Rogues

Någon har kommit på att man kan sälja tematiserade novellsamlingar som smör om man bara har George R. R. Martins namn på omslaget, verkar det som, för här kommer en till (efter Dangerous Women). Temat den här gången är ju som titeln anger, Rogues – ett svåröversättligt ord. Google Translate föreslår i nämnd ordning ”skurk”, ”skälm” och ”skojare”, men inget av dem har riktigt samma känsla som ”rogue” har på engelska. Men ni förstår vartåt det är på väg ändå.51U06-9FvDL._SX331_BO1,204,203,200_

Som alla novellsamlingar finns det vissa höjdare och vissa inslag en gäspar sig igenom. Efter ungefär en tredjedel av volymen avverkad börjar jag bli orolig för att det ska bli för mycket av den senare, just för att det är så många noveller som är så likartade. Antingen handlar de om nån hårdkokt privatdeckartyp som knuffar och våldar sig igenom berättelsen för att ändå bli lottlös i slutänden, eller så handlar den om ett väldigt utstuderat lurendrejeri som lurar även läsaren, fram till den oväntade upplösningen. Dessa båda scenarion i all ära, men det blir lite tråkigt i längden. Som tur är så blir det lite mer diversifierat efter en stund, och jag finner att jag verkligen gillar några av de noveller som utspelar sig i sammanhang som inte är de första man tänker på när man hör ordet ”rogue”. Men i slutänden är ändå gammal äldst, eller rättare sagt så är de stora författarna riktigt stora av en anledning – mina favoriter ur samlingen blir Neil Gaimans How the Marquis Got His Coat Back (som utspelar sig i Neverwhere-världen), Patrick Rothfuss The Lightning Tree (om en dag i en ung Basts liv) och såklart fantastiska Scott Lynchs A Year and A Day In Old Theradane. Den sistnämnda utspelar sig inte, såvitt jag kan bedöma, i Gentlemen Bastards-världen (även om det inte finns något som motsäger det egentligen, men de har i alla fall inga beröringspunkter). Old Theradane är Ankh-Morpork om Scott Lynch hade skapat den, mer allvarlig och mer dödlig än originalet, men lika magisk och korrupt. Och är man (härtill nödd och tvungen) avdankad gammal skurk och bedragare med villkorligt dödsstraff hängande över sig gäller det att man inte blir för full och gör saker som man ångrar dagen efter… Novellen är lika intrigfylld och finurlig som vi har kommit att förvänta oss av Lynch efter Locke Lamora-böckerna, men med en nypa mer humor och ett fascinerande persongalleri. Läs den!

Några mer (för mig) okända förmågor som jag också uppskattade var Gillian Flynns What Do You Do?, som ännu långt efter att samlingen är åter i hyllan, sätter myror i huvudet på mig, och Garth Nix A Cargo of Ivories som öppnar en dörr till en fascinerande fantasyvärld jag gärna skulle återvända till. Den stora besvikelsen i samlingen är egentligen det stora dragplåstret, George R. R. Martins Game of Thrones-novell, som inte har några särskilda berättarpoänger utan kan läsas lite som ett kapitel ur en småtråkig historiebok, och eftersom att den utspelar sig omedelbart innan hans novell från Dangerous Women (som jag kan tänka mig att många i målgruppen redan läst) så vet jag ju redan innan det börjar vad som kommer att hända i stora drag. Skittrist, Martin!

Trigger Warning

Det är allmänt känt att den litterära husguden i FF:s hushåll är Robin Hobb, men var jag tvungen att välja en ställföreträdare skulle det nog bli Neil Gaiman (inte minst för att han skrivit den enda kärleksroman jag någonsin har stått ut att läsa). Därför var såklart förväntningarna på Trigger Warning höga, och så här i efterhand… så vet jag inte riktigt om de blev infriade. Dels för att det alltid är svårt att utvärdera novellsamlingar – det finns ju alltid noveller man tycker mer och mindre om i dem – och dels för att så stor andel av de här berättelserna faktiskt är renodlade skräckhistorier. Skräckhistorier brukar nämligen ha svårt att charma mig, för jag känner inte så mycket för dem (Modig, eller brist på fantasi? Välj själv.) Men jag kan i alla fall med säkerhet säga att jag inte blivit besviken.TriggerWarningShortFictionsandDisturbances_UK-Paperback_1442258702

Trigger Warning börjar med börjar med ett utförligt förord, där författaren till min glädje för en diskussion kring begreppet ”trigger warning” och hur det används i sammanhang kring skönlitteratur och vuxna läsare. Boken var värd att läsa bara för det. Sedan följer, även detta till min glädje, det lilla guldkorn man ibland kan stöta på i novellsamlingar. Nämligen några rader från författaren kring varje novell, där han berättar något om hur det gick till när den kom till. Jag uppskattar alltid dessa små glimtar in i tankevärlden hos den människa som har som yrke att skapa magiska, tragiska, fantastiska och fruktansvärda verkligheter för mig att besöka på min lediga tid. Men jag rekommenderar att hoppa över dem inledningsvis, och återkomma när ni läst själva novellerna.

