det kanske inte är författaren/na som behöver styra om sitt berättande, utan jag som behöver styra om mina förväntningar?

Recensionsex från författaren/Aguéli förlag

Annonser

Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet

”Dimman har vilat som en förbannelse över Uppsala i flera veckor.”

unnamed

Olov Redbergs stämningsfulla omslagsbild sätter tonen direkt!

Förstameningen i Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet knockar mig direkt. Den är fantastisk på många sätt: den sätter tonen, det smakar gotiskt, det smakar mythos, det klingar svenskt. Jag älskar det redan där, och slukar hela novellen i en munsbit, inte så märkligt kanske eftersom att den är 23 sidor. Det är en deckarnovell som definitivt utspelar sig i modern tid, men som anstränger sig hårt för att förmedla känslan av Uppsalas hela historiska tyngd, som försöker att samtidigt vara i nutid som i sent 1800-tal, och lyckas förvånansvärt bra, hur märkligt det än kan låta. Med Sherlock Holmes och Watson som onämnda förebilder får vi följa professorn i egyptologi Frans Stenberg och hans assistent Star Wars-nörden Henning när de undersöker ett bestialiskt mord i en lägenhet i Luthagen

Jag vill älska den här novellen. Verkligen. De subtila vinkningarna till så många kulturer som jag är förtjust i – gotik, Lovecrafts mythos, studentkultur, Star Wars, Holmes. Den utspelar sig i Sverige och är skriven på svenska. Språket är till och från underbart och drömmande. Författaren Mohamed Omar titulerar sig som poet, och han visar att han verkligen har förmågan att finna orden som målar upp inte bara en bild utan en känsla. Tyvärr håller mordmysteriet, som är själva berättelsens kärna, inte måttet utan är ibland skissartad och ibland orimlig, ibland uppenbar, och utan den skärpa, slutledningsförmåga och detaljupplösning som karaktäriserar de Holmes-berättelser som uppenbart är förlagan (även om det är stora skor att fylla!). Den imponerande känslan för ord som jag just nämnde är inte heller helt konsekvent – den är bra när den är bra, men på några ställen är den så svag att kontrasten i sig blir störande. På några ställen är också den studentikosa kulturen så galopperande att jag balanserar på ointressets rand, trots att jag själv varit student i flera år och bitvis känner igen mig. Jag saknar också en hel del miljöbeskrivningar, eftersom att jag inte är så väl bekant med Uppsala. Om jag hade fått de här 23 sidorna som ett korrektur hade jag varit eld och lågor, för här finns enorm potential. Jag hoppas verkligen att Omar skaffar sig en skicklig och opartisk läsare att bolla sina texter mot, för det här är en diamant som inte är riktigt färdigt slipad. Den är dock tveklöst värd investeringen i både tid och pengar, och jag väntar med spänning på en uppföljare!

Recensionsex från författaren/Aguéli förlag