The Book of Phoenix

På Manhattan, i Torn nr 7 bor Phoenix. Hon är en speciMen, en person så genetiskt sammansatt och konstruerad att hon inte räknas som människa. Hon är två år gammal, men har kropp och sinne som en vuxen. Phoenix trivs ganska bra i sin cell och sin labbmiljö, för det är allt hon känner till. Hon har till och med en romans på gång med Saeed, en av de andra speciMen som finns i anläggningen, ibland kan de träffas i matsalen och stjäla kyssar när ingen ser. Men eftersom att detta är en roman kan inget vara i ekvilibrium, och snart blir Phoenix tvingad att se på sin position ur helt andra perspektiv, och ser då naturligtvis en helt annan bild.9781444762792_200_the-book-of-phoenix_haftad

The Book of Phoenix är en fristående prolog till Who Fears Death, men deras egentligen enda beröringspunkter är att de utspelar sig delvis i samma samhälle, och vill man läsa båda kan man göra det i vilken ordning man vill. Om Who Fears Death var en berättelse om en abnormal ung kvinna i ett postapokalyptiskt samhälle, är The Book of Phoenix en berättelse om en abnormal ung kvinna i en något modernare version av vårt cyniska samhälle där kapitalisterna och media växelverkar i att förföra och föra bakom ljuset huvuddelen av människorna som utgör det, i syfte att ostört kunna bedriva sin egen ljusskygga verksamhet med rovdjursliknande egoism. Ett återkommande tema är individens ansvar för vad man själv bidrar till att skapa. Med vilken rätt skapar vi andra tänkande varelser – oavsett om de är av kött och blod eller mekaniska (eller kanske lite av båda)? Vilket ansvar har vi gentemot vad vi har skapat, och vilket ansvar har våra skapelser gentemot oss? Vilka rättigheter? Om jag medvetet skapar en individ född till lidande, vilket ansvar har jag när den individen såsmåningom vill ställa mig till svars för det?

Nnedi Okorafors prosa glöder lika starkt som hennes huvudperson och det förbluffar mig lite att boken inte fattar eld i handen på mig. I förbifarten beskrivs en modern variant av slavhandel med afrikanska människor, men inte ur den klassiska offerpositionen utan med afrikanerna som frustrerade och förbannade, agerande subjekt. Ilskan som pyr under ytan, både hos karaktärerna och hos mänskligheten i stort, blir tidigt väldigt påtaglig, och blossar tidvis upp till en eld, en urkraft som förtär allt den kommer i kontakt med – för att sedan låta något nytt, rent och naket formas ur askan. Exakt så som man kan förvänta sig av en bok som handlar om Fenix.

Who Fears Death

To be something abnormal meant that you were to serve the normal.
And if you refused, they hated you… and often the normal hated you even when you
did serve them.

Som ni kanske har märkt så har västerländska, vita och våldsbejakande iterationer av monomyten kommit att börja stå mig upp i halsen, trots att jag egentligen känner för att läsa fantasy (och det är för tidigt för en omläsning av The Lies of Locke Lamora än..). Som av en slump så fick jag en bra anledning (ursäkt?) att lägga lite pengar på att skaffa mig ett gäng böcker som inte återfinns i min lokala bokhandels bestsellerlista, och Who Fears Death var en av dem. Författaren Nnedi Okorafor är född i USA av nigerianska föräldrar, boken har en svart kvinna på omslaget och har dessutom vunnit World Fantasy Award. Detta måste väl vara precis vad jag behöver? Och det var det.

Who Fears Death utspelar sig i ett Afrika som skulle kunna vara historiskt och magiskt, men som egentligen är postapokalyptiskt och magiskt, vilket märks i små detaljer här och där. Vi får följa Onyesonwu, en ung kvinna socialt utstött på grund av sin härkomst, genom hennes för fantasygenren så typiska vuxenblivande, uppvaknande och strävan att lösa en världsomvälvande uppgift. Monomyt – ja. Med andra ord: kärnan i berättelsen är inte ny, men det gör mig inget i det här fallet, för det finns mycket annat nytt och intressant att fokusera på. Våldsbejakande – tja.. bedöm själv, berättelsen lider inte brist på våld i alla fall. Vit – defintivt inte. Västerländsk – tja. Svårt för mig att bedöma. Jag vet inte hur mycket av likheterna mellan det afrikanska samhälle som skildras och vårt samhälle som beror på faktiska likheter, och vad som beror på att författaren faktiskt växt upp i västvärlden. Jag vet för lite om Afrika för att kunna bedöma det. Men det känns definitivt exotiskt, främmande och spännande. Mina förväntningar (eller är det fördomar?) om Afrika kommer i alla fall inte på skam, på bara några kapitel tvingas jag genom en litterär skärseld av våldtäkt, död och könsstympning.  (Låter lite som vardagen i världens största krig – konflikten i Kongo. Hundratals gånger mer dödlig än Israel-Palestinakonflikten, och svenska tidningar skriver inte ett ord.) Who Fears Death är en obehaglig berättelse full av obehagliga saker som är lite för nära verkligheten för att jag ska kunna läsa dem oberörd. Samtidigt är det en vacker, exotisk och känslosam berättelse som ibland känns som att den skulle kunna ha varit jag, och ibland som att den utspelar sig i ett helt annat universum.

Se även The Book of Phoenix, som utspelar sig i samma värld (men ändå inte) och är skriven efter men kan läsas både före och efter.