Särskilt med dessa små kommentarer i bagaget kan man se den här samlingen som en provkarta över hur författare inspireras, av både av vardagen omkring sig och av andra författares verk (eller för den delen, sina egna tidigare sådana). Här möter vi både Doctor Who och doktor Watson (eller egentligen, Sherlock Holmes), minst två noveller inspirerade av sagor (av vilka en är The Sleeper and the Spindle, som man definitivt bör anskaffa i sin illustrerade utgåva), och minst en novell direkt inspirerad av Gaimans hustru Amanda. Några är mystiska, några är bara spännande och intressanta, och några rent ut blodisande läskiga, även för mig. Insprängt mellan novellerna finns på några ställen kortare och mer lyriska inslag, men de känns helt på sin plats.

Som vanligt berättar Gaiman  magiska sagor med mörka övertoner oavsett vilken genre texten officiellt bekänner sig till. Passar det dig så är det som vanligt kvalitet som levereras, men du kan behöva en extra lampa vid sängen efter några av dessa…

Läsåret 2013

2013 håller på att lida mot sitt slut, och då är det ju brukligt att man tittar tillbaka lite på året som har gått, sammanfattar lite, gör ett bokslut (pun intended), så att säga. Särskilt jubileumsfestligt blir det eftersom att det här blir inlägg nr 100 på den här bloggen! Woho! [tutor och serpentiner] Så här kommer min sammanfattning av läsåret (pun intended) 2013, varsågoda.

Årets nyhet: The Fitz and the Fool trilogy. Wow.

Årets starstruck: Jag på Robin Hobbs boksignering på SF-bokhandeln i Stockholm. Wow igen.

Mitt bildbevis på att jag faktiskt träffat Robin Hobb! Hennes boksignering på SF-bokhandeln i Gamla stan var en fantastiskt trevlig tillställning, och Hobb själv en mycket artig, trevlig och intelligent kvinna. Precis som jag trodde.

Mitt bildbevis på att jag faktiskt träffat Robin Hobb! Hennes boksignering på SF-bokhandeln i Gamla stan var en fantastiskt trevlig tillställning, och Hobb själv en mycket artig, trevlig och intelligent kvinna. Precis som jag trodde.

Årets glada överraskning: Gail Carrigers Soulless, som jag trodde skulle vara alldels för ”chick-lit” för mig, men som visade sig vara fantastiskt underhållande.

Årets svårast-att-lägga-ned: Märkligt nog är det rätt jämnt mellan Trudi Canavans Black Magician-trilogi och Twilight-serien. Det märkliga är att jag inte ens tyckte att Twilight var särskilt bra, men det var ändå helt omöjligt att lägga ner böckerna innan de var slut.

Årets humor: Tveklöst William Shakespeare’s Star Wars. Även om många av Neil Gaimans verk är lite småroliga till och från (särskilt Anansi Boys) så är det trots allt inte det bästa med dem.

Årets besvikelse: Ja, jag vet att jag redan har gnällt på den så det räcker, men alltså… Wheel of Time. Att den aldrig ryckte upp sig. Och aaaaaldrig tog slut, heller. The Princess Bride var tyvärr också en besvikelse, men det handlade mer om att jag inte fick vad jag förväntade mig än att det faktiskt var dåligt, egentligen.

Årets bottennapp: En dag. Okej, kanske lite orättvist för det är inte min typ av bok, men.. vilken smörja.

Årets starkaste läsupplevelse: The Ocean at the End of the Lane, som jag läste i sin helhet med en stor klump i halsen (författare ska ge fan i att ta livet av kattungar i första kapitlet!), eller The Willful Princess and the Piebald Prince, där den växande känslan av annalkande katastrof, parallellt med maktlösheten inför denna, gjorde att jag höll andan genom stora delar av boken (som tur är så är den inte så lång).

Årets bästa: Det är många gamla bekanta som har levererat starka kort i år, men trots det har jag inte delat ut några fullpoängare – helt enkelt för att jag inte tycker att de riktigt når upp till vad respektive författare tidigare har presterat, men det är fortfarande mycket, mycket bra. Här syftar jag på Robin Hobb och The Rain Wilds Chronicles, Neil Gaimans underbara The Ocean at the End of the Lane, Stephen Kings mysläskiga saga The Wind Through the Keyhole, och sist men inte minst Margaret Atwoods MaddAddam.

Gott nytt 2014 på er!

Anansi Boys

”People respond to stories. They tell them themselves. The stories spread, and as people tell them, the stories changes the tellers. Because now the folk who never had an thought in their head but how to run from lions […], now they’re starting to dream about a whole new place to live. The world may be the same, but the wallpaper’s changed. Yes? People still have the same story, the one where they get born and they do stuff and they die, but now the story means something different to what it meant before.” – Neil Gaiman, ”Anansi Boys”

Anansi Boys är berättelsen om en ung man, som i samband med sitt förestående bröllop får reda på att hans far, som han inte haft kontakt med på länge, har gått bort. Sen får han reda på att hans far egentligen var skojarguden Anansi, och att han har en bror som han inte kände till. Därifrån fortsätter det i Gaimans vanliga, lite realistiska och mycket surrealistiska stil. Den har många likheter med Neverwhere och Ocean at the End of the Lane, eller kanske är det tvärt om? Den stora skillnaden mellan Ocean och Anansi Boys är i alla fall att den senare är en komedi. Oftast är den sådär lite smygfniss-rolig, men ibland kunde jag inte låta bli att skratta högt. Till exempel här, där vår protagonist Charlie är på väg att bli uppäten av en läskig varelse:

The creature laughed, scornfully. ‘I, it said, ‘am frightened of nothing.’
‘Nothing?’
‘Nothing,’ it said.
Charlie said, ‘Are you
extremely frightened of nothing?’
‘Absolutely terrified of it,’ admitted the [creature].
‘You know,’ said Charlie, ‘I have nothing in my pockets. Would you like to see it?’

Som vanligt med Gaiman så är det svårt att stoppa hans böcker i fack – det är mer än bara drama, det är fantastisk, men det är inte riktigt fantasy, i alla fall inte standard sword&sorcery som man förväntar sig det (Stardust kommer väl närmast, men ändå inte…). imageSpontant så tänkte jag när jag läste den att den här boken förhåller sig till American Gods lite som Bilbo förhåller sig till Sagan om Ringen. Riktigt sant är det det väl inte, men det som är sant är att det här är en muntrare, mindre mörk och mer lättillgänglig bok på samma tema.

Det finns mycket att fundera på när man väl har läst ut boken. Faktiskt så mycket att i den utgåva jag läste finns färdiga boksamtalsfrågor i slutet av boken (oklart om de är skrivna av författaren dock), det ni! Svensklärare på gymnasiet kan förmodligen använda dem rakt av med god behållning, i alla fall i vissa grupper. Om jag själv skulle vara med i en bokcirkel någon gång i närtid, så skulle den här boken defintivt vara en av de böcker som jag helst skulle vilja ta upp h och diskutera med andra som har läst den. För mig som oftast läser fantasy, som har sina rötter i folksagorna och som ofta presenteras i ett väldigt rättframt berättande, så måste jag ibland anstränga mig för att inte läsa böcker som denna i samma våldsamma tempo och bara se på ytan av vad som händer, för här pågår det mer saker på djupet, och hur saker berättas är lika viktigt som vad som faktiskt berättas.

Jag säger som jag alltid brukar säga om Gaiman: Läs!

The Ocean at the End of the Lane

imageMed en antydd begravning och en lurvig, svart kattunges meningslösa död lyckas Neil Gaiman ge mig en tomhet i bröstet och en klump i halsen redan efter första kapitlet i Ocean at the End of the Lane. Med min egen älskade svarta katt i knät kan jag fortsätta läsningen, men tomheten finns kvar. Mot slutet av boken börjar jag fundera på om det inte är meningen att det ska vara så.

Som vanligt blir jag inte besviken på Gaiman. Han lyckas leverera vad jag förväntar mig, samtidigt som det inte känns det minsta förutsägbart. Det är fantasifullt och fantastiskt, mundant, magiskt och tragiskt på samma gång. Boken har stora likheter med Coraline, med en smula American Gods inblandat. Men där jag hade funderingar på Coraline, kan jag definitivt säga att Ocean at the End of the Lane inte är någon barnbok. Som vanligt med Gaiman så placerar han oss i en värld som är förvillande lik vår egen, men förr eller senare i berättelsen (det smyger sig liksom på oss) måste vi acceptera att bokens värld döljer hemligheter som i alla fall jag aldrig har stött på i vår värld. Gaiman slösar ingen tid på att försöka förklara de övernaturliga, surrealistiska och absurda inslagen i sina berättelser, utan de bara är där, så självklara som naturlagarna. Gaiman är också en konstnär med språket, och hans prosa har en poetisk klang som tilltalar mig utan att bli stolpig eller högtravande. Med Vangelis eteriska musik i bakgrunden bli läsupplevelsen nästan drömlik.

Jag lägger ned boken efter att ha sträckläst den, och den tomma känslan är borta.

Efter floden (och lite språkliga funderingar)

Det var faktiskt ett bra tag sedan jag läste Efter floden, men när jag avslutat den kände jag sådan motvilja och sånt obehag att det inte har blivit av att jag har skrivit om den förrän nu. Jag kan inte kategorisera boken som något annat än hopplös, eländig, tragisk och uppgiven postapokalyps. Tro nu inte att boken är dålig – det är inte det jag säger. Tvärtom är den mycket väl skriven av en man med god känsla för det svenska språket, vilket man ju inte är bortskämd med (vidare orerande om detta nedan).

Efter floden är en berättelse helt utan vinnare. Den utspelar sig i vad som förmodligen är Stockholms skärgård, långt efter en okänd katastrof har slagit sönder samhället. Vi får följa den unge huvudpersonen, Edvin Fittmun (förmodligen döpt så eftersom att han är harmynt) i hans kamp för överlevnad i en miljö där alla andra också kämpar för sin egen överlevnad och alla sätter sig själva främst. Det är en deprimerande odyssé genom mänsklighetens alla mörka sidor, och varje gång man ser ljuset i tunneln så kan man vara helt säker på att det är tåget – eller något ännu värre.  Precis som i Metro 2033 visar författaren oss människans olika överlevnadsstrategier i en nästan hopplös miljö, genom allt från religion till kompromisslöst våld. Men i Metro finns det trots allt någon form av framtidstro, men Efter floden krossar konsekvent allt hopp som läsaren har byggt upp, igen och igen. Trots detta vill jag inte lägga ned boken, jag ser möjligheter och möjligtvis vad som skulle kunna vara en sol bakom molnen. Hur det slutar tänker jag inte berätta, det får ni ta reda på själv. Men anse er varnade – jag har inte läst en bok med sådant obehag sedan jag avslutade American Psycho, men medan den är en mer renodlad skräck så lämnar Jersilds berättelse mig med mer av en uppgivenhet och en unken smak i munnen, inför det deprimerande pessimistiska porträttet av mänsklighetens osminkade ansikte.

image

Det här med språk förresten. Jag läser mycket, och mycket av det är på engelska (jag försöker att läsa på engelska när det är originalspråket), men ibland blir det att jag läser översatta böcker också. Jag märker att jag mycket ofta blir besviken när jag läser böcker i översättning (se t.ex. Neverwhere eller vad som helst av Dean Koontz), för översättningarna är helt enkelt tragiskt dåliga. Jag kan mer ofta än sällan spåra den exakta ordalydelsen i den engelska originaltexten, eftersom att översättningen är gjord ord för ord snarare än att hitta ett uttryck som motsvarar originalet, med samma konnotationer, samma ton, på svenska. Oprofessionellt, tycker jag. Konsumenttidningen Råd & Rön hade för ett tag sedan en artikel om just detta, där man bl.a. förklarar att man som köpare har rätt att reklamera en bok och få prisavdrag om översättningen är alltför dålig. Förmodligen är det sällan som någon gör det, annars skulle vi nog se bättre översättningar. Själv köper jag ju oftast böckerna antingen på originalspråk eller på second hand (eller lånar dem på biblioteket), så det blir sällan aktuellt. Men det är nog något jag ska tänka på i framtiden.

Coraline

Man skulle kunna tro att Coraline är en barnbok, inte minst med tanke på att det har gjorts en till synes ganska gullig animerad film baserad på boken. Kanske är det så att den är tänkt att vara en barnbok, jag vet inte. Men det är i alla fall en av de läskigaste böcker jag har läst, och jag skulle nog fundera noga innan jag satte den i händerna på någon yngre än tonåren, minst. Coraline är en krypande obehaglig saga, komplett med spöken, talande katter och gamla damer i gungstolar. Huvudpersonen, den unga flickan som boken fått sitt namn ifrån, har just flyttat till ett nytt hus med sina föräldrar och när hon utforskar sitt nya hem hittar hon både märkliga och skrämmande saker. Snart måste Coraline göra saker som hon egentligen inte vågar, och samtidigt fråga sig vad det egentligen är som är viktigt i livet, och hur vet man egentligen att någon bryr sig om en?

Som vanligt så lyckas Neil Gaiman skriva en berättelse som känns otroligt bekant och på något sätt ”passande”, trots att när man skärskådar den så inser man att den egentligen inte uppfyller några av de klassiska formerna. Den har den antydan av absurditet och surrealism som är Gaimans kännetecken, där han ledigt lyckas förvåna oss med jämna och ojämna mellanrum utan att få berättelsen att kännas osannolik (om än otrolig) eller så bisarr att den blir svår att acceptera. Som alltid finns också en underton av djupt allvar som får en att tänka på boken långt efter att man slagit igen den. Trots (eller?) de bara drygt 162 sidorna är detta definitvt en bok som man inte som vuxen ska överge bara för att den står på barn- och ungdomshyllan.

American Gods

I dagens allt mer sekulariserade samhälle, där dyrkan av alla sorters gudar har blivit i det närmaste omodernt, hur fylls det sociala tomrum som de lämnar efter sig? Och vad tycker de gamla gudarna om att bli bortglömda, egentligen? Dessa frågorna är grunden till Neil Gaimans American Gods. Det jag tidigare har läst av Gaiman har varit mycket mer lekfullt och lättsamt än American Gods, i jämförelse nästan barnsligt. För detta är uppenbarligen ämnat för vuxna, och Gaiman drar sig inte för skarpa och nästan brutala beskrivningar av både våld och sex, men låter inte på något sätt detta ta över berättelsen eller bli ett självändamål, utan fyller sin plats utan att göra anspråk på mer.

Berättelsen är ganska rå och, som så ofta med Gaiman, mer eller mindre surrealistisk och blandar sömlöst denna surrealism och de övernaturliga inslagen med vanlig amerikansk vardag tills de nästan känns mundana. Jag upplever att jag, med min begränsade erfarenhet av amerikansk kultur, missar mycket av bokens poäng, men den känns ändå läsvärd. Det är ingen upplyftande bok, den är mörk och karg och ofta eländig. Men den får mig att fundera över många intressanta saker: Vad är värt att slåss för, egentligen – och när? Och håller TV, IT och vetenskap på att ta över den plats i samhället som religionen tidigare fyllt? Och i så fall, hur påverkar det människan?

”Stjärnstoft” och ”Neverwhere”

Neil Gaiman skrev boken som sedan blev en fantastiskt gullig fantasy-feelgood-film med namnet Stardust. Filmen såg jag för många år sedan, och nu har jag till slut även läst boken. Det är lite som att skärskåda sin egen genrekompetens, för när jag har läst halva Stjärnstoft är jag helt säker på att det är en saga jag läser, men när jag tänker till på det så kan jag inte sätta fingret på en enda sagokliché i boken, annat än på den mest basala nivå, som inte klingar i alla fall lite falskt. Men det är klichén som känns skev, inte boken. På någt sätt lyckas Gaiman uppfylla alla mina förväntningar på en saga utan att någonsin helt trilla dit på något som jag kan peka på och säga ”men det här! Det här är i alla fall riktigt klassiskt!”.

Eftersom att jag såg filmen först är det svårt att inte jämföra, och boken – trots att den är en av de mysigaste feel-good-böcker jag läst – är definitivt mörkare än filmen. Men jag var faktiskt helt säker på att kapten Shakespeares små egenheter skulle vara tydligare i boken – det kändes som ett typiskt Gaiman-inslag när jag såg dem på filmen, men så var det ju inte. Märkligt?

En annan bok av Gaiman som också presenterats som rörlig bild inledningsvis är Neverwhere, som först var en TV-serie för BBC. Som vanligt med Gaiman så är det njutbar och smått surrealistisk läsning med eftertanke man bjuds på. Men den här gången blev jag faktiskt störd i min läsning av att översättningen var så hopplöst eländig. Gaiman är en språkkonstnär av samma kaliber som Stephen King och leker med ord på samma sätt som Douglas Adams gör i Liftaren-böckerna, men allt detta verkar helt bortkastat på den hopplöse översättaren. Det är så illa att jag kan titta på den svenska texten och se ungefär hur ordvitsarna och referenshumorn borde ha sett ut på originalspråket, men på svenska är de helt försvunna (”En flock kråkor? Ah, mord, vilket härligt ord, tänkte han”). Det är så man vill gråta ibland. Så, om du vill ha en annorlunda och underfundig berättelse om verklighetsflykt med en underliggande diskussion om vad som är viktigt i livet, läs Neverwhere, men gör det på originalspråket.