Quicksilver

Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig av Quicksilver, men det var inte det som jag fick i alla fall. Kanske inte så konstigt, då mina tidigare erfarenheter av Stephenson är Snow Crash och The Diamond Age, och då jag min vana trogen har undvikit att läsa baksidan av boken (utländska pocketbaksidor innehåller alltför ofta spoilers, tycker jag!). Därav har jag i alla fall lite svårt att säga om jag är nöjd eller inte: nöjd brukar man ju normalt vara när ens förväntningar har uppfyllts eller överträffats, och nu vet jag inte riktigt vad jag ska tycka…

quicksilverQuicksilver är i alla fall, trots sitt silverblanka, spejsade omslag, en historisk roman om naturvetenskapens framväxt i Europa på 1600- och 1700-talen, berättat främst ur den (såvitt jag kan bedöma) fiktive naturvetaren i vardande Daniel Waterhouse. Waterhouse blir genom boken bland annat rumskamrat med Isaac Newton, assistent till Robert Hooke och personlig vän med Gottfried Leibniz. Just konflikten mellan Newton och Leibniz, om differentialkalkylens ursprung, är för mig bekant sedan jag läste matematik, och just därför blir det extra intressant, även om just den konflikten sker i utkanten av den här boken (men jag gissar att man kommer att komma tillbaka till den i uppföljarna).

Boken har ett komplext språk som ibland känns lite svårt att följa, men som också känns otroligt autentiskt. Till min glädje så finns ett kapitel med Dramatis Personae längst bak, som ger en liten bild av vilka av de händelser som skildras i boken som är historieskt belagt och vad som är påhittat, något som jag alltid brukar sakna i historiska romaner.

Läs gärna Quicksilver om du tycker att den låter intressant, men läs den som ett historiskt dokument och inte som en spännande berättelse (då levererar den inte), så kommer du nog inte att bli besviken.

”Snow Crash” och ”The Diamond Age”

Två (icke sammanhängande) post-cyberpunkiga romaner av samma författare – Neal Stephenson. Jag fascineras av båda, av samma anledning som jag gillade Jennifer Government – de utspelar sig uppenbarligen i en framtid, men en inte alltför avlägsen sådan, inte helt olik vår egen tid.

I Snow Crash blandas en något upphottad korsning av ett MMORPG och World Wide Web i en Gibson-lik och inte helt osannolik version av ett framtida ”cyberspace”. Dock är det uppenbart att Stephenson vet mycket mer om de tekniska aspekterna av IT än vad Gibson gör, men det är väl egentligen knappt relevant. Här blandas elegant cyborghundar och skateboardpunkbud med ett datorvirus som påverkar användarens mentala hälsa. Allt detta mot en bakgrund av ett samhälle som är fullkomligt privatiserat och där maffian är en av de trygga samhällena att vara del av. För att inte tala om höghastighetspizzabud. Synnerligen läsvärt, kort sagt. Och i ett halsbrytande tempo.

Den andra, The Diamond Age utspelar sig i en annan framtidsvärld, som framhäver en annan aspekt, där olika värderingar i samhället ställs emot varandra. Dessutom kan man se den som ett inlägg i diskussionen om arv kontra miljö och hur det påverkar en ung människa, och det roar ju alltid en gammal lärarstudent. Fast man måste ju ändå säga att huvudrollen här går till en bok-i-boken, och inte till en person i boken, vilket är rätt fascinerande i sig. Jag undrar hur det skulle vara om man hade haft en sån bok när man var liten, egentligen…?

Det enda jag kan tänka mig att invända, och det mot båda dessa böcker, är att slutet är något abrupt. Väldigt, faktiskt. Men det kanske är jag som är bortskämd med fantasyböcker som alltid måste berätta allt om hur det gick för alla in i minsta detalj, efter att storyn egentligen är död för länge sen